Labradford - Pico

Bäst när det gäller.

Tim Hardin / How can we hang on to a Dream

Det verkar som om drömmen är över. Tim Hardin kan förmedla det som ingen annan.

George Jones - If Drinkin' Don't Kill Me (Her Memory Will)

Sådana här låtar är gjorda för sommaren när rosévinet står på bordet.

Roskilde 2008. The Streets. The fucking crazy finnish.

Mer roskildemagi! Det värsta är att man inte valde att se detta. Verkar helt klart vara årets miss. Gåshud infinner sig bara genom att se stämningen och Mike Skinners energi och lycka.

King Khan and the Shrines - live @ South Seaport Festival

Ytterligare ett band som borde bokas till Göteborg snarast.

Rockmusik precis som den ska tillagas.

Mykonos - Fleet Foxes

De stora hyllningarna till Fleet Foxes känns lite överdrivna. Skivan är bitvis seg, tycker jag.

Men Mykonos är helt klart en av årets bästa låtar. Ella och jag sjunger den här dagarna i ända.

Kulturkalas, idolvinnare och fyllgubbar!

Idag besöktes stadens kulturkalas, i alla fall barnvarianten. Min hållning till kulturkalaset är lite ambivalent. Varje år tycker jag att det är ett halvskralt program och undrar vem som bryr sig egentligen. Det är något inslag i Västnytt innan det börjar och programansvarige Mia Samuelsson brukar babbla på om allt bra som finns att se och göra. Själv brukar jag leta förgäves i programmet efter något att se och känner alltid en besvikelse över utbudet.

Men nästan alltid ändrar jag mig. Inte vad det gäller musikutbudet för det har nog aldrig varit i min smak med några få undantag. Det som alltid får mig att ändra mig är när jag ser hur mycket jobb, tid och energi folk som jobbar med detta lägger ner. Det är ju imponerande. Även om jag inte besöker mer än barnevenemangen så förstår jag ju vilken stor grej det är. Och bara att se alla glada barn, alla som jobbar för ingenting och alla idéela organisationer och klubbar som når ut med sitt budskap och sina aktiviteter på barnområdet gör att jag gillar kulturkalaset.

Två reflektioner efter dagens utflykt.

För det första. Det var både sorgligt och komiskt att se idolvinnaren Marie Picasso vara gästartist på allsång för barn. Efter att jag, Ella, Astrid och ett hundratal barn och föräldrar suttit och sjungit En kulen natt, Huvud axlar knä och tå och andra liknande barnlåtar en halvtimme så trippar Marie Picasso ut på scen i kort klänning och drar en låt på engelska. Endast några, om någon, i publiken känner till den och bifallet är noll. När allsångsledarna kommer tillbaka och vill att vi ska jubla mer händer inget. När de frågar om vi vill att hon ska komma tillbaka senare är det till slut några vuxna som tycker att tystnaden är pinsam så det ropar ja. När hon kom tillbaka nästa gång gick vi ut.

För det andra. Under cykelturen hem längs älven visade sig Göteborg från sin allra bästa sida. Solen lyste, folk var glada för att det var fredag, älvsnabben for över älven, Ella cyklade för första gången till stan, hamnen såg härligt ruffig ut, vattnet lyste blått, allt var bra helt enkelt. Så bra att jag fick en sådan där kärlek till Göteborg som jag får ganska ofta. Självklart utbrister man då i sång och skrålar Göteborg! Göteborg! Det har alltid gått bra förut men nu är det tydligen stopp. Förr har alltid Ella anslutit sig till sången men nu hyssjade hon ner mig. Jag trodde först hon ville säga något men så var det inte. Vad är det då, frågade jag. Då svarade hon "du får sluta, jag skäms, du låter som en fyllgubbe." Jag förstår. Det är nya tider. Jag får nog jobba mer än jag trodde på att vi ska åka till Roskilde ihop om tio år.

7 av 1001 böcker

Fjodor Dostojevskij - Anteckningar från ett källarhål (1864)

För att väga upp allt solsken i sommar så läste jag Baudelaires De ondas blommor, Stig Claessons noveller i Bättre kan det inte sägas och så då Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Dessa tre böcker har en rätt dyster syn på människan.

