Årets album 2013 plats 48

Bad Religion -True North

En av årets skönaste och bästa sommarkvällar tillbringades inomhus. På scen på Sticky Fingers stod Bad Religion. Allt blev precis som man önskade sig. Bandet var på spelhumör och det spelades många gamla fina örhängen.

Det spelades förstås också en del nytt. Jag skulle ljuga om jag sa att det var lika bra. Mest blev det som en välbehövlig andningspaus. Fast man ska inte avfärda årets skiva True North. Den kan vara lite jämntjock emellanåt men det är aldrig dåligt och det finns också några spår som mycket väl kvalar in på en egengjord best of platta.

Årets album 2013 plats 49

Phosphorescent - Muchacho

Alla hyllar Muchacho något väldigt. Jag sällar mig inte riktigt dit. Alla hyllar särskilt låten Song for Zula något oerhört.. Det är just med den jag har problem. Eller rättare sagt så tycker jag inte den är något vidare. Den och ytterligare några spår i samma stil stör helhetsintrycket för mig.

Bandets förra skiva Here's to taking it easy hamande överst på min årsbästalista. Mycket på grund av en fenomenal spelning på gamla Pustervik. Framåt slutet på nya skivan hittar man ett par tre låtar som påminner om varför Phosphorescent hamnade överst förra gången.

Årets album 2013 plats 50

The Plastic Pals - Turn the Tide

När Stockholmsbandet The Plastic Pals spelade på Götahof i höstas var jag en av 10 betalande. Stämningen var väl inte direkt på topp om man säger så. Men bandet och särskilt fronmannen Håkan Soold ska ha en stor eloge att de körde på som inget hade hänt. Man märkte hur mycket de gillar sin rockmusik.

Hade det inte varit så att jag att jag var sugen på att sitta i en bar och dricka öl den kvällen hade jag heller inte varit där. För jag hade ingen aning vilka de var innan jag googlade just den kvällens utbud. The Plastic Pals är starkt influerade av Paisley underground scenen. Alltså gitarrdriven rock med en del stämsång och klara influenser från 60-talet. Plattan Turn the tide är inget mästerverk men innehåller en handfull bra låtar och står som minne till en märklig kväll.

Italiens baksida

Silvia Avallone - Stål

Eftersom jag inte hinner läsa så många vuxenböcker längre så är det extra skönt att verkligen gilla den bok man läst. Boken Stål skulle visserligen kunna hamna på ungdomshyllan då den handlar om två tjejer i tidiga tonåren. Men mycket i boken gör att det inte är en ungdomsbok.

Anna och Francesca bor nära turistön Elba. Trots dess närhet har de två tjejerna aldrig varit där. De lever i skuggan av det turisterna ser av Italien. Silvia Avallone lyckas mycket mångfacetterat skildra vad som sker bakom stängda dörrar, hur tankarna går när någon ska in i vuxenvärlden och framförallt hur killar och män beter sig.

Nästa gång jag kommer till Italien kommer jag garanterat tänka på denna boks berättelse. För den känns väldig sann och den kan vara bra att ha i bakhuvudet samtidigt som jag säkert står under strålande sol och kollar på fina gamla byggnader eller kastar mig i havet på just Elba. Det finns en baksida på allt.

Betyg: GGGG

En kväll på Hisingen

Uncle Acid and the Deadbeats - Göteborg, Truckstop Alaska 23 november 2013

Inte sedan i februari 1992 har jag stått så länge i kö inför en spelning. Då var det Pearl Jam och det är ett minne för livet. Nu var det Uncle Acid and the Deadbeats spelning på Truckstop, som nog inte kommer rendera i samma legendstatus som Pearl Jam, men som med lätthet var värt att stå i kö i dryga två timmmar för. Att stå på en asfalterad tomt ute på Hisingen låter inte så kul men himlen var stjärnklar vilket gjorde alla upprymda. Så faktum är att köande blev en del i hela upplevelsen.

Uncle Acid tog mig med storm på Roskilde i somras. Nu är det  ute som uppvärmare för Black Sabbath. Att de gick direkt från Globens scen till Truckstop visar att det är sköna typer som älskar att spela. På Roskilde kan det ibland hända att stämningen som finns där förhöjer musikupplevelsen. Så det fanns tankar om de var så bra live som jag mindes dem. Svaret är att de var ändå bättre.

