Prispallen på årets upplaga av Rackeby triathlon som blev ett duathlon. Vi skippade simningen. Ett härligt gäng.
lördag, augusti 30, 2008
Triathlon
Prispallen på årets upplaga av Rackeby triathlon som blev ett duathlon. Vi skippade simningen. Ett härligt gäng.
fredag, augusti 29, 2008
Veckans 3 bästa låtar
The Bronx - Knifeman
Kanske inte riktigt den knockout man vill ha när man lyssnar på The Bronx. Låten är lite lång och gitarrerna lite för lite punk och för mycket metal. Men vadå, jag behöver ändå en ny The Bronx låt nu. http://www.myspace.com/thebronx
Woody Guthrie - Pastures of plenty
Precis som när Proust tog ett bett i madeleinekakan så fördes jag tillbaka till barndomen när jag tog ett bett i de höstäpplen som någon snäll själ tagit med till jobbet. Jag såg framför mig hur jag satt och väntade på staketet som liten sparvel när de andra var ute på markerna och kämpade. Då åt jag sådana äpplen i massor. Inte för att jag lyssnade på Woody Guthrie då men nu innebär han arbetarsånger för mig. http://www.youtube.com/watch?v=JDKYkvuRXik
Trumpet Kings - Yeah Lord
Den här låten kom på efter en skön stund i natt. Yeah Lord!!! Jag skulle inte kunna sagt det bättre själv.
The Bronx - Knifeman
Kanske inte riktigt den knockout man vill ha när man lyssnar på The Bronx. Låten är lite lång och gitarrerna lite för lite punk och för mycket metal. Men vadå, jag behöver ändå en ny The Bronx låt nu. http://www.myspace.com/thebronx
Woody Guthrie - Pastures of plenty
Precis som när Proust tog ett bett i madeleinekakan så fördes jag tillbaka till barndomen när jag tog ett bett i de höstäpplen som någon snäll själ tagit med till jobbet. Jag såg framför mig hur jag satt och väntade på staketet som liten sparvel när de andra var ute på markerna och kämpade. Då åt jag sådana äpplen i massor. Inte för att jag lyssnade på Woody Guthrie då men nu innebär han arbetarsånger för mig. http://www.youtube.com/watch?v=JDKYkvuRXik
Trumpet Kings - Yeah Lord
Den här låten kom på efter en skön stund i natt. Yeah Lord!!! Jag skulle inte kunna sagt det bättre själv.
torsdag, augusti 28, 2008
Ta jobbet med sig hem
Det är lätt att bli utbränd som bibliotekarie. När man varje dag befinner sig bland böcker, skivor, filmer och annat som lockar till att ses, läsas och lyssnas på blir man villrådig. Igår gick jag återigen hem med för mycket under armen. Det blev 4 filmer, 3 skivor och 6 böcker den här gången. För bara några dagar sedan var det något liknande. Nu våndas jag i vilken ordning jag ska ta mig an allt detta. Jag tror jag vet hur det kommer att sluta. Skivor och böcker slukas ganska fort menas filmerna blir liggande så länge att de återlämnas utan att blivit sedda.
Om man ska kunna allt om allt som en del biblioteksbesökare kräver så måste man ju ta med sig jobbet hem. Problemet blir bara hur man ska hinna med barn, sambo, katten, vänner och den egna träningen. Kanske är det så att alla bibliotekarier ska vara singlar och sitta hemma på sin kammare och bli spränglärda på kvällarna. Det är faktiskt vad en del låntagare begär. Det är ganska komiskt när man får bannor för att man inte kan den svenska militärens historia eller hur man botar alla sjukdomar i världen. Det är svårt att hålla sig från skratt och det är framförallt svårt att inte bli spydig tillbaka. Jag brukar dock klara att hålla mig lugn tills låntagaren säger "är du inte bibliotekarie?" Då hugger jag tillbaka. Detta händer nästan varje vecka.
Fast om man ska hårddra det så är de flesta låntagare nöjda om man kan säga vad den tredje delen i Camilla Läckbergs deckarserie från Fjällbacka heter. När jag meddelar att det är Stenuggaren blir låntagaren nöjd. Vet ni förresten vilka våra allra nöjdaste besökare är? Jo, det är dem som vi hjälper att kopiera dubbelsidigt. De nästan hjular ut ur biblioteket.
Favoritbesökarna är väl de som befinner sig någonstans mittemellan ovanstående. De som har lite kluriga frågor men samtidigt är vänliga och har förståelse för att vi inte är allvetande och att vi inte kan trolla. Då är det riktigt kul att tipsa och visa hur man hittar den information de söker.
Det är lätt att bli utbränd som bibliotekarie. När man varje dag befinner sig bland böcker, skivor, filmer och annat som lockar till att ses, läsas och lyssnas på blir man villrådig. Igår gick jag återigen hem med för mycket under armen. Det blev 4 filmer, 3 skivor och 6 böcker den här gången. För bara några dagar sedan var det något liknande. Nu våndas jag i vilken ordning jag ska ta mig an allt detta. Jag tror jag vet hur det kommer att sluta. Skivor och böcker slukas ganska fort menas filmerna blir liggande så länge att de återlämnas utan att blivit sedda.
Om man ska kunna allt om allt som en del biblioteksbesökare kräver så måste man ju ta med sig jobbet hem. Problemet blir bara hur man ska hinna med barn, sambo, katten, vänner och den egna träningen. Kanske är det så att alla bibliotekarier ska vara singlar och sitta hemma på sin kammare och bli spränglärda på kvällarna. Det är faktiskt vad en del låntagare begär. Det är ganska komiskt när man får bannor för att man inte kan den svenska militärens historia eller hur man botar alla sjukdomar i världen. Det är svårt att hålla sig från skratt och det är framförallt svårt att inte bli spydig tillbaka. Jag brukar dock klara att hålla mig lugn tills låntagaren säger "är du inte bibliotekarie?" Då hugger jag tillbaka. Detta händer nästan varje vecka.
Fast om man ska hårddra det så är de flesta låntagare nöjda om man kan säga vad den tredje delen i Camilla Läckbergs deckarserie från Fjällbacka heter. När jag meddelar att det är Stenuggaren blir låntagaren nöjd. Vet ni förresten vilka våra allra nöjdaste besökare är? Jo, det är dem som vi hjälper att kopiera dubbelsidigt. De nästan hjular ut ur biblioteket.
Favoritbesökarna är väl de som befinner sig någonstans mittemellan ovanstående. De som har lite kluriga frågor men samtidigt är vänliga och har förståelse för att vi inte är allvetande och att vi inte kan trolla. Då är det riktigt kul att tipsa och visa hur man hittar den information de söker.
onsdag, augusti 27, 2008
2 x soul
Al Green – Lay it down & Eli ‘Paperboy’ Reed – Roll with you
Dagens soulmusik har det tufft. Den jämförs mot något som närmast var fulländat för 30 -40 år sedan. Det går liksom inte att förbättra den gamla typen av soul. Många försök har gjorts och nu kommer ytterligare två.
Al Green var ju med när det begav sig och har inget att bevisa. Han har släppt några hyfsade comebackalbum på senare år och för ett tag sedean kom ytterligare ett, Lay it down. Nu har han verkligen försökt att återskapa soundet från förr. Lay it down låter nämligen precis som det gjorde på 70-talet. Sången, trummorna, stråkarna, allt är återuppståndet igen.
Eftersom Greens 70-talsalbum är klassiska så låter det såklart bra även nu. Problemet blir bara att man hört det förut. Fast hade Green försökt sig på att låta modern så skulle man stört sig på det. Aldrig är man nöjd.
Särskilt starka är balladerna. De allra flesta låtarna är lugna men de riktigt smetigt tårdrypande låtarna som är fulla med stråkar i bakgrunden är allra bäst. Starkast av alla är låten Too much. http://www.youtube.com/watch?v=ZGKwOL4lfzc
Eli ’Paperboy’ Reed är mera en nykomling. Han är dessutom vit vilket inte brukar innebära bra soulmusik. Paperboy försöker in i minsta detalj låta som det lät förr. Han gör det bra och hans texter håller hög soulklass. Men ändå kan jag lova att jag hellre lägger på en gammal Otis Redding platta än lyssnar på Roll with you en tredje gång.
Fast det vore kul att se Paperboy på någon liten klubb. Då skulle det säkert svänga alldeles förträffligt. Bästa låt på plattan enligt mig är Take my love with you.
Betyg: Al Green 7 & Eli ’Paperboy’ Reed 5
7 av 1001 böcker
Jack Kerouac – På drift (1957)
Frihet, hela På drift bara lyser utav frihet. Kerouacs text tar med läsaren på en resa som är både verklig och andlig. Det är en berättelse som skapar drömmar med hjälp av jazzmusik, poesi, droger och spontanitet. Drömmen om att bara dra iväg kan inte bli starkare än när man läst de sista orden i På drift.
Det räcker så.
Jack Kerouac – På drift (1957)
Frihet, hela På drift bara lyser utav frihet. Kerouacs text tar med läsaren på en resa som är både verklig och andlig. Det är en berättelse som skapar drömmar med hjälp av jazzmusik, poesi, droger och spontanitet. Drömmen om att bara dra iväg kan inte bli starkare än när man läst de sista orden i På drift.
Det räcker så.
Betyg: GGGGG
tisdag, augusti 26, 2008
20 år sedan
Visst, det känns väldigt längesedan man gick ut nian i Dalängskolan. Men lite av en chock är det ändå när man får en inbjudan om återträff med gamla klassen och man inser att tjugo år verkligen har gått. Som tur är så har det varit tjugo mestadels bra år. Undra hur de övriga i klassen har haft det.
Vi hade en sammankomst för tio år sedan. Det var inte så många som kom men det var ganska kul. Många var sig väldigt lika. Eftersom jag då fortfarande bodde i Lidköping hade man lite koll på vad folk gjorde. Nu är det värre. Jag har endast kontakt med en gammal klasskamrat och det är kanske ytterligare tre som jag vet vad de gör. I övrigt är det blankt.
