Det är mycket Barton nu

Laveda

memory, oh memories, since you won't leave me alone 
explain to me why I feel so lost even though I've come back home 
I've been seeking fortune: I've been seeking slither and shimmer out in the world 
but nothing will cure this curling craving for a modern mountain girl 

I want her to see me, and I hope I have the words 
I want her to see me, but I hope I see her first 

there were city nights when I was miles away with happiness in my reach 
and I'd wake to visions of a hillside trailer humming with electric heat 
then I'd find myself back in the quiet dell where compunction took its form 
and with our hips we tried to push back the wretched failure of being born 

could you feel me down there in the lonesome low?
I could swear you wanted me; I could swear that it was so 

who's gonna shoe your pretty little feet, darlin' who's gonna glove your hands? 
who's gonna know your mama made you while she was doin' it to Steely Dan? 
as you cling to the earth and scream for the kingdom, did you see some other face? 
love was a match defense for you and for me an act of shame 

and Laveda, Laveda loving you is a shame 
Laveda, Laveda loving you is a shame  see less

Burning Up With Fever

O Grace

Wooden Shjips - Göteborg, Pustervik 15 februari 2014

Det fanns några riktigt underbara stunder Pustervik i lördags. Wooden Shjips stod för de flesta av dem. Deras låtlista är just nu passar mig inte perfekt men självklart finns det några riktiga guldkorn där. Bland annat Flight.

Mest överraskande var hur mycket folk det var. Det blev nästan en känsla som fanns på gamla Pustervik. Och countrymusiken och hänget på övervåningen var också underbara som i fornstora dagar. Cirklar sluts.

I know a man whose heart is restless

Lyssnar på Deesh från Mogwais nya skiva om och om igen och känner obehagligt starka känslor. 

Så underbart att matcherna är igång igen. Ikväll säker seger mot Falkenberg med 1-0. 

Och det finns en hel del fina tendenser i spelet i de två matcher som varit. Och tydligen retade vår nye underbare islänning Asgeir upp Falkenbergs gamla tråkmåns (men bra spelare) Henke Larsson så mycket att han vägrade skaka hand efteråt. 

Ensam hemma

Layne

Det som skulle bli en låt blev fyra timmar Layne Staley. Hans röst och uttryck finner något i mig som ingen annan gör. Och som vanligt blev det Wake up 4-5 gånger på raken. En låt som känns fysiskt i hela kroppen.

Katten i kartongen

Kung Levon

Levon Helm - This Wheel's on Fire

Gör man en skiva med The Bands bästa låtar 1-10 så har man en riktig skatt. Gör man en skiva med bandets bästa låtar 11-20 så har man inte så mycket att hämta. Ungefär så såg min relation till The Band ut fram tills i höstas. Jag har tidigare försökt massor av gånger att lyssna på deras katalog av skivor. Och det är klart att de två första fastnade tidigt men från resten har jag inte hittat mycket att hämta.

Ändå har det alltid funnits det en fasciantion kring bandet. Och när jag låt på en strand i Grekland och läste den här boken samtidigt som jag lyssnade blev allting lite klarare. Lite konstigt att det tog så länge då jag alltid ansett Levon Helm vara en av världens bästa trummisar och sångare.

Hans bok This Wheel's on Fire från 1993 är en härlig musikbiografi som känns uppriktig rakt igenom. Att han exempelvis sågar det mesta med deras berömda Last Waltz spelning och skiva visar det tydligt. Och så mycket fint att säga om Robbie Robertson har han inte. Uppväxten i den amerikanska södern och hur han blev upptäckt och lockad in rock n roll livet är minst sagt spännande läsning.

En annan sak som är slående är hur The Band kämpade innan de blev kända. De backade upp rockaren Ronnie Hawkins i en massa år som The Hawks och spelade kväll efter kväll på barer framförallt i Kanada. Sen kom Bob Dylan och ville att de skulle backa upp honom när han började spela elektriskt. Då hoppade Levon av ganska snabbt. Han stod inte ut med att bli utbuad varje kväll. När han var tillbaka tog de de första stegen på egen hand.

Boken är alltså skriven innan Levon drabbades av cancer i strupen. Det som gjorde att han inte kunde sjunga eller prata på många år. Men mirakulöst nog släppte det lite åren innan han dog vilket gjorde att han kunde släppa några grymma soloplattor med Dirt Farmen som en modern klassiker.

The Bands tio bästa låtar och några guldkorn från Levons soloplattor:


Och det är inte utan att man blir rörd till tårar när man kollar på det första tv-klippet med en 17-årig Levon från 1959 och efter det direkt ser finalen från Ryman auditorium 2009. Vilken kille!

Mer än musik

Det sägs att tystnaden på landet är det bästa man kan få. Men ta med en bandspelare laddad med Wooden Shjips ut i en veteåker och tryck på start så förintar du den tesen på ett ögonblick.

Color him father

Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.

Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon. 