När jag tog mig samman en halvtimme in i spelningen och hade tid för en liten reflektion kunde jag bara konstatera att jag var överkörd (på ett fantastiskt sätt). Att de verkligen öppnade med mina fyra favoritlåtar var grymt. Att stå ett par meter från scen (min nacke är till vänster på fotot överst) och känna volymen ta över hela mig samtidigt som bandet leverade Mt. Abraxas, Mind crawler, Death' door och I'll cut you down i ett svep var faktiskt magiskt.



Sen blev det naturligt en lite mer allmän period. De har ännu inte alla låtar på plats. Men även i låtar som går lite på tomgång finns det saker att haka sig fast vid. Särskilt gillar jag bandets gitarrsolon. Andra hårdrocksband borde höra och lära hur känsloframkallande gitarrsolon faktiskt kan vara.

På slutet höjdes pulsen åter och låtar som Over and over, Devil's work och 13 candles (debut live tydligen) är precis den typ av klassik hård rock som jag vill ha den. Hos bandmedlemmarna finns ingen av den gimmick som jag ofta kan se hos andra hårdrockband. Hur det kan bli smått pinsamt när det ska se fräckt ut. Hos Uncle Acid är allt naturligt.

En toppenkväll med ett härligt gäng.

Stil, klass och tradition på Kastos

Det är inga problem att redan nu utse årets godaste öl och allra härligaste stund. Den 21 september tog vi båten Christina ut från Lefkas. Vi förutspådde att det skulle bli en skön dag men att den skulle bli ett minne för livet var inget jag räknade med.

Efter ha färdats en stund så var det dags för ett dopp från båten i kristallklart vatten. Tydligen var det 10-15 meter djupt men man såg botten som om det bara vore 1 meter. Därför var det nästan läskigt att hoppa från båtkanten två meter upp i luften. Väl i det varma vattnet simmade man bland fiskar i alla möjliga färger. Totalt under dagen stannade båten på fyra ställen där vi kunde kasta oss i.

Visst var baden, drinken på båten, den grekiska buffén, de lyckliga barnen och den trevliga guiden verkligen minnesvärda händelser. Men kanske sådant jag skulle glömt när jag sitter på hemmet. Något jag dock inte kommer glömma är landstigningen på ön Kastos.

Det kom ganska överraskande. Att man helt plötsligt befanns sig i total harmoni. Vid avstigningen så på ön fanns det några alternativ att välja på. Vi föll för att vandra en kort bit till en gammal kvarn där det fanns en liten servering. Väldigt få andra från båten föll för detta alternativet och vi funderade på om vi valt fel. Det hade vi verkligen inte gjort.

I den gamla kvarnen stod en gammal fårad man och log vänligt. Ungefär så långt från en inkastare, som man stöter på på turistgatorna, man kan komma. Vi satte oss vid ett bord med utsikt över ett bedårande blått hav mitt ute i Joniska havet. Det var lite svag vind som gjorde att små vågor böljade och skapade ett närmast magiskt skimmer. Det var här den totala harmonin infann sig. Aldrig någonsin har en öl smakat godare. För mig kommer för alltid ölen Mythos smaka harmoni.

Landstigningen på Kastos varade bara i 50 minuter. Just då kändes det så klart som en besvikelse att det tog slut så fort. Men i efterhand tycker jag att det är utmärkt att det blev så. För de här 50 minuterna var helt fläckfria. Inte en enda liten promillesekund hade något ont i sig. Jag hoppas få uppleva det igen någon gång.

På väg till den magiska platsen.

Även barnen njöt. I bakgrunden syns kvarnen.

Ut på havet igen med blicken kvar på ön Kastos.

Chelsea Vs Billy

Är det någon genre som jag är ordentligt trött på så här Woody west musik. Alltså det som kallas alternativ country. Den klubben har gjort och gör vansinnigt mycket gott för musiklivet här i stan men personligen är går jag inte igång på ytterligare ett band med flanellskjortor.

Just precis ett sådant band hade Billy Bragg skaffat sig. Och det blev sådär myspysigt som jag befarade. Egentligen inte alls dåligt men rätt så sömnigt, städat och inställsamt. Billy är så klart på allvar och han verkade vara i fin form med några sköna anekdoter tidigt in i spelningen men jag kände inte för fredagsmys så jag drog vidare.