Under nio år var vi samma klass så för alltid så finns det ändå någon sorts samhörighet. Man han ju uppleva mycket ihop. Den första kärleken, krossade växthus, fotbollsmatcher, Kiss-uppträdanden, hitta kondomer i föräldrars nattduksbord, dricka lättöl och tro att det skulle hända något, få könshår, ha både bra och dåliga lärare och en massa massa annat. Det finns ju oändligt med minnen när man börjar fundera.
Då är frågan om man ska betala 395 kronor för en återförening. Priset är ju hutlöst. Ingår gör två-rätters middag men vad tusan, 395 kronor. Hur många finner sig i att betala det egentligen? Det blir mest att man känner avsky mot företaget som sköter de här återträffarna. Men skulle man veta att nästan alla i klassen kommer vore det värt penagarna. Jag kan dock tänka mig att det blir få som dyker upp. Tänk om det blir så att man sitter själv vid 9f bordet. Det skulle kännas rätt förnedrande. Eftersom alla sex nior som gick ut 1988 på Dalängskolan är inbjudna samtidigt så kanske det blir en del folk på Stadt. Men hur många av övriga är man egentligen sugen på att träffa?
Detta tåls att tänka på.
måndag, augusti 25, 2008
Pearl Jam – Stockholm, Kool Kat 7 februari 1992
Minnen från den spelningen jag antagligen alltid kommer ha närmast hjärtat.
Jag var 19 år och satte mig på bussen från Lidköping till Skövde där tåget till Stockholm väntade. Några veckor tidigare hade jag läst i någon kvällstidnings turnéguide att mitt favoritband skulle komma till Stockholm. Postchefen Ingemar Backman hade varit snäll och beviljat mig en dags ledighet. Efter många telefonsamtal fick jag till slut reda på var de spelade och jag fick reda på att det inte såldes några förköpsbiljetter. Kom ihåg att detta var före Internet och andra snabba informationsmöjligheter. Jag fick till min förskräckelse också veta att åldersgränsen på klubben var 23 år. Jag var, som ni minns, 19. Och jag kan i sanningens namn säga att jag inte såg äldre ut. Men vadå, jag skulle ju bara se detta.
Väl framme huvudstaden så checkade jag in på Hotell Continental mittemot Centralstationen. Jag fick ett rum som var som en bunker. Det fanns inte möjlighet för något dagsljus för det fanns inga fönster. Jo, det finns tydligen sådana rum även på fyrstjärniga hotell. Efter att ha lämnat väskorna så letade jag upp spelstället Kool Kat som låg på den lilla ön vid Vasabron. Där var det helt dött men det var säkert fem timmar kvar till insläpp. Jag insåg att det var väldigt litet och att högst 300 personer skulle komma in. Det här var före Pearl Jam slagit igenom. De var på g men få kände till dem. Fyra månader efter det här spelade de inför 50 000 personer på Roskilde så det gick snabbt sen.
När jag kom tillbaka till Kool Kat några timmar senare så hade det bildats en liten kö på Vasabron. Det var minst en timme till insläpp så jag hade gott om tid att både bli nervös och lägga upp planer på hur jag skulle komma in. Jag tror inte jag kom på vad jag skulle göra om de stoppat mig utan hade litat på att det sammanbrott som jag säkert skulle fått skulle smälta dörrvakternas hjärtan. Typ stora tårar, jag har åkt 35 mil, musik är mitt liv och till sist hotat med att hoppa i vattnet. Nu när jag är äldre och vet mer, till exempel att 98 % av alla dörrvakter är idioter, så vet jag ju att de bara skrattat mig rakt i ansiktet.
Till sist började insläppet. Det var inte många före mig och det flöt på bra. Framför mig stod två tjejer som plötsligt blir stoppade och vakterna vill se deras legitimation. Pulsen höjs något alldeles enormt hos mig. Den verkligen rusar i höjden. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det gick för tjejerna, om de var tillräckligt gamla eller om de fick lomma hemåt. Det jag minns är att vakterna inte vill att kön skulle stå still så de vinkade att vi som stod bakom skulle passera. Jag kommer ihåg känslan som det vore igår. Hur jag i skydd av mörkret (så heter förresten en utmärkt Eldkvarn låt) och några stora ryggar smet förbi vakterna och ner på den lilla bron som ledde till Kool Kat. Lyckokänslan var total. Men jag var inte inne än.
För efter man gått den lilla bron ner mot klubben Kool Kat, som var inhyst i en gammal fin lokal, och gått runt husets hörn så fanns det en kontroll att passera till. Det var ju självklart kom jag på för man hade ju inte betalat något inträde vid den första kontrollen. Åh nej, tänkte jag, nu är det kört.
Som ni förstår var det inte kört. Jag kom in utan att någon frågade något. Själva ålderskontrollen var på första stället förstod jag sen. För att visa mig vuxen gick direkt och beställde en öl i baren. Visst hade man gjort det någon gång i Lidköping och utomlands innan men det var fortfarande lite nytt att köpa egna öl. Det var också nytt ganska nytt för mig att vara på rockklubb. I Lidköping var det ont om dem och ännu hade inte alla resor till Göteborg börjat. De började strax efter, tror jag. Jag tror faktiskt att den enda rockklubben jag varit på innan var klassiska The Marquee i London. Där hade jag ramlat in efter mycket letande under mitt första Englandsbesök. Det är en historia som får skrivas ner någon annan gång.
Konsertstart närmade sig. Jag stod förstås längst fram. Scenen var väldigt liten och för mig som bara varit på stora spelningar i ishallar innan var allt nytt. Jag hade drömt om detta ögonblick länge. Bredvid mig dök det upp den ena snyggare tjejen än den andra. Kool Kat var verkligen en rockklubb och den typen av brudar hade jag bara sett på tv innan. Det var nästan så att de fick mig ur balans och att musiken kändes sekundär för några ögonblick, men jag vaknade upp ur dagdrömmeriet i tid.
Jag har för mig att det var något förband men är inte helt säker. Säker är jag däremot på hur jag kände när Pearl Jam gick upp på scenen. De kom från höger genom publiken och där stod de plötsligt, Eddie Vedder, Stone Gossard, Jeff Ament, Mike McCready och Dave Abbruzzese. Detta är helt klart mitt mest framträdande konsertminne någonsin. Innan de hunnit spela en enda ton så är jag förlorad in en magisk värld.
Bandet öppnar med Wash, en lugn låt som var singelbaksida till Alive, och jag bara översköljs av hur ljudet kommer rakt emot mig. Hur Eddie Vedder mer eller mindre står på mig och sjunger. Herregud, att inte allt gjorde att jag svimmade. Som tur var gjorde jag inte det.
Fråga mig inte hur lång spelningen var för jag har ingen aning. Tid existerade inte. Det jag vet var att de spelade de flesta låtarna från debutplattan och kanske deras bästa låt State of love and trust från Singles soundtracket. Jag kommer också ihåg att jag hade drömmar om att de skulle spela någon låt från några av medlemmarnas tidigare band Mother Love Bone. Det gjorde de förstås inte.
Efter spelningen var jag så tagen att jag nog inte riktigt visste vad jag gjorde. Hade jag varit lite förståndigare hade jag stannat kvar i lokalen och väntat på att bandet kom tillbaka och plockade in sina grejer och kanske pratade med sina fans. Jag har också för mig att jag läste någonstans att de hade gjort det. Det grämer mig lite men ändå inte. Hur som helst så köpte jag en t-shirt, en keps och några klistermärken och begav mig tillbaka till min bunker på hotellet. Där kommer jag ihåg hur jag helt utmattad låg på sängen och var så glad. Fast det var mitt i natten så var det ytterst nära att jag ringde hem till mamma och berättade hur bra det var och att hennes son aldrig varit gladare. Det borde jag verkligen gjort för jag kommer nog aldrig få uppleva något liknande igen.
Minnen från den spelningen jag antagligen alltid kommer ha närmast hjärtat.
Jag var 19 år och satte mig på bussen från Lidköping till Skövde där tåget till Stockholm väntade. Några veckor tidigare hade jag läst i någon kvällstidnings turnéguide att mitt favoritband skulle komma till Stockholm. Postchefen Ingemar Backman hade varit snäll och beviljat mig en dags ledighet. Efter många telefonsamtal fick jag till slut reda på var de spelade och jag fick reda på att det inte såldes några förköpsbiljetter. Kom ihåg att detta var före Internet och andra snabba informationsmöjligheter. Jag fick till min förskräckelse också veta att åldersgränsen på klubben var 23 år. Jag var, som ni minns, 19. Och jag kan i sanningens namn säga att jag inte såg äldre ut. Men vadå, jag skulle ju bara se detta.
Väl framme huvudstaden så checkade jag in på Hotell Continental mittemot Centralstationen. Jag fick ett rum som var som en bunker. Det fanns inte möjlighet för något dagsljus för det fanns inga fönster. Jo, det finns tydligen sådana rum även på fyrstjärniga hotell. Efter att ha lämnat väskorna så letade jag upp spelstället Kool Kat som låg på den lilla ön vid Vasabron. Där var det helt dött men det var säkert fem timmar kvar till insläpp. Jag insåg att det var väldigt litet och att högst 300 personer skulle komma in. Det här var före Pearl Jam slagit igenom. De var på g men få kände till dem. Fyra månader efter det här spelade de inför 50 000 personer på Roskilde så det gick snabbt sen.
När jag kom tillbaka till Kool Kat några timmar senare så hade det bildats en liten kö på Vasabron. Det var minst en timme till insläpp så jag hade gott om tid att både bli nervös och lägga upp planer på hur jag skulle komma in. Jag tror inte jag kom på vad jag skulle göra om de stoppat mig utan hade litat på att det sammanbrott som jag säkert skulle fått skulle smälta dörrvakternas hjärtan. Typ stora tårar, jag har åkt 35 mil, musik är mitt liv och till sist hotat med att hoppa i vattnet. Nu när jag är äldre och vet mer, till exempel att 98 % av alla dörrvakter är idioter, så vet jag ju att de bara skrattat mig rakt i ansiktet.
