Veckans bästa låtar

Machine Head - Beautiful morning
Allt är inte alltid så vackert som en del lurar sig att tro. En del dagar är sådana som Rob Flynn sjunger om (nattsvarta, låt er inte luras av titeln). Men som med all musik som berör så känner man sig bättre efteråt.

Nick Cave & The Bad Seeds - The weeping song
Personligen tycker jag senare års Nick Cave är ganska överlägsen den tidigare. Men det finns förstås väldigt mycket bra där också. Under min Nick Cave helg har jag återkommit till The weeping song många gånger.

Eldkvarn - Vägen till paradiset
Så kom den då i veckan, Hunger Hotell. Och inte blev man besviken. Vi öppnar en flaska till och beger oss till paradiset, om det är nu är så man gör för att hitta dit. Men jag tror på Plura och vad har man att förlora?

Elliott Smith - Twilight
Bara en otroligt vacker låt som skulle kunna vara med på den här listan varje vecka.

Levon Helm - Wide river to cross
En av rockhistoriens bästa trummisar och även sångare släppte i fjol ett kanonalbum som jag fortfarande spelar ofta. Just nu mest den här. Så här ska inledningen på en text se ut:

"there's a sorrow in the wind
blowin' down the road I've been"

Jackie Ross - Take the weight of me
Inte en vecka utan soulmusik. Den här veckan har det mest varit ballader. Jackie Ross behärskar det till fulländning och texten är som vanligt fantastisk.

Johnny Moore - Call it what you want (but I call it love)
Det här är på gränsen till för mycket funk men det svänger bra. Men kolla upp Johnny Moore för han är en bortglömd storhet. Allra bästa är han i låten Just be for real.

Slayer - Cult
Några elever går omkring med Slayer t-shirts på sig varje dag. Det fick mig sugen att lyssna lite. Och det här var precis vad jag behövde i fredags förmiddag. Kanske inte texten men tyngden och gitarrer.

Lilla melodfestivalen

Så här glad blev Ella när black sheeps vann. En bra låt var det.

Dop

Idag fick den coole Neo sitt namn. Fint var det. Men ska min ateism rubbas det minsta måste prästen vara engagerad och inte häva ur sig en massa floskler som idag. Kyrkan borde lyssna på vad nick cave, hank williams och Jason pierce sjunger om tro och sökande. Där är det inte frågan om att någon har rättigheten att döma levande och döda. Och därmed klingar det inte så oerhört falskt som när en pajas står och predikar i nicolai kyrkan.

Nick Cave - As I Sat Sadly By Her Side

Jag ska ha en Nick Cave helg. Det borde ni ha också.

Nick Cave - Fifteen Feet Of Pure White Snow

En fullständigt makalöst bra låt och en bra video.

Robert Johnson-Hellhound On My Trail (stills)

Myten om hur han sålde sin själ till djävulen vid ett vägskäl är underbar.

Och jag förstår honom.

107 av 1001 album

Rolling Stones - Beggars banquet (1968)

Ungefär 2.50 minuter in i första låten så kommer det en gitarr och hugger mig i hjärtat samtidigt som den skriker "ger du inte den här skivan högsta betyg så vrider jag om och du är död". Ungefär så känner jag alltså för låten Sympathy for the devil. Den här farlig och dödligt svängig på en och samma gång. Frågan är dock om den skulle behöva komma med detta hot? Jo, kanske för det finns ett par lite svagare nummer på Beggars banquet. Så om inte hotet kommit så skulle jag kanske kanske gett den en fyra istället för en femma.

Men det här är så klart en milstolpe. Det var här Rolling Stones hittade det klassika gunget, det var här Mick Jaggers röst fick den rätta raspigheten, det var här Charlie Watts blev världens coolaste och bästa trummis, det var här Brian Jones gjorde sitt sista hela album och det var här Keith Richards började med droger. Sen får man inte glömma att nämna Nicky Hopkins fulländande pianospel heller.

Beggars banquet är ett starkt album. Det redan nämda öppningsspåret är en låt som hör till musikhistoriens allra bästa. Men sen följer också starka låtar som No expectations, Street fighting man, Stray Cat blues och Salt of the earth. Låtar som bara Rolling Stones klarar av att göra. Det finns hur många band som helst som har försökt men det går liksom inte att få till samma feeling.

Sen är det ju så att Stones ytterligare förfinar det som de börjar på Beggars banquet. Åtminstone de tre efterföljande skivorna är ändå starkare som album betraktat. Men varför ska man jämföra med dem. Beggars banquet är ett måste ha album med låtar som inte hamnar på varje best of med Rolling Stones.