Så istället iväg till Truckstop Alaska och spelningen med Chelsea Wolfe. Väl där så var kön ca 100 meter lång. Efter ha stått i den i någon minut insåg jag att här kommer man inte in om man vill se Chelsea. Om jag någon gång får frågan om jag gjort något olagligt får jag väl svara att jag gick förbi en kö på 150 människor på Truckstop den 8 november 2013. Kanske var det den höga åldern som gjorde att ingen slog ner mig för mitt tilltag. Nåväl, jag var väldigt glad att vara inne. Och att de spelade Hit the city med Mark Lanegan och PJ Harvey i högtalarsystemet precis då gjorde inte saken sämre. 

Tio sekunder in i Chelsea Wolfes spelning förstod jag att jag hade gjort rätt val att lämna Billy tidigt. Ljudbilden var en helt annan. Något som kändes i hela kroppen. Långt borta var den gladlynte basisten i Billys band. Istället kom det distade gitarrkaskader från en tunn gitarrist, underbart lyhört men samtidigt aggresivt trumspel från en av de coolare trummisarna jag sett och så då framförallt en sångröst från Chelsea som fyllde hela lokalen.

Senaste skivan från Chelsea är i det stora hela ganska drömsk och elektronisk. Live blir det precis rockiga lyft som jag hade hoppats. Det gnisslar och väsnas skönt. Låtarna blir nästan Mogwaiskt post-rockiga. Och att stå precis vid scenkanten och ta in detta i en dryg timme var det bästa fredagsmyset jag kunde få.

Cockney rebel

Köpte denna huvudbonad på första Londonresan 1991. Ingen verkar ta den på allvar. Jag älskar den. 

GAIS 2013

En sjunde plats i Superettan blev alltså placeringen i år. En placering vi i slutändan nog ska vara ganska nöjda med. För på slutet har det varit bedrövligt spel och hade inte serien varit slut hade GAIS fallit som en sten i tabellen.

Det är lätt att man har de sista matcherna på näthinnan. Då har det inte funnits något spel överhuvudtaget. Vi har blivit utspelade av alla möjliga typer av lag. Det ser ut att finnas väldigt lite glädje i laget. Frågan är om Tomas Askebrand är rätt person att forma ett lag. Enligt mig har han varit en alltför passiv coach. Visserligen blev de lite mer drag på honom i höst men det har ju inte hjälpt det heller.

Faktum är att årets trupp på pappret är bra. En bra mix av gammalt och ungt. Och det ska sägas att de har levererat i vissa matcher. Mer med snygga enskilda insatser än som lag men ändå. Sköna segrar mot ÖIS, Hammarby, Degerfors och Falkenberg har förgyllt livet under året. 

Nu blir det ytterligare ett ekonomiskt stålbad i vinter. Frågan är vilka spelare som är kvar nästa år. Som det ser ut så kommer det i vilket fall dröja många år innan vi är allsvenska igen. På ett år har vi hamnat väldigt långt från de lag som spelar där. Men som bilden ovan visar så kan man njuta av annat än fotboll från Gamla Ullevis läktare. I dagens avslutningsmatch var himlen helt klart vackrare än spelet på planen. 

Spelare 2013

Tommy Vahio - målvakt 4

Helt klart lagets bästa spelare i år. Han har räddat laget i en massa matcher. Utan honom hade vi varit farligt nära nedflyttning.

Jesper Floren - högerback 3

Det märks att han brinner för det. En stabil säsong med några fina toppar.

Björn Andersson - mittback 3

Han är inte riktigt så bra som han själv tror men självklart en av lagets bättre i år. 

Andreas Augustsson - mittback 2

Synd att han inte kom för fem år sedan. Nu är han för långsam. Men han får nästan en poäng till för sin förmåga att kämpa.

Kenneth Gustavsson - vänsterback 1

Tyvärr Kenneth, du har gjort ditt nu. I år svag bakåt och obefintlig framåt.

Mirza Mujcic - back 2

Han borde fått mer speltid. Gör fortfarande en del enkla misstag men han vill i alla fall vinna matcher.

Malkolm Moenza - back, mittfältare, topp

I höst har han varit en av de bästa varje match. En vinter med styrketräning så kan det bli ändå bättre.

Adam Eriksson - mittfältare 2

Han är snitsig och lurig men det blir inte så mycket av det än så länge.

