God jul alla!

Årets album 2013 plats 1

Nick Cave and The Bad Seeds - Push The Sky Away

Den 18 januari 2013 släpptes biljetter till releasespelningen 10 februri av skivan Push The Sky Away. Spelningen var i på Her Majesty's Theatre i London som tar 1200 åskådare. Mina förhoppningar att få tag i biljett var väl inte jättestora men jag gjorde mig redo vid datorn när det var dags. Naturligtvis kraschade biljettsystemet då trycket på biljetter var enormt. Jag uppdaterade säkert hundra gånger och var på väg och ge upp när det plötsligt dök upp en biljett på skärmen. De 2-3 minuterna det tog för mig att fylla i namn och kontouppgifter var bland de svettigaste i mitt liv. Jag vet av erfarenhet att det kan skita sig i det läget. Men det gjorde det inte denna gång. Biljetten var min!

Två låtar hade jag hört innan konserten, skivan släpptes veckan efteråt. Så det var lite speciellt och lite oroligt. Tänk om den inte var bra? Jag hade inte behövt oroa mig. Skivan är ju makalös. På konserten var det vissa låtar som stack ut. Det blev ju speciellt då man inte hört dem innan. Men med hjälp av en stor barnkör och stråkar så skapade Nick och The Bad Seeds en kväll jag aldrig kommer glömma.

Sedan dess har skivan bara växt. Den är den skiva som spelats överlägset mest hos mig under 2013. Den passar i alla lägen känns det som. För mig skapar Push The Sky Away en speciell känsla som jag varken kan eller vill förklara. Musiken är oerhört vacker och Nick sjunger bättre än någonsin. Texterna är oftast inte några raka berättelser utan mer drömlika fraser. Så tolkar jag dem i alla fall.  För mig känns det som han står i sin villa i Brighton och tittar bort mot horisonten och skriver om de tankar som dyker upp i huvudet. Skivan innehåller nio spår. Alla är fantastiska på sitt sätt.

I december släppte bandet även Live From KCRW. En lågmäld liveskiva som är fantastisk och som med lätthet hamnat högt upp på årets topplista. Men Nick and The Bad Seeds får nöja sig med en överlägsen förstaplats med Push The Sky Away.



Klippet nedan är från den oförlömliga chocken av att få höra Jubilee Street för första gången. En av höjdpunkterna musikmässigt i mitt liv. Det var första gången som låten spelades för publik. Det kändes som alla, mig inkluderad, fullständigt tappade hakorna under crescendot. Vakterna på teatern var stenhårda, man fick absolut inte stå upp någon gång men efter den här låten ställde sig många spontant upp och applåderade rakt ut. Härligt att någon filmade men synd att man inte får med trycket som volymen skapade.

 

Årets bästa skivor 2013 plats 2

Endless Boogie - Long Island

Välkommen till en trip du aldrig glömmer. Det finns ingen återvändo när man någon gång hört Endless Boogie på hög volym. Någon skrev om bandet att efter man hört dem var det som om Keith Richards spelar flöjt. Jävligt roligt och ganska korrekt beskrivit. Endless Boogie har ett sånt perfekt sound att mina öron och min kropp knappt tror att det är sant. Long Island innehåller 8 låtar som alla är långa och som alla är grymma på sitt sätt.

Endless Boogie har släppt två album innan som jag helt missat. De är typ lika bra. Det var först i början av 2013 jag fick nyss om dem. Och vad passade bättre än att de under våren kom till Truckstop Alaska för en spelning som körde över mig och alla andra i publiken totalt. Bandet kommer från New York men har en gitarrist, Jesper Eklöw, som härstammar från Göteborg. Han borde onekligen få en staty någonstans i stan. Det är hans gitarr som i låt efter låt sätter ett groove som får mig att tappa andan varenda gång. Och som fått mig att vara uppe alldeles för länge många nätter under året.

Årets skivor 2013 plats 3

Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig

Fyra konserter har det blivit med Håkan under året. Alla naturligtvis jättebra med en topp i Grebbestad 19 juli. Det var första semesterdagen, perfekt väder, vänner på plats, en grym Håkan och så nakenbad i havet efteråt. En galet minnesvärd kväll. Men faktum är att den mest känslosamma spelningen var tv-timmen från Skansen. Det var strax efter Roskilde och jag var trött och satt ensam hemma och laddade med romcola inför en spelning på Pustervik. Det Håkan och bandet tillsammans med publiken och gästartisterna Thomas Von Brömsen och Helen Sjöholm bjöd på där var nog tv historiens bästa timme. Jag har i vilket fall aldrig sett på tv med samma intensitet.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig bara fortsätter Håkans segertåg. Det är låtar som så självklart kommer finnas i den svenska låtskatten för alltid. Soundet är delvis nytt vilket ytterligare triggar igång intresset. Det finns ett par låtar jag inte riktigt gillar så visst finns det små skavanker. Men jag skulle tror att det är den Håkan skiva jag lyssnat mest på utan att tröttna det minsta lilla. Den har inte ens behövt en paus vilket bevisar dess storhet.

Årets album 2013 plats 4

Mark Lanegan - Imitations

På väg hem från Järntorget en natt i höstas gjorde jag något jag inte brukar göra nurförtiden, lyssna på musik i små hörlurar. Mina öron klarar inte det. Men nu blev det så ändå. Jag hade inte bestämt vad jag skulle lyssna på men Imitations dök upp. Jag hade lyssna på skivan lite snabbt tidigare och inte fått någon riktig uppfattning. Under denna promenad klarnade allt. Imitations är mycket vacker nattmusik. Jag gick extra långsamt så jag skulle hinna lyssna färdigt på skivan. Det lyckades inte riktigt så jag satte mig direkt i fåtöljen innanför dörren och lyssnade klart. Musik för rätt tillfälle.