Anteckningar från ett källarhål är en tunn bok för att vara Dostojevskij. Den anses vara hans första riktiga inblick i människans psyke och har också kallats den första existentiella romanen. Boken är uppdelad i två avsnitt.

I första avsnittet går den anonyma berättaren igenom sina ståndpunkter om hur vi människor egentligen är skapta. Hur vi söker och gillar lidandet, hur vi är medvetna om vår frihet men låter oss passivt styras. Fast vissa gör ibland saker mot sin egen vilja bara för agera och visa sin självständighet. Dostojevskij tar förstås upp massor med mer mänskliga egenskaper i del ett av boken. Allt är på ett sätt intressant men samtidigt är det ofta svårläst och segt. Bäst är det i de existentiella frågeställningarna.

I andra avsnittet bakas alla de ting som tagits upp in i en berättelse. Berättaren är fortfarande densamme men här får vi följa med i hans liv. Han är en mycket bitter och misslyckad typ som till alla pris försöker visa sig stark. Läsaren får följa berättaren fullständigt ärliga medvetande. Även om han bär sig fruktansvärt illa åt och vet om det så kan han inte stoppa det. Han förstör bland annat en fest för en kollega och han förnedrar en prostituerad. Hela tiden får man följa med i berättarens medvetande varför han gör det.

Boken är en ganska intressant studie över oss människor och det finns mycket att reflektera över. Men Anteckningar från ett källarhål är långifrån samma klass som Dostojevskijs romanmästerverk Brott och straff och Bröderna Karamazov. Frågan är ens om man kan kalla den här boken en roman. Det finns så mycket idéer, teorier och frågeställningar att det känns som en psykologibok.

Betyg: GGG

78 av 1001 album

Buffalo Springfield - Again (1967)

For what's it worth är en av det sena 60-talets bästa låtar. En odödlig klassiker. Bakom den står Buffalo Springfield. Den är med på deras debutskiva. Det här är deras andra skiva och den innehåller ingen lika klockren hit. Men Again är lite jämnare och visst finns det mycket bra musik här.

Medlemmarna Neil Young, Stephen Stills och Richie Furay bråkade tydligen en del om vems låtar skulle få vara med på plattan. Själv tycker jag klart mest om Neil Youngs låtar även om han skrivit massor av låtar som är ännu bättre efter det här. Det märks att han söker efter sin stil. Stephen Stills gör bra låtar men har en röst som jag aldrig gillat riktigt. Den är lite för raspig för låtarna. Richie Furays låtar är fint lågmälda lägereldsvisor. De är inte alls dumma.

Skivan är trots att jag inte gillar allt en milstolpe i musikhistorien. Mixen av folkmusik, rock, country som de skapade på californiskt flumvis var alldeles egen. Ett skönt klipp finns här. http://www.youtube.com/watch?v=qEqLh4-Ouck&feature=related

Betyg: GGGG

Favorit: Mr Soul

77 av 1001 album

Country Joe & The Fish - Electric music for the mind and body (1967)

En tripp rakt in i den psykedeliska musikens hjärta i San Francisco möter lyssnaren när man låter nålen hugga tag i vinylen. Det är stundtals en ganska skön tripp som värmer gott och verkligen låter tankarna sväva iväg. Varenda låt är på något sätt en hyllning till de olika stadier ett rus ger. Lyckokänsla, frihet, odödlighet, flykt, ångest och ängslan, alla delar finns i musiken. Men detta gäller bara om man lyssnar på skivan vid rätt tillfälle. Ungefär i sådant här tillstånd. http://www.youtube.com/watch?v=oYwH3XBtfo8&feature=related

Lyssnar man när man inte alls känner för att fly kan låtarna te sig ganska löjliga och oförståliga. Framför ser man sig då narrar som skrattar dig rakt i ansiktet och säger "skärp dig och ta tag i verkligheten".

