Årets album 2014 plats 24

Naomi Shelton & The Gospel Queens - Cold World

Snacka om lämplig titel 2014. Tankarna om den värld vi lever i och särskilt den vi lämnar över till dem efter oss är inte ljusa. Bara den här veckan har det varit stora terrorattacker i Australien och Pakistan och SD skämmer ut sig själva och Sverige mest hela tiden. Jag skulle rekommendera alla att lyssna på Naomi Sheltons visdomsord istället.

Årets album 2014 plats 25

Jessie Ware - Tough Love

Vad skönt det är med sångerskor med fantastiska röster som inte behöver bevisa det hela tiden. På Tough Love finns ingen röstakrobatik bara grymma låtar där Jessie Ware låter rösten vara lyhörd till musiken och framförallt texterna. Årets åka-buss-sent-i-London musik.

Årets album 2014 plats 26

The Twilight Sad - Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave

Glasgowbandet har efter debuten 2007 haft svårt att nå upp till samma nivå igen. Nu är de äntligen där igen. James Graham låter den skotska accenten breda ut sig över de ödesmättade tonerna som bandet spelar upp. Twilight Sad är typen av band vars musik enbart ska spelas vid speciella tillfällen. Att ha det som bakgrundsmusik är inte lyckat. Intensiv lyssning krävs.

Årets album 2014 plats 27

The Afghan Whigs - Do To The Beast

Lätt den fullaste utsidan av alla skivor på listan. Så Afghan Whigs har fått kämpa lite extra för att ta sig så här högt. De hade heller inte gjort det utan den suveräna spelningen på Way out west för några år sedan. Greg Dulli har funnits med i mitt medvetande och min skivsamling sedan tidigt 90-tal och jag har sett honom imponera på scen flera gånger innan men det var på Linnéscenen allt föll på plats. Och formen håller i sig på comebackskivan.

Årets album 2014 plats 28

Pye Corner Audio/Not Waving - Intercepts

Varje år söker jag upp det i mitt tycke bästa från den elektroniska genren. Säkert missar jag massor av bra grejer men jag brukar hitta så mycket att jag blir nöjd. Intercepts gör mig mer än nöjd. Under vilken subgenre musiken på detta album hamnar har jag ingen aning om. Det jag vet är att den verkligen får mig att känna något. Blodet börjar pulsera både vid hög och låg volym vilket är det bästa kännetecknet för en bra låt. Skivan är ett splitalbum mellan Pye Corner Audio (Skottland) och Not Waving (Italien).

Årets album 2014 plats 29

Doug Paisley - Strong Feelings

Ofta säger jag till mig själv och andra att jag tröttnat på "woody west musik". Sån där lite tandlös amerikana som man hört 1000 gånger. Fast faktum är nog att jag ljuger lite när jag säger så. För fortfarande sipprar ganska mycket av den typen av musik genom mina öron och in i hjärtat. Precis en sådan artist är Doug Paisley. Och förresten, han är in tandlös på något sätt.

Årets album 2014 plats 30

Lykke Li - I Never Learn

Jag blev mäkta imponerad och berörd av skivan precis när den kom. Lyssnade massor och såg fram emot att se henne live. Där hade hon ett tråkigt band och låtarna lyfte inte alls utan lät snarare tråkiga. I höst har jag dock insett att själva albumet inte ska drabbas i längden. För det Lykke Li gjort med I Never Learn är ett mäktigt album om kärlekens svårigheter.

Årets album 2014 plats 31

Yob - Cleaning The Path To Ascend

Årets miss var antagligen att gå hem före Yob började sin spelning på Truckstop i september. Grejen var att jag blivit överkörd av bandet som spelade innan. Jag ville och kunde inte ta in mer den kvällen. Men det är klart att jag skulle stannat. Nu är det bara att hoppas att det infinner sig en ny möjlighet at se dem. Svårt att föreställa sig hur sinnesjukt det måste vara att höra 19 minuter Marrow live.

Årets album 2014 plats 32

Ex Hex - Rips

Vad underbart det är att höra när band hittar sitt självklara sound. Det hör man från sekund ett när man sätter på Rips med Ex Hex. Ljudbilden, instrumentens tydlighet och Mary Timonys sång, det finns inga tvekamheter. Undrar hur mycket de jobbade för det egentligen? Nåväl, vad spelar det för roll. Allt som spelar roll är att Rips är en klassisk punk/rock platta med bra låtar start till mål. Måste bokas till någon festival till sommaren.