Imitations innehåller bara covers, precis som Marks kanske bästa skiva I'll Take Care Of You från 1999. Denna gång var tydligen målet att hans föräldrar skulle gilla den. Det borde de göra och de måste vara enormt stolta över sin son. En son som tar både gamla och nya låtar och för dem till sina egna. Mark Lanegan kan aldrig kallas en crooner men det här är nog det närmaste vi kommer och det är lätt att konstatera att han äger ut alla andra.

Årets album 2013 plats 5

Sebadoh - Defend Yourself

Ska det verkligen vara möjligt för ett album att hamna på 5:e plats på årsbästalistan baserat på 4 av 13 låtar? Eftersom det är jag som sätter reglerna är det tydligen det. Sebadohs första släpp sedan 1999 är ett ganska vanligt album för att vara dem, alltså väldigt splittrat. Men det är ju Lou Barlow jag vill åt. Så har det varit sedan Soul and Fire nådde min öron 1993. På Defend Yourself har han skrivit 6 låtar varav 4 alltså når till mitt innersta.

Kathleen Billus har alltid varit central i Lous låtskrivande. Hon var tjejen som lämnade honom i början av Sebadohs existens. Sedan blev de ihop igen och var tillsammans i säkert 20 år. Men för något år sedan tog det slut. Denna gång var det Lou som lämnade henne. Är det någon som ska skildra våndorna i detta är det förstås Lou Barlow. Låtarna är I Will, Love You Here, Let It Out och Listen.

Årets album 2013 plats 6

Alela Diane - About Farewell

Skillsmässoalbum är förstås rena straffssparken för singer-songwriters. Men alla som kan sin fotboll vet att det inte är alldeles lätt att göra mål på straffar i spända lägen. Att göra en skillsmässa till allmängods är ungefär som att ha chansen att göra mål i en vm-final. Antingen blir man en patetisk syndabock eller också ihågkommen som hjälte för alltid. Alela Diane sätter sin straff i krysset.

About Farewell är ett fulländat album om en långvarig relation som tagit slut. Och då förstås också hur det var innan den tog slut. Jag tar inte till överord då jag menar att About Farewell kvalar in bland historiens stora folk och singer-songwriter album. Alela Diane har varit riktigt bra på skiva förut och hon har gjort ett par sköna spelningar i stan. Nästa gång hon kommer hit så blir ändå något helt annat. Då har hon denna låtskatt med sig och jag kommer stå längst fram.

Årets album 2013 plats 7

Mavis Staples - One True Vine

Redan på förra albumet You're Not Alone visade Mavis Staples och Jeff Tweedy att deras samarbete fick fram det bästa från båda. Då var det några låtar som stack ut. På årets One True Vine lyckas man hela vägen. One True Vine kan mycket väl ses som de bådas höjdpunkt för eftervärlden Det är är verkligen ett album som ska lyssnas på från början till slut. Gör man det så släpper man det man har för händerna.

Att Mavis har en av musikhistoriens bästa röster vet vi sedan innan. När hon nu får helt rätt produktion och framförallt oerhört bra låtar så blir det så rätt. Texterna har religiösa förtecken men behövs inte enbart tolkas så. Men faktum är att jag som icke troende nog vill tolka dem på ett sätt att nå det heliga landet. Och skulle Mavis stå på standen på andra sidan och sjunga Nick Lowes Far Celestial Shore så är jag i himmelsriket.

Årets bästa album 2013 plats 8

Wooden Shjips - Back To Land

San Francisco bandet slänger fortfarande ut hypnotiska riff som det inte finns någon morgondag. Wooden Shjips har ett sound som jag omöjligt kan tröttna på. De har från de första singlarna trollbundit mig, Höjer man volymen det minsta lilla så kan jag inte förstå hur någon inte gillar det. Det är någon skön basgång, ett taktfast beat, ibland en orgel, ibland en sologitarr, lite avlägsen sång och så då ett fuzzigt riff. Hur kan man inte älska den kombiantionen?

Back To Land är nästan poppig i melodierna ibland. Så lite har det hänt sedan bandet startade. Men visst kan man säga att Wooden Shjips är den psykedeliska rockens AC/DC. Back To Land är lite av bandets Highway To Hell. De har gått mot ett snällare och mer välproducerat. Jag tror dock inte att skivan tar bandet till världsherravälde. Det är de alldeles för envist kompromisslösa för.

52:ans buss till ljuva livet

Eldkvarn - Göteborg, Trädgårn 18 december 2013

Efter en suverän teaterföreställning av Astrids klass på Karl Johansskolan var humöret på topp men lite stressigt då de bara var förband till kvällens huvudakt. Men turen var med mig, spårvagnen kom precis när jag anlände till hållplatsen. Helt plötsligt fanns det tid att gå till 7:ans ölhall innan Trädgårn. Tänk att det alltid är lika gemytligt där. Visserligen var det kanske inte helt på topp för kvinnan vid bordet bredvid. Tre gånger på en halvtimme lyckades hon vara så yvig att glasen välte. Sista gången var det typ en strike med hela bordets glass. "Det är nog dags att gå hemåt nu", sa den vänlige kyparen då.

Jag kan nästan inte se Pluras matprogram på tv längre. Jag vet inte riktigt varför men det kan vara att han förvandlas litegrann till en karikatyr. Och som med alla tv-program blir det lurigt när alla inblandade vet vad som förväntas av dem. Det naturliga blir inte naturligt.

Eldkvarn har inte släppt en skiva på två år. De turnerar likväl mest hela tiden. Jag har inte sett dem sedan i april så det var verkligen dags. Känslan veckorna innan var inte sådär jättestark dock men ju närmare det var dags desto mer började det ändå bubbla inombords och när jag gick från 7:ans mot Trädgårn slog lusten till med all kraft. Jag älskar ju Eldkvarn. Finns det egentligen någon annas artists låtskatt jag skulle ta med mig till en öde ö. Det är faktiskt tveksamt.