Betyg: GGG
Favorit: Porpoise mouth

Veckans 3 bästa låtar

The Night Marchers - Fisting the fanbase
http://www.youtube.com/watch?v=bEjMp0ZUHfw
Det var en av årets bästa konsertupplevelser när de spelade den här låten sist på Henriksberg i fredags. Jag hittade ett klipp av den från London tidigare i sommar. Ljudet är lite halvkass men det är en perfekt röjarlåt. John "Speedo" Reis är en hjälte.

Hank Williams - Lost highway
"I'm a rolling stone, all alone and lost,
for a life of sin, i have paid the cost,
when i pass by the people say,
just another guy on the lost highway"

Världens bästa inledning på en text.

Tom Petty - Love is a long road
Vurmen för Tom Petty sitter i även denna vecka. Den här låten skulle jag kunna åka bil till evigheten med.

Sommar 2008

Bilder:

1. Första dagen och första bilden på den nio veckor långa ledigheten. Fika på väg till Astrid Lindgrens värld.
2. Barnen i Villa Villekulla
3. Ella som vanligt fin på midsommar i Grebbestad.
4. Roskilde. Kalle mixtar med kameran under en skön stund där My Bloody Valentine larmade på i bakgrunden
5. Andreas lättar på trycket innan nästa vinare.
6. Framme i Marseille. Tio otroligt sköna dagar väntade.
7. Mycket tid tillbringade i solstolen. Självklart tog man seden dit man kommer och läser Baudelaire.
8. Fayance, där vi bodde, var en fin stad uppe på ett berg.
9. Två proffsbadare i medelhavet.
10. Magisk kväll i Provence.
11. Helt ok hus att bo i.
12. Mina två favoriter, Astrid och Ella, och jag njuter i värmen.
13. Fyra underbart dekadenta dagar i gbg symboliseras av den genom mörkret farandes Stena Danica. Kortet taget vid Röda Sten en ljumen kväll.
14. På tåget tillbaka till verkligheten.
15. Grebbestad. Eldkvarn spelar inför en gles publik. Ändå en av sommarens höjdpunkter att höra Ta min hand och Nådens hand.
16. Glada barn gillar vi.
17. Jag tror faktiskt att jag aldrig badat så mycket en sommar som i år. Här hopp från minst fyra meter.
18. Lena på coca-cola ön. Undrar om hon spänner magen?
19. Party på Way Out West. Två har svept sina glas och en dricker med lite mer stil.
20. Ellas på väg till sin första skoldag. Sommaren är över
    
    

Bilden visar stämningen under låten Tro och tvivel med Håkan. "Den gamla goda tiden, nu kommer den aldrig tillbaka"

Way out West del 4

Till viss del har jag ändrat mig. Mina farhågor om att inte få till en riktig festivalstämmning i Slottskogen visade sig vara nästan helt fel. Det gick alldeles utmärkt. Att åka hem och lägga sig att sova var underbart. Fast det är klart att de ibland väldigt sega köerna till mat och dricka och de speciella inhägnaderna är störiga. Tydligen var allt mycket bättre än förra året och förbättrar man sig ytterligare lite så finns det absolut inget att klaga på. Herrejösses, egentligen ska man inte klaga alls känner jag nu. Så mycket bra musik som det bjöds på under de här två dagarna bara någon kilometer hemifrån är det ju löjligt att vara negativ.

Sista dagen såg jag det här:

Joan As A Police Woman

Först ut var fina Joan Wasser. Hon och hennes två musiker gjorde en väldigt bra spelning. Wassers röst är så omfångsrik att den lätt skulle kunna bli en belastning. Men istället är den en fantastisk tillgång. Hon får den att sprida känsla i alla möjliga tonlägen. Många låtar från senaste skivan To survive spelas. Bäst är den makalösa To be loved.

José González

"Tur att Tor in är här med blixtrar och dunder" säger González en bit in i konserten. Det har han helt rätt i för sittandes i solgasset blir hans låtar mycket fina.

