Roskilde 2013

Roskilde 2013

Jag kom på att jag inte gjort någon skriftlig sammanfattning från årets Roskildefestival. Det är klart att man måste ha en sådan. Så här nästan tre månader efteråt så är det kanske lite vagare konturer kring de minnen man har men det känns ändå som om man minns allt härligt som hände ganska tydligt.

I år startade resan som vanligt på onsdagen från Göteborg. Det ovanliga var att vi bara var två i bilen från start. Magnus höll sig hemma i år. Bilturen gick först ut till Hisingen för att få tag på kolsyreis. Efter lite felkörningar hittade vi det vi behövde och resan söderut startade.

Det var heller ingen Henning som skulle tas upp i Helsingborg. I år flög han snyggt in från London istället. Och Andreas tog bilen ner direkt från jobb på fredagen. Så det var jag och Martin som fick fritt utrymme i bussen. Efter överfarten till Danmark så böjrade känslan verkligen infinna sig. Fem dagar av ren livsnjutning väntade.

Att komma fram med husbussen till campingen är alltid spännande. Efter att de två föregående åren med både tur och skicklighet fått kanonplatser så var det i år mer tveksamt hur man skulle lyckas. Väl framme så försökte vi lite halvhjärtat komma in i första området men det gick inte men det visade sig att där vi hamnade fungerade alldeles utmärkt.

Den första ölen väl framme på campingen är som alltid årets bästa. För mig finns det inget bättre än att långsamt installera sig, sätta upp förtältet, ta fram bandaren och kolla in grannarna och ta en Sort guld. Första låten på årets roskilde cd är låten nedan. En perfekt start på äventyren som väntade.

Onsdagen är som vanligt underbart fri. Spelningarna har inte börjat ännu och man kan bara ha det gått utan att det finns några måsten. Detta året dök Henning upp direkt från London. Snart var dansen och festen och partyt igång vilket kan ses på korten överst. Det visade sig att vi hade väldigt trevliga grannar i år. Och framåt kvällningen var det full fart. Ett oförglömligt minne är förstås när campingbordet rasade mitt under förfesten. Vi som var där och såg allt ske kommer som sagt aldrig glömma det.

Första kvällen slutade med att ett par tyska män från Dusseldorf lagade frukost mitt i natten. Ägg och bacon smakade mumma och snack om ditten och datten gjorde att man verkligen såg fram emot den kommande festivalen med tillförsikt.

De kommande dagarna var som vanligt ett sammelsurium av festande, god mat, bästa vännerna, nya möten, solsken, badande, långa promenader, oväntade händelser och så klart en massa konserter. Nedan följer en redogörelse, som jag skrev på festivalens forum, över hur jag ser på det jag såg på musiken på festivalen 2013. I Danmark har de tydligen 6 som det högsta betyget.

Suicidal Tendencies: 4/6 great with some energy from the beginning.
Savages: 3/6 great bassplayer but the songs sound the same.
Jake Bugg: 5,5/6 he's quite a genius. Simple songs but so great.
Slipknot: 4/6 only saw the first 30 minutes but much better than expected.
Disclosure: 4/6 don't remember much but i believe i danced.
Andy Stott: 4,5/6 perfect music for the Gloria stage.
Bombino: 4/6 good rhythms to chill out to.
Jonathan Wilson: 5/6 great voice and awesome guitarplayer.
Bobby Womack: 6/6 Unbelivebly great! He may not have the same voice today but he has soul and so did his band and most of all his backing singers!
Rihanna: 4,5/6 In the beginning it was quite weak but the last 35 minutes was really really good. A great booking.
Simian Mobile Disco: 3,5/6 don't remember much but i believe i danced.
Parquet Courts: 3,5/6 their popsongs are great the other stuff not so great.
Kris Kristoffersson: 3/6 slept through most of it.
The National: 5/6 they did mangage to handle the orange stage very good.
Metallica: 5/6 a perfect headliner. did miss some songs from their first two albums.
Goat: 5/6 much better live than when i saw them in december. what a party
Uncle Acid and the deadbeats: 5,5/6 very very good in the middle of the night. they got my energy back.
Airbourne: 5/6 don't think i never seen a band work so hard.
Kid Koala 4/6 a crazy show.
Holy Other 5/6 absolutley perfect chill-out music.
The Bots 3,5/6 cool guys but they need to work on their songwriting.

Nedan är några klipp som jag ständigt återkommer till från året 2013:



Sista halvtimmen var ren glädje.

 

Den mexikanska drinken till Goat var den starkaste, äckligaste och samtidigt godaste drinken jag någonsin smakat.

 

Jag älskade varje sekund av Jake Bugg

.

Här mådde man verkligen som en prins framför scenen.

 

Jag har aldrig någonsin sett en sådan energi från scen en söndag. Helt makalöst. Och han kan öppna ölburkar.

 

Klockan tre på natten gick de på scenen. Och det var så fantastiskt bra. Ett oförglömligt minne faktiskt.

 

Perfekt huvudband. Inledningen med Blackened var helt klart gåshud.

Nu är det nio månader kvar till nästa festival. Jag längtar som ett litet barn. Och det skäms jag inte det minsta för. Åtminstone ett par gånger i veckan så tänker jag tillbaka på hur jag satt och lyssnade på Jubilee street med Nick Cave klockan 5 på söndagmorgonen på en öde camping. För mig är det höjden av njutning. Om det är bra eller dåligt får andra avgöra. Det enda jag vet är att mitt allra största intresse, musik, maximeras under dessa dagar på Roskilde. 