Årets album 2014 plats 33

Don Williams - Reflections

Finns det något som kan få mig lugn är det Don Williams stämma. Och fantastiskt nog låter den likadant på Reflections som den gjorde på hans finfina plattor från tidigt 70-tal. Det finns inget konstlat överhuvudtaget med Williams. Han är 75 år och sjunger countrylåtar som de lät för 40 år sedan. Att han även lyckas med konsstycket att få en Townes Van Zandt låt att låta nästan lika bra som mästaren själv bevisar bara att Don är äkta vara.

Årets album 2014 plats 34

Chuck Prophet - Night Surfer

Om jag sitter och gör låtlistor eller är min egen dj kanske inte Chuck Prophet är det första jag tänker på. Däremot dyker han ofta upp när det kommer till albumlysssning. Där levererar han nästan alltid. Night Surfer är Prophets trettonde soloalbum. Det är vuxenrock precis så som jag vill ha den. Möjligen hans bästa sedan Homemade Blood från 1997.

Årets album 2014 plats 35

Hurricane Roses - Home To Haunt You

Ibland stöter man på okända band på internet där man känner att det finns något man vill höra igen. Precis så var det med Hurricane Roses från San Francisco. Deras amerikanska rootsmusik med drag av Fleetwood Mac är bilåkarmusik att åka långt tillsammans med. Och självklart, precis som med all bra musik, finns alternativet att blunda för att se de stora vidderna passera revy.

Årets album 2014 plats 36

Lee Bains III & The Glory fires - Dereconstructed

Snacka om överkörning. När Lee Bains och hans gäng drog igång fredagsnatten på Pustervik under Way out west var det gasen i botten direkt. Där och då var de typ världens bästa band. Så som det kan bli under grymma livespelningar. I vilket fall var de det perfekta barbandet. På skiva märker man att de ännu inte har låtar för ett helgjutet album. Men de kommer garanterat ha det framöver för de har allt som behövs.

Årets album 2014 plats 37

Natural Child - Dancin' With Wolves

Här har vi ett band som blir bättre och bättre för varje skiva. Borta är det man först kunde uppfatta som ironi. Nu är det ett klassiskt rockband som borde få vilken barägare som helst med självrespekt att att ha Natural Child i jukeboxen. I Göteborg blir det väl jag som får öppna får öppna denna bar. Verkar ju tusan inte finnas några bar-dj's av klass i stan. 

Årets album 2014 plats38

Hollie Cook - Twice

Helt klart en av de skivor jag lyssnat mest på i höst. Den borde kanske hamnat högre på listan men jag väljer här att vara lite feg för jag känner mig inte riktigt hemma här. Skivan är svårdefinierad. Helt klart är att det finns en bas som svänger, en gitarr som spelar reggae och en röst där begreppet cool verkligen stämmer in. Och så låter det brittiskt på det bra sättet. 

Årets album 2014 plats 39

The War On Drugs - Lost In The Dream

Det unisont hyllade albumet är så klart väldigt bra. Men det är något med trummorna i de flesta låtarna som förstör upplevelsen lite för mig. Jag gillar inte soundet helt enkelt. Är de programmerade? När man i vissa låtar tydligt hör traditionella trummor faller allt på plats och gåshuden kommer smygande.

Årets album 2014 plats 40

Chancha Via Circuito - Amansara

Ända sedan Roskildefestivalen 2009 har Chancha Via Circuito en varm plats i mitt hjärta. Minnesbilderna hur den lille argentinare lyckades få ett helt tält att gunga och le med sin sparsmakade cumbia är oförglömliga. Sen lyckas han med det nästan alla andra artister i samma stil misslyckas med. Nämligen att få det att låta fantastiskt även på skiva. Då lite mer återhållet men ändå med en puls och en stämning som känns i kroppen.

Årets album 2014 plats 41

Future Islands - Singles

Jodå, jag blev lika tagen som många andra av uppträdandet på Letterman. Jag såg och lyssnade på Seasons (Waiting on you) hur många gånger som helst utan att jag tröttnade. Övriga familjen höll på att bli tokig. Den låten är outstanding på skivan men Singles skulle inte hamna på årsbästalistan om det inte fanns andra bra låtar också.