Kelis

Det är sällan man ser dagens soulstjärnor med bra liveband. Kelis är direkt inget undantag även om ett visst sväng infinner sig mot slutet. Annars stör jag mig på en överambitiös trummis, en bassist som inte svänger och en klaviaturspelare som får fram opassande hårdrocksljud. Var finns känslan från den tidiga svarta musiken.

Sahara Hotnights

Det blir mycket mode när man ser Sahara Hotnights. De verkar lägga ner väldigt mycket i hur de ska se ut och hur de ska röra sig. Egentligen är det inget fel i det men lite mycket poserande blir det. Sångerskan har har dock fått viss karaktär och de har skrivit en del hittiga låtar genom åren.

Silverbullit

För åtta år sedan gav Silverbullit mig tinnitus. De djävlarna. Ändå går jag och ser dem igen. Det visar sig att någon mer skaderisk är det inte för ljudet är alltför lågt för det. Faktiskt är det så att en del av bandets storhet försvinner då. Deras monotont pumpande låtar behöver hög volym. En sprattlande och energisk Simon Ohlsson är alltid kul att se men lite tamt var det.

Håkan Hellström

Äntligen fick man stå långt fram och känna stämningen på en Håkan-spelning. Självklart var det fantastiskt. Det var närmast förlösande att få sjunga med i varenda textrad. Under tiden han spelar existerar inget annat. Först en timme efteråt inser jag att min regnponcho försvann någonstans under spelningen. Ett utmärkt betyg, tycker jag.

Neil Young

Hade jag inte sett honom i Roskilde så hade jag nog varit lika lyrisk som alla andra. Mycket var sig likt från den spelningen så det blev liksom ingen överraskningseffekt. Fast självklart var det jättebra och bara att han spelade i Slottskogen är ju enormt.

Way Out West del 3

Då drog det igång i Slottsskogen. Som boskap leds man rakt in i det svenska regelverket. Köer gånger två vad än man ska handla. Visserligen går det hyfsat fort framåt och de allra flesta har lärt sig att köa sedan barnsben så kanske ska man inte lägga någon energi på detta. Men jag kan ändå inte släppa tanken på hur mycket jag stör mig på detta.

Dagens band i korthet.

Christian Kjellvander
Den sista tredjedelen, som jag såg, visar att Kjellvanders starkaste kort, hans röst, kommer fram klart bäst i lite lugnare låtar. Då kommer han upp i en nivå som i alla fall är acceptabel om man jämför med hans hjältar.

The Sonics
När det är fyra låtar kvar får man bukt på det dåliga ljudet. Pyscho framförs då med bravur. Det är ganska gubbrockigt bra annars också men ljudet är katastrofalt. Boss hoss och Have love will travel låter som små ettöressmällare när det borde vara krut av hårdaste märke.

Franz Ferdinand
Sköna hittar att äta hamburgare till.

Sonic Youth

Jag trodde vi skulle få höra en kavalkad av deras mest kända låtar. Men det blev som vanligt mycket larmande och låtar som inte alltid är så framträdande. I mångt och mycket räddas de av att de är coola personer. Steve Shellys trumspel är också alltid en behållning.

The National
Bandet borde vara otroligt turnétrötta efter att ha turnerat med samma skiva i snart ett och ett halvt år. Men man är proffsiga och gör en riktigt bra spelning.

Broder Daniel
Sista spelningen börjar lite tveksamt. Som öppningslåt väljer man en lite udda låt som inte hittar fram till publiken. Snart visar dock Henrik Berggren och hans kompanjoner att BD är ett band som betytt mycket för många. Den nya låten som spelas och dedikeras till Anders Göthberg framkallar tårar. Då förstår man hur svårt det måste vara att stå på scen när en medlem tagit livet av sig.

The Night Marchers
Bäst ikväll är lätt The Night Marches på Henriksberg. En snabb cykeltur efter Broder Daniel gör att jag kommer in som en av de sista på Henriksberg. Att får stöta på ytterligare en gammal hjälte, Mark Lanegan igår, på en liten scen är riktigt gött. John Reis, tidigare i Rocket From The Crypt, är en sann rockare som nu ser ut som Johnny Cash och som alltid varit en favorit. Hans nya band Night Marchers var precis så bra live som jag hoppats. Rock n roll i 80 minuter är vad som behövs ibland. Det var det typen av konsert där man tackar bandet efteråt. Att skaka John Reis hand kändes stort. Den lugnaste låten som spelades finns att avnjuta på klippet oven.