Trädgårns svindyra bar tog mina pengar. Romcolan rann ner likt sammet i halsen, plats nära scenen intog och helt plötsligt stod de där. Precis i rätt läge för hela min uppbyggnadsfas så bara stod de där. Resten är vad man kallar historia. Jag älskade varenda minut och det såg ut som de som stod bredvid mig gjorde likadant.

Ärligt vet jag egentligen inte om bandet gjorde en fantastisk spelning. Det kan ha varit mitt egna tillstånd som spelade in. Det spelar ju egentligen ingen roll. Som sagt jag älskade det från första stund. Åt Pluras karikatyr i tv ägnades inte en tanke. Han må vara rundare om magen än någonsin men han sjunger på topp. Och som textförfattare är han helt enkelt bäst.

De övriga i bandet måste också premieras. Eftersom jag stod precis framför Carla så såg och hörde jag hans gitarrspel från nära håll. Det är helt enormt bra. Solot i Mina stjärnor har slocknat fullständigt knockar varenda gång. Werners trumspel kan få mig att gå igång som det vore Levon Helm bakom trummorna och Tony, Claes, Magnus och Adrian bidrar alla med sitt.

Skulle jag börja skriva mer ingående om låtlistan nedan skulle jag inte kunna sluta. Så jag lämnar det där och konstaterar att jag var så upprymd efter spelningen, och efter ha tackat Plura personligen utanför sceningången, att jag satte mig på fel buss och kom till Guldheden istället för hem.

1. Nånting måste gå sönder
2. Vill inte förlora igen
3. Ta min hand
4. De berömdas aveny
5. En liten kyss av dig
6. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
7. Fulla för kärlekens skull
8. Jag saknar oss
9. Vår lilla stad
10. Största skvallret i stan
11. Kärlekens tunga
12. Mina stjärnor har slocknat
13. Å'hej Å'hå
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar pojkar pojkar
16. 
    
17. Nerför floden
18. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
19. I skydd av mörkret
20. Ikväll

Årets album 2013 plats 9

Monster Magnet - Last Patrol

Ett av mina allra tydligaste musikminnen härör sig från 1991. Efter färdig postrunda fanns det bara ett mål.Snabba sig hem, bära ut högtalarna på balkongen, skruva upp volymen, springa ner för trappan och lägga sig på gräsmattan. Musiken som spelades ut över hela Rackeby var Spine of God med Monster Magnet. Det var något helt nytt för mig. Musik som jag aldrig hade hört den innan.

Monster Magnet gjorde en rad grymma plattor. Egentligen under hela 90-talet. Sen hände det något. Skivorna blev ointressantare och framförallt var jag inte sugen på deras musik längre. De sista åren har mitt intresse kommit tillbaka och vad passar då inte bättre än att bandet gör sitt starkaste album på evigheter. Det finns väldigt få sångare som på egen hand klarar att ta mig till andra galaxer. En av dem är Dave Wyndorf och det är grymt att ha han tillbaka i min kropp.

Årets album 2013 plats 10

Pat Todd And The Rankoutsiders - 14th and Nowhere...

Lite fördomsfullt skulle jag aldrig tro, om man skulle möta Pat Todd på gatan, att han låter som han gör. Det han nu gör med The Rankoutsider och det han gjorde förut med Lazy Cowgirls osar så mycket kärlek till rock 'n' roll att det är rörande. Och det är inte riktig så han ser ut men det spelar naturligtvis ingen roll. Men det slår mig ändå ibland.

Det han nu gör med The Rankoutsiders är att fullborda hur ett barband ska låta. Det är rak svängig gammaldags rockmusik med texter som sitter vid första lyssningen. Det jobbiga är att de endast verkar turnera runtom i Kalifornien där de bor. Men det är riktigt nära att jag skulle lägga upp tusenlapparna som krävs att för att få höra Dancin' To A Pack Of Lies live.

Årets album 2013 plats 11

David Munyon and Mary's Band - Waterside, The Ghost Of Sonny Hamm

Med enkla medel pissar David Munyon på alla flanellskjortor som vill spela någon sorts urspunglig amerikansk rootsmusik. 99 procent av de som går på Woody wests kvällar borde sitta hemma och lyssna på detta. Att lyssna på David Munyon och några av hans likar borde ingå i utbildningen innan man får yppa det minsta lilla om sig The Tallest Man On Earth. Inte för att de låter direkt lika men ändå.

Tydligen är det bara i Tyskland som det finns en lite publik för David Munyon. Detta folk får min respekt mer och mer. Vi i övriga världen hade aldrig få tagit del av detta annars. Och vilken miss det hade varit. Waterside innehåller nakna och råa countryrocklåtar som biter sig fast i skinnet från första till sista sekunden.

Årets album 2013 plats 12

Bob Woodruff - The Year We Tried To Kill The Pain

Konserterna på Lokal under hösten 2012 är klassiker i min bok. Under samma Sverigevistelse spelade Bob in den här skivan. Av alla ställen i världen var det musiker i Örebro som tog sig an Bobs låtar. De gör det på ett utmärkt sätt (fast det går inte låta bli att tänka på att det kunde blivit ytterligare ett snäpp mer lyhört).

För mig kvalar Bob Woodruff in som en av de sångare som direkt når mitt hjärta. Det finns inte en antydning till filter mellan honom och mig. När han sjunger lyssnar jag precis som jag lyssnar på exempelvis Willy DeVille. The Year We Tried To Kill The Pain innehåller underligt nog några nyinspelningar av tidigare låtar. Suveräna låtar men de nya versionerna tillför inte så mycket. Det är det nya materialet som glänser. Och det bästa av allt är att det finns mer av den varan till kommande skivor. Bob har till och med skickat demovarianter på låtar som finns i hans ägo. Blir de inspelade rätt så kan vi räkna med klassiker framöver.