Till sist började insläppet. Det var inte många före mig och det flöt på bra. Framför mig stod två tjejer som plötsligt blir stoppade och vakterna vill se deras legitimation. Pulsen höjs något alldeles enormt hos mig. Den verkligen rusar i höjden. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det gick för tjejerna, om de var tillräckligt gamla eller om de fick lomma hemåt. Det jag minns är att vakterna inte vill att kön skulle stå still så de vinkade att vi som stod bakom skulle passera. Jag kommer ihåg känslan som det vore igår. Hur jag i skydd av mörkret (så heter förresten en utmärkt Eldkvarn låt) och några stora ryggar smet förbi vakterna och ner på den lilla bron som ledde till Kool Kat. Lyckokänslan var total. Men jag var inte inne än.
För efter man gått den lilla bron ner mot klubben Kool Kat, som var inhyst i en gammal fin lokal, och gått runt husets hörn så fanns det en kontroll att passera till. Det var ju självklart kom jag på för man hade ju inte betalat något inträde vid den första kontrollen. Åh nej, tänkte jag, nu är det kört.
Som ni förstår var det inte kört. Jag kom in utan att någon frågade något. Själva ålderskontrollen var på första stället förstod jag sen. För att visa mig vuxen gick direkt och beställde en öl i baren. Visst hade man gjort det någon gång i Lidköping och utomlands innan men det var fortfarande lite nytt att köpa egna öl. Det var också nytt ganska nytt för mig att vara på rockklubb. I Lidköping var det ont om dem och ännu hade inte alla resor till Göteborg börjat. De började strax efter, tror jag. Jag tror faktiskt att den enda rockklubben jag varit på innan var klassiska The Marquee i London. Där hade jag ramlat in efter mycket letande under mitt första Englandsbesök. Det är en historia som får skrivas ner någon annan gång.
Konsertstart närmade sig. Jag stod förstås längst fram. Scenen var väldigt liten och för mig som bara varit på stora spelningar i ishallar innan var allt nytt. Jag hade drömt om detta ögonblick länge. Bredvid mig dök det upp den ena snyggare tjejen än den andra. Kool Kat var verkligen en rockklubb och den typen av brudar hade jag bara sett på tv innan. Det var nästan så att de fick mig ur balans och att musiken kändes sekundär för några ögonblick, men jag vaknade upp ur dagdrömmeriet i tid.
Jag har för mig att det var något förband men är inte helt säker. Säker är jag däremot på hur jag kände när Pearl Jam gick upp på scenen. De kom från höger genom publiken och där stod de plötsligt, Eddie Vedder, Stone Gossard, Jeff Ament, Mike McCready och Dave Abbruzzese. Detta är helt klart mitt mest framträdande konsertminne någonsin. Innan de hunnit spela en enda ton så är jag förlorad in en magisk värld.
Bandet öppnar med Wash, en lugn låt som var singelbaksida till Alive, och jag bara översköljs av hur ljudet kommer rakt emot mig. Hur Eddie Vedder mer eller mindre står på mig och sjunger. Herregud, att inte allt gjorde att jag svimmade. Som tur var gjorde jag inte det.
Fråga mig inte hur lång spelningen var för jag har ingen aning. Tid existerade inte. Det jag vet var att de spelade de flesta låtarna från debutplattan och kanske deras bästa låt State of love and trust från Singles soundtracket. Jag kommer också ihåg att jag hade drömmar om att de skulle spela någon låt från några av medlemmarnas tidigare band Mother Love Bone. Det gjorde de förstås inte.
Efter spelningen var jag så tagen att jag nog inte riktigt visste vad jag gjorde. Hade jag varit lite förståndigare hade jag stannat kvar i lokalen och väntat på att bandet kom tillbaka och plockade in sina grejer och kanske pratade med sina fans. Jag har också för mig att jag läste någonstans att de hade gjort det. Det grämer mig lite men ändå inte. Hur som helst så köpte jag en t-shirt, en keps och några klistermärken och begav mig tillbaka till min bunker på hotellet. Där kommer jag ihåg hur jag helt utmattad låg på sängen och var så glad. Fast det var mitt i natten så var det ytterst nära att jag ringde hem till mamma och berättade hur bra det var och att hennes son aldrig varit gladare. Det borde jag verkligen gjort för jag kommer nog aldrig få uppleva något liknande igen.
söndag, augusti 24, 2008
Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
Under ett par av de hetaste sommardagarna läste jag återigen Den allvarsamma leken. Den må vara lite gammaldags i språket, boken utkom 1912, men vad gör det när berättelsen tåls att läsas om och om igen. Historien om Arvid Stjärnblom och Lydia Stille är en gastkramande skildring om hur livet kan ta oväntade vägar. Söderberg fångar upp alla känslor på ett mästerligt sätt.
"Man väljer inte sitt öde.
Och man väljer lika litet sin hustru
eller sin älskarinna eller sina barn.
Man får dem, och man har dem, och
det händer att man mister dem. Men
man väljer inte!"
Betyg: GGGGG
lördag, augusti 23, 2008
MOGWAI - Friend Of The Night
Jag går och lägger mig med den här i lurarna och tänker tillbaka på årets Roskilde. Det var härliga dagar och Mogwai krossade mig totalt mellan klockan 21 och 22 på fredagen.
Jag glömmer aldrig hur bra det var och hur den medelålders tysken, som nog bara gick förbi, blev besatt av musiken. Snart stod vi båda två och bara vaggade med, blundade och lät Mogwai och annat stimuli inta våra liv. En överjordisk känsla som man ständigt längtar tillbaka till.
Shit!
Dagen då det är gårdsfest åker jag på världens huvudvärk. Typiskt. Jag som hade fått till en riktigt bra fest-cd. Det blir till att utnyttja den en annan gång.
Jag får nog skylla mig själv för jag tror värken kommer från att jag tog ut mig för mycket under löpningen i Slottskogen tidigare idag. Det var samma sak under någon mild julafton för några år sedan. Då hade jag tagit ut mig så mycket att jag inte kunde njuta av julmaten. Nu har jag lärt mig att jag inte ska köra hårda tempopass när något kul väntar efter.
En låt som alltid dyker upp när jag drabbats av huvudvärk är Frank Blacks låt Headache. Jag har aldrig riktigt blivit berörd av Pixies eller av hans soloskivor men den här låten har fastnat. http://www.youtube.com/watch?v=CBBu2O7Eioo
torsdag, augusti 21, 2008
13th Floor Elevators - You're Gonna Miss Me
Vilket poolparty!
Den bästa garagerock dängan som finns.
Roky Erickson är topp 3 av alla manliga vokalister någonsin.
Spiritualized - Out Of Sight
"Life is really what you make it they say,
I can't even make my mind up today"
En låt som varje gång ger mig gåshud. Tyvärr i en förkortat version här. Leta upp orginalet.
The Band - The Night They Drove Old Dixie Down
Världens bästa trummis med en otrolig röst i en av historiens bästa låtar.
Rake - Townes Van Zandt
Lätt val. Den person som gett mig allra mest förutom min familj.
Rake är en magisk låt.
Veckans 3 bästa låtar
Rosie Thomas - Since you've been around
En väldigt vacker låt.
Jag hittade ingen bra video men den här är skönt amerikansk sliskig och gillar man kyssar får man så det räcker i slutet. Undrar bara om låten verkligen ska ha ett sådant lyckligt slut. http://www.youtube.com/watch?v=5jRIuCCqh6I
Methadones - Under the skyline
För att jag ska vakna ordentligt på väg till jobbet så har jag kört den här låten varje morgon i bilen den här veckan. Och jag har långt ifrån tröttnat än. Punkrock kan fortfarande göra underverk. http://www.myspace.com/themethadones (Låten 321 är nästan lika bra). Lördagen den 13 september kör vi hårt på Henriksberg.
Blind Willie Johnson - Dark was the night cold was the ground
http://www.youtube.com/watch?v=BNj2BXW852g
Lägg dig på sängen, släck ljuset, ställ whiskyn på nattduksbordet och sätt på Blind Willie Johnson på hög volym. Då kan blues och gospel från 1920-talet föra dig in i framtiden. Johnson behöver inte ens sjunga för att man ska förstå hur han känner. Det räcker med att stöna.
Rosie Thomas - Since you've been around
En väldigt vacker låt.
Jag hittade ingen bra video men den här är skönt amerikansk sliskig och gillar man kyssar får man så det räcker i slutet. Undrar bara om låten verkligen ska ha ett sådant lyckligt slut. http://www.youtube.com/watch?v=5jRIuCCqh6I
Methadones - Under the skyline
För att jag ska vakna ordentligt på väg till jobbet så har jag kört den här låten varje morgon i bilen den här veckan. Och jag har långt ifrån tröttnat än. Punkrock kan fortfarande göra underverk. http://www.myspace.com/themethadones (Låten 321 är nästan lika bra). Lördagen den 13 september kör vi hårt på Henriksberg.
Blind Willie Johnson - Dark was the night cold was the ground
http://www.youtube.com/watch?v=BNj2BXW852g
Lägg dig på sängen, släck ljuset, ställ whiskyn på nattduksbordet och sätt på Blind Willie Johnson på hög volym. Då kan blues och gospel från 1920-talet föra dig in i framtiden. Johnson behöver inte ens sjunga för att man ska förstå hur han känner. Det räcker med att stöna.
onsdag, augusti 20, 2008
Drömmar
Det är sällan jag kommer ihåg vad jag drömmer på natten och ännu mer sällan som jag drömmer något riktigt kul. Dagdrömmer gör jag mycket men det är ju inte riktigt samma sak. Hur som helst så lyckades jag drömma tre fristående historier i natt som var så där tydliga att man trodde de skedde i verkligheten. En otäck, en rolig och en mer intim.
Dröm 1
Någon gång varje år återkommer den här mardrömmen. Den utspelar sig i mitt barndomshem och den är läskig. Jag får skylla på min bror som tillät mig att se skräckfilmer som Motorsågsmassakern, Alla helgons blodiga natt och Stilla natt blodiga natt när jag var 8-9 år. Sedan dess har jag fått dras med de här återkommande mardrömmarna. Fast jag har på senare år slutat kolla under sängen när jag lägger mig. I alla fall oftast.
