104 av 1001 album

The Velvet Underground - White light/White heat

Velvet Underground är förstås ett av rockhistoriens bästa band men jag har aldrig förstått vurmen för deras andra skiva. Som milstolpe för rockmusiken med sin sparsmakade produktion och väldigt distade ljudbild kan man ge den ett extra plus men det finns egentligen bara tre låtar som jag kan säga att jag lyssnar på numera.

Titelspåret är en klassisk öppning. Även om deras debut innehöll vissa vassa gitarrer så måste de som var med när det begav sig fått sig en chock. Energin, volymen och drivet är närmast besiningslöst. Låt två, som jag gillar, är Here she comes now. En mer normal Velvet Underground låt som har en poppig uppbyggnad som är omöjlig att motstå. Sister Ray, som avslutar skivan, är ju det klassiska noise-rock eposet. Frågan är hur bra låten egentligen är? Det finns partier i låten där man förstår varför Jonthan Richman frågade sig "how on earth were they making that sound?". Och då alltså i positiva bemärkelse. Men under låtens dryga 17 minuter finns också nästan olyssningsbara avsnitt.

Övriga låtar på skivan lyssnar jag aldrig på. De är inte tillräckligt bra helt enklet. Trots att Maureen Tuckers trumspel och Lou Reeds röst alltid är bra så räcker det inte. Det måste finnas något att bygga upp det på också.

Betyg: GGG

Favorit: White light/white heat