Årets album 2014 plats 42

Allah-Las - Worship The Sun

Att spela musik med så tydliga influenser som Allah-Las är dömt att misslyckas. Ta nästan valfritt amerikanskt 60-tals band i garagerockgenren och de låter som låtarna på Worship The Sun. Men på något sätt krånglar sig Allah-Las förbi alla hinder och låter inte alls daterade. Det handlar väl helt enkelt om att de är väldigt skickliga låtskrivare. Det finns partier i varje låt som fastnar.

Årets album 2014 plats 43

Brian Jonestown Massacre - Revelation

Det har nog varit för lite droger i mitt liv för att helt falla för Brian Jonestown Massacre. Trots att det gjort en massa bra låtar så har det alltid varit något som saknats när det kommit till hela album. Om de har gjort sitt bästa album någonsin eller om jag har börjat med halluciener är frågan?

Årets album 2014 plats 44

Obliterations - Poison Everything

Att det finns musik för olika typ av humör är en gåva vi människor fått. Musik som i den rätta stunden är det absolut bästa man någonsin hört tills att nästa gång man lyssnar bli enerverande. Obliterations kan sin punk/hardcore. De förstår att i all frustration och ilska måste det även finnas ett sväng.

Årets album 2014 plats 45

Will Kimbrough - Sideshow Love

Ibland är det som om Will Kimbrough behärskar för mycket. Även om han alltid befinner sig inom ramen för amerikansk rootsmusik, både solo och med sina olika band så är han där ganska spretig. Hans förra soloskiva Wings innehöll många gåshudsframkallande låter. Nya Sidehow Love har några färre men skivan har spelats mycket under året.

Årets album 2014 plats 46

Jah Wobble Presents: PJ Higgins - Inspiration

Svårdefinierat album men visst finns det någon sorts reggae i grunden. Det som gör albumet så bra är kombinationen mellan Wobbles basgångar och Higgins melodier och sång. Hade skivan kommit i mitten av 70-talet hade det varit en klassiker. Inte för att skivan låter så mycket retro men ändå.

Årets album 2014 plats 47

Black Lips - Underneath The Rainbow

Det här är inte bandets starkaste skiva men den innehåller såpass många starka melodier och låtar att den verkligen inte är något fiasko. Black Lips är mästare på att skriva låtar som redan borde vara skrivna. Jag kommer ofta på mig själv att nynna på en handfull av låtarna på skivan.

Årets album 2014 plats 48

Madlib - Pinata Beats

Ett av årets mest hyllade hip hop album är så mycket bättre när man skippar rappandet av Freddie Gibbs. Faktum är att när jag lyssnade första gången visste jag inte att det var skivan med enbart beatsen och samplingarna jag lyssnade på. Här finns en monotoni och ett still gung som tilltalar mig mycket.

Årets album 2014 plats 49

Andy Stott - Faith In Strangers

Som vanligt går den här musiken lite under min dagliga radar. Men det finns ett antal namn som jag alltid kollar upp. Ett av namnen är förstås Andy Stott. Han har en sådan varitation i sina låtar att det håller över ett helt album. Framförallt är han skicklig att på att skapa motsägelsefulla stämningar.

Årets album 2014 plats 50

J Mascis - Tied to a star

Fin uppföljare till Several shades of why som kom 2011. Den lite mer nedtonade formen av Mascis passar mina tinnitus öron bättre än Dinosaur Jr. Här är det inte bara gitarren som skapar känslor utan även den knarriga rösten och texterna kommer fram mycket tydligare.

Eldkvarn på Storan

Det är inte riktigt med samma intensiva längtan jag ser fram emot en spelning med Eldkvarn längre. Men när dagen väl inträffar slår det mig alltid att de är bandet som är nummer ett för mig sedan 2007. 

Som vanligt vill jag helst inte se dem sittande men som vanligt går jag ändå därifrån riktigt lycklig. Många av de vanliga låtarna i låtlistan men denna gång i helt olika ordning. Bäst för kvällen Carlas låt Runt solen och fantastiska versioner av Ta min hand, I skydd av mörkret och Alice.

Ian McLagan

Nu faller legenderna en efter en. Miss Judy's Farm med Faces är nog låten jag lyssnat mest på under 2014. Nu har den fantastiske Ian McLagan lämnat oss. Hans spel på klaviaturerna glöms aldrig.