Drömmen som återkommer handlar om att jag går ner i källaren för att hämta något. Väl där så slocknar ljuset, konstiga ljud börjar låta och jag blir förstås vettskrämd. På väg uppför källartrappan så slutar det alltid med att en arm sträcks ut mellan trappstegen och tar tag i min fot. Då brukar jag hoppa till i sömnen och vakna med hög puls. Inga undantag i natt. Men det är alltid skönt att vakna och inse att man drömt.
Dröm 2
Här befann jag mig på en loppis. Självklart letade jag direkt upp vinylskivorna. I verkliga livet så finns det en riktigt bra loppis i Kungälv med skivor men alltid så hinner någon före mig och tar allt bra. Så var det till en början i den här drömmen också men helt plötsligt uppstod två skivbackar ur intet. I dem så håvade jag upp den ena godbiten efter den andra. Det slutade med att jag hittade alla Sub Pops singlar som låg längst bak i en backen. Antagligen bara för att jag läst om Sub Pop innan jag somnade. Lyckan kändes så total när jag hittade alla dessa godbitar. Särskilt som det inte hänt i verkliga livet på flera år. Glädjen fanns till och med kvar när jag vaknade till.
Dröm 3
Jag vet inte var jag befann mig, vad jag gjorde och hur det kunde ske men helt plötsligt så gick Madonna förbi i drömmen. Jag finner henne väldigt attraktiv i drömmen och för den delen i verkliga livet också. Pulsen höjs och hon stannar till vid mig. Jag blir som en liten skolpojke. Hon leker med mig, snarare driver med mig, en stund och frågar till sist om jag vill ha en puss. Det är klart att jag vill. Sen när vi pussas så släpper hon inte taget och inte jag heller och plötsligt så är det mer kyssar än pussar. Du är ju bra på det här, säger hon och frågar om jag vill följa med henne hem. Då händer det jävligaste av allt. Jag vaknar. Jag försöker panikartat somna om igen men det går förstås inte. En grym besvikelse infinner sig. Men nu i efterhand är jag glad över att ändå fått känna Madonnas läppar. De var goda.
Det är sällan jag kommer ihåg vad jag drömmer på natten och ännu mer sällan som jag drömmer något riktigt kul. Dagdrömmer gör jag mycket men det är ju inte riktigt samma sak. Hur som helst så lyckades jag drömma tre fristående historier i natt som var så där tydliga att man trodde de skedde i verkligheten. En otäck, en rolig och en mer intim.
Dröm 1
Någon gång varje år återkommer den här mardrömmen. Den utspelar sig i mitt barndomshem och den är läskig. Jag får skylla på min bror som tillät mig att se skräckfilmer som Motorsågsmassakern, Alla helgons blodiga natt och Stilla natt blodiga natt när jag var 8-9 år. Sedan dess har jag fått dras med de här återkommande mardrömmarna. Fast jag har på senare år slutat kolla under sängen när jag lägger mig. I alla fall oftast.
Drömmen som återkommer handlar om att jag går ner i källaren för att hämta något. Väl där så slocknar ljuset, konstiga ljud börjar låta och jag blir förstås vettskrämd. På väg uppför källartrappan så slutar det alltid med att en arm sträcks ut mellan trappstegen och tar tag i min fot. Då brukar jag hoppa till i sömnen och vakna med hög puls. Inga undantag i natt. Men det är alltid skönt att vakna och inse att man drömt.
Dröm 2
Här befann jag mig på en loppis. Självklart letade jag direkt upp vinylskivorna. I verkliga livet så finns det en riktigt bra loppis i Kungälv med skivor men alltid så hinner någon före mig och tar allt bra. Så var det till en början i den här drömmen också men helt plötsligt uppstod två skivbackar ur intet. I dem så håvade jag upp den ena godbiten efter den andra. Det slutade med att jag hittade alla Sub Pops singlar som låg längst bak i en backen. Antagligen bara för att jag läst om Sub Pop innan jag somnade. Lyckan kändes så total när jag hittade alla dessa godbitar. Särskilt som det inte hänt i verkliga livet på flera år. Glädjen fanns till och med kvar när jag vaknade till.
Dröm 3
Jag vet inte var jag befann mig, vad jag gjorde och hur det kunde ske men helt plötsligt så gick Madonna förbi i drömmen. Jag finner henne väldigt attraktiv i drömmen och för den delen i verkliga livet också. Pulsen höjs och hon stannar till vid mig. Jag blir som en liten skolpojke. Hon leker med mig, snarare driver med mig, en stund och frågar till sist om jag vill ha en puss. Det är klart att jag vill. Sen när vi pussas så släpper hon inte taget och inte jag heller och plötsligt så är det mer kyssar än pussar. Du är ju bra på det här, säger hon och frågar om jag vill följa med henne hem. Då händer det jävligaste av allt. Jag vaknar. Jag försöker panikartat somna om igen men det går förstås inte. En grym besvikelse infinner sig. Men nu i efterhand är jag glad över att ändå fått känna Madonnas läppar. De var goda.
Miss You - The Rolling Stones (HQ Audio)
På lördag är det gårdsfest. Jag kommer garanterat insistera på att vi kör den här framåt småtimmarna.
Kanske är det läge att köra samma sorts dans som Mick Jagger gör 2.02 in i låten.
tisdag, augusti 19, 2008
Höstens spelningar i Gbg
Nu börjar det dyka upp lite intressanta spelningar i höst. Förhoppningsvis är det ännu mer på gång för jag längtar verkligen efter att se bra band inomhus. Önskedrömmar är Silver Jews, King Khan & The Shrines och Wooden Shjips.
De band som jag verkligen vill se hittills är:
13/9 The Methadones på Henriksberg
Riktigt skön powerpop med lite punkinslag a la Bad Religion. Deras coveralbum 21st century power pop riot från 2006 är ren partymusik. Nya splitskivan med Copyrights är också kanon. Låten Under the skyline därifrån är lätt veckans låt. En klockren glädjehöjare. Finns att lyssna på här http://www.myspace.com/themethadones
24/9 Bon Iver på Pustervik
Här är det läge för ännu en klassisk onsdagspelning på Pustervik.
25/9 Rosie Thomas, Andi Almqvist & Chris Mills på Pustervik
Dagen efter Bon Iver väntar ännu en skön singer-songwriter kväll på samma lokal.
11/10 Eldkvarn på Viktoriateatern i Malmö
Det ska bli underbart att se Eldkvarn på ett litet ställe med en massa eldheads. Idén med picknickkonsert inomhus ska bli intressant. Det innebär att man tar med egen mat och dricka in till spelningen. Eftersom Eldkvarns anhängare redan i vanliga fall brukar vara av det rödmosiga slaget så räknar jag med många roliga kommentarer och händelser nu.
12/10 Leonard Cohen på Scandinavium
Egentligen tycker jag det är alldeles för dyra biljetter men min mamma vill gå. Jag får nog be henne om lite sponsring om det ska bli till att se den här legenden.
15/10 The Hellacopters på Trägårn
Sista spelningen med bandet någonsin i Göteborg.
17/10 The Hold Steady på Sticky Fingers
Deras öldoftande rockmusik är som gjord för Sticky en fredagkväll. "She look good in the barlight, in the daylight she look desperate".
3/11 Spiritualized på Trägårn
En måndag på Trägårn är helt kass. Dels gillar jag inte Trägårn som lokal dels är måndag kanske den sämsta konsertdagen. Men eftersom Spiritualized är ett av mina favoritband så är klart att jag måste gå.
4/11 Mogwai i Stockholm
Det här är ju egentligen höstens spelning men det blir nog att jag missar den. Stockholm mitt i veckan är svårt att fixa. Det är bara att hoppas att det kan vara någon kurs eller något man kan åka på den här dagen så att jobbet kan fixa tågbiljetter och hotell.
11/11 Amadou & Mariam på Konserthuset
Återigen fel lokal. Man kan väl inte sitta ner till sådan här svängig musik. Svindyrt också. Fast jag tänker fortfarande ofta på deras spelning på Roskilde 2002 och blir då väldigt sugen på det här.
19/11 Steve Forbert på Pustervik
För snart trettio år sedan släppte den här mannen en rad riktigt bra skivor. Han låter som en nedtonad Springsteen och jag har lyssnat massor på honom. Hans senaste skivor är väl sådär men att se honom ska bli fantastiskt. Undra bara om det kommer någon publik.
21/11 Lambchop på Sticky Fingers
Det ska bli kul att se dem på ett ställe där man står upp. Deras spelningar på Storan har varit kalasbra men att sitta ner är nästan alltid tråkigt.
?? Rockabillyklubb på Storan
Min frisör tjatar varje gång om klubben 7 Sins på Storan. Så ett eller ett par besök där i höst är ett måste. Efter att ha kollat inbokade artister så siktar jag att se på The Buckshots och Sinicess. Där är bara att kamma upp luggen och hänga på.
Nu börjar det dyka upp lite intressanta spelningar i höst. Förhoppningsvis är det ännu mer på gång för jag längtar verkligen efter att se bra band inomhus. Önskedrömmar är Silver Jews, King Khan & The Shrines och Wooden Shjips.
De band som jag verkligen vill se hittills är:
13/9 The Methadones på Henriksberg
Riktigt skön powerpop med lite punkinslag a la Bad Religion. Deras coveralbum 21st century power pop riot från 2006 är ren partymusik. Nya splitskivan med Copyrights är också kanon. Låten Under the skyline därifrån är lätt veckans låt. En klockren glädjehöjare. Finns att lyssna på här http://www.myspace.com/themethadones
24/9 Bon Iver på Pustervik
Här är det läge för ännu en klassisk onsdagspelning på Pustervik.
25/9 Rosie Thomas, Andi Almqvist & Chris Mills på Pustervik
Dagen efter Bon Iver väntar ännu en skön singer-songwriter kväll på samma lokal.