Årets bästa album 2013 plats 13

Dan Vapid And The Cheats - Two

Ända sedan Dan Schafer andades på mig hösten 2008 har jag älskat hans musik. Den genuint spritdränkta andedräkten osade punkrock i mina näsborrar. Då med Methadones så gjorde han den mest suveränt trallvänliga punkrocken sedan Bad Religions storhetsdagar.

När det bandet lades ner så startade han Dan Vapid And The Cheats och de fortsätter på samma väg. Det är samma typ av punk som massor av amerikanska band gör. Grejen är bara att Dan Schafer gör det på ett sätt som i mina öron låter så mycket bättre än allt annat. Han gör låtar som jag omöjligt kan få ut ur skallen. Det finns några låtar på Two som närmast förföljer mig. En av dem är Killing Me With Kindness som handlar om hur fans kommer upp till idolerna och tackar. Precis som jag brukar göra alltså.

Årets album 2013 plats 14

Bill Callahan - Dream River

Det är ganska kul att läsa alla hyllningar om Bill Callahan nuförtiden. 1994 var det ingen som brydde sig mer än jag och några få andra. Då under namnet Smog lät han ungefär likadant som han gör idag. Svenska musiktidningar skrev inte en enda rad om Smog. De var för ängsliga att tycka fel om något. Det var en hemsk tid.

Nuförtiden är det lite öppnare känns det. Bill Callahan har blivit äldre och skriver väl delvis om andra saker men det är ändå sig väldigt likt. Det finns några andra artister som var som gudar för mig under mitten av 90-talet som jag inte följer längre. Bill är alldeles för bra för att släppa taget om. Vissa av texterna förstår jag inte mycket av men det jag förstår går rakt in i hjärtat.

Årets album 2013 plats 15

Uncle Acid and The Deadbeats - Mind Control

Alltid upptäcker man något när Roskildefestivalen släpper sina artister. Ser man genom åren så är det massor av bra musik som nått mina öron med hjälp av världens bästa bandbokare. Möjligen hade jag stött på Uncle Acid ändå men det är inte säkert. Så ett stort tack till dessa människor

Uncle Acid har har levererat två briljanta spelningar under detta år som jag aldrig kommer att glömma. På skiva är de också grymma. Deras burkiga produktion är både charmig och ibland lite frustrerande. Mixar man Mind Control med deras förra skiva Blood Lust så har man en helt fulländad hårdrocksskiva. Lyssnar man bara på Mind Control är det några spår som de hade kunnat slipa mera på. Men det räcker med några sekunder av Mt. Abraxas för jag ska komma ihåg 2013 med glädje.

Årets album 2013 plats 16

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Nästan alltid åker man hem nöjd från Truckstop Alaska. Denna tes har aldrig varit sannare än när Chelsea Wolfe hade gått av scenen och man satt på buss 16 hem över Göta Älv bron. Tillsammans med sitt coola band hade hon förvandlat det ganska storlslagna ljudbilden från skivan till ett mörkt rockband. Särskilt trummisen Dylan Fujioka var helt grym.

Spelningen har också gjort skivan ännu bättre. Nu hör jag mer bandet bakom. För jag tycker egentligen inte ljudbilden på en del spår gör Chelsea Wolfe nytta. Men sen finns det också låtar som är mycket stämningfulla där Wolfes gitarr och röst är invävd i ett moln av dunkelhet.

Årets album 2013 plats 17

Mark Kozelek and Desertshore - S/T

Kanske är detta årets största musikaliska överraskning för mig. Att jag verkligen Mark Kozelek igen. Efter hans sega spelning på Park Lane för ett gäng år sedan har jag knappt lyssnat på honom. Varken gammalt eller nytt. Mer av en slump kom den här skivan på och jag förstod direkt att det här är lysande. Att han sen även släppt ytterligare två bra plattor under 2013 gör han extra värd den här placeringen. Plattan ihop med Desertshore tycker jag allra mest om. De andra skulle också kunnat vara med på listan dock.

Den musikaliska inramningen på Desertshore är ganska lik den han hade på slutet med Red House Painters. Den håller kanske ett lite högre tempo än man är van vid. Fortfarande är det i förhållande till mycket annat långsamt men musiken skapar ett flow hos Kozelek som jag inte hört förut. Och ihop med texterna blir det minst lika bra som under slutet av 90-talet.

Årets album 2013 plats 18

Barrance Whitfield And The Savages - Dig Thy Savage Soul

Det finns inte många band som svänger nuförtiden. Det finns massor av bra band men inte många som svänger så mycket att det är omöjligt att sitta still. Det enda man vill är att ta på sig dansskorna och ge sig ut med likasinnade på lokal.

Tyvärr har jag aldrig någonsin hört Barrance Whitfield spelas i något högtarlarsystem i Gbg. Det är verkligen dags att ta tag i detta. Ni barer därute jag har ett förslag. Anställ mig som bar dj och jag kan enkelt se till att ni får in mer pengar. Jobbet skulle vara ganska enkelt för mig också. Jag skulle sätta på Barrance Whitfield och göra sällskap med alla som dansar.

Årets album 2013 plats 19

Glen Campbell - See You There

Vill man se på det med elaka ögon så är detta ett sätt att mjölka ut det sista från Glen Campbell. Han har en långt gången alzhemiers och detta är inspelningar gjorda samtidigt som hans sista riktiga studioplatta, den monumentala Ghost on the Canvas som kom 2011.