Bobby Keys

Bobby Keys den störste saxofonisten av dem alla har gått bort. Så glad att jag fick se hans sista spelning med Rolling Stones i somras. Tack för allt!

If I was a Jesus freak I could heal and kiss your feet

Odödlig låt i min lilla värld.

Att vara 42

Eftersom jag inte skriver här längre kan det vara bra att lägga ut en text om vad som verkligen händer i en 42 årig människas vardag.

Den 23 augusti 2014 har det mesta av det som intresserar mig i livet just nu inträffat. Det är egentligen inga konstigheter för det är samma saker som intresserat mig under lång tid. Det är bara det att det denna dag inträffat samtidigt.

Först fotbollsmatch med Azaleatjejerna. Dagens match var höstpremiär borta mot Mossen. Ett lag som är bra men som vi ska slå om vi spelar bra. Idag slutade matchen 0-0 vilket alltså tyder på att det var helt okej men att vi kan bättre. Det är bara några knappar som ska tryckas på under träningarna så skulle det blir riktigt bra. Och just dessa knappar är det upp till oss tränare att hitta.

Efter en bedrövlig vår med GAIS så har det kanske vänt nu. En stor tacksamhet ska vi sända till Ruben Ayarna som kommit och stadgat upp innermittfältet enormt. Det är så enkelt att det behövs någon som kan hålla i bollen och sedan spela ut den på bästa sätt till sina medspelare. Från att varit riktigt osäker om laget ska klara sig att hänga kvar så känns det nu relativt lugnt.

Dagens match mot Varberg var en typisk sådan match. Trots att man ser tydligt hur många saker det finns att förbättra i laget så vinner man sin match relativt enkelt.

Och så då sist men inte minst utelivet. Kvällens spelning på Henriksberg med Poison Idea symboliserar bra det jag vill ha just nu. Sitta i en bar och få oväntade möten för att sen välja om man vill sitta kvar eller om man ska se på bandet. Ska man snacka om stearinet från en ljusstake eller ska man lyssna på några av hardcorehistoriens bästa låtar från någon meters håll. Jag valde ikväll det senare. Kanske var det fel men visst brann det till stundtals när Jerry A fick upp ångan. Kanske hade elden varit ännu starkare i baren.

Väl hemma vid stereon i natten så blir musiken sådär stark som det är omöjligt att förklara i ord. Alla som har musiken som sin livskraft förstår men alla andra inte. En låt med Marvin Gaye eller Nick Cave kan i stort sätt vara avgörande för liv eller död i natten. Mina rörelser är likt religiösa besvärjelser. Jag kan sitta och gunga med till låtar natten lång. Oftast med stängda ögon där musiken tar med mig på resor som innehåller alla tänkbara känslor men där de ständigt avslutas djupt melankoliska. Livsavgörande händelser spelas upp som en film.

Ja, så är det att vara 42 år i min kropp.

Åren går

 En tidlös låt.

Roskilde 2014

Ännu en Roskildefestival är avklarad. Som vanligt tar man med sig hur många sköna minnen som helst hem. Och som vanligt sken solen nästan hela tiden.

Vad det gäller musiken så kan man sammanfatta det som att det fanns en handfull riktigt höga toppar men att bredden saknades i år. Så kändes det före och det var också ungefär så det blev. Om börjar med topparna:

Rolling Stones

Efter ha sett dem några gånger innan vet jag att det inte svänger som 1973 längre men jag har gillat det mycket. Förhoppningen var att den orangea scenen och stämningen skulle höja det. Den förhoppningen slog in tusenfalt. Man kan inte kalla de två timmarna annat än eufori. En perfekt plats nära scenen gjorde att vi såg och hörde allt precis som vi ville. Att stå några meter från Mick Jagger och Lisa Fisher när de piskade upp Gimme shelter var bland det grymmaste jag någonsin varit med om.

Jason Isbell

Klistrar här in en del från Markus Larsson fenomenala text om Roskilde

På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått uppträda för tre grästrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin.

Mogwai

Mitt största önskemål till festivalen infriade alla förväntningar. Bara bäst från start till slut. Enda problemet var att jag brände allt jag hade vilket fick till följd att några intressanta spelningar efteråt fick stryka med.