När jag vandrar hem genom den ljumma natten i Majorna så är jag väldigt glad över att vi bor där vi gör. Majorna är guld. Särskilt som man direkt och snabbt vill spela den nyinköpta vinylsingel man inhandlat.

Way Out West del 2

“Let her go, let her go, God bless her; Wherever she may be She may search the wide world over And never find a better man than me” kvällens bästa textrad från St James infirmary.

Åh, vad härligt det är med en stadsfestival i Gbg. Det kan man säga efter att ha cyklat hem i ösregn. Det var inte direkt att man kände för att krypa ner i en sovsäck i ett tält om man säger så.

Första dagen av Way out west bjöd på en skön start. Jag och svenskläraren valde att bege oss till Sticky Fingers. Att se en av sina absoluta favoritsångare på så nära håll är stort. Mark Lanegan har betytt väldigt mycket för mig. Först med Screaming Trees och sen solo. Hans coveralbum från 1999, I’ll take care of you, var min vän under många promenader hem från Komvux en gång i tiden.

Nu bildar Lanegan tillsammans med livsfarlige Greg Dulli The Gutter Twins. De två gamla seattlerävarna har släppt ett album ihop. Det finns en del bra låtar där men det är långtifrån ett helgjutet album. Live däremot blandar de upp albumet med covers och gamla låtar från deras karriärer. Det blir till en alldeles perfekt blandning. Allra bäst blir det i Lanegans egna låtar. Gamla Screaming Trees dängan Change has come är makalös liksom Hit the city och Methamphetamine blues. Ändå är det covern av den gamla blueslåten St James infirmary som blir kvällens bästa låt. Mark Lanegan kan verkligen tolka den här typen av låtar.

Sticky var fullt till bristningsgränsen. Många som var där hade nog inte någon större koll på The Gutter Twins men jag tror nog att de fick en hel del nya beundrare. Lanegan och Dulli är två musiker och sångare som är värda all uppmärksamhet. De har kuskat runt på vägarna i så många år att man verkligen förstår att de brinner för sina låtar. Bandet de plockat med sig var bra även om sologitarristen ibland spelade mer med teknisk skicklighet än känsla.

Jag tror att det var femte gången jag sett Mark Lanegan och jag skulle nog vilja säga att det var den bästa. Första gången, på Roskilde 1992, kom han i bråk med vakterna och fick en livstidsavstängning från Roskilde. Andra gången på Mejeriet i Lund så var det bra men jag har för mig att publiken var rätt bedrövlig. Tredje gången på Frihamen i Gbg så var inramningen totalt fel. Fjärde gången med Soulsavers på Roskilde, avstängningen är tydligen hävd, så var han på väldigt dåligt humör. Nu på Sticky sjunger han ända från magen och det låter fantastiskt i 1 timme och 45 minuter.

Förbandet Louis XIV var inte direkt dåliga men deras riffrock var bortglömd lika snabbt som man hörde den.

Way Out West del 1



Då var det dags för festivalen i Gbg. Många bra artister finns på programmet i år men jag har ändå viss skepsis. Det är för att jag hela tiden jämför med festivalernas festival Roskilde. Friheten som finns i fyra dagars campingliv i Danmark känns väldigt avlägsen i Slottskogen. Jag hoppas att jag har fel. En annan sak är att jag längtar efter att se musik på klubbar.

Kanske är det så att jag i slutändan ändå inte stör mig på att man bara får dricka öl inom särskilda områden, att man inte får ta med sig filtar in, att spelschemat verkar extremt snålt tidsmässigt för banden och den allmänna regelhysterin som råder i Sverige. Vi får se.