För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls. 

Facebook blues

in

När den vinglige trubaduren på Västerhus ikväll spelade sin egna låt Facebook blues tror jag inte han själv visste vilken hit han fått till. För det som en gång var ett harmlöst nöje har tagits över av de som tror och vet bäst. Den stackaren som sagt eller gjort något "fel" ska häcklas. Och ängsligheten att tycka samma är sorglig.

För några veckor sedan var Zlatans uttalande om cykeln en het potatis. Föräldrar hävdade på allvar att allt var förstört. Deras döttrar skulle sluta spela fotboll på grund av detta, könsrollerna går tillbaka till stenåldern, hur ska vi gå vidare i livet. Zlatan är en gris. 

Som förälder och tränare för tjejer vet jag inte ens jag ska tackla sådana reaktioner. De är så världsfrånvända att det inte går. Zlatan har gjort så enormt mycket för svensk fotboll att det inte går att beskriva och att ett skämt inte förstås är sorgligt. Jag är helt säker på att de som hade dessa åsikter aldrig befunnit sig i omklädningsrum för lagidrottande tjejer och killar. Det är där(och på Västerhus)  livet finns och inte facebook. 

Miles Davis - In a silent way

146 av 1001 album

Miles Davis - In a silent way (1969)

Det är väldigt lätt att förföras av omslagen på jazzskivor. Varje gång jag besöker en skivaffär vill jag köpa med mig en jazzskiva. In a silent way är inte riktigt lika bra som sitt omslag. Här har Miles kommit en bit in i den fusion som skulle bli ändå mer framträdande. Inte riktigt min kopp av te. Särskilt svårt har jag för elpiano.

In a silent way är dock mycket mer än sina lite trista fusiontendenser. Skivan innehåller bara två låtar. Alltså är de långa. Man sugs in i låtarna efter ett tag. Lyssnar man noga är det massor av saker som sker samtidigt men det finns också stunder då bara något instrument är i förgrunden. Jag som nästa aldrig intresserar mig för ljudbilder måste säga att här är den fascinerande. Och faktum är att Miles trumpet är rätt sällsynt i låtarna.

Betyg: GGG

Bästa låt: Shhh/Peaceful

Mannen med basen

Tony Thorén - Vad faan är det frågan om?

Lite i skymundan har Tony givit ut en bok om sitt liv och sin del i Eldkvarn. Den har inte direkt blivit samma succe som Pluras bok. Vilket man förstår när man läst den. Tony har inte direkt Pluras litterära kvaliteter. Men för den skull är det inte oävet och det för en Eldhead är det förstås måste läsning.

Det är väl egentligen inte så mycket nytt som kommer fram om Eldkvarn. Men det är intressant att se det från Tonys sida. Han är snäll mot sina bandkollegor och det är ont om kritik. Desto mer kritisk är han mot sin suput till pappa och även delvis mot sin mamma som låg med en av hans kompisar när de gick i gymnasiet. Ett avslöjande om något.

På 80 och 90-talet producerade Tony massor av skivor som sålde mycket. Framförallt åt Peter LeMarc. Trots detta har han inga pengar på banken nu. Det man undrar är var dessa pengar tagit vägen. Det känns det inte som han vill skriva om. Att Tony och några andra i bandet är beroende av att få in pengar från Eldkvarnspelningar tror jag också är en stor anledning till att bandet fortfarande spelar så mycket som de gör. Så det är bra att de är panka och att Plura har samvete nog att se till att pengarna kommer in till sina kamrater. För nu är det dags att planera sommarsemestern efter Eldkvarns turneschema.

The Who - Tommy

145 av 1001 album

The Who - Tommy (1969)

Efter närmare tre års uppehåll är det dags att ta tag i den här listan igen. När jag såg vilket album som stod i tur så kommer jag också ihåg varför det kändes så tufft att fortsätta med listan. Så stort var mitt motstånd mot 75 minuter rockopera. Jag såg ingenting som lockade mig att lyssna på Tommy. Inte ens nyfikenhet fanns det.

Dessvärre besannas mina farhågor när jag nu pinat mig igenom denna dryga timma. Historien om den döve, blinde och stumme pojken Tommy berör mig ingenting. Den passerar som en dålig fantasybok. The Who har gjort ett gäng grymma singlar genom åren. Men som albumband har jag aldrig hittat något bestående. Och skivan Tommy är musikaliskt pompös och aptråkig.

Betyg: G

Bästa låt: Eyesight to the blind

Stormens öga

Jesmyn Ward - Rädda varje spillra

New Orleans har fortfarande en plats i mitt hjärta efter besöket där för snart 15 år sedan. Rädda varje spillra utspelar sig i stadens utkanter under stormen Katrina. Eller den utspelar sig snarare veckan innan stormen drar in. Det är ett långt upplägg för något man vet kommer.