Denai Moore

Årets överraskning. Denai är en singer-songwriter från London som ännu bara släppt en EP. Blir skivan lika bra som det flertal nya låtar som spelades här blir det stort. Hon välte Gloria-tältet på söndag eftermiddag. Det klarar man bara om man är bra. Fick klara Adele vibbar under de bästa låtarna.

The Men

Bandet som gått från att ha ett par bra låtar på varje platta till att göra helt grymma plattor rakt igenom. Av någon anledning saknas en gitarrist när de går på Pavillion-scenen på lördagnatten. Det blev en riktigt bra och ösig spelning ändå. Men visst fanns det stunder då han hade behövts. 

Ovan är de bästa spelningarna. Där åtminstone Rolling Stones och Mogwai kvalar in på Roskildes topp 10 någonsin. Vilket är en stor bedrift.

Övrig musik:

Jaminai - Riktigt bra festivalstart med ett band från Sydkorea som rör sig över en mängd genrer.

Electric Wizard - bra en kort stund sen enformigt.

Lykke Li - Fick tiden innan Stones så koncentrationen var lite dålig men det lät inte så bra som jag hoppats. Är inget fan av hennes band.

Warpaint - fick för dålig plats. Får ta revansch på Pustervik i höst.

Corrections House - inte alls det tryck man hade hoppats på.

Ryley Walker Trio - bra, men lite för lik folksångarna han har som inspiration.

Helhorse Vs Psyke Project - Nä, inte min kopp av te.

Mano Chao - Gick liksom inte att undgå glädjen hos alla. Och som bakgrund till drinkarna funkade det fint.

Dark Buddah Rising - den långsammaste av doommetal på lördagkvällen var ingen bra kombination.

Stevie Wonder - mycket bättre än jag trodde. Några makalösa versioner på klassika låtar. Särkilt Superstition var helgrym.

Jack White - är inget jättefan men blev nästan det under konserten. Jack och bandet visade att spelglädje och energi fick mig som dödstrött att sprattla till sen på söndagkvällen.

Inser när jag kollar på spelschemat att jag missade många artister som jag tänkt att se.Men där och då hade man andra saker för sig. Och det är just det som är det allra bästa med Roskilde. Att hänga med underbara vänner och att träffa nytt folk. Som sagt finns det tusen minnen om saker som  hände utanför musiken. Många som jag kommer bära med mig livet ut. 

En sak är klar. Jag hade rivit mitt hår om jag kollat på klippen nedan och inte varit i publiken. Nu var jag det och kan istället njuta fullt ut av att uppleva det igen.

Geraint

http://open.spotify.com/track/03BiOuZzKuv84JYh3akjlS

Musik som känns i bröstet varenda gång. 

Lägg ner

Jag har aldrig någonsin sett något så uselt som GAIS insats mot Husqvarna idag. Det är under hur man kan träna fotboll varje dag, få betalt för det och sen prestera så här. Det vi såg var inte fotboll. Det var ungefär som om jag skulle pissa i papperskorgen när jag har bokprat för en klass. Bara för att göra en snäll liknelse.

Fall from grace

Beggar of love

Hungriga skottar

Mogwai - Göteborg, Konserthuset 23 mars 2014

Det är endast 6 år sedan som Mogwai verkligen intog en plats som ett av de allra största banden för mig. Före det var de bra men inte livsavgörande. Men olika saker spelar in och nästa helt plötsligt så betyder vissa av bandets låtar nästan allt. Senaste skivan Rave Tapes håller hög klass men kommer inte upp på samma nivå som mästerverket The Hawk is Howling. Men självklart var förväntningarna höga när bandet intog Konserthusets scen.

Att veta att man ska sitta ner under en hel Mogwai konsert är lite skrämmande. Och det var verkligen osäkert hur det skulle bli. Ganska direkt kände man att det skulle fungera riktigt bra. Inledande låten Heard about you last night visade att Konserthuset och Mogwai var en utmärkt kombination.

Det verkade som bandet trivdes också. Att flera medlemmar mestadels står med ryggen mot publiken är en sak men det syntes tydligt att de var nöjda. Och jag var också väldigt nöjd när jag gick hem i söndagsnatten nynnandes på höjdpunkterna Deesh, Hunted by a freak och Friend of the night.