Betyg: GGGGG

Favorit: Sympathy for the devil

106 av 1001 album

Aretha Franklin - I never loved a man the way I love you (1967)

Den här plattan är en av de mest givna fullpoängarna på den här listan. Epitetet Queen of soul kan inte sätta på någon annan kvinna än Aretha Franklin. Hennes röst och frasering är kommen från en annan dimension. Den här skivan är inledningen på en räcka skivor som borde finnas i varje hem.

Det spelar ingen roll om det är uptempo-låtar eller ballader. Aretha är där och uppbackningen är fullständigt perfekt. Inte en enda musiker spelar över och Arethas piano håller hela tiden i taktpinnen. Det är svängigt och det känslosamt i precis den kombination som den bästa soulmusiken levererar.

Inte en enda låt faller ifrån. Allt är av värde att lyssna på om och om igen. Man ska heller inte glömma texterna som är fantastiska. Sen är det Arethas framförande som gör att man tror och känner varenda ord som kommer ut. Tillåter man sig själv att känna känslor så kan man inte vara utan den här skivan.

Betyg: GGGGG

Favorit: Save me

105 av 1001 album

Jimi Hendrix - Axis: bold as love (1967)

Bara några månader efter Hendrix första album Are you experienced så kom den här plattan. Om man tänker att Hendrix haft 25 år på sig att skriva låtar till första skivan så hade han ny fyra månader. Resultatet blir därför sämre. Hendrix är fortfarande helt egen och hans gitarr glöder i vissa låtar och hans lite släpiga röst gillar jag alltid. Men det finns många låtar här som jag inte sätter på repeat.

Fast hans kanske allra bästa låt finns på Axis: bold as love. Det är förstås den ljuva Little wing. Från det välkända introt till slutet så är det en mycket vacker låt. En av de vackraste som gjort med en elgitarr faktiskt. Att den tydligen är tillägnad Jimis mamman gör den bara ännu bättre. Andra artister som försökt att ge sig på den borde ge upp. Det finns ingen som kan låta så här mer än Jimi Hendrix.

Betyg: GGG

Favorit: Litte wing

Veckans bästa låtar (London special)

Hört från dj-båsen

Cat Power - Lost someone
På klubben The Social är det roligt att välja låtar på deras jukebox. Mina val, Mogwai och The Supremes, krossades dock av den enastånde Chan Marshall som kom på utan jag valt den. Skivan Jukebox som kom i januari är ständigt aktuell i min skivspelare. Barpersonalen tyckte dock att låten var lite för lugn och körde på något ösigare innan den han ta slut. Något okänsligt att de inte såg hur mycket jag uppskattade låten.

Otis Redding - Shake
Publiktillströmningen var inte den bästa på klubben Soul of the 60's. Jag hade anmält vårt intresse för klubben innan så vi stod på gästlistan vilket var ganska kul. Dj'n spelade hit efter hit så musiken var det inget fel på. På svenska soulklubbar spelar man ju oftast mer obskyra låtar. Att höra Otis Redding på hög volym är aldrig fel.

The Temptations - Get ready
Bäst på soulklubben var ändå den här låten. De inledande textraderna är klassiska:

"I never met a girl who makes me feel the way that you do. (You're alright)
Whenever I'm asked who makes my dreams real, I say that you do. (You're outta sight)"

Nirvana - Smells like teen spirit
Vad hände där egentligen? Helt plötsligt kom riffen till Smells like teen spirit ur högtalarna på öronbedövande volym på kvällens sista klubb och det var något i mig som brast. Antagligen förståndet, för 4 minuter senare så var jag minst lika svett som efter Stockholm maraton och jag stod ensam uppe på en scen och fick skumma blickar på mig. Men det var fantastiskt kul och även lite overkligt nu i efterhand. Fast jag vet ju vad rätt låt vid rätt tillfälle gör med mig så det är bara att flyta med. Man lever bara en gång.


Stone Roses - I am resurrection
Nu var kvällen långtifrån över med ovanstående scen. Dj'n bara pumpade ut musik som var perfekt då. Den här låten är alltid magisk när livet leker. Friheten är fullständig när hela versionen spelas och om man ville frysa tiden någon gång är det nog under den här låtens sista fyra minuter. När jag lyssnar på den nu ser jag alla glada ansikten i en trång källarlokal på Orange Yard framför mig. Det är bara att tacka att man får vara med om sådant.


Primal Scream - Rocks
Som jag minns det så spelades Velvet Underground direkt efter Stone Roses på en klubb i Dublin förra året. Det kändes klockrent men minst lika klockrent kändes det att spela den här låten som dj'n valde att göra på Borderline. Den kan kännas sönderspelad ibland men när decibelnivån är