Vem bestämmer egentligen?

Nästan varje dag möter jag barnfamiljer där något är fel. Det är nämligen så att barnen bestämmer över föräldrarna. Ska det vara på detta viset, som Sverker Olofsson så klokt hade som sin fråga. Nä, självklart ska det inte vara så. Ner i soptunnan med de flata föräldrar som låter sina 4-åringar, 7-åringar, 11-åringar och till och med 1-åringar styra och ställa. Det är inte konstigt att det blir svårt att sätta gränser när man som barn inte får en tillrättavisning om man ritar på väggar, tigger, tränger sig före eller allra värst lever rövare på biblioteket. Min arbetsplats är modern och man ska självklart få prata, skratta och må gott. Men har man ungar som skriker (jag menar inte spädbarn), kastar böcker, rusar runt och i stort sett välter stället borde man kanske förstå att det är dags att gå eller i alla fall säga till. Nä, då står istället dessa föräldrar och pillar sig i näsan och ler fånigt åt sina "härliga" barn. Och det slår aldrig fel. När man tittar in på barnavdelningen efter en sådan familj gått ut så ligger det böcker precis överallt förutom där de ska ligga. Ofta är soffan full av kaksmulor och hushållspapper ligger under bordet. Som tur är denna klick i klar minoritet av alla barnfamiljer men det finns ändå så många att man häpnar.