Don't have time for one more kiss

Soundtrack till en blå onsdag.

Segern är vår

Vilken rysare det blev. Och vilken glädje det blev när Andreas Drugge satte straffen i 93 minuten. Det känns väldigt längesen man var så GAIS-rusig. Mycket välkomnet! För det är en av de bästa känslorna man kan ha. 

I've been waiting on you

Övriga familjen tyckte jag var tjatig under melodifestivalfinalen. Mitt tjat gick ut på att allt var förinspelat och att man framförallt inte hörde någon känsla i rösten (musiken ska vi inte tala om) hos någon. Det är lätt att klanka ner på schlagern men faktum är ju att det är bedrövligt.

Särskilt om man jämför med hur musik kan och ska låta. Oberoende av musikstil så måste det finnas något där som berör. Och berörde är just vad Future Islands gjorde hos Letterman häromveckan. Otroligt bra!

Berlin 2014

Det är mycket Barton nu

Laveda

memory, oh memories, since you won't leave me alone 
explain to me why I feel so lost even though I've come back home 
I've been seeking fortune: I've been seeking slither and shimmer out in the world 
but nothing will cure this curling craving for a modern mountain girl 

I want her to see me, and I hope I have the words 
I want her to see me, but I hope I see her first 

there were city nights when I was miles away with happiness in my reach 
and I'd wake to visions of a hillside trailer humming with electric heat 
then I'd find myself back in the quiet dell where compunction took its form 
and with our hips we tried to push back the wretched failure of being born 

could you feel me down there in the lonesome low?
I could swear you wanted me; I could swear that it was so 

who's gonna shoe your pretty little feet, darlin' who's gonna glove your hands? 
who's gonna know your mama made you while she was doin' it to Steely Dan? 
as you cling to the earth and scream for the kingdom, did you see some other face? 
love was a match defense for you and for me an act of shame 

and Laveda, Laveda loving you is a shame 
Laveda, Laveda loving you is a shame  see less

Burning Up With Fever

O Grace

Wooden Shjips - Göteborg, Pustervik 15 februari 2014

Det fanns några riktigt underbara stunder Pustervik i lördags. Wooden Shjips stod för de flesta av dem. Deras låtlista är just nu passar mig inte perfekt men självklart finns det några riktiga guldkorn där. Bland annat Flight.

Mest överraskande var hur mycket folk det var. Det blev nästan en känsla som fanns på gamla Pustervik. Och countrymusiken och hänget på övervåningen var också underbara som i fornstora dagar. Cirklar sluts.

I know a man whose heart is restless

Lyssnar på Deesh från Mogwais nya skiva om och om igen och känner obehagligt starka känslor. 

Så underbart att matcherna är igång igen. Ikväll säker seger mot Falkenberg med 1-0. 

Och det finns en hel del fina tendenser i spelet i de två matcher som varit. Och tydligen retade vår nye underbare islänning Asgeir upp Falkenbergs gamla tråkmåns (men bra spelare) Henke Larsson så mycket att han vägrade skaka hand efteråt. 

Ensam hemma

Layne

Det som skulle bli en låt blev fyra timmar Layne Staley. Hans röst och uttryck finner något i mig som ingen annan gör. Och som vanligt blev det Wake up 4-5 gånger på raken. En låt som känns fysiskt i hela kroppen.

Katten i kartongen

Kung Levon

Levon Helm - This Wheel's on Fire

Gör man en skiva med The Bands bästa låtar 1-10 så har man en riktig skatt. Gör man en skiva med bandets bästa låtar 11-20 så har man inte så mycket att hämta. Ungefär så såg min relation till The Band ut fram tills i höstas. Jag har tidigare försökt massor av gånger att lyssna på deras katalog av skivor. Och det är klart att de två första fastnade tidigt men från resten har jag inte hittat mycket att hämta.

Ändå har det alltid funnits det en fasciantion kring bandet. Och när jag låt på en strand i Grekland och läste den här boken samtidigt som jag lyssnade blev allting lite klarare. Lite konstigt att det tog så länge då jag alltid ansett Levon Helm vara en av världens bästa trummisar och sångare.