Ser man på dessa inspelningar med snälla ögon ska vi istället skicka våra väldigt tacksamma till människorna som gjort denna skivan möjlig. See You There innehåller till stora delar nyinspelningar av hans gamla hits. Något som kan tyckas meningslöst då de är fulländade. Men faktum är att flera av de nya versionerna är sparsmakat lysande och blir som ett bra komplement till de mer orkestrerade originalen.

Årets album 2013 plats 20

Charles Bradley - Victims Of Love

Chocken är inte lika stor som när Charles Bradley släppte sitt debutalbum för ett par år sedan. Och lite orättvist jämförde jag till en början Victims Of Love med Lee Fields mästerverk Faithful Man från förra året. Men lugnar man ner sig lite och kollar närmare vad Bradley med band presterar på Victims Of Love så är det en soulskiva som levererar som året vore 1968.

Alla vet att soulmusik är så mycket starkare när man är mitt i något. Att tänka tillbaka på saker som hänt och som man känt är ett bra substitut men det ligger långt från de känslor som soulmusik är så bra på att förmedla. En låt som Where Do We Go From Here ligger bara där och väntar på att något ska inträffa. Det känns skönt att veta att det finns en sådan låt att hålla i handen.

Årets album 2013 plats 21

Four Tet - Beautiful Rewind

Ojoj vad bra de bästa låtarna är på Beautiful Rewind är och ojoj vad man skulle velat att de var länge. För mig är Four Tet som bäst när låtarna åtminstone är över 6 minuter. Men antagliten vet Four Tet bäst. Dessa låtar kanske inte blir så spännande som man skulle kunna tro om han förlängde dem. Nu suktar man istället efter mera.

Jag är bra på att gå ut på lokal men extremt dålig att gå på klubbar som spelar sådan här musik. Vilka gör det i stan egentligen? Det måste ju vara hur bra som helst att höra Four Tet i stora ljudanläggningar. Att han inte varit på någon festival jag besökt de senaste 3-4 åren är också en skandal. Det måste vara dags 2014.

Årets album 2013 plats 22

Jake Bugg - Shangri La

Jag läste om den lilla uppståndelsen som blev när den unge Bugg släppte sitt debutalbum hösten 2012 men tog mig inte tid att lyssna ordentligt. I början av detta år stod jag i en skivaffär på en bakgata i London. Ur högtalarna spelades riktigt skön brittisk rock. Jag antog att det var Bugg men var inte helt säker så jag frågade mannen bakom disken. Och visst var det Jake Bugg och sedan dess är jag fast.

Bara 19 år gammal släppte han i höst sitt andra album. Att svenska recensenter slogs om att tycka illa om Shangr La känns bara bra. För det Jake Bugg står för är bortom allt som är hippt. Här är det klassiska rocklåtar. Han har släppt lite av sin mer folkrockiga sånger för ett annat sound men han är 19 år och gör som han vill. För mig är han ingen talang längre utan en grym artist.

Årets album 2013 plats 23

The Night Marchers - Allez Allez

Fem år efter debuten är äntligen The Night Marchers tillbaka igen. John Reis borde alltid vara på banan med något av sina band. I år har han även fått ihop Rocket From The Crypt för en del comeback spelningar så han är på gång. Vi får väl se vilket band han satsar på framöver.

Jag skulle tro att Allez Allez spelades in för några år sedan. Särskilt som flera av låtarna spelades på den grymma spelningen på Henriksberg 2008. I vilket fall är det verkligen dags att höra dem på skiva. Jag minns dem som vansinnigt bra riffbaserade rocklåtar. Och det är precis så de bästa låtarna är på Allez Allez. John Reis pumpar ut riff så det bara sprutar om det.

Årets album 2013 plats 24

Mogwai - Les Revenants

I början av året var jag helt fast i den spännande serien Gengångare. Nu ser jag inte mycket tv-serier men för mig var det den första sedan The Wire som jag verkligen gillade. En stor del i detta har Mogwais soundtrack. Sällan eller aldrig har jag hört musik som passar så bra in till bilderna som kommer från tv rutan.

Les Revenants fugerar utmärkt att lyssna på som skiva också. Det är oftast lågmält och stämningsfullt gjort med minimala medel. Det är pianoslingor över ett enkla trumkomp och lite bas. Mogwai bevisar att de behärskar det mesta. Sen kan man väl lite sakna de nyanser som finns på ett vanligt Mogwai album. Då hade plattan seglat upp på topp 10.

Årets album 2013 plats 25

Vatican Shadow - Remember Your Black Day

Dominic Ferrnow, mannen bakom Vatican Shadow ger nästan inga intervjuer. Bra så för jag vill inte veta något om hans musik. Jag vill ha det precis som det är nu. Musik som gör mig skrämd. Ja, det är faktistkt det rätta ordet. Spelar man Remember Your Black Day högt i ett mörkt rum så blir känslan så. Och den är skön. Jag antar att Vatican Shadow fungear som min deckarlitteartur.

Eftersom nästan alla hans titlar rör ämnet krig så tänker man ändå att han tonsätter dessa olika fruktansvärda moment som finns i krig. Och han gör det verkligen skickligt. Även om musiken ibland innehåller någon sort marschtakt så är det verkligen inte någon glorifiering av krig man känner när man lyssnar. Det är momentet efter bomben sprängts.

Årets album 2013 plats 26

Oblivians - Desperation

Greg Cartwright är en sann hjälte. Särskilt i Reigning Sound regerar han. När han nu är med återbildade Oblivians igen så blir det så klart också bra. Deras bästa platta enligt mig. Jag tycker deras hyllade album som alltid hyllas är bra men inte så bra som alla säger.

Låtarna på Desperation som Greg sjunger låter ganska mycket som Reigning Sound vilket passar mig perfekt. Det finns små tendenser att det blir lite jämntjockt om man lyssnar i ett svep. Ljudbilden är väldigt likadan hela tiden. Men när man kan sitt låtskrivarhantverk så väl så blir det en invändning som är lite i sammanhanget.

