John O' Farrell - Det bästa av två världar

Inför londonresan för någon vecka sedan ville jag ha med mig en bok som utspelar sig i London. Valet föll på Det bästa av två världar av John O' Farrell. Ett val som visade sig vara ganska ok ur den synpunkten att många londonmiljöer dyker upp men som läsupplevelse så är boken rätt svag.

Boken handlar om Michael som lever ett dubbelliv. Han orkar inte med att leva med sin fru och två barn. Därför ljuger han om att han har så mycket att göra på sitt jobb som skapare av musik till reklamfilmer att han måste vara borta flera dagar i sträck. Fast egentligen gör han sina jobb på någon förmiddag. Resten av tiden tar han det bara lugnt och lever i ett slags kollektiv med fyra andra män.

Storyn är ju ganska tragisk men boken bygger fullt ut på humor. Författaren verkar vilja att det ska skrattas efter varje rad. Vilket förstås blir för mycket i längden. Den lite alvarligare undertonen försvinner nästan helt.

I fokus ligger hela tiden föräldrarollen. O' Farrell gör en del roliga och träffsäkra iakttagelser kring detta. Man känner igen sig om man säger så. Den ständiga sömnbristen under de barnens första år är ett exempel. Allra roligast är avsnittet där huvudpersonen Michael beskriver hur det är när man träffar andra pappor på lekplatser. Hur man pratar genom barnen för att slippa konversera med varandra. I alla fall tills man märker hur den andra pappan verkar. Sån är nog jag också. Episoden där Michael och hans fru har besök av ett par de träffat i någon föräldragrupp är också riktigt kul. När den andra pappan försöker få igån samtalet genom att prata om Michael bil och till sist frågar "du, Michael, hur tycker du väggreppet är hos Astran" och Michael, som knappt vet vilken sorts bil han har, svarar "Väggreppet? Ja, inte vet jag, jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder." Trots att Michael tydligt signalerar att han inte kan något om bilar och därmed inte är intresserad av dem fortsätter den andra pappan på samma spår och frågar vidare. Detta är ett exempel på vad som händer när man blir förälder. Man buntas samman med folk man inte har något gemensamt med. Sen finns det såklart undantag.

På det hela taget är Det bästa av två världar en bok som har sina poänger men som också är alltför enkelspårig. Det finns också alltför många konstiga tillfälligheter i historien. Tillfälligheter som inte känns realistiska utan finns mer där för att annars kommer boken inte i mål. Jag skulle nog vilja påstå att boken inte hittar till målet. Den dribblar lite snyggt på mittplan men mer blir det inte.

Betyg: GG