Bokslukare på scen

 

Petter fick frågan på samma scen om hur han kände efter ha givit ut en bok? Förvåning och något han aldrig trodde som 14-åring var hans svar. Jag hade avgett samma svar om jag fått frågan hur det kändes att stå på scen och presentera min bokslukarklubb på Bokmässan.

 

Nåväl, det gick ganska bra och jag är nästan mest stolt över att Ella (och de fyra andra barnen som var med) som också var med och vågade prata i mikrofon inför publiken. Det hade jag verkligen inte gjort som femteklassare.

 

Själv laddade jag upp med Johnny Cash och Slayer innan. Därav de svara kläderna och det något forcerade talet.

Lefkas

 

 

Ett gäng bilder från en underbar vecka på Lefkas. Jag skulle sätta mig flyget igen direkt om det fanns möjlighet. 

Working for the SDF Majorna

Första arbetsdagen efter semestern var brutalt jobbig. Snart är det verkligen dags att ta ut alla pengar och bege sig till kasinot. Allt på rött tre gånger. Om kulan rullar rätt är jag inte sen att lämna in min avskedsansökan.

Gitarrhjälte

Att se en av sina bästa vänner stå på Sticky Fingers scen inför 400 personer var riktigt mäktigt. Och det hördes hur alla timmar med gitarren givit resultat. Grymt var det.

För mig höjde sig Ram många procent live om man jämför med skivorna. På Sticky fanns en tyngd och framförallt ett snyggt heavy metal sväng på ett gäng låtar. De skulle gärna våga ta fram sin hittiga ådra mer, enligt mig.

Defend yourself

Som vanligt med Sebadoh är nya skivan ojämn. Men också som vanligt innehåller den en handfull Lou Barlow låtar som jag kommer köra på repeat i natt. 

Det finns nog ändå ingen som sveper om hela mitt hjärta som han gör. Vissa strofer i nya låtarna Love you here, I will och Let it out hittar verkligen de där riktigt höga musikaliska vibbarna som blir svårare och svårare att få. 

Tre ackord räcker

Trubbel och The Hex Dispensers - Gbg, Pustervik 6 september 2013

I rätt läge finns det inte något mycket som slår punk. Igår var ett sådant läge. Det är energin, de tre ackorden och leva för stunden man vill åt. Allt det och mycket mer kunde prickas av när The Hex Dispensers och Trubbel stod på Pusterviks scen. Det är något visst med personer som gillar punk. Det finns en öppenhet och framförallt är de bra på att festa så stämningen blir minst sagt uppsluppen.

The Hex Dispensers från Austin lirar rak punk rock n' roll som är som gjord för att höras live på hög volym. Varje låt är lika den andra. Och här är det så klart bara positivt. För att de ska kvala in till det allra översta skiktet så vill jag ha rösten lite klarare. Men det är närmast en petitess i sammanhanget.

I ett par år har jag varit på väg att se Trubbel. Men det har alltid kommit Trubbel i vägen. Innan har det alltid funnits något som gjort att punk på svenska har haft svårt att ta sig igenom mitt nålsöga. Men jag har mognat och inser att det finns mycket bra.

Trubbel har en fanatisk hemmapublik och piskar upp stämningen. På golvet framför scenen finns ingen morgondag. Efteråt är känslan: vad hände egentligen? Så här dagen efter går man och gnolar på hittar som Levande död och Gbg city.

The sky is everywhere

Selena Gomez - Stockholm, Arenan 31 augusti 2013

Hur skulle det egentligen bli? Det var den stora frågan jag ställde mig inför den här konserten. Kan hon sjunga live, vad är det för show hon har med sig till Europa, kommer Ella bli besviken och kommer det någon publik? På den sista punkten fick vi svaret direkt. När vi kom fram lagom till insläpp så var kön säkert 700 meter lång. Folk hade hängt där hela dagen för att få bra platser tydligen.Snabbt såg man att Selenas fans till 95 % är tjejer. Medelåldern låg nog på 14 år.

Min lite negativa sida slog till när kön var så lång men faktum är att det gick riktigt smidigt att komma in. En halvtimme kändes inte som jobbigt i det läget. Väl inne så kom en annan stor fråga jag ställt mig upp. Hur ska Ella kunna se något. Arenan har endast en pytteliten läktare resten är ståplats på golvet. Och innan vi kom in så stod redan minst 3000 åskådare på golvet. Men eftersom Ella är rätt lång och publiken inte mycket äldre så hittade vi en plats där det kändes som vi såg scenen bra.

Som uppvärmare fungerade Anton Ewald. Han med låten Beggin från melodifestivalen. Tjejerna tjöt rätt högt när kom in och direkt avfyrade just den låten till förinspelad musik och sång. Sången låg lågt så han sjöng över den. Hur kul kan det vara egentligen. Nåväl tjejerna gillade det och jag tyckte det var halvdant.

Det var så klart Ellas konsert detta. Hennes första stora. Hon har sett Selena Gomez i Disney channel många många gånger hos mormor och morfar. Eftersom alla konserter i vanliga fall har 13 års gräns var det klart att vi var tvugna att åka på denna där det inte fanns någon åldersgräns.