 

Årets album 2013 plats 27

Tim Hecker - Virgins

Med sitt förra album Ravedeath 1972 fulländade nog Tim Hecker sin musik. Det är en skiva som ska spelas sparsamt. Den behöver sina tillfällen och då blir musik inte viktigare och starkare än så. Att göra en uppföljare till den skivan är inte lätt. Virgins är därför imponerande stark och ska egentligen inte jämföras med föregångaren.

Det låter fortfarande som Tim Hecker vill tonsätta undergången. Denna gång lite mer sakralt. Man får tydliga associationer till kyrkorummet. Men det är mil från den musik en kyrkorganist spelar. Fast vill kyrkan ha tillbaka folk till gudtjänsterna ska man nog kalla in Tim Hecker.

Årets album 2013 plats 28

Kid Congo And The Pink Monkey Birds - Haunted Head

Det är inte lätt att beskriva hur den förre Bad Seeds, Gun Club och The Cramps medlemmen Kid Congo egentligen låter. Det är en mix av det mesta men som i slutändan väl blir någon sorts psykedelisk garagerock. Enkelt kan man säga att det låter som en mix av de banden han varit med i innan.

Haunted Head är verkligen ett helskönt album. Man vet inte vad som väntar efter nästa krök. Till och med när man lyssnat många gånger blir man överraskad. Det här är inte musik som ungtuppar kan göra. Det måste till en veteran som kan sin rock ´n´ roll för att kunna mejsla fram en så här udda men ändå otroligt svängig musik. Det hade helt klart varit värt en Londonresa för att se spelningen på Dirty Rats för ett par veckor sedan. Litet stället och dunderskön stämning ser det ut som.

Årets album 2013 plats 29

Lee Ranaldo And The Dust - Last Night On Earth

Precis som på förra soloskivan är det underbart att höra Lee Ranaldo göra ganska raka och enkla låtar. Precis som förra skivan så är problemet att låtmaterialet svajar lite. Det finns några låtar som går på tomgång. Men varför lägga fokus på dem när det finns så mycket bra också.

För det första älskar jag Lee Ranaldos röst. Finns det någon som låter mer New York är honom? Vad han än sjunger om så ser jag New Yorks skyline framför mig. Bara det är värt ett antal stjärnor i min bok. Sen finns det alltså en handfull riktigt sköna gitarrlåtar av det klassiska snittet. Låtar att låta sig svepas in i eftesom de oftast är långa. Och när de är slut så önskar man att de vore ännu längre.

Årets album 2013 plats 30

Jason Isbell - Southeastern

Det är den här typ av musik jag egentligen tröttnat på. Singer-songwriter americana med en utlämnande sångare. Jag har inte lyssnat på Jason Isbells tidigare soloskivor och inte heller särskilt mycket på Drive-By Truckers, bandet han lämnade för ett gäng år sedan. Men när hans namn dök upp lite överallt i början av hösten så gav jag honom en chans. Och vips nåddes mina trumhinnor av utlämnande singer-songwriter americana av bästa märke.

Tydligen har Isbell ganska nyligen blivit nykter. Antagligen är det här skivan som kommer ut av det. Det känns som om det brukar bli en en kanonplatta efter ett missbruk. Det finns mycket att berätta och det finns mycket att bevisa, framförallt för sig själv, antar jag. Med Southeastern visar Jason Isbell i alla fall att det fortfarande går göra helgjutna album i en annars överfull genre.

Årets album 2013 plats 31

Darkside - Psychic

Det är inte lätt att sticka ut på electronica sidan men det gör onekligen Nicholas Jaar. I detta nya projekt hör man direkt att han är inblandad. Med sig som kompanjon har han gitarristen Dave Harrington. De gör långsam atmosfärisk musik som det ändå finns en puls i.

Det sägs att i Berlin så slutar man inte festa på natten. Under vår resa dit i februari kan jag mycket väl tänka mig att hitta ett ställe som avsluta festen framåt småtimmarna till Psychic. Vid hemmalysning är det nästan ett måste att lyssna på skivan i lurar för att den ska nå fram. Men en klubb där dansen är över men där  ingen vill gå hem måste vara en ändå bättre miljö för Jaars meditativa beats.

Årets album 2013 plats 32

John Paul Keith - Memphis Circa 3am

Är man rockmusiker från Memphis har man förstås höga krav på sig. Det var där allt startade och svärtar man ner det så ska man med rätta hamnar i rännstenen. John Paul Keith kan känna sig säker. Han gör alldeles för bra musik för att solka ner historien. Han snarare bidrar till den istället.

Det är inget revolutionerade han gör Keith. Eller förresten det är det nog. För det är inte många som spelar traditionell rock gjord att spelas på barer numera. Det riktigt vattnas i munnen på mig när ser mig själv sitta vid en bardisk i Memphis lyssnandes på Baby We're a Bad Idea.

Årets album 2013 plats 33

The National - Trouble Will Find Me

Man är olika livsfaser. Egentligen är inte The National något som brode passa mig just nu. Och vid de första lyssningarna kändes skivan polerad och lite intetsägande. Men ganska snart kom den ändå smygande. The National är ett så pass bra band att de skiter i vilken livsfas man är i. När man lyssnar på Matt Berninger så är man i hans värld helt enkelt.

Sen gjorde det ju inte saken sämre att de stundtals dominerade den orangea scenen en varm juli dag. De lyckades med konststycket att få sina lugna vemodiga låtar att kännas i hela kroppen trots att det var strålande solsken och att man var ganska långt ifrån känslan att man borde leva i salt.