11/10 Eldkvarn på Viktoriateatern i Malmö
Det ska bli underbart att se Eldkvarn på ett litet ställe med en massa eldheads. Idén med picknickkonsert inomhus ska bli intressant. Det innebär att man tar med egen mat och dricka in till spelningen. Eftersom Eldkvarns anhängare redan i vanliga fall brukar vara av det rödmosiga slaget så räknar jag med många roliga kommentarer och händelser nu.
12/10 Leonard Cohen på Scandinavium
Egentligen tycker jag det är alldeles för dyra biljetter men min mamma vill gå. Jag får nog be henne om lite sponsring om det ska bli till att se den här legenden.
15/10 The Hellacopters på Trägårn
Sista spelningen med bandet någonsin i Göteborg.
17/10 The Hold Steady på Sticky Fingers
Deras öldoftande rockmusik är som gjord för Sticky en fredagkväll. "She look good in the barlight, in the daylight she look desperate".
3/11 Spiritualized på Trägårn
En måndag på Trägårn är helt kass. Dels gillar jag inte Trägårn som lokal dels är måndag kanske den sämsta konsertdagen. Men eftersom Spiritualized är ett av mina favoritband så är klart att jag måste gå.
4/11 Mogwai i Stockholm
Det här är ju egentligen höstens spelning men det blir nog att jag missar den. Stockholm mitt i veckan är svårt att fixa. Det är bara att hoppas att det kan vara någon kurs eller något man kan åka på den här dagen så att jobbet kan fixa tågbiljetter och hotell.
11/11 Amadou & Mariam på Konserthuset
Återigen fel lokal. Man kan väl inte sitta ner till sådan här svängig musik. Svindyrt också. Fast jag tänker fortfarande ofta på deras spelning på Roskilde 2002 och blir då väldigt sugen på det här.
19/11 Steve Forbert på Pustervik
För snart trettio år sedan släppte den här mannen en rad riktigt bra skivor. Han låter som en nedtonad Springsteen och jag har lyssnat massor på honom. Hans senaste skivor är väl sådär men att se honom ska bli fantastiskt. Undra bara om det kommer någon publik.
21/11 Lambchop på Sticky Fingers
Det ska bli kul att se dem på ett ställe där man står upp. Deras spelningar på Storan har varit kalasbra men att sitta ner är nästan alltid tråkigt.
?? Rockabillyklubb på Storan
Min frisör tjatar varje gång om klubben 7 Sins på Storan. Så ett eller ett par besök där i höst är ett måste. Efter att ha kollat inbokade artister så siktar jag att se på The Buckshots och Sinicess. Där är bara att kamma upp luggen och hänga på.
måndag, augusti 18, 2008
Marvin Gaye- It's A Desperate Situation
"I'm a dreamer now,i'm a dreamer now and it hurts so much when i'm awake" var en textrad som poppade upp i bilen på väg hem från jobbet idag. Jag blev närmast galen när jag inte kom på vilken låt det var.
Men nu äntligen, fyra timmar senare, kom jag på det. Det var den här fantastiska låten med Marvin Gaye. It's a desperate situation är en mycket passande titel.
söndag, augusti 17, 2008
Sommarens 8 bästa låtar
Nu är sommarenledigheten verkligen över. Det är bara timmar innan jag kör igenom Tingstadstunneln på väg norrut igen. Visserligen ska det bli riktigt roligt att träffa alla jobbarkompisar men jag har verkligen insett att jag gillar att vara ledig.
Sommaren har inneburit mycket skön musik. De åtta låtar som varit bäst och som det finns mest minnen förknippade med är:
Nick Cave - Lie down here (and be my girl)
Eldkvarn - Bara för din skull
Them Two - Am i a good man
Fleet Foxes - Mykonos
King Khan & Bbq Show - Zombies
Jonathan Richman - When we refuse to suffer
Gram Parsons - $1000 wedding
Joan As A Police Woman - To be loved
Nu är sommarenledigheten verkligen över. Det är bara timmar innan jag kör igenom Tingstadstunneln på väg norrut igen. Visserligen ska det bli riktigt roligt att träffa alla jobbarkompisar men jag har verkligen insett att jag gillar att vara ledig.
Sommaren har inneburit mycket skön musik. De åtta låtar som varit bäst och som det finns mest minnen förknippade med är:
Nick Cave - Lie down here (and be my girl)
Eldkvarn - Bara för din skull
Them Two - Am i a good man
Fleet Foxes - Mykonos
King Khan & Bbq Show - Zombies
Jonathan Richman - When we refuse to suffer
Gram Parsons - $1000 wedding
Joan As A Police Woman - To be loved
80 av 1001 album
Moby Grape - S/t
Mitt främsta minne gällande Moby Grape är den totalt 60-tals besatte ynglingen i Lidköping som köpte precis all sen 60-tals musik vi hade i skivaffären. När han upptäckte att vi inte hade något med Moby Grape blev han besviken. Självklart rättade vi till det och försökte alltid ha något i lager. Ynglingen, undrar vad han gör nu, fick mig dock aldrig att riktigt gilla bandet.
Debutskivan med San Francisco-bandet Moby Grape faller mig inte speciellt i smaken. Inte för att det låter speciellt illa men det är ganska tråkig och tröttsam musik. Många andra gör ungefär samma sak mycket bättre. Det svänger inte tillräckligt helt enkelt. I några av de lugnare låtarna så hittar jag lite känsla men det räcker inte.
Betyg: GG
Favorit: Sitting by the window
79 av 1001 album
Captain Beefheart - Safe as milk (1967)
Jag har aldrig tagit mig tid att lyssna på Captain Beefheart ordentligt och det jag hört har jag inte gillat alls. Vad jag hört tidigare är hans mer experimentella album där jag inte finner någonting lyssningsvärt. Safe as milk, hans debutalbum, är nästan något helt annat. Ett album fyllt av en mix av delta blues, garagerock, soul och tidstypisk 60-tals pop. Det är faktiskt ganska bra.
Skulle jag inte veta var hans karriär tar vägen sen så skulle jag kunna uppskatta det ännu mer. Nu kan jag inte riktigt ta de innerliga låtarna på allvar. Det lustiga är också att de låtar jag gillar mest verkar vara de som Captain Beefheart fansen gillar minst. Det är de mest normala låtarna I'm glad och Call on me.
Musik behöver absolut inte fastna vid första lyssningen och den får gärna vara experimentell men ibland när musiken går åt det hållet är det det värsta jag vet. Det finns några sådana inslag på Safe as milk. Särskilt när rösten förvrängs och låtar har titlar som Abba zaba. Då blir det barnsligt i mina öron.
Betyg: GGG
Favorit: I'm glad
Ohälsosamt intresse
Mitt musiklyssnande är nästan alltid av godo men det gör också att man ständigt är trött. Man vill liksom lyssna på en låt till innan man lägger sig. I kväll hade jag äntligen tänkt lägga mig ganska tidigt, och börja samla kraft för första jobbdagen på nio veckor på måndag, men ack så fel det blev.
Först skulle jag nämligen bara fixa lite med alla mina brända bland cd. Det gick bra ett tag. Sen kom låten Wake up med Mad Season på. Det var ett tag sedan jag hörde den men den knäcker mig varje gång. Jag vet inte var det är men den bara intar mig. Från första basgången till de avslutande viskningarna när Layne Stayley sjunger Wake up är jag trollbunden. Särskilt avslutningen får mig att torka ögonen varje gång. Löjligt men sant. Jag har nu lyssnat på den säkert tio gånger i kväll och den är sju minuter lång. Nu ska jag bara lyssna på den en gång till före det är dags att krypa till sängs. Låten finns att lyssna på youtube länken nedan.
Förresten. Ett annat ohälsosamt drag med mitt musiklyssnande är att ölsuget ökar markant vid bra musik. Eftersom jag bestämt mig för ett par vita veckor så blev det en konstig känsla när jag ordnade mina bland cd för de var riktiga partyhöjare. När låtar som Punks in the beerlight med Silver Jews, Ex lion tamer med The Wire, Mongoloid med Devo, Thiteen med Big Star, Take me to the other side med Spacemen 3, Into the mystic med Van Morrison och Roscoe med Midlake spelas i rad så vill man ju bara ösa på. Hela sommaren har man ju gjort det men då oftast med ett glas vin eller en öl i handen. Det är klart att det fungerar ändå, musik har ju den kraften men lite saknade jag en öl. Det ligger nog lite i vad Pluras mamma sa till honom. "Bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen". Fast det är klart jag är ju inte musiker utan bara en musiklyssnare så det är nog lugnt.
Undrar om filatelister och ornitologer har samma sorts problem som oss diskofiler?
Mitt musiklyssnande är nästan alltid av godo men det gör också att man ständigt är trött. Man vill liksom lyssna på en låt till innan man lägger sig. I kväll hade jag äntligen tänkt lägga mig ganska tidigt, och börja samla kraft för första jobbdagen på nio veckor på måndag, men ack så fel det blev.
Först skulle jag nämligen bara fixa lite med alla mina brända bland cd. Det gick bra ett tag. Sen kom låten Wake up med Mad Season på. Det var ett tag sedan jag hörde den men den knäcker mig varje gång. Jag vet inte var det är men den bara intar mig. Från första basgången till de avslutande viskningarna när Layne Stayley sjunger Wake up är jag trollbunden. Särskilt avslutningen får mig att torka ögonen varje gång. Löjligt men sant. Jag har nu lyssnat på den säkert tio gånger i kväll och den är sju minuter lång. Nu ska jag bara lyssna på den en gång till före det är dags att krypa till sängs. Låten finns att lyssna på youtube länken nedan.
