Chelsea Vs Billy

Är det någon genre som jag är ordentligt trött på så här Woody west musik. Alltså det som kallas alternativ country. Den klubben har gjort och gör vansinnigt mycket gott för musiklivet här i stan men personligen är går jag inte igång på ytterligare ett band med flanellskjortor.

Just precis ett sådant band hade Billy Bragg skaffat sig. Och det blev sådär myspysigt som jag befarade. Egentligen inte alls dåligt men rätt så sömnigt, städat och inställsamt. Billy är så klart på allvar och han verkade vara i fin form med några sköna anekdoter tidigt in i spelningen men jag kände inte för fredagsmys så jag drog vidare.

Så istället iväg till Truckstop Alaska och spelningen med Chelsea Wolfe. Väl där så var kön ca 100 meter lång. Efter ha stått i den i någon minut insåg jag att här kommer man inte in om man vill se Chelsea. Om jag någon gång får frågan om jag gjort något olagligt får jag väl svara att jag gick förbi en kö på 150 människor på Truckstop den 8 november 2013. Kanske var det den höga åldern som gjorde att ingen slog ner mig för mitt tilltag. Nåväl, jag var väldigt glad att vara inne. Och att de spelade Hit the city med Mark Lanegan och PJ Harvey i högtalarsystemet precis då gjorde inte saken sämre. 

Tio sekunder in i Chelsea Wolfes spelning förstod jag att jag hade gjort rätt val att lämna Billy tidigt. Ljudbilden var en helt annan. Något som kändes i hela kroppen. Långt borta var den gladlynte basisten i Billys band. Istället kom det distade gitarrkaskader från en tunn gitarrist, underbart lyhört men samtidigt aggresivt trumspel från en av de coolare trummisarna jag sett och så då framförallt en sångröst från Chelsea som fyllde hela lokalen.

Senaste skivan från Chelsea är i det stora hela ganska drömsk och elektronisk. Live blir det precis rockiga lyft som jag hade hoppats. Det gnisslar och väsnas skönt. Låtarna blir nästan Mogwaiskt post-rockiga. Och att stå precis vid scenkanten och ta in detta i en dryg timme var det bästa fredagsmyset jag kunde få.