Och jag tror faktiskt att Ella aldrig kommer glömma den här kvällen. Inte för att konserten var oförglömlig utan för att det var en stor happening. Nu var faktiskt konsert rätt oförglömlig också. I alla fall var jag oerhört positivt överraskad. För Selena bjöd på en riktig show.

Med sig hade hon ett band som lyckades skapa en livekänsla i den annars ganska mekaniska popmusiken. Det fanns körtjejer som fyllde i Selenas något tunna röst och det fanns dansare som gav allt de hade. Och det fanns framförallt en riktigt häftig ljusshow. Där hade de verkligen lyckats. Det var som att åka tidsmaskin tillbaka till de stora hårdrocksspelningarna på Scandinavium på 80-talet.

Låtmässigt har Selena tillräckligt med variation för att inte bli tråkig. Hon ligger visserligen långt efter de låtar som exempelvis Rihanna besitter. Men det finns ändå likheter med den här spelningen och Rihannas på Roskilde i somras. Båda är unga tjejer som pumpar upp ett party på scenen.


Bifallet från publiken var bland det högsta jag någonsin hört. Rena Beatles-tjuten genom hela spelningen. Se klippet ovan. Telefonerna spelade in det mesta, det dansades, man hade skrivit Selenas namn i pannan och man sjöng med i låtarna. Jag och Ella var något lugnare men vi hade en underbar kväll.

Promenaden hemåt i Stockholmsnatten över Skansbron och genom Söder var en perfekt avslutning på en kväll jag kommer minnas för alltid. Jag och Ella såg stjärnorna dansa.

 

Göteborg running club

Förra veckan var det en fotograf med på löppasset. Då gällde det så klart att ligga med i täten. Intervaller på slät mark mot skönt motstånd.

Dagens pass gick under namnet all hill. Vilket då betydde att allt vi gjorde skedde i och runt pliktabacken. Stundtals vansinnigt jobbigt men också väldigt roligt.

Det är så här de ska ses

Bad Religion - Göteborg, Sticky Fingers 22 juli 2013

Ända sedan jag traskade hem med Against the grain plattan i skivpåsen 1990 har jag längtat efter att se Bad Religion på ett litet ställe. Tänk att det var dags 23 år senare. Det är rätt fantastiskt. Jag har tydliga minnen hur jag satt i bilen utanför Socialkontoret (jag jobbade där) på lunchrasterna och lyssnade på deras skivor. Och på kvällarna satt jag hemma och såg på en livevideo filmad i Tyskland på ett pytteställe. 

Om jag minns rätt har jag sett dem fem gånger tidigare men då bara på större scener eller festivaler. Flera av spelningarna har varit riktigt bra men det har tydligt känts att de gör musik för mindre ställen. Något arenaband är de verkligen inte. Och det yttersta beviset på det fick vi som var på Sticky den här sköna sommarkvällen.

För mig var det gåshud och ös under hela spelningen. Det var utan att överdriva som att befinna sig i en dröm. Särskilt när gamla godingar spelades som Anesthesia, I want to conquer the world, Sanity, No control, Recipe for hate, Do what you want, Suffer och No direction som spelades. Självklart hade jag önskat ändå mer gamla godingar. Särskilt Along the way saknade jag men det är på ett sätt skönt att de spelar rätt mycket nytt. Och det är väl det som är bandets storhet. De har aldrig stagnerat. Vissa senare skivor har haft sina dalar men det finns också massor av bra låtar. 

Vilket som är jag väldigt glad att jag fick stå ett par meter från Greg Graffin och de andra och höra alla dessa låtar jag älskat och fortfarande älskar så mycket. 

Ståpälsen vid de höga tonerna

Att Lou Barlow börjat lägga ut hemmainspelningar, av sina egna versioner av favoritlåtar, är det bästa som hänt på länge. Mitt hjärta håller faktiskt hans röst som en av de som betyder allra mest.

Bomber och Älvsborgsbron

Alla löpturer är inte likadana. I måndags så var vädret så fint att en liten joggingtur vid halv-nio skulle inte vara helt fel. Så på med skorna och iväg. I trapphuset så hörs plötsligt en jättesmäll utifrån gatan. Sedan kommer ytterligare en.

Väl ute på gatan så hänger folk ut från sina fönster och undrar vad som står på. Det ryker neråt Allmäna vägen. Tre killar kommer gående från tunneln på andra sidan gatan. Först ser de stressade ut men när de sedan ser publiken i fönstrerna får de sin mest malliga och tuffa look. Vid frågan vad det är som händer så rycker de nonchalant på axlarna och flinar fram att det var väl någon smällare. Att det är de som gjort några små bomber för att imponera i området stod utom allt tvivel. Det stod också utom allt tvivel att de sett för många amerikanska gangster filmer.

Nåväl, löprundan var fortfarande på. När jag kom till Västerleden dundrade några ambulanser förbi. Första tanken var att det var mer gangsterbomber i hemmakvarteret men det visade sig inte stämma. För när jag kom ner till Röda sten så var där en stor folksamling. Ingen visste till en början inte riktigt vad som hänt men alla stod och kollade upp mot den högsta delen av Älvsborgsbron. Hade någon hoppat eller vad hade hänt? I vattnet cirkulerade fyra polisbåtar. Samtidigt stod ganska många och fiskade som ingenting hade hänt.