Förresten. Ett annat ohälsosamt drag med mitt musiklyssnande är att ölsuget ökar markant vid bra musik. Eftersom jag bestämt mig för ett par vita veckor så blev det en konstig känsla när jag ordnade mina bland cd för de var riktiga partyhöjare. När låtar som Punks in the beerlight med Silver Jews, Ex lion tamer med The Wire, Mongoloid med Devo, Thiteen med Big Star, Take me to the other side med Spacemen 3, Into the mystic med Van Morrison och Roscoe med Midlake spelas i rad så vill man ju bara ösa på. Hela sommaren har man ju gjort det men då oftast med ett glas vin eller en öl i handen. Det är klart att det fungerar ändå, musik har ju den kraften men lite saknade jag en öl. Det ligger nog lite i vad Pluras mamma sa till honom. "Bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen". Fast det är klart jag är ju inte musiker utan bara en musiklyssnare så det är nog lugnt.
Undrar om filatelister och ornitologer har samma sorts problem som oss diskofiler?
lördag, augusti 16, 2008
Mad Season Wake Up
Seattlevågens bästa låt.
Varje gång jag hör den så blir jag närmast fysiskt illamående. Så mycket berör den mig.
Lyssna bara på de avslutande upprepningarna av wake up.
Det är dags att vakna upp, men det är inte lätt.
LOST HIGHWAY by Hank Williams
En av musikhistoriens bästa låtar. "I'm a rolling stone, all alone and lost, for a life of sin I have paid the cost..."
Tim Hardin / How can we hang on to a Dream
Det verkar som om drömmen är över. Tim Hardin kan förmedla det som ingen annan.
George Jones - If Drinkin' Don't Kill Me (Her Memory Will)
Sådana här låtar är gjorda för sommaren när rosévinet står på bordet.
Roskilde 2008. The Streets. The fucking crazy finnish.
Mer roskildemagi! Det värsta är att man inte valde att se detta. Verkar helt klart vara årets miss. Gåshud infinner sig bara genom att se stämningen och Mike Skinners energi och lycka.
King Khan and the Shrines - live @ South Seaport Festival
Ytterligare ett band som borde bokas till Göteborg snarast.
Rockmusik precis som den ska tillagas.
Mykonos - Fleet Foxes
De stora hyllningarna till Fleet Foxes känns lite överdrivna. Skivan är bitvis seg, tycker jag.
Men Mykonos är helt klart en av årets bästa låtar. Ella och jag sjunger den här dagarna i ända.
fredag, augusti 15, 2008
Kulturkalas, idolvinnare och fyllgubbar!
Idag besöktes stadens kulturkalas, i alla fall barnvarianten. Min hållning till kulturkalaset är lite ambivalent. Varje år tycker jag att det är ett halvskralt program och undrar vem som bryr sig egentligen. Det är något inslag i Västnytt innan det börjar och programansvarige Mia Samuelsson brukar babbla på om allt bra som finns att se och göra. Själv brukar jag leta förgäves i programmet efter något att se och känner alltid en besvikelse över utbudet.
Men nästan alltid ändrar jag mig. Inte vad det gäller musikutbudet för det har nog aldrig varit i min smak med några få undantag. Det som alltid får mig att ändra mig är när jag ser hur mycket jobb, tid och energi folk som jobbar med detta lägger ner. Det är ju imponerande. Även om jag inte besöker mer än barnevenemangen så förstår jag ju vilken stor grej det är. Och bara att se alla glada barn, alla som jobbar för ingenting och alla idéela organisationer och klubbar som når ut med sitt budskap och sina aktiviteter på barnområdet gör att jag gillar kulturkalaset.
Två reflektioner efter dagens utflykt.
För det första. Det var både sorgligt och komiskt att se idolvinnaren Marie Picasso vara gästartist på allsång för barn. Efter att jag, Ella, Astrid och ett hundratal barn och föräldrar suttit och sjungit En kulen natt, Huvud axlar knä och tå och andra liknande barnlåtar en halvtimme så trippar Marie Picasso ut på scen i kort klänning och drar en låt på engelska. Endast några, om någon, i publiken känner till den och bifallet är noll. När allsångsledarna kommer tillbaka och vill att vi ska jubla mer händer inget. När de frågar om vi vill att hon ska komma tillbaka senare är det till slut några vuxna som tycker att tystnaden är pinsam så det ropar ja. När hon kom tillbaka nästa gång gick vi ut.
För det andra. Under cykelturen hem längs älven visade sig Göteborg från sin allra bästa sida. Solen lyste, folk var glada för att det var fredag, älvsnabben for över älven, Ella cyklade för första gången till stan, hamnen såg härligt ruffig ut, vattnet lyste blått, allt var bra helt enkelt. Så bra att jag fick en sådan där kärlek till Göteborg som jag får ganska ofta. Självklart utbrister man då i sång och skrålar Göteborg! Göteborg! Det har alltid gått bra förut men nu är det tydligen stopp. Förr har alltid Ella anslutit sig till sången men nu hyssjade hon ner mig. Jag trodde först hon ville säga något men så var det inte. Vad är det då, frågade jag. Då svarade hon "du får sluta, jag skäms, du låter som en fyllgubbe." Jag förstår. Det är nya tider. Jag får nog jobba mer än jag trodde på att vi ska åka till Roskilde ihop om tio år.
7 av 1001 böcker
Fjodor Dostojevskij - Anteckningar från ett källarhål (1864)
För att väga upp allt solsken i sommar så läste jag Baudelaires De ondas blommor, Stig Claessons noveller i Bättre kan det inte sägas och så då Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Dessa tre böcker har en rätt dyster syn på människan.
Anteckningar från ett källarhål är en tunn bok för att vara Dostojevskij. Den anses vara hans första riktiga inblick i människans psyke och har också kallats den första existentiella romanen. Boken är uppdelad i två avsnitt.
I första avsnittet går den anonyma berättaren igenom sina ståndpunkter om hur vi människor egentligen är skapta. Hur vi söker och gillar lidandet, hur vi är medvetna om vår frihet men låter oss passivt styras. Fast vissa gör ibland saker mot sin egen vilja bara för agera och visa sin självständighet. Dostojevskij tar förstås upp massor med mer mänskliga egenskaper i del ett av boken. Allt är på ett sätt intressant men samtidigt är det ofta svårläst och segt. Bäst är det i de existentiella frågeställningarna.
I andra avsnittet bakas alla de ting som tagits upp in i en berättelse. Berättaren är fortfarande densamme men här får vi följa med i hans liv. Han är en mycket bitter och misslyckad typ som till alla pris försöker visa sig stark. Läsaren får följa berättaren fullständigt ärliga medvetande. Även om han bär sig fruktansvärt illa åt och vet om det så kan han inte stoppa det. Han förstör bland annat en fest för en kollega och han förnedrar en prostituerad. Hela tiden får man följa med i berättarens medvetande varför han gör det.
Boken är en ganska intressant studie över oss människor och det finns mycket att reflektera över. Men Anteckningar från ett källarhål är långifrån samma klass som Dostojevskijs romanmästerverk Brott och straff och Bröderna Karamazov. Frågan är ens om man kan kalla den här boken en roman. Det finns så mycket idéer, teorier och frågeställningar att det känns som en psykologibok.
Betyg: GGG
torsdag, augusti 14, 2008
78 av 1001 album
Buffalo Springfield - Again (1967)
For what's it worth är en av det sena 60-talets bästa låtar. En odödlig klassiker. Bakom den står Buffalo Springfield. Den är med på deras debutskiva. Det här är deras andra skiva och den innehåller ingen lika klockren hit. Men Again är lite jämnare och visst finns det mycket bra musik här.
Medlemmarna Neil Young, Stephen Stills och Richie Furay bråkade tydligen en del om vems låtar skulle få vara med på plattan. Själv tycker jag klart mest om Neil Youngs låtar även om han skrivit massor av låtar som är ännu bättre efter det här. Det märks att han söker efter sin stil. Stephen Stills gör bra låtar men har en röst som jag aldrig gillat riktigt. Den är lite för raspig för låtarna. Richie Furays låtar är fint lågmälda lägereldsvisor. De är inte alls dumma.
Skivan är trots att jag inte gillar allt en milstolpe i musikhistorien. Mixen av folkmusik, rock, country som de skapade på californiskt flumvis var alldeles egen. Ett skönt klipp finns här. http://www.youtube.com/watch?v=qEqLh4-Ouck&feature=related
Betyg: GGGG
Favorit: Mr Soul
77 av 1001 album
Country Joe & The Fish - Electric music for the mind and body (1967)
En tripp rakt in i den psykedeliska musikens hjärta i San Francisco möter lyssnaren när man låter nålen hugga tag i vinylen. Det är stundtals en ganska skön tripp som värmer gott och verkligen låter tankarna sväva iväg. Varenda låt är på något sätt en hyllning till de olika stadier ett rus ger. Lyckokänsla, frihet, odödlighet, flykt, ångest och ängslan, alla delar finns i musiken. Men detta gäller bara om man lyssnar på skivan vid rätt tillfälle. Ungefär i sådant här tillstånd. http://www.youtube.com/watch?v=oYwH3XBtfo8&feature=related
Lyssnar man när man inte alls känner för att fly kan låtarna te sig ganska löjliga och oförståliga. Framför ser man sig då narrar som skrattar dig rakt i ansiktet och säger "skärp dig och ta tag i verkligheten".
Betyg: GGG
Favorit: Porpoise mouth
onsdag, augusti 13, 2008
Veckans 3 bästa låtar
The Night Marchers - Fisting the fanbase
http://www.youtube.com/watch?v=bEjMp0ZUHfw
Det var en av årets bästa konsertupplevelser när de spelade den här låten sist på Henriksberg i fredags. Jag hittade ett klipp av den från London tidigare i sommar. Ljudet är lite halvkass men det är en perfekt röjarlåt. John "Speedo" Reis är en hjälte.
Hank Williams - Lost highway
"I'm a rolling stone, all alone and lost,
for a life of sin, i have paid the cost,
when i pass by the people say,
just another guy on the lost highway"
Världens bästa inledning på en text.
Tom Petty - Love is a long road
Vurmen för Tom Petty sitter i även denna vecka. Den här låten skulle jag kunna åka bil till evigheten med.
The Night Marchers - Fisting the fanbase
http://www.youtube.com/watch?v=bEjMp0ZUHfw
Det var en av årets bästa konsertupplevelser när de spelade den här låten sist på Henriksberg i fredags. Jag hittade ett klipp av den från London tidigare i sommar. Ljudet är lite halvkass men det är en perfekt röjarlåt. John "Speedo" Reis är en hjälte.