Hans bok This Wheel's on Fire från 1993 är en härlig musikbiografi som känns uppriktig rakt igenom. Att han exempelvis sågar det mesta med deras berömda Last Waltz spelning och skiva visar det tydligt. Och så mycket fint att säga om Robbie Robertson har han inte. Uppväxten i den amerikanska södern och hur han blev upptäckt och lockad in rock n roll livet är minst sagt spännande läsning.

En annan sak som är slående är hur The Band kämpade innan de blev kända. De backade upp rockaren Ronnie Hawkins i en massa år som The Hawks och spelade kväll efter kväll på barer framförallt i Kanada. Sen kom Bob Dylan och ville att de skulle backa upp honom när han började spela elektriskt. Då hoppade Levon av ganska snabbt. Han stod inte ut med att bli utbuad varje kväll. När han var tillbaka tog de de första stegen på egen hand.

Boken är alltså skriven innan Levon drabbades av cancer i strupen. Det som gjorde att han inte kunde sjunga eller prata på många år. Men mirakulöst nog släppte det lite åren innan han dog vilket gjorde att han kunde släppa några grymma soloplattor med Dirt Farmen som en modern klassiker.

The Bands tio bästa låtar och några guldkorn från Levons soloplattor:


Och det är inte utan att man blir rörd till tårar när man kollar på det första tv-klippet med en 17-årig Levon från 1959 och efter det direkt ser finalen från Ryman auditorium 2009. Vilken kille!

Mer än musik

Det sägs att tystnaden på landet är det bästa man kan få. Men ta med en bandspelare laddad med Wooden Shjips ut i en veteåker och tryck på start så förintar du den tesen på ett ögonblick.

Color him father

Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.

Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon. 

För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls. 

Facebook blues

in

När den vinglige trubaduren på Västerhus ikväll spelade sin egna låt Facebook blues tror jag inte han själv visste vilken hit han fått till. För det som en gång var ett harmlöst nöje har tagits över av de som tror och vet bäst. Den stackaren som sagt eller gjort något "fel" ska häcklas. Och ängsligheten att tycka samma är sorglig.

För några veckor sedan var Zlatans uttalande om cykeln en het potatis. Föräldrar hävdade på allvar att allt var förstört. Deras döttrar skulle sluta spela fotboll på grund av detta, könsrollerna går tillbaka till stenåldern, hur ska vi gå vidare i livet. Zlatan är en gris. 

Som förälder och tränare för tjejer vet jag inte ens jag ska tackla sådana reaktioner. De är så världsfrånvända att det inte går. Zlatan har gjort så enormt mycket för svensk fotboll att det inte går att beskriva och att ett skämt inte förstås är sorgligt. Jag är helt säker på att de som hade dessa åsikter aldrig befunnit sig i omklädningsrum för lagidrottande tjejer och killar. Det är där(och på Västerhus)  livet finns och inte facebook. 

Miles Davis - In a silent way

146 av 1001 album

Miles Davis - In a silent way (1969)

Det är väldigt lätt att förföras av omslagen på jazzskivor. Varje gång jag besöker en skivaffär vill jag köpa med mig en jazzskiva. In a silent way är inte riktigt lika bra som sitt omslag. Här har Miles kommit en bit in i den fusion som skulle bli ändå mer framträdande. Inte riktigt min kopp av te. Särskilt svårt har jag för elpiano.

In a silent way är dock mycket mer än sina lite trista fusiontendenser. Skivan innehåller bara två låtar. Alltså är de långa. Man sugs in i låtarna efter ett tag. Lyssnar man noga är det massor av saker som sker samtidigt men det finns också stunder då bara något instrument är i förgrunden. Jag som nästa aldrig intresserar mig för ljudbilder måste säga att här är den fascinerande. Och faktum är att Miles trumpet är rätt sällsynt i låtarna.

Betyg: GGG

Bästa låt: Shhh/Peaceful

Mannen med basen

Tony Thorén - Vad faan är det frågan om?

Lite i skymundan har Tony givit ut en bok om sitt liv och sin del i Eldkvarn. Den har inte direkt blivit samma succe som Pluras bok. Vilket man förstår när man läst den. Tony har inte direkt Pluras litterära kvaliteter. Men för den skull är det inte oävet och det för en Eldhead är det förstås måste läsning.

Det är väl egentligen inte så mycket nytt som kommer fram om Eldkvarn. Men det är intressant att se det från Tonys sida. Han är snäll mot sina bandkollegor och det är ont om kritik. Desto mer kritisk är han mot sin suput till pappa och även delvis mot sin mamma som låg med en av hans kompisar när de gick i gymnasiet. Ett avslöjande om något.