En medelålders man kom fram till mig och sa att detta händer ofta, alltså att folk hoppar från bron. Han bodde i närheten och hörde utryckningarna, sa han. Hela situationen kändes olustig och löpsuget försvann mer eller mindre men jag började ändå jogga bort mot Nya varvet. Efter en kortare stund än jag tänkt vände jag åter hemåt. Det kändes som sagt inte riktigt bra.

Väl förbi Älvsborgsbron igen så var pådraget fortfarande stort. Precis när jag var under bron och tittade upp såg jag att det verkligen satt en person utanför alla avspärrningar. Han hade klättrat över räckena och sedan satt sig på en balk under bron. Han satt där och dinglade med benen 45 meter över vattnet. Ångesten från honom kändes ända ner.

Skulle man stanna kvar och se hur det gick eller skulle man bege sig hemåt? Instinkten var ju att det var spännande på ett olustig sätt men att det samtidigt inte kändes rätt att stå där och glo. Men det löste sig genom att han, innan jag hunnit komma till något beslut, ställde sig upp på balken. Alla drog efter andan. Vad händer?

Men då kom det en hand från andra sidan räcket. Han fattade handen och var strax efteråt över på rätt sida. Ett liv var räddat och förhoppnings får han den hjälp han behöver för att leva ett långt och lyckligt liv. Vad är en löprunda mot det.

Huset som lockar fram solen

Som vanligt strålande solsken när släktgården Gulleberg städades inför försäljning. Kom och köp! Här har ni världens chans att få alla möjligheter till ett toppboende på landet. Det är dock bra om ni är något händiga och gillar utmaningar. 

Let's talk about livin'

Det är inte varje fredagskväll man spenderar i Lindi Ortegas sällskap. Jag är glad att jag gjort det en gång under min livstid. 

Kvällens spelning på Röda sten var grym. Med hjälp av gitarristen Champagne bringade Lindi magi till vardagslivet. 

Pugh

Ett av de första orden jag lärde mig säga var Pugh. Syrran hade väl något med saken att göra. Om jag gillade hans musik då minns jag inte men jag borde väl gjort det. Jag har några gånger under årens lopp som vuxen försökt att gilla honom men inte lyckats lika bra. Visst finns det flera bra låtar, särskilt de mer raka rocklåtarna, men det händer inte mycket känslomässigt när jag spelar hans lite mer flummiga saker.

Nu har jag läst hans nya bok, Från Stora gatan 51 till Hog farm. En bok som helt säkert inte tillkommit utan hans medverkan i Så mycket bättre. Boken är inte direkt dålig men den skrapar verkligen bara på ytan. Efter att ha läst den vet jag inte mycket mer om Pugh vilket är synd för jag tror att han hade så mycket mer att säga.

Faktum är ändå att jag blev sugen att göra ytterligare ett försök med musiken. Det slutade ungefär som vanligt. Jag sjunger glatt Dinga linga Lena på repeat.

I väntans tider

Längtan att få hem detta gråa yrväder är gigantiskt. Men först måste mamman uppfostra henne ett gäng veckor till. 

Filmtajm

Kvällens film var Mammas pojkar. 

Betyg:

Första 10 minuterna 3 plus (några roliga scener faktiskt)

Minuterna 10-90 får 1 plus och de den sista kvarten en överkorsad geting. Totalt alltså en usel film. 

Dag 4 efter semestern vände det rejält. Först gick det lätt att gå upp. På jobbet var blickarna på klockan få. 

Men det var sen det hände på riktigt. För det visade sig att Toni Holgersson skulle spela i Bältesspännarparken. Helt ur det blå var han en punkt i kulturkalaset. Och vilken spelning han bjöd på. För första gången fick jag höra låtarna med bandet med. Grymt med Martin Hederos, Ludvig Dahlberg och Anna Maria Espinosa med. Andreas Söderlund på gitarr är alltid lika suverän. 

Lite slitnare hade Toni allt blivit men att han med sina två senaste plattor är mästerverk är helt klart ett faktum. Poste restante var kvällens stora låt. 

Och som inte det var nog han jag och Ella till GU för att se GAIS bärga hem tre poäng. Daniel Mendes, vilket nyförvärv! 

Grus i ögonen

Dag 2 efter semestern var inte mycket roligare än dag 1.

Det hjälper ändå lite att tänka tillbaka på nätterna i Roskilde. Glädje men samtidigt inget typ av liv man orkar i längden. 

Så imorgon dag 3 vänder det nog. 

Matlådan

De där jävla matlådorna som ska rotas fram från denna vecka ger mig ångest. Semestern har gått alldeles för snabbt. Och att då helt plötsligt stå i panik och leta matlådor på morgonen är rena skräcken. Alternativet att strunta i matlådan och äta ute är marginellt bättre då jag inte alls är redo att möta de viljelösa kyparna som finns runtom Chapmans torg.

Jag är helt enkelt inte redo att börja jobba. Och så ska höstens alla programpunkter planeras och förberedas. Innan jag ens kommit till hälften så ser det fullspäckat ut.Ser man positivt på det innebär det en mängd möten. En del roliga en del jobbiga. Ser man krasst på det så är mitt liv som rinner iväg. Finns verkligen tiden?