Hank Williams - Lost highway
"I'm a rolling stone, all alone and lost,
for a life of sin, i have paid the cost,
when i pass by the people say,
just another guy on the lost highway"
Världens bästa inledning på en text.
Tom Petty - Love is a long road
Vurmen för Tom Petty sitter i även denna vecka. Den här låten skulle jag kunna åka bil till evigheten med.
tisdag, augusti 12, 2008
Sommar 2008
Bilder:
- Första dagen och första bilden på den nio veckor långa ledigheten. Fika på väg till Astrid Lindgrens värld.
- Barnen i Villa Villekulla
- Ella som vanligt fin på midsommar i Grebbestad.
- Roskilde. Kalle mixtar med kameran under en skön stund där My Bloody Valentine larmade på i bakgrunden
- Andreas lättar på trycket innan nästa vinare.
- Framme i Marseille. Tio otroligt sköna dagar väntade.
- Mycket tid tillbringade i solstolen. Självklart tog man seden dit man kommer och läser Baudelaire.
- Fayance, där vi bodde, var en fin stad uppe på ett berg.
- Två proffsbadare i medelhavet.
- Magisk kväll i Provence.
- Helt ok hus att bo i.
- Mina två favoriter, Astrid och Ella, och jag njuter i värmen.
- Fyra underbart dekadenta dagar i gbg symboliseras av den genom mörkret farandes Stena Danica. Kortet taget vid Röda Sten en ljumen kväll.
- På tåget tillbaka till verkligheten.
- Grebbestad. Eldkvarn spelar inför en gles publik. Ändå en av sommarens höjdpunkter att höra Ta min hand och Nådens hand.
- Glada barn gillar vi.
- Jag tror faktiskt att jag aldrig badat så mycket en sommar som i år. Här hopp från minst fyra meter.
- Lena på coca-cola ön. Undrar om hon spänner magen?
- Party på Way Out West. Två har svept sina glas och en dricker med lite mer stil.
- Ellas på väg till sin första skoldag. Sommaren är över
söndag, augusti 10, 2008
Bilden visar stämningen under låten Tro och tvivel med Håkan. "Den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka"
Way out West del 4
Till viss del har jag ändrat mig. Mina farhågor om att inte få till en riktig festivalstämmning i Slottskogen visade sig vara nästan helt fel. Det gick alldeles utmärkt. Att åka hem och lägga sig att sova var underbart. Fast det är klart att de ibland väldigt sega köerna till mat och dricka och de speciella inhägnaderna är störiga. Tydligen var allt mycket bättre än förra året och förbättrar man sig ytterligare lite så finns det absolut inget att klaga på. Herrejösses, egentligen ska man inte klaga alls känner jag nu. Så mycket bra musik som det bjöds på under de här två dagarna bara någon kilometer hemifrån är det ju löjligt att vara negativ.
Sista dagen såg jag det här:
Joan As A Police Woman
Först ut var fina Joan Wasser. Hon och hennes två musiker gjorde en väldigt bra spelning. Wassers röst är så omfångsrik att den lätt skulle kunna bli en belastning. Men istället är den en fantastisk tillgång. Hon får den att sprida känsla i alla möjliga tonlägen. Många låtar från senaste skivan To survive spelas. Bäst är den makalösa To be loved.
José González
"Tur att Tor in är här med blixtrar och dunder" säger González en bit in i konserten. Det har han helt rätt i för sittandes i solgasset blir hans låtar mycket fina.
Kelis
Det är sällan man ser dagens soulstjärnor med bra liveband. Kelis är direkt inget undantag även om ett visst sväng infinner sig mot slutet. Annars stör jag mig på en överambitiös trummis, en bassist som inte svänger och en klaviaturspelare som får fram opassande hårdrocksljud. Var finns känslan från den tidiga svarta musiken.
Sahara Hotnights
Det blir mycket mode när man ser Sahara Hotnights. De verkar lägga ner väldigt mycket i hur de ska se ut och hur de ska röra sig. Egentligen är det inget fel i det men lite mycket poserande blir det. Sångerskan har har dock fått viss karaktär och de har skrivit en del hittiga låtar genom åren.
Silverbullit
För åtta år sedan gav Silverbullit mig tinnitus. De djävlarna. Ändå går jag och ser dem igen. Det visar sig att någon mer skaderisk är det inte för ljudet är alltför lågt för det. Faktiskt är det så att en del av bandets storhet försvinner då. Deras monotont pumpande låtar behöver hög volym. En sprattlande och energisk Simon Ohlsson är alltid kul att se men lite tamt var det.
Håkan Hellström
Äntligen fick man stå långt fram och känna stämningen på en Håkan-spelning. Självklart var det fantastiskt. Det var närmast förlösande att få sjunga med i varenda textrad. Under tiden han spelar existerar inget annat. Först en timme efteråt inser jag att min regnponcho försvann någonstans under spelningen. Ett utmärkt betyg, tycker jag.
Neil Young
Hade jag inte sett honom i Roskilde så hade jag nog varit lika lyrisk som alla andra. Mycket var sig likt från den spelningen så det blev liksom ingen överraskningseffekt. Fast självklart var det jättebra och bara att han spelade i Slottskogen är ju enormt.
lördag, augusti 09, 2008
Way Out West del 3
Då drog det igång i Slottsskogen. Som boskap leds man rakt in i det svenska regelverket. Köer gånger två vad än man ska handla. Visserligen går det hyfsat fort framåt och de allra flesta har lärt sig att köa sedan barnsben så kanske ska man inte lägga någon energi på detta. Men jag kan ändå inte släppa tanken på hur mycket jag stör mig på detta.
Dagens band i korthet.
Christian Kjellvander
Den sista tredjedelen, som jag såg, visar att Kjellvanders starkaste kort, hans röst, kommer fram klart bäst i lite lugnare låtar. Då kommer han upp i en nivå som i alla fall är acceptabel om man jämför med hans hjältar.
The Sonics
När det är fyra låtar kvar får man bukt på det dåliga ljudet. Pyscho framförs då med bravur. Det är ganska gubbrockigt bra annars också men ljudet är katastrofalt. Boss hoss och Have love will travel låter som små ettöressmällare när det borde vara krut av hårdaste märke.
Franz Ferdinand
Sköna hittar att äta hamburgare till.
Sonic Youth
Jag trodde vi skulle få höra en kavalkad av deras mest kända låtar. Men det blev som vanligt mycket larmande och låtar som inte alltid är så framträdande. I mångt och mycket räddas de av att de är coola personer. Steve Shellys trumspel är också alltid en behållning.
The National
Bandet borde vara otroligt turnétrötta efter att ha turnerat med samma skiva i snart ett och ett halvt år. Men man är proffsiga och gör en riktigt bra spelning.
Broder Daniel
Sista spelningen börjar lite tveksamt. Som öppningslåt väljer man en lite udda låt som inte hittar fram till publiken. Snart visar dock Henrik Berggren och hans kompanjoner att BD är ett band som betytt mycket för många. Den nya låten som spelas och dedikeras till Anders Göthberg framkallar tårar. Då förstår man hur svårt det måste vara att stå på scen när en medlem tagit livet av sig.
The Night Marchers
Bäst ikväll är lätt The Night Marches på Henriksberg. En snabb cykeltur efter Broder Daniel gör att jag kommer in som en av de sista på Henriksberg. Att får stöta på ytterligare en gammal hjälte, Mark Lanegan igår, på en liten scen är riktigt gött. John Reis, tidigare i Rocket From The Crypt, är en sann rockare som nu ser ut som Johnny Cash och som alltid varit en favorit. Hans nya band Night Marchers var precis så bra live som jag hoppats. Rock n roll i 80 minuter är vad som behövs ibland. Det var det typen av konsert där man tackar bandet efteråt. Att skaka John Reis hand kändes stort. Den lugnaste låten som spelades finns att avnjuta på klippet oven.
När jag vandrar hem genom den ljumma natten i Majorna så är jag väldigt glad över att vi bor där vi gör. Majorna är guld. Särskilt som man direkt och snabbt vill spela den nyinköpta vinylsingel man inhandlat.
fredag, augusti 08, 2008
Way Out West del 2
“Let her go, let her go, God bless her; Wherever she may be She may search the wide world over And never find a better man than me” kvällens bästa textrad från St James infirmary.
Åh, vad härligt det är med en stadsfestival i Gbg. Det kan man säga efter att ha cyklat hem i ösregn. Det var inte direkt att man kände för att krypa ner i en sovsäck i ett tält om man säger så.
Första dagen av Way out west bjöd på en skön start. Jag och svenskläraren valde att bege oss till Sticky Fingers. Att se en av sina absoluta favoritsångare på så nära håll är stort. Mark Lanegan har betytt väldigt mycket för mig. Först med Screaming Trees och sen solo. Hans coveralbum från 1999, I’ll take care of you, var min vän under många promenader hem från Komvux en gång i tiden.
Nu bildar Lanegan tillsammans med livsfarlige Greg Dulli The Gutter Twins. De två gamla seattlerävarna har släppt ett album ihop. Det finns en del bra låtar där men det är långtifrån ett helgjutet album. Live däremot blandar de upp albumet med covers och gamla låtar från deras karriärer. Det blir till en alldeles perfekt blandning. Allra bäst blir det i Lanegans egna låtar. Gamla Screaming Trees dängan Change has come är makalös liksom Hit the city och Methamphetamine blues. Ändå är det covern av den gamla blueslåten St James infirmary som blir kvällens bästa låt. Mark Lanegan kan verkligen tolka den här typen av låtar.
Sticky var fullt till bristningsgränsen. Många som var där hade nog inte någon större koll på The Gutter Twins men jag tror nog att de fick en hel del nya beundrare. Lanegan och Dulli är två musiker och sångare som är värda all uppmärksamhet. De har kuskat runt på vägarna i så många år att man verkligen förstår att de brinner för sina låtar. Bandet de plockat med sig var bra även om sologitarristen ibland spelade mer med teknisk skicklighet än känsla.