Årets album 2013 plats 34

The Del-Lords - Elvis Club

För ett par år sedan släppte Peter Wolf det mycket fina albumet Midnight Souvenirs. Ett album som fungerat som soundtrack till tvättvikningen oräkneliga gånger sedan dess. Nu är det kanske dags att byta ut musiken till denna uppgift. Och det är där The Del-Lords kommer in.

Elvis Club är inte riktigt i samma klass som Midnight Souvenirs men det är ett album i samma stil. Det är rak New York rock gjord av gubbar som kan sin rockhistoria. The Del-Lords gjorde en del starka saker på 80-talet som tyvärr har rätt daterad produktion. Nu finns inte något att klaga på produktionsmässigt och då blir deras, nu skönt gubbiga, rock från New York perfekt även på Kaptensgatan.

Årets album 2013 plats 35

The Men - New Moon

Det är svårt att hitta amerikansk indierock med nerv nuförtiden. The Men är ett av undantagen. Bandet har varit bra ett tag nu. Förra skivan Open Your Heart innehöll ett gäng guldkorn men var ojämn. Nu har de tagit ytterligare ett kliv. På New Moon finns bara något spår jag hoppar över och desto mer favoriter.

Som många andra band har The Men lugnat ner sig efter ett par skivor och söker sig ganska ofta ut på lite mer akustiska utflykter. Ibland hamnar de även i Neil Young land. The Men klarar att göra den här ändringen utan att kompromissa sin egenhet vilket inte är vanligt. Den sköna lo-fi produktionen är bara den värd flera plus i kanten.

Årets album 2013 plats 36

Boards Of Canada - Tomorrow's Harvest

Det är så underbart att det finns så mycket musik kvar att lyssna in sig på. Jag har massor av hål att fylla. En genre är electronica genren. Den dansvänliga delen kan ju avlyssnas lite random men när det gäller den mer introverta delen så måste man lyssna på albumen från början till slut för att få ut max.

Boards Of Canada är ett av dessa band som jag snabbspolat mig igenom tidigare. Deras tidigare album har funnits där men jag har aldrig slagit mig till ro och verkligen lyssnat. Tomorrow's Harvest, deras första album på åtta år har jag verkligen gett chansen och då förstod jag vad den handlar om. Det handlar om precis allt den utsökta framsidan visar.

Årets album 2013 plats 37

Mikal Cronin - MC II

Det kanske tristaste ålderstecknet är trötthet. Som när Mikal Cronin spelade på Pustervik under Way Out West. För att komma in måste man vara där tidigt. Och när jag väl kom in och insåg att det var dryga tre timmar tills han skulle gå scen så tog jag cykeln hem. Ett riktigt gubbigt beslut.

Nåväl, som tur är finns skivan att lyssna på. Mikal Cronin gör och spelar in låtar som man tror har funnits sedan dryga 40 år tillbaka. Men så är inte fallet. Det han gör så skickligt är att hitta de luckor som finns i 60-talets garagerock absoluta toppskickt och sedan fylla dem. Mycket imponerande.

Årets album 2013 plats 38

Daniel Avery - Drone Logic

Drone Logic är soundtracket till en nattlig busstur genom London. Det kanske skulle kännas aningen utstuderat. Men skulle möjligen finnas så skulle jag hoppa över att äta lunch i ett par veckor, lägga pengarna på en resa till London, ta på mig hörlurarna och sätta mig längst fram i en dubbeldäckare.

Låtarna är långa och totalt är skivan nästan 80 minuter. Vissa låtar är så klart bättre än andra. De jag gillar allra mest är de där minsta möjliga händer. En skön rytm, en synthslinga som upprepar sig i det oändliga. Där är då jag verkligen ser Londonnatten framför mig.

Årets album 2013 plats 39

Carlton Melton - Always Even

Vissa skivor passar bara att spelas på natten. Always Even är definitivt en sådan skiva. Den blir allra bäst om man lyssnar på den  tillstånden mellan vaken och sovande. Det är då sinnena som går igång på Carlton Melton är som allra mest emottagliga.

Senast igår natt såg jag syner till musiken. Helt plötsligt gick, eller mer marscherade, en massa män ut från sovrummet. Det såg helt verkligt ut. Så kan det blir när man har Carlton Melton i lurarna. De lyckas med sina instrumentala jams nå något som finns bortom det vanliga.

Årets album 2013 plats 40

The Sadies - Internal Sounds

Faktum är att The Sadies är ett band jag glömmer bort ibland. Kanske för att det står väldigt lite om dem i musiktidningar och musiksajter på nätet. De hamnat på något sätt utanför radarn även där. Kanske har det att göra med deras sound som inte riktigt hamnar i någon särskild genre.

Nåväl, kanadensarna har i år gjort ytterligare en helgjuten skiva. De har inte direkt tagit några nya vägar utan fortsätter att ha sitt ursprung i 60-tals garagerock och The Byrds. Sen gör det så eget att det aldrig känns retro eller second hand utan mer tidlös.

Årets album 2013 plats 41

Missing Monuments - S/t

I varenda klipp och i alla bilder man ser på Missing Monuments så verkar de galna. Även när de spelade på Henriksberg för ett par år sedan var de speciella. Men deras musik är inte speciellt konstig. Kanske låter de inte lika hårda som de ser ut men annars är det ganska normalt.

De har i frontfigurern King Louie en person med känsla för melodier och ett svagt sinne för powerpop. När bandet är som bäst låter det som om de får alla sina lite hårdare influenser ner i popsång. Låtar från den här skivan tillhör de absolut mest nynnande i år.

Håkan Vs Kurt

Två spelningar hans med i helgen. Först Kurt Vile på Pustervik i fredags. En konsert som aldrig riktigt tar fart. Jag saknar energi och jävlar anamma från Kurt och bandet. Efter ha sett Kurt Vile tre gånger kan jag nog också konstatera att hans musik kommer mer till sin rätt hemma vid skivspelaren.