Andreas Drugge - mittfältare 2

Det syntes att han kom från en högre nivå vilket han också visade inledningsvis. I höst har han dock inte alls lyckas föra laget framåt.

Rikard Spong - mittfältare 1

Nä det håller inte för Spong när han inte ens vinner dueller längre.

Hampus Andersson - mittfältare 2

Stabil superettaspelare med fin högerfot. Dock lite långsam som yttermittfältare

Joel Johansson - forward 3

Ett tag var han i ett stim och gjorde mycket bra. Men man får inte glömma att han missat massor av fina lägen under året.

Linus Tornblad - forward 1

Vad hände där. Från lovande och bra förra året till bedrövlig i år. Saknar totalt glöd.

Daniel Mendes - forward 2

Han behöver bättre spelare bredvid sig för att glänsa mer. 

Marcus Översjö - back och mittfältare 2

En avsliten hälsena förstörde hans vårsäsong. Har kommit tillbaka hyfsat i höst.

Patrik Wallin - back och mittfältare 1

Jobbar och sliter men saknar alla former av spetskvaliteter. Säkert dominerande i division 3 typ. 

Ett gäng spelare till har gjort för få matcher för att betygsättas. Men det kan konstateras att de inte varit jättebra då de inte tagit en mer ordinarie plats.

Sitter nöjd som andra utvändigt

Soffpotatis

På bara några dagar har de varit tre spelningar i stan som jag inte orkat gå på. Det är då man inser att man är gammal. För bara något år sedan hade jag garanterat gått på alla tre. En av mina allra största favoriter Toni Holgersson spelade i Högsbo kyrka, legenden Andre Williams på Pustervik och fine gubbrockaren Israel Nash Gripka också han på Pustervik.

Och det var inte det att spelningarna krockade med något annat. Det var bara trötthet som gjorde det. Är det så här det blir framöver tro? Dystert i så fall.

Nåväl, jag drunknade i youtube ikväll istället. Man skulle behöva ett extra liv för att hinna se en bråkdel av det man vill se där. Ramones spelning från Tyskland 1978 förgyllde exempelvis senaste timmen. Tänk att som publik kunna sitta ner och se en sån ösig spelning.

Mogwai

Första smakprovet från nya skivan är något nytt men fortfarande så bra. Och att de spelar i konserthuset den 23 mars är dagens absolut bästa nyhet

Mogwai - Remurdered by Rock Action Records

Dregen

Dregen - Självbiografin

Trots ett helt gäng likheter i barndomen så blev jag bibliotekarie och Dregen rockstjärna. Just den stora igenkänningen är den stora behållningen när jag läser boken. Kapitlen där Dregen beskriver sin stora dyrkan av Kiss och särskilt Ace Frehley är underbar. Och att han drog med sig kompisar och mimande på klassens timme till Kiss-låtar för klasskamraterna är precis vad jag också gjorde. Att vi sen var lite tuffare än Dregen och satsade allt på ett framträdande är en annan sak. Vi slog nämligen sönder gitarrerna vi gjort i träslöjden efter första giget.

Även första riktiga spelningen Dregen och jag var på är densamma. Det är Kiss i Göteborg 1984. Han skriver att han blev besviken över att de inte hade en scen som på innerkonvolutet på Alive II. Jag minns att jag tyckte det var vansinnigt högt.

En annan likhet är uppväxten i en småstad. Och just att Dregen är uppväxt i Nässjö och att Backyard Babies tog sig därifrån till att bli ett hyfsat stort rockband är ändå beundransvärt. När man läser boken förstår man att de verkligen satsade allt. Det fanns ingen tvekan om att det var musik de skulle syssla med. Den dedikationen är rätt underbara att följa i boken.

Bandet flyttade till Stockholm Första skivan de fick ihop är miserabel. (Texterna på den skivan är ungefär sådana jag kunde rimma ihop på svengelska när jag lyssnade på alla sleazeband som fanns på den tiden.) De hade inga pengar och bodde tillsammans i en liten lägenhet. De gav dock inte upp. Inför bandets andra skiva fick Dregen erbjudande att vara med och bilda The Hellacopters med Nicke Anderssson. Hellacopters blev snabbt landets rockgunstlingar. Vilket inte är konstigt efter den klassiska debuten Supershitty to the max.