Kanske läge att dra ner till casinot och satsa allt på rött ändå.

Way Out West 2013

Way out west 2013 går kanske inte till historien som det bästa året vad det gäller musiken men visst fanns det ett gäng musikaliska höjdare. Åtta låtar sticker ut extra.

8. Goat - Dirabi (gitarrmelodin är alltid oemotståndlig)

7. Cat Power - Bully (Chan öppnar hjärtat)

6. Phosphorescent - Nothing was stolen (Love me foolishly) (Fick mig att strunta i regnskuren)

5. Godspeed Your Black Emperor -  ? (Ingen låttitel men befriande ljudkaskader)

4. Håkan Hellström - Du är snart där (med allsång på skansen kören som extra krydda)

3. Iris Dement - Living on the inside (känslosammaste ögonblicket)

2. Allah-Las - Tell me what's on your mind (totalt sett bästa spelningen i år)

1. Angel Haze - New York (helt klart bästa rapparen jag sett)

Som vanligt lyste solen mestadels och som vanligt är det en perfekt avslutning på semestern.

Perfekt låt den 6 juni

Det närmar sig

Idag släppte Roskilde spelschemat. Det är alltid lika spännande. Som vanligt blir det ett par jobbiga krockar men det kunde varit ännu värre. Efter ha lyssnat på alla artister ingår i själva huvudfetivalen (typ 140 stycken)kan det konstateras att årets program är ambivalent. Jag saknar några fler personliga favoriter men det finns samtidigt massor att se och lyssna på. Hur som helst kommer det bli underbart som vanligt.

Någon hade orkat göra en mix av en massa artister på soundcloud. Rätt skön även om de flesta av mina favoriter saknas.

Metallica

Fem stjärnor

När jag köpte Ride The Lightning visst jag inte om jag skulle våga spela upp den för syrran. Jag var absolut tvungen att hoppa över inledningsspåret Fight fire with fire. Det var för hårt och våldsamt. Tänk om familjen tvingar mig att lämna tillbaka skivan. Så tuffa var Metallica när de kom fram. I alla fall i min värld.

Ett par tre år senare stod jag i Frölundaborg och såg bandet för första gången. Det var den 13 september 1987. Efter tidigare har varit på Kiss, Motley Crue, AC/DC och några fler hårdrocksband så var detta en ny upplevelse. Efter den magnifika intromusiken så dundrade de igång med Battery. Snacka om att bli överkörd.



Från mitten av 80-talet och fem sex år framåt så var Metallica helt klart ett av mina favoritband. Jag gillade de andra banden i The big four också men inte alls lika mycket. Slayer har ett gäng låtar som krossar men jag har väldigt svårt för det bandets gitarrsolon. Megadeth har en sångare som kraxar och Anthrax var närmast lite putslustiga. Metallica stod över dem med bred marginal.

1991 kom The Black album. Metallica blev ett namn för den breda massan. Vilket man förstår när man hör skivan. Borta är nästan allt det som fram tills dess känts farligt och nytt. Men för den skull är The Black album förstås en klassiker. Snacka om hårdrockshits.

Efter det tog väl ändå det roliga slut. Tiden blev en annan både för bandet och mig. Deras andra skivor under 90-talet kändes då ointressanta. Ser man tillbaka på dem idag finns det ändå ett gäng bra låtar. Covern på Turn the page är exempelvis fantastisk. Helt klart en av de allra bästa bilåkarlåtarna man kan få på när man zappar mellan hårdrockskanalerna.

Deras två senaste skivor St Anger och Death magnetic känns inte så jättekul. Men det ska sägas att jag inte lyssnat mycket.

Nu kommer Metallica till Roskilde i sommar vilket är mycket välkommet. Dels saknade någon stor magnet som kunde locka mig till orangea scenen. Dels känner jag verkligen för att både bli nostalgisk och se ett band som  förhoppningsvis släpper lös en hitkavalkad. Det är inte varje dag man gör det.

Och eftersom Metallica var med och formade mig under typ 5 viktiga år så är jag skyldig dem att stå långt fram och hytta med näven och sjunga med. Gör de en exklusiv europaspelning på Roskilde är de värda all beundran.

Metallicas första fem plattor (plus cover epn) är alla riktigt bra. Det finns väldigt få låtar på dem som jag hoppar över. Sen finns det förstås ett gäng favoriter. Totalt fick jag det till 16 femstjärninga låtar från Metallica. De är: The four horsemen, No remorse, Seek & destroy, Ride the lightning, Fade to black, For whom the bell tolls, Creeping death, Master of puppets, Welcome home (sanitarium), Blackend, Enter sandman, The unforgiven, Nothing else matters, Turn the page, Blitzgrieg, Breadfan

Finns att lyssna på här

Och sist men inte minst så är Metallica ett av de mest geniala bandnamnen i rockhistorien.

Vädret börjar bli rockabilly

Livets hårda skola

Denna månads bok till bokslukarklubben är jobbig läsning. För även om just berättelsen om Nora och Sabina är fiktion så sker samma hemska saker på säkert 95 procent av alla skolor i Sverige.

Det ska bli väldigt intressant att diskutera boken på torsdag.