Håkan Hellström i Scandiavium på lördagen var något helt annat. Jag trodde att det skulle räcka att se honom tre gånger i somras så jag köpte ingen biljett. Men när jag såg att låtlistan var helt ny sedan dess så fanns det ingen återvändo. Blocket och ett par från Skee blev räddningen. Endast 300 kr för en bra sittplats.
Först var jag avundsjuk på L och L som stod på golvet men det fungerade klart över förväntan att sitta också. För Håkans energi nådde utan problem upp till oss som satt där.

Ska man ta det enda negativa först. Det har egentligen inte med spelningen igår att göra utan beror på att man sett honom så många gånger nu. Vilket betyder att man hört några av låtarna så många gånger att det går lite lite slentrian i det. Som exempelvis Kom igen Lena, Ramlar och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Nu var den sistnämnda ändå rätt underbar när 12000 i publiken sjöng med.

Allra mest gåshud denna gång framkallade Du kan gå din egen väg, Shelly Valborg och Det är aldrig över för mig. Snacka om att Håkan har byggt upp en låtskatt på åren han släppt skivor. Detta innebär nu att han kan byta ut hela låtlistor och fortfarande vara lika bra. Att han och bandet verkligen också jobbar att förändra själva låtarna är bara att applåderna. Och att de nu ytterligare involverat Allsång på skansen kören förgyller låtarna ändå mer.

Håkan slog Kurt på knockout denna helg.

Årets album 2013 plats 42

Kurt Vile - Wakin On A Pretty Daze

Kurt är cool och har en egen röst och ett eget sound. Men ibland kan man undra om inte allt hänger på håret. Har han inte perfekt hår Kurt.? Tjockt, lagom vågigt och en psykedelisk bena är väl allt man kan önska.

Wakin On A Pretty Daze är totalt sett inte lika bra som föregångaren Smoke Ring For My Halo. Det finns dock ett antal bra låtar och det som gör plattan något extra är gitarrsolot i titellåten. Solot är bra hela vägen men den lilla knixen som startar vid 3,49 och håller på tre sekunder är magi. Tänk så enkelt det kan vara här i livet.

Årets album 2013 plats 43

Raum - Event Of Your Leaving

Det behövs musik för alla tillfällen och alla olika sinnesstämningar. Under hösten har det funnits stunder då Raums långa låtar har varit som att gå in en kyrka. I alla fall så som man vill att en kyrka ska fungera. En plats för lugna stunder och eftertänksamhet. En plats där det inte finns en predikande präst så långt ögat kan nå.

Raum är ett samarbete mellan Liz Harris från Grouper och Jefre Cantu-Ledesma. Skivan innehåller sex spår som inte skiljer sig mycket åt om man lyssnar slarvigt. Det är nog fel att säga att det finns olika temperament i låtarna men de framkallar olika känslor. Det är inga dussin drones som Raum skapar.

Årets album 2013 plats 44

Ty Segall - Sleeper

Han är fortfarande oerhört produktiv den gode Ty. Förutom detta album så har han givit ut en fullängdare med bandet Fuzz och säkert ett gäng singlar också. Precis som med tidigare skivor så hittar man ett låtar som har sådana hookar att man alltid går omkring och nynnar på dem. På Sleeper är det just titelspåret som klistrar sig fast. Nästan så det blir störigt.

Lite grann som vanligt är det också så att låtarna inte räcker riktigt hela vägen för en fulländad skiva. Den skivan har han i sig och den lär komma. Först får han gärna komma och spela i närheten. Det är verkligen dags att se honom live.

Årets bästa album 2013 plats 45

Imperial State Electric - Reptile Brain Music

I mina ögon är Nicke Andersson en av Sveriges bästa låtskrivare genom tiderna. Sätter man ihop en lista med hans allra bästa låtar så slutar det minst med en dubbel-platta. Imperial State Electric kommer inte upp i Hellacopters storhet. Ljudbilden blir lite för polerad och studiofierad när man lyssnar på Imperial State Electric. Faktum är att alla deras tre album lider lite av det.

Men så är det ju det att det på varje album finns ett antal fantastiska låtar. Låtar man trodde redan var skrivna av någon annan. I detta fall särskilt av Paul Stanley, Gene Simmons, Ace Frehley och Peter Criss. För det låter mycket 70-tals Kiss över Reptilde Brain Music.

Årets album 2013 plats 46

Lindi Ortega - Tin Star

En underskön augustikväll spelade Lindi Ortega på Röda sten. Det räckte att sitta på uteserveringen och se solen gå ner i väster för att man skulle vara nöjd. Att det sen, när lite kyliga vindar kom, kunna gå in och lyssna på Lindi Ortega gjorde det förstås ändå bättte.

Just denna spelning har jag framför mig när jag lyssnar på Tin Star. Skivan hade inte kommit ut när spelningen var så då var första gången ett gäng av låtarna från skivan nådde mina öron. Och faktum är att de nog lät ändå bättre live med sparsmakat komp.

Årets album 2013 plats 47

Pan American - Cloud Room, Glass Room

Före seriepremiären i fotboll 1997 hade jag skivan Mi Media Naranja med Labradford i lurarna. Naturligtvis förlorade vi matchen. Skivan gjorde mig antagligen så introvert att jag inte brydde mig om att tackla till 100 procent. För den skivan är på något sätt fulländad i sin lugna pacificering. Helt klart en miss att använda den som uppladdningsmusik men jag minns det å andra sidan som det vore igår. Det gör jag inte med någon någon annan seriepremiär.

Marc Nelson från Labradford hade Pan American som sidoprojekt. De släppte några riktigt bra skivor kring millennieskiftet. Senare också några mindre intressanta. Cloud Room, Glass Room är ingen ny Mi Media Naranja men det är ett perfekt sällskap till en god bok.