Dregen hamnade i ett dilemma vilket band han skulle välja att vara med i. Detta är något som jag alltid undrat över. Själv sätter jag Hellacopters skyhögt över Backyard Babies och förstod inte hur han kunde välja sitt gamla band. I boken beskriver han våndan i beslutet och han vet fortfarande egentligen inte om han gjorde rätt. Men han kunde inte svika sina barndomskamrater från Nässjö. Fint så.

Och just Backyard Babies andra skiva, den kom 4 år efter debuten, Total 13 är stark. Att bandet hänsynslöst kopierar Social Distortion får man ta. Plattan innehåller ändå ett gäng mycket bra låtar i gränslandet mellan punk och hårdrock. När de i samband med skivsläppet spelade i Chinas tillfälliga lokaler i Lidköping så var det en av de bästa rockspelningar den staden bevittnat.

Sen finns den andra, lite mer störande, sidan av Dregen. Den man exempelvis ser sälja sig själv i tv-reklamer eller som i boken skrävlar om festandet som egentligen inte verkar så värst farligt. Det blir ibland lite för mycket av det goda och väldigt några klichéer för många. Fast jag måste säga att Dregen har min respekt. Han älskar rock 'n' roll och det gör jag också. Och boken har sina poänger.

Här är en spotifylista med de bästa låtarna som Dregen är inblandad i.

Har vi inte kommit längre?

Glada i hågen åkte jag och Astrid för att kolla när de trevliga eleverna i Lenas skola hade uppträdande och basar. Vi tog lotter, vi köpte fika fast vi var mätta och vi applåderade snällt fast deras variant av körslaget hade ljudproblem.

Så långt allt väl. Sen kom chocken. För första gången någonsin fick jag nycklar in till gympasalens allra heligaste, idrottslärarens egna lilla rum. Under hela min skoltid vilade det något lite farligt och nästan magiskt över lärarnas lilla kryp in i gympasalen. Jag tror faktisk aldrig jag sett innandömet på ett förrän nu. Och tur är väl det.

Jag trodde först inte det var sant. Tänkte att jag kanske drömde eller möjligtvis var väldigt trött. Men var jag än blickade så hittade jag inte det jag sökte. Och det var inte bara det att jag inte hittade vad jag trodde skulle finnas utan det fanns hör och häpna annat där istället. Snabbt fick jag skicka ut Astrid ur rummet. Jag ville vara ensam i detta. Ett barn ska inte behöva uppleva något sådant.

Det fanns en liten angränsande toalett dit jag tog min tillflykt. Till en början tänkte jag inte logiskt. Skulle jag stoppa huvudet i toastolen, sätta på det allra varmaste vattnet och medvetet bränna mig eller skulle jag bara ha låst och aldrig komma ut igen.

Efter ha tänkt igenom saken menas tårarna strömmade så bestämde jag mig. Jag ska gå stark ur det här. Vad som inte dödar härdar eller hur är talesättet. Så jag öppnar dörren med rak rygg och ett leende. Inget knäcker mig är min attityd.

Men jag blir osäker när jag återigen ser vad som gjort mig så knäckt. På väggen eller skrivbordet finns ingen bild av mig, idrottslärarens sambo sedan 21 år. Istället finns minst fyra pin-up bilder på den där Zlatan och så en bild på han som snor låtar av andra, Håkan H. Vad som gömmer sig i skrivbordslådorna vågar jag inte ens tänka på.

Jämnställdhetsproffs, feminister, förståsigpåare, ni som alltid kan och vet bäst, släpp allt ni har. Det finns att jobba på i ett lärarrum i en sliten gympasal i Mölndal. Blåljusen på annars åker det snart upp bilder på Scarlett Johansson, Madonna, Carola och Pamela Ewing på ett bibliotek nära er.

-:)

Otäck typ

Det finns något otäckt insmickrande i allt Jonas Hassen Khemiri skriver och säger. Jag har väldigt svårt för den mannen. 

London hösten 2013

Antagligen kommer minnet svikta om ett antal år. Då är jag helt säker på att bilden ovan tar mig tillbaka till härliga minnen. Som i det här fallet innefattar en underbar promenad genom London en sen onsdagkväll hösten 2013. Mitt sinne var redan upplyst men St Pancras tågstation gav det ytterligare skimmer.