På 80 och 90-talet producerade Tony massor av skivor som sålde mycket. Framförallt åt Peter LeMarc. Trots detta har han inga pengar på banken nu. Det man undrar är var dessa pengar tagit vägen. Det känns det inte som han vill skriva om. Att Tony och några andra i bandet är beroende av att få in pengar från Eldkvarnspelningar tror jag också är en stor anledning till att bandet fortfarande spelar så mycket som de gör. Så det är bra att de är panka och att Plura har samvete nog att se till att pengarna kommer in till sina kamrater. För nu är det dags att planera sommarsemestern efter Eldkvarns turneschema.

The Who - Tommy

145 av 1001 album

The Who - Tommy (1969)

Efter närmare tre års uppehåll är det dags att ta tag i den här listan igen. När jag såg vilket album som stod i tur så kommer jag också ihåg varför det kändes så tufft att fortsätta med listan. Så stort var mitt motstånd mot 75 minuter rockopera. Jag såg ingenting som lockade mig att lyssna på Tommy. Inte ens nyfikenhet fanns det.

Dessvärre besannas mina farhågor när jag nu pinat mig igenom denna dryga timma. Historien om den döve, blinde och stumme pojken Tommy berör mig ingenting. Den passerar som en dålig fantasybok. The Who har gjort ett gäng grymma singlar genom åren. Men som albumband har jag aldrig hittat något bestående. Och skivan Tommy är musikaliskt pompös och aptråkig.

Betyg: G

Bästa låt: Eyesight to the blind

Stormens öga

Jesmyn Ward - Rädda varje spillra

New Orleans har fortfarande en plats i mitt hjärta efter besöket där för snart 15 år sedan. Rädda varje spillra utspelar sig i stadens utkanter under stormen Katrina. Eller den utspelar sig snarare veckan innan stormen drar in. Det är ett långt upplägg för något man vet kommer.

Berättare är 14-åriga Esch. Det hon berättar är om hennes fattiga familj bestånde av en alkoholiserad pappa och tre bröder. De bor ensligt och i något som mer verkar likna ett skjul än ett hus. Pappan känner att den här stormen kommer blir något värre än allt som varit innan. Hans alkoholintag och allmänna grymhet gör dock att han inte får något gjort och att han heller inte blir lyssnad på. Katastrofen blir ett faktum.

Egentligen är boken mer en berättlse om en amerikansk familj vid sidan av samhället än en bok om stormen. Syskonen är alla hämade av moderns död och ser inte mycket ljus i framtiden. Det är allmänt eländigt. Stormen är bara den slutgiltiga spiken i kistan.

Boken lockade inte till läsning i varje stund men historien sitter kvar. Framförallt skriver Jesmyn Ward med ett sådant språk att jag tydligt ser framför mig hur det ser ut där allting utspelades.

Betyg: GGG

Tung läsning

Åsne Seierstad - En av oss

Avslutade året med att läsa en av de absolut ohyggligaste böcker jag läst. Men helt klart också en av de bästa faktaböckerna. Åsne Seierstads porträtt av Breivik och hans dåd beskrivs med sådan precision att det är omöjligt att lägga från sig boken. Fast man vet ungefär hur allt hade gått till så är det extremt påfrestande läsning. Dåden är så osannolikt hemska att man inte kan ta in att det är sant.

Boken handlar till större delen om Breivik men den följer också några av de ungdomar som dog. Att följa deras historia parallellt med Breiviks förberedelser är grymt. Man vill bara att han ska bli upptäckt. Vilket också är nära att ske ett antal gånger. Framförallt är det oerhört frustrerande att läsa om polisen närmast totala misslyckande efter att bomben sprängts i Oslo. 6 minuter efter bomben har man ett signalement och registeringsnummret på bilen som Breivik åker med mot Utöya. Informationen slarvas bort. Vilket bara var ett av många fatala fel innan Breivik blev stoppad.

Det krävs något extra av en författare att skriva om den här historien och den här mannen. Huvudpersonen är ju ett av de största kräk som funnit på vår jord och jag antar att det måste bli dilemman hela tiden när man ska skriva sakligt om honom. Åsne Seierstad lyckas.