Tränaranka

Igår solklar förlust med 4-1 mot Falkenberg. Idag säger tränare Askebrand till tidningen att det var orättvist och att GAIS borde vunnit sett till chanserna. Ujujuj, det här kan sluta illa. För en tränare som har nol sjukdomsinsikt är ingen hit.

Visst, man kan ha otur och förlora när man är det bättre laget. Men igår såg väl alla att det inte var otur. Det var oförmåga och det var inte tillräckligt vilja från alltför många. Det går inte att snacka bort även om nu då Askebrand försöker.

Top model

Mätta och belåtna efter mors dag middag hos den lokala greken var det dags för postering.

Hårresande Askebrand

För endast tre dagar sedan spelade GAIS sin bästa fotboll på 1 1/2 år. Till matchen idag mot Falkenberg ställer tränaren två nya innermittfältare på planen. Utgången i matchen kändes given. Tyvärr då i negativ bemärkelse.

Jag har aldrig stött på en sådan fraperande tränarmiss. Askebrand har nu tagit ett flertal mycket tveksamma beslut i år. Mitt tålamod är snart slut.

Alla ser nämligen att J Auybun och R Spong inte ska spela elitfotboll längre. Auybun saknar glöd. Jag undrar helt ärligt om han bryr sig om dagens förlust. Spong är typ stelopererad efter alla skador. Synd om honom men han håller inte längre.

Och ska man säga något mer om dagens match så kan man konstatera en sak. Vi ska vara glada om vi inte åker ut. Det håller nämligen inte i längden att behöva 10 solklara chanser för att göra ett mål.

Mitt i ett äventyr

Det är alltid lika oförutsägbart att tillbringa tid med denna man på ett publikt dansgolv.

1001 sånger nummer 45

Dolly Parton - Jolene

Högsta betyg ska låtar ha som man aldrig tröttnar på. Jolene är självklart en sådan låt. Den är alltid suverän. Det finns inget som är fel med låten. Den skulle säkert fungera utan Dolly också men det är ändå hennes röst som gör det extra.

Det finns väldigt få sångerskor som har samma naturliga röst som Dolly. När hon sjunger låter det alltid som hon är född till att göra precis det hon gör. Nämligen att sjunga Jolene och ytterligare ett stort antal låtar på det sätt hon gör. Sen är jag väl inte ensam om att tycka att Dolly under 70-talet var något alldeles speciellt att titta på också.

Betyg: 10

1001 sånger nummer 44

At The Drive In - One armed scissor

Det är något man bara ser och känner.Jag har förstås läst om dem och vet vilka de är man jag har aldrig fått lusten att lyssna på At The Drive In tidigare. Någon låt har säkert passerat mina öron men inte lämnat något bestånde.

Så det var ganska kul att gotta ner sig i den här låten. Den låter ganska exakt som jag tänkte bandet skulle göra. Det finns energi så det blir över men i övrigt finns det inte mycket. Jag går inte igång speciellt på den här typen av amerikansk lite meckig post-hardcore. Ge mig mina treackordslåtar så är jag nöjd.

Betyg: 4

1001 sånger nummer 43

Crosby, Stills, Nash & Young - Ohio

Från första tonen hörs att låten skrevs i rus av ilska. Aldrig har väl Neil Young låtit mer arg än i Ohio. Låten som handlar om hur 4 studenter blev skjutna av militären 1970. Lyssnar man på liveinspelningar av låten hör man det ändå tydligare.

Ohio låter väldigt mycket som en låt som kunde varit med på något av Youngs soloalbum. Nu glömmer jag nästan bort den ibland. Crosby, Stills, Nash & Young hade sina bra stunder ihop och det var alltid Neils låtar som var bäst.

Betyg: 8

Välkommen tillbaka

Calum Angus var med rätta kritiserad i fjol. Klubben ville ha bort honom. Han blev kvar. Fram till för tre omgångar sedan satt han på bänken i varje match. Nu är det dags att omvärdera honom. Efter tre helt suveräna matcher så är det bara att konstatera att Calum är tillbaka på den höga nivån han höll 2010-2011. En nivå som man inte trodde att han skulle nå igen. Det är helt underbart att se.

Och på det 1-0 mot Hammarby. Hyfsat med folk på läktaren. Bra spel och en helt välförtjänt seger. Det kallar jag torsdagsunderhållning.

Blåställ

Två dagars ihopsättande av IKEA-möbler är avklarade. Spännande att se hur länge de sitter ihop.

Konsten i familjen står Astrid för. Tror jag ska snacka med henne om mitt klotansikte.

Mästare i arbete

Tänk att man nästan alltid hamnar i Towenes sällskap innan dagen är slut.

Socialt och vädermässigt var det en härlig långhelg på Kvibergs fotbollsplaner. Resultatmässigt var det inte samma lycka som vanligt. Stolpe ut generellt sett. Men det jämnar ju ut sig sägs det. Och visst har vi haft en del flyt tidigare turneringar.

Därav det att tjejerna ser sura ut på kortet.

Helgens häftigaste fotbollsupplevelse stod annars matchen Watford-Leicester för. Den sista halvtimmen var det mest dramatiska jag sett på väldigt länge. Och det som hände de sista två övertidsminuterna var helt osannolikt. Nu är det bara att hoppas att Watford vinner på Wembley och går upp till Premier league också.