Bara en stund innan hade resans mål avslutats. De sista ringande tonerna i Brand new love hade klingat ut. Både jag och Sebadoh har väl levt och ändrats under de dryga 20 år som gått sedan vi stötte på varandra för första gången. Kanske allra mest till ytan som kan ses nedan. För låtarna känns i många fall lika aktuella nu som då. För mig är Lou Barlow alltid kung.

Tidigare i höstas kom första skivan på 14 år. Som vanligt en något splittrad affär men också med 4 låtar som platsar på en best of Sebadoh skiva. Vilket innebär är det är låtar som är fenomenala. Spelningen på Scala inleddes med en av dem, I Will. Efter det lugna gitarrplocket i början av låten så blev det närmast en chock när bas och trummor smällde till och gav bandet det rockigaste och högsta ljudet jag hört. En underbar överkörning.

Under en Sebadoh-spelning har tidigare vad som helst kunnat hända. Många gånger har det hänt att de avbrutit låtar mitt i (glömmer aldrig när de inte fick till Too Pure i Lund 1996) eller att de gått av scenen tidigt. Numera är de mer stabila. Fortfarande lite ursäktande men med klart mer pondus. Det är övervägande en fördel. Men det kan nog också göra att de spelar ganska få lugna låtar. Jag saknade låtar som Together or alone, Love is stronger, Soul and fire och Willing to wait i låtlistan.

Förutom att jag saknade en handfull personliga favoriter så var det värt alla pengar i vägen att resa till Scala (för övrigt ett väldigt bra spelställe) för att se denna spelning. Och att på köpet få en pratstund med Lou Barlow är mer än man kan önska sig. När jag nämnde att jag åkt från Sverige för att kolla så blev han något paff. Bästa låtar på konserten var nämda I will, Forced love, Skull, On fire och så klart dängan Beauty of the ride som någon så bra spelade in. En pint till den som ser min nacke.



Övriga timmar i London spenderade på stamhaken. Skivaffärerna längs Berwick st, bokhandlarna på Charing cross, obligatoriska handla-till-barnen rundan på Oxford  och självklart på favoritpuben Bradley's Spanish bar på Hanway st. Jukeboxen fick som vanligt mina mynt. Tre höjdarlåtar som ackompanjerade mina pints var Lil red riding hood med Sam the Sham & the Pharaohs, Fools gold med Stone Roses och Hell ain't a bad place to be med AC/DC.

I februari är dags för nästa resa sägs det.

Kände mig från början melankolisk och så spelar högtalarsystemet Mark Lanegan. Snacka om att hitta rätt Mr Dj. 

Och som om det inte vore nog så kommer helt osannolikt Mermaids med Nick Cave. Det verkar vara min kväll ikväll. 

Starta om tidsräkningen

Äntligen är hon här. Lizarazu flyttade idag från obygden på Orust till city of Majorna. 

Fortsätt framåt

Willy Vlautin - Lean on Pete

Återigen har Vlautin skrivit en bok som biter sig fast. Under själva läsningen blev den lite tradig men så här några veckor efteråt så är det inte det jag kommer ihåg. Istället tänker jag mycket på historien om 15-årige Charlie och hur vuxenvärlden svek honom gång på gång.

När man tror att det kommit en vändning går hans enda riktiga vän och dör. I ett oerhört känsligt, men ändå rättframt, parti i så dör alltså Lean on Pete. Det är nästan som man inte orkar mer. Men precis som Charlie kan man inte lägga sig ner och dö. Man måste gå vidare.

Som vanligt skildrar Vlautin amerikanska white trash miljöer. Personer och platser där misären är påtaglig. Kanske inte så mycket i fattigdom som i uppgivenhet. Det finns inget eller väldigt lite att se fram emot. Det Vlautin så skickligt undviker är att frossa i det. Omgivningarna är mer ett faktum. Det är själva historien som är grejen. Och en väldigt bra grej.

En solskenshistoria

Att få ett personligt mejl från Bob Woodruff gjorde min dag. Att han i samma mejl bifogade en demoversion av låten A lovin' eye gjorde min vecka. 

I ett års tid har jag väntat på hans nya skiva. Och när den väl kommer så finns A lovin eye inte med. Men när Bob läste mitt inlägg på hans skivbolags facebooksida så tog han kontakt med mig. Och när han fick hela min story så tyckte han att jag skulle ha låten (som var sparad till nästa skiva). 

Men nu kan jag som en av få i världen njuta av denna helt underbara låt.