Som sagt, det finns massor av bra band på plats. Låtar jag vill höra under festivalen är:

The Night Marchers - I wanna deadbeat you
Håkan Hellström - Tro och tvivel
Neil Young - Only love can break your heart
Sonic Youth - The diamond sea
The Sonics - Boss hoss
The National - Racing like a pro
Gutter Twins - Bete Noir
Fleet Foxes - Mykonos
Grinderman - You don't set me free
Joan As A Police Woman - To be loved
Hederos/Hellberg - You're a big girl now

Veckans 3 bästa låtar

Eldkvarn - Bara för din skull
Skivan Live från Annedalskyrkan med Eldkvarn har varit min bästa vän i stereon i sommar. Här finns något för alla sinnesstämningar. Ljudet är perfekt och Plura har aldrig sjungit bättre. Gamla låtar som är sönderproducerade på orginalskivorna låter magiska här.
"Jag sitter och ser på ditt fotografi, dagar och år att vad lycklig i"

Jonathan Richman - When we refuse to suffer
Det finns två versioner av låten på Richmans nya platta. En helt akustisk och en med distad gitarr. Båda är lika bra. Texten är klockren.

Tom Petty - The waiting
För några dagar sedan vaknade jag klockan fyra på morgonen. Då valde jag att se fyra timmar dokumentär om Tom Petty. Då slås man av att den mannen skrivit många bra låtar. Han verkar vara en skön person som verkligen spelar musik av rätt anledningar också. Låten Waiting är en klassiker som man aldrig tröttnar på.

Vinylinköp

Jag försökte få ella att se glad ut efter sitt första besök på dirty records. Det gick sådär. Fast hon tycker gammal vinyl luktar gott. Så det finns hopp. Hon blev desto gladare när vi hittade en rosa skolväska.

Stig Claesson – Sekonderna lämnar ringen (2005)

”Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck man hör ibland och i allmänhet tycker man det låter dumt och det är kanske dumt om det inte vore så farligt. Ett ögonkast tar inte många sekunder, kärleken bör man ge någon minut. Kärleken bör få en chans att spåra ur, vilket den ofta gör då den kräver en noggrann bevakning. Livslång i värsta fall då den inte bara har att slåss mot sig själv utan mot samtliga så kallade vardagsbekymmer vilket inkluderar söndagsbekymren och andra heliga dagars obehagliga tystnad. Men den kärlek som uppstår mellan två personer i ett sekundkort ögonblick kan ingen av dem glömma, eller såra eller göra någonting åt. Framför allt inte glömma.”

En bok som börjar som börjar så här har mig fångad direkt. Slas är givetvis alltid bra men jag rankar Sekonderna lämnar ringen som en av hans allra bästa böcker. I alla fall av de jag läst.

Som vanligt, i Slas böcker, är det inte själva inramningen eller den geografiska platsen där historien utspelar sig som är behållningen. Det är hans helt egna stil som lockar. Hur han lyckas formulera sig så pass roligt, sorgligt, fyndigt, klarsynt och ärligt på samma gång. Och ändå behandlar han det svåraste ämne som finns. Nämligen hur det är att leva.

Betyg: GGGGG

When we refuse to suffer, when we refuse to feel, you're life becomes a bore and you're suffering even more

För tredje natten i rad har jag gått till sängs med Jonathan Richmans nya skiva Because her beauty is raw and wild. Den har knockat mig fullständigt. Här finns några av hans finaste sånger någonsin. Det är avskalat som vanligt men det finns också en innerlighet och ett allvar som jag saknat från honom på senare år. Melodierna en enkelt fantastiska och texterna är av sådan där oöverträffad Richman klass.

Egentligen behöver man förstås höra hela låtarna för att få ut något av texterna. Men mina favoritstrofer kommer nedan. Ni får själva leta upp dem på skivan.

May everyone live, may everyone die
hello my love, my love goodbye

Here is your wine and your drunken fall
here is your love for it all

Because her beauty is raw and wild
she's at the core of the stars we see

All the things we've been waiting for for is already past and gone

I could see it was time to change
and we knew this from the start
this romance will be different for me

Betyg: 9
Favorit: Here it is