Inget nytt under solen

Det är väldigt vad lite tid det finns att skriva här. Men samtidigt är det kanske inte mycket spännande at skriva om. Nick Cave skivan är fortfarande årets bästa, löppasset på tisdagar är fasansfullt jobbigt men kul och GAIS tar 3 poäng. Så är livet och inget mer med det.

Knäckande bra

Finns det något bättre än när musik berör ända in det innersta. Nä, jag tror inte det. Musik kan avnjutas i en massa olika former. Jag har inga problem att dansa med i barnens schlagermusik eller uppskatta en listetta. Men oftast lyssnar jag på musik på annat sätt. Musik som ger mig något mer, som ger tillvaron mening.

Ibland stöter man på låtar som ger ändå mer än bara en mening för stunden. Låtar som gör att man verkligen känner något på djupet. Det är omöjligt att inte gripas av Cat Powers framförande av låten Bully. Hennes blick och hennes framförande säger allt. Det här är på allvar. Det här på riktigt.

Tänk att hon spelar fem minuter hemifrån om några månader. Spelar hon den här låten, i en så sparsmakad version, lär jag ligga som en våt fläck på Slottsskogens gräsmatta.

Endless Boogie (igen)

Förra veckans konsert med Endless Boogie på Truckstop Alaska har inte lämnat mig och kommer aldrig att göra det. Man ska inte använda överord i onödan men faktum är att man kan ödsla alla överord som finns på den spelningen. Det är väldigt svårt att gradera alla konserter man sett man skulle en maskin känna av känslorna i min kropp så skulle den definitivt hamna väldigt högt upp på en all time best lista.

Väldigt ofta ska man inte försöka förklara bra skivor eller spelningar i ord. Det är bara de allra bästa (vilka är ytterst få) journalisterna som klarar det. Jag kan bara förklara det genom klippet nedan. Det är inte från Truckstop utan från Antwerpen några dagar innan. Men känslan när jag höjer volymen är densamma.

Skönsång

Astrid med klasskamrater sjunger in våren i Söderlingska.

Baksidan

Löpning hem från Astrids fotbollsmatch i Öjersjö ikväll. Det gick fint och utan problem. Det var inte så långt som jag trodde och regnskuren som kom var bra för frisyren.

Men problemet kom efter någon timme efter hemkomst. Jag tappade en penna som hamnade på golvet. Instinktiv vill jag ta upp den. Men det tog stop efter en mikrorörelse. Knäna är så stela och utslitna att de inte går att böja. För något år sedan var det visserligen lindrigare men jag kunde skratta åt det.

Nu är det långt ifrån kul. Det är ett av de ålderstecken som är absolut jobbigast. Att inte kunna böja sig eller gå upp och ner i trappor efter 1 1/2 timmes motion är fasansfullt på riktigt.

Tre amigos

Livat på Eldkvarn i Grebbestad. Mycket trevligt sällskap och ett band som spelade lite oväntade låtar. Bara en sådan sak som att de inledde med Nånting måste gå sönder var värt biljettpriset.

Pluras mage är ohälsosamt stor men faktum är att hans röst är i allra bästa form. Hoppas han lägger ner matprogrammet, som egentligen bara var kul säsong 1, och skriver låtar för en mer lågmäld soloskiva. Det skulle bli grymt.

Gör om gör rätt

Att George Jones var sjuk och låg för döden var känt. Det som inte var lika
väntat var GAIS tillbakablick ner i dödsriket ikväll på Gamla Ullevi.

För det första har jag aldrig sett ett så stort taktiskt misstag som tränarna lagt upp. Att backa hem med hela laget till mittlinjen, som man gjorde i första halvlek, var en skymf mot allt som heter sunt förnuft . På bara några minuter såg man hur självförtroendet på spelarna från Östersund växte från 0 till 100. Det är väl ingen konst att lira mot GAIS, de är ju rädda för oss, kände de. Riktigt beklagligt var det att se. Thomas Askebrand, gör aldrig om det.

För det andra är det helt otroligt hur man kan ta ut Jeffrey Aubynn i en startelva. Han presterade ingenting ifjol och de inhopp han gjort i år har inte visat någonting. För tusan, han brinner inte för det. Han är passé och förbrukat. Att inte Thomas Askebrand har sett det är makabert. Men nu räknar jag med att han aldrig mer startar en match i GAIS a-lag.

För det tredje finns det en del ljuspunkter. Andra halvlek är okej och det är faktiskt väldigt mycket otur att bollen inte går in i vissa lägen. Och det finns en del bra spelare  laget. Adam Eriksson var bäst igen. Drugge har kvaliteterna. Jesper Floren ska inte underskattas. Tommy Wahio kan inte lastas för målen och Hampus Andersson ska vara med från start.

Nu krossar vi Öis nästa omgång istället.

George Jones

Det är 16 år sedan George Jones kom in i mitt liv. Jag minns tydligt hur lp-skivorna stod där i backen i Utrecht i Holland. Det var dags. Just 25-års åldern är nog en bra tid att börja lyssna på honom. Innan fattar man inte mycket. För trots att det George Jones sjunger om är saker man upplevt sedan man var knatte (förutom kanske spriten) så krävs det ett visst mått av erfarenheter för att verkligen förstå.

Nu har George Jones lämnas oss 81-år gammal. Och han gör det med en låtkatalog som är en av de allra starkaste i hela musikhistorien. Det finns väl ett och annat med lite tveksam produktion och ett gäng väl smetiga låtar men sånginsatsen är alltid hundraprocentig.

Endless Boogie

Det är verkligen inga överord att säga att magi skapades på Truckstop Alaska ikväll.

En rosa mugg

Jag är vansinnigt less på att alla ska en åsikt om precis allting hela tiden. Och hur de njuter när de finkammat nätet och hittat något att förargas över och på det få fyra facebookslikes. Det ger inte mycket till eftervärlden. Nä, släpp datorn och ge er ut på fältet om det ska ge något.

Jag avskyr att slå mig själv för bröstet men jag tror att 10 minuter, av de 5 timmar i veckan jag möter mina fotbollstjejer, ger mer än 10000 facebooklikes och mer än hundra ensidiga krönikor angånde att få tjejer/kvinnor att känna sig starka, självständiga och jämnställda i samhället.

Sen finns det naturligtvis mycket kvar att jobba på. Jag är inte dum. Men sättet många gör det på nu tror jag inte ett dugg på.

Ett sätt att få inspiration är att lyssna på nya Rokia Traore skivan Beautiful Africa och framförallt se hennes framträdande hos Jools Holland. En av de absolut coolaste artisterna just nu.

Top models

Live it up

Det är klart att man blir uppåt av det här. Det finns bara ett AC/DC. Miljoner band har försökt efterlikna dem. Inget band har kommmit i närheten av att var lyckas lika bra som Airbourne. Det är musik som behövs för vissa tillfällen i mitt liv. Precis som Leonard Cohen eller något annat. Att Airbourne spelar på Roskilde i sommar gör Gert Fylkings bevingade ord mycket passande. Äntligen!

Home is where the heart is

Igår släppte Roskilde större delen av sitt program idag släpptes den här fantastiska låten. Det här är precis det jag gillar med dansmusik. En grym kvinnoröst, bra text och så pumpande beats som är omöjliga att stå still till. Och som vanligt vill jag ut och åka dubbeldäckare.

Tack Roskilde för årets första upptäckt, Disclosure.

Framtiden

En jagad man i vit tröja och svarta shorts på väg uppför backarna i Slottsskogen. Kanske ligger framtiden där uppe på krönet. Då gäller det att vara först dit.

Lång dags färd mot natt

Det är däckbyten. Det är jobb. Det är löprundor. Det är fotboll av olika slag. Det är tveksamheter. Det är glada barn. Det är arga barn. Det är susande öron. Det är ljuspunkter. Det är Tullen. Det är behov av två nya jeans. Det är ostadigt. Det är dags för stängning. Det är längesedan. Det är otäckt. Det är medvind och motvind. Det är festivalplanering. Det är alltså ungefär som vanligt. Livet går sin gilla gång.

Och så är det så klart musik. Mycket bra når mina öron hela tiden. Allra trivsammast blir det när Kurt Vile hittar helt rätt på några spår från senaste skivan.

Segerns sötma

En innehållsrik helg som nog ändå kommer bli ihågkommen för tre poäng. Eller snarare sex poäng då vi i GFF oldboys klippte till Zenit med 3-0 också.

Så ska en 40-års present se ut

En liten sammfattning av en fantastisk Londonresa.

Two girls

Som vanligt tar det några dagar att återhämta sig från en Londonresa. Denna resas absolut bästa grej var att se barnens glädje över en massa saker som staden erbjuder. Obetalbart!

Keep on running

Ännu ett underbart men svinjobbigt löparpass med Göteborg Running Club avklarat. Backarna i Slottsskogen är grymma för låren och lungorna. Grodhoppen och utfallsstegen är inte mycket lugnare. Men efteråt är det skönt.

Ett problem är bara att jag missar typ varannan vecka så efter varje gång är träningsvärken inte nådig. Att plocka upp något från golvet är svårt på riktigt och att öka takten på stegen stört omöjligt dagen efter.

Daddy cool

Väggen hos Hasse Klippare är full med coola bilder. Coolast av dem alla är förstås Johnny Cash. Perioden då han såg som tuffast ut är omöjlig att överträffa.

Så det är nästan med mindervärdeskomplex man sätter sig tillrätta i frisörstolen. Men man kan vara lugn. För alltid går man nöjd ut från Hasse.

Sen tyckte visserligen Ella att jag såg ut som en strippare när hon besökte bibblan ikväll. Det berodde tydligen mest på min nya tajta Bad Seed hoodie. Men det var ju inte direkt någon komplimang som fick mig att räta på ryggen. Och turligt nog fick den mig inte heller att traska in i relativt nyöppnade pole dance finess lokalen på Karl Johansgatan på väg hem.

På håret

Måste säga att jag blev rätt nöjd över dagens franska fickparkering.

At the end of the day

-Pappa du är lik Beckham, säger Ella
-Yesss, jublar jag
-Men han är snyggare nertill, säger Ella
-Vadå, benen eller? undrar jag
-Nä från ögonen och nedåt menar jag, säger Ella.

Jaja, man får vara nöjd med det lilla ändå, tänker jag. Att ha samma pannrynkor och en frisör som gått i samma skola som Beckham är inte så illa. Och hade Ella sett min frispark mot Kvänum för sådär 15 år sedan så hon även märkt att vi har liknande högerfötter.