Berättare är 14-åriga Esch. Det hon berättar är om hennes fattiga familj bestånde av en alkoholiserad pappa och tre bröder. De bor ensligt och i något som mer verkar likna ett skjul än ett hus. Pappan känner att den här stormen kommer blir något värre än allt som varit innan. Hans alkoholintag och allmänna grymhet gör dock att han inte får något gjort och att han heller inte blir lyssnad på. Katastrofen blir ett faktum.

Egentligen är boken mer en berättlse om en amerikansk familj vid sidan av samhället än en bok om stormen. Syskonen är alla hämade av moderns död och ser inte mycket ljus i framtiden. Det är allmänt eländigt. Stormen är bara den slutgiltiga spiken i kistan.

Boken lockade inte till läsning i varje stund men historien sitter kvar. Framförallt skriver Jesmyn Ward med ett sådant språk att jag tydligt ser framför mig hur det ser ut där allting utspelades.

Betyg: GGG

Tung läsning

Åsne Seierstad - En av oss

Avslutade året med att läsa en av de absolut ohyggligaste böcker jag läst. Men helt klart också en av de bästa faktaböckerna. Åsne Seierstads porträtt av Breivik och hans dåd beskrivs med sådan precision att det är omöjligt att lägga från sig boken. Fast man vet ungefär hur allt hade gått till så är det extremt påfrestande läsning. Dåden är så osannolikt hemska att man inte kan ta in att det är sant.

Boken handlar till större delen om Breivik men den följer också några av de ungdomar som dog. Att följa deras historia parallellt med Breiviks förberedelser är grymt. Man vill bara att han ska bli upptäckt. Vilket också är nära att ske ett antal gånger. Framförallt är det oerhört frustrerande att läsa om polisen närmast totala misslyckande efter att bomben sprängts i Oslo. 6 minuter efter bomben har man ett signalement och registeringsnummret på bilen som Breivik åker med mot Utöya. Informationen slarvas bort. Vilket bara var ett av många fatala fel innan Breivik blev stoppad.

Det krävs något extra av en författare att skriva om den här historien och den här mannen. Huvudpersonen är ju ett av de största kräk som funnit på vår jord och jag antar att det måste bli dilemman hela tiden när man ska skriva sakligt om honom. Åsne Seierstad lyckas.

God jul alla!

Årets album 2013 plats 1

Nick Cave and The Bad Seeds - Push The Sky Away

Den 18 januari 2013 släpptes biljetter till releasespelningen 10 februri av skivan Push The Sky Away. Spelningen var i på Her Majesty's Theatre i London som tar 1200 åskådare. Mina förhoppningar att få tag i biljett var väl inte jättestora men jag gjorde mig redo vid datorn när det var dags. Naturligtvis kraschade biljettsystemet då trycket på biljetter var enormt. Jag uppdaterade säkert hundra gånger och var på väg och ge upp när det plötsligt dök upp en biljett på skärmen. De 2-3 minuterna det tog för mig att fylla i namn och kontouppgifter var bland de svettigaste i mitt liv. Jag vet av erfarenhet att det kan skita sig i det läget. Men det gjorde det inte denna gång. Biljetten var min!

Två låtar hade jag hört innan konserten, skivan släpptes veckan efteråt. Så det var lite speciellt och lite oroligt. Tänk om den inte var bra? Jag hade inte behövt oroa mig. Skivan är ju makalös. På konserten var det vissa låtar som stack ut. Det blev ju speciellt då man inte hört dem innan. Men med hjälp av en stor barnkör och stråkar så skapade Nick och The Bad Seeds en kväll jag aldrig kommer glömma.

Sedan dess har skivan bara växt. Den är den skiva som spelats överlägset mest hos mig under 2013. Den passar i alla lägen känns det som. För mig skapar Push The Sky Away en speciell känsla som jag varken kan eller vill förklara. Musiken är oerhört vacker och Nick sjunger bättre än någonsin. Texterna är oftast inte några raka berättelser utan mer drömlika fraser. Så tolkar jag dem i alla fall.  För mig känns det som han står i sin villa i Brighton och tittar bort mot horisonten och skriver om de tankar som dyker upp i huvudet. Skivan innehåller nio spår. Alla är fantastiska på sitt sätt.

I december släppte bandet även Live From KCRW. En lågmäld liveskiva som är fantastisk och som med lätthet hamnat högt upp på årets topplista. Men Nick and The Bad Seeds får nöja sig med en överlägsen förstaplats med Push The Sky Away.



Klippet nedan är från den oförlömliga chocken av att få höra Jubilee Street för första gången. En av höjdpunkterna musikmässigt i mitt liv. Det var första gången som låten spelades för publik. Det kändes som alla, mig inkluderad, fullständigt tappade hakorna under crescendot. Vakterna på teatern var stenhårda, man fick absolut inte stå upp någon gång men efter den här låten ställde sig många spontant upp och applåderade rakt ut. Härligt att någon filmade men synd att man inte får med trycket som volymen skapade.