Jag tror att det var femte gången jag sett Mark Lanegan och jag skulle nog vilja säga att det var den bästa. Första gången, på Roskilde 1992, kom han i bråk med vakterna och fick en livstidsavstängning från Roskilde. Andra gången på Mejeriet i Lund så var det bra men jag har för mig att publiken var rätt bedrövlig. Tredje gången på Frihamen i Gbg så var inramningen totalt fel. Fjärde gången med Soulsavers på Roskilde, avstängningen är tydligen hävd, så var han på väldigt dåligt humör. Nu på Sticky sjunger han ända från magen och det låter fantastiskt i 1 timme och 45 minuter.
Förbandet Louis XIV var inte direkt dåliga men deras riffrock var bortglömd lika snabbt som man hörde den.
torsdag, augusti 07, 2008
Way Out West del 1
Då var det dags för festivalen i Gbg. Många bra artister finns på programmet i år men jag har ändå viss skepsis. Det är för att jag hela tiden jämför med festivalernas festival Roskilde. Friheten som finns i fyra dagars campingliv i Danmark känns väldigt avlägsen i Slottskogen. Jag hoppas att jag har fel. En annan sak är att jag längtar efter att se musik på klubbar.
Kanske är det så att jag i slutändan ändå inte stör mig på att man bara får dricka öl inom särskilda områden, att man inte får ta med sig filtar in, att spelschemat verkar extremt snålt tidsmässigt för banden och den allmänna regelhysterin som råder i Sverige. Vi får se.
Som sagt, det finns massor av bra band på plats. Låtar jag vill höra under festivalen är:
The Night Marchers - I wanna deadbeat you
Håkan Hellström - Tro och tvivel
Neil Young - Only love can break your heart
Sonic Youth - The diamond sea
The Sonics - Boss hoss
The National - Racing like a pro
Gutter Twins - Bete Noir
Fleet Foxes - Mykonos
Grinderman - You don't set me free
Joan As A Police Woman - To be loved
Hederos/Hellberg - You're a big girl now
Då var det dags för festivalen i Gbg. Många bra artister finns på programmet i år men jag har ändå viss skepsis. Det är för att jag hela tiden jämför med festivalernas festival Roskilde. Friheten som finns i fyra dagars campingliv i Danmark känns väldigt avlägsen i Slottskogen. Jag hoppas att jag har fel. En annan sak är att jag längtar efter att se musik på klubbar.
Kanske är det så att jag i slutändan ändå inte stör mig på att man bara får dricka öl inom särskilda områden, att man inte får ta med sig filtar in, att spelschemat verkar extremt snålt tidsmässigt för banden och den allmänna regelhysterin som råder i Sverige. Vi får se.
Som sagt, det finns massor av bra band på plats. Låtar jag vill höra under festivalen är:
The Night Marchers - I wanna deadbeat you
Håkan Hellström - Tro och tvivel
Neil Young - Only love can break your heart
Sonic Youth - The diamond sea
The Sonics - Boss hoss
The National - Racing like a pro
Gutter Twins - Bete Noir
Fleet Foxes - Mykonos
Grinderman - You don't set me free
Joan As A Police Woman - To be loved
Hederos/Hellberg - You're a big girl now
Veckans 3 bästa låtar
Eldkvarn - Bara för din skull
Skivan Live från Annedalskyrkan med Eldkvarn har varit min bästa vän i stereon i sommar. Här finns något för alla sinnesstämningar. Ljudet är perfekt och Plura har aldrig sjungit bättre. Gamla låtar som är sönderproducerade på orginalskivorna låter magiska här.
"Jag sitter och ser på ditt fotografi, dagar och år att vad lycklig i"
Jonathan Richman - When we refuse to suffer
Det finns två versioner av låten på Richmans nya platta. En helt akustisk och en med distad gitarr. Båda är lika bra. Texten är klockren.
Tom Petty - The waiting
För några dagar sedan vaknade jag klockan fyra på morgonen. Då valde jag att se fyra timmar dokumentär om Tom Petty. Då slås man av att den mannen skrivit många bra låtar. Han verkar vara en skön person som verkligen spelar musik av rätt anledningar också. Låten Waiting är en klassiker som man aldrig tröttnar på.
Eldkvarn - Bara för din skull
Skivan Live från Annedalskyrkan med Eldkvarn har varit min bästa vän i stereon i sommar. Här finns något för alla sinnesstämningar. Ljudet är perfekt och Plura har aldrig sjungit bättre. Gamla låtar som är sönderproducerade på orginalskivorna låter magiska här.
"Jag sitter och ser på ditt fotografi, dagar och år att vad lycklig i"
Jonathan Richman - When we refuse to suffer
Det finns två versioner av låten på Richmans nya platta. En helt akustisk och en med distad gitarr. Båda är lika bra. Texten är klockren.
Tom Petty - The waiting
För några dagar sedan vaknade jag klockan fyra på morgonen. Då valde jag att se fyra timmar dokumentär om Tom Petty. Då slås man av att den mannen skrivit många bra låtar. Han verkar vara en skön person som verkligen spelar musik av rätt anledningar också. Låten Waiting är en klassiker som man aldrig tröttnar på.
onsdag, augusti 06, 2008
Vinylinköp
Jag försökte få ella att se glad ut efter sitt första besök på dirty records. Det gick sådär. Fast hon tycker gammal vinyl luktar gott. Så det finns hopp. Hon blev desto gladare när vi hittade en rosa skolväska.
tisdag, augusti 05, 2008
Stig Claesson – Sekonderna lämnar ringen (2005)
”Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck man hör ibland och i allmänhet tycker man det låter dumt och det är kanske dumt om det inte vore så farligt. Ett ögonkast tar inte många sekunder, kärleken bör man ge någon minut. Kärleken bör få en chans att spåra ur, vilket den ofta gör då den kräver en noggrann bevakning. Livslång i värsta fall då den inte bara har att slåss mot sig själv utan mot samtliga så kallade vardagsbekymmer vilket inkluderar söndagsbekymren och andra heliga dagars obehagliga tystnad. Men den kärlek som uppstår mellan två personer i ett sekundkort ögonblick kan ingen av dem glömma, eller såra eller göra någonting åt. Framför allt inte glömma.”
En bok som börjar som börjar så här har mig fångad direkt. Slas är givetvis alltid bra men jag rankar Sekonderna lämnar ringen som en av hans allra bästa böcker. I alla fall av de jag läst.
Som vanligt, i Slas böcker, är det inte själva inramningen eller den geografiska platsen där historien utspelar sig som är behållningen. Det är hans helt egna stil som lockar. Hur han lyckas formulera sig så pass roligt, sorgligt, fyndigt, klarsynt och ärligt på samma gång. Och ändå behandlar han det svåraste ämne som finns. Nämligen hur det är att leva.
Betyg: GGGGG
”Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck man hör ibland och i allmänhet tycker man det låter dumt och det är kanske dumt om det inte vore så farligt. Ett ögonkast tar inte många sekunder, kärleken bör man ge någon minut. Kärleken bör få en chans att spåra ur, vilket den ofta gör då den kräver en noggrann bevakning. Livslång i värsta fall då den inte bara har att slåss mot sig själv utan mot samtliga så kallade vardagsbekymmer vilket inkluderar söndagsbekymren och andra heliga dagars obehagliga tystnad. Men den kärlek som uppstår mellan två personer i ett sekundkort ögonblick kan ingen av dem glömma, eller såra eller göra någonting åt. Framför allt inte glömma.”
En bok som börjar som börjar så här har mig fångad direkt. Slas är givetvis alltid bra men jag rankar Sekonderna lämnar ringen som en av hans allra bästa böcker. I alla fall av de jag läst.
Som vanligt, i Slas böcker, är det inte själva inramningen eller den geografiska platsen där historien utspelar sig som är behållningen. Det är hans helt egna stil som lockar. Hur han lyckas formulera sig så pass roligt, sorgligt, fyndigt, klarsynt och ärligt på samma gång. Och ändå behandlar han det svåraste ämne som finns. Nämligen hur det är att leva.
Betyg: GGGGG
söndag, augusti 03, 2008
When we refuse to suffer, when we refuse to feel, you're life becomes a bore and you're suffering even more
För tredje natten i rad har jag gått till sängs med Jonathan Richmans nya skiva Because her beauty is raw and wild. Den har knockat mig fullständigt. Här finns några av hans finaste sånger någonsin. Det är avskalat som vanligt men det finns också en innerlighet och ett allvar som jag saknat från honom på senare år. Melodierna en enkelt fantastiska och texterna är av sådan där oöverträffad Richman klass.
Egentligen behöver man förstås höra hela låtarna för att få ut något av texterna. Men mina favoritstrofer kommer nedan. Ni får själva leta upp dem på skivan.
May everyone live, may everyone die
hello my love, my love goodbye
Here is your wine and your drunken fall
here is your love for it all
Because her beauty is raw and wild
she's at the core of the stars we see
All the things we've been waiting for for is already past and gone
I could see it was time to change
and we knew this from the start
this romance will be different for me
Betyg: 9
Favorit: Here it is
För tredje natten i rad har jag gått till sängs med Jonathan Richmans nya skiva Because her beauty is raw and wild. Den har knockat mig fullständigt. Här finns några av hans finaste sånger någonsin. Det är avskalat som vanligt men det finns också en innerlighet och ett allvar som jag saknat från honom på senare år. Melodierna en enkelt fantastiska och texterna är av sådan där oöverträffad Richman klass.
Egentligen behöver man förstås höra hela låtarna för att få ut något av texterna. Men mina favoritstrofer kommer nedan. Ni får själva leta upp dem på skivan.
May everyone live, may everyone die
hello my love, my love goodbye
Here is your wine and your drunken fall
here is your love for it all
Because her beauty is raw and wild
she's at the core of the stars we see
All the things we've been waiting for for is already past and gone
I could see it was time to change
and we knew this from the start
this romance will be different for me
Betyg: 9
Favorit: Here it is
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)