Att vara 42

Eftersom jag inte skriver här längre kan det vara bra att lägga ut en text om vad som verkligen händer i en 42 årig människas vardag.

Den 23 augusti 2014 har det mesta av det som intresserar mig i livet just nu inträffat. Det är egentligen inga konstigheter för det är samma saker som intresserat mig under lång tid. Det är bara det att det denna dag inträffat samtidigt.

Först fotbollsmatch med Azaleatjejerna. Dagens match var höstpremiär borta mot Mossen. Ett lag som är bra men som vi ska slå om vi spelar bra. Idag slutade matchen 0-0 vilket alltså tyder på att det var helt okej men att vi kan bättre. Det är bara några knappar som ska tryckas på under träningarna så skulle det blir riktigt bra. Och just dessa knappar är det upp till oss tränare att hitta.

Efter en bedrövlig vår med GAIS så har det kanske vänt nu. En stor tacksamhet ska vi sända till Ruben Ayarna som kommit och stadgat upp innermittfältet enormt. Det är så enkelt att det behövs någon som kan hålla i bollen och sedan spela ut den på bästa sätt till sina medspelare. Från att varit riktigt osäker om laget ska klara sig att hänga kvar så känns det nu relativt lugnt.

Dagens match mot Varberg var en typisk sådan match. Trots att man ser tydligt hur många saker det finns att förbättra i laget så vinner man sin match relativt enkelt.

Och så då sist men inte minst utelivet. Kvällens spelning på Henriksberg med Poison Idea symboliserar bra det jag vill ha just nu. Sitta i en bar och få oväntade möten för att sen välja om man vill sitta kvar eller om man ska se på bandet. Ska man snacka om stearinet från en ljusstake eller ska man lyssna på några av hardcorehistoriens bästa låtar från någon meters håll. Jag valde ikväll det senare. Kanske var det fel men visst brann det till stundtals när Jerry A fick upp ångan. Kanske hade elden varit ännu starkare i baren.

Väl hemma vid stereon i natten så blir musiken sådär stark som det är omöjligt att förklara i ord. Alla som har musiken som sin livskraft förstår men alla andra inte. En låt med Marvin Gaye eller Nick Cave kan i stort sätt vara avgörande för liv eller död i natten. Mina rörelser är likt religiösa besvärjelser. Jag kan sitta och gunga med till låtar natten lång. Oftast med stängda ögon där musiken tar med mig på resor som innehåller alla tänkbara känslor men där de ständigt avslutas djupt melankoliska. Livsavgörande händelser spelas upp som en film.

Ja, så är det att vara 42 år i min kropp.