Antagligen kommer minnet svikta om ett antal år. Då är jag helt säker på att bilden ovan tar mig tillbaka till härliga minnen. Som i det här fallet innefattar en underbar promenad genom London en sen onsdagkväll hösten 2013. Mitt sinne var redan upplyst men St Pancras tågstation gav det ytterligare skimmer.
Bara en stund innan hade resans mål avslutats. De sista ringande tonerna i Brand new love hade klingat ut. Både jag och Sebadoh har väl levt och ändrats under de dryga 20 år som gått sedan vi stötte på varandra för första gången. Kanske allra mest till ytan som kan ses nedan. För låtarna känns i många fall lika aktuella nu som då. För mig är Lou Barlow alltid kung.
Tidigare i höstas kom första skivan på 14 år. Som vanligt en något splittrad affär men också med 4 låtar som platsar på en best of Sebadoh skiva. Vilket innebär är det är låtar som är fenomenala. Spelningen på Scala inleddes med en av dem, I Will. Efter det lugna gitarrplocket i början av låten så blev det närmast en chock när bas och trummor smällde till och gav bandet det rockigaste och högsta ljudet jag hört. En underbar överkörning.
Under en Sebadoh-spelning har tidigare vad som helst kunnat hända. Många gånger har det hänt att de avbrutit låtar mitt i (glömmer aldrig när de inte fick till Too Pure i Lund 1996) eller att de gått av scenen tidigt. Numera är de mer stabila. Fortfarande lite ursäktande men med klart mer pondus. Det är övervägande en fördel. Men det kan nog också göra att de spelar ganska få lugna låtar. Jag saknade låtar som Together or alone, Love is stronger, Soul and fire och Willing to wait i låtlistan.
Förutom att jag saknade en handfull personliga favoriter så var det värt alla pengar i vägen att resa till Scala (för övrigt ett väldigt bra spelställe) för att se denna spelning. Och att på köpet få en pratstund med Lou Barlow är mer än man kan önska sig. När jag nämnde att jag åkt från Sverige för att kolla så blev han något paff. Bästa låtar på konserten var nämda I will, Forced love, Skull, On fire och så klart dängan Beauty of the ride som någon så bra spelade in. En pint till den som ser min nacke.
Övriga timmar i London spenderade på stamhaken. Skivaffärerna längs Berwick st, bokhandlarna på Charing cross, obligatoriska handla-till-barnen rundan på Oxford och självklart på favoritpuben Bradley's Spanish bar på Hanway st. Jukeboxen fick som vanligt mina mynt. Tre höjdarlåtar som ackompanjerade mina pints var Lil red riding hood med Sam the Sham & the Pharaohs, Fools gold med Stone Roses och Hell ain't a bad place to be med AC/DC.
I februari är dags för nästa resa sägs det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar