107 av 1001 album

Rolling Stones - Beggars banquet (1968)

Ungefär 2.50 minuter in i första låten så kommer det en gitarr och hugger mig i hjärtat samtidigt som den skriker "ger du inte den här skivan högsta betyg så vrider jag om och du är död". Ungefär så känner jag alltså för låten Sympathy for the devil. Den här farlig och dödligt svängig på en och samma gång. Frågan är dock om den skulle behöva komma med detta hot? Jo, kanske för det finns ett par lite svagare nummer på Beggars banquet. Så om inte hotet kommit så skulle jag kanske kanske gett den en fyra istället för en femma.

Men det här är så klart en milstolpe. Det var här Rolling Stones hittade det klassika gunget, det var här Mick Jaggers röst fick den rätta raspigheten, det var här Charlie Watts blev världens coolaste och bästa trummis, det var här Brian Jones gjorde sitt sista hela album och det var här Keith Richards började med droger. Sen får man inte glömma att nämna Nicky Hopkins fulländande pianospel heller.

Beggars banquet är ett starkt album. Det redan nämda öppningsspåret är en låt som hör till musikhistoriens allra bästa. Men sen följer också starka låtar som No expectations, Street fighting man, Stray Cat blues och Salt of the earth. Låtar som bara Rolling Stones klarar av att göra. Det finns hur många band som helst som har försökt men det går liksom inte att få till samma feeling.

Sen är det ju så att Stones ytterligare förfinar det som de börjar på Beggars banquet. Åtminstone de tre efterföljande skivorna är ändå starkare som album betraktat. Men varför ska man jämföra med dem. Beggars banquet är ett måste ha album med låtar som inte hamnar på varje best of med Rolling Stones.

Betyg: GGGGG

Favorit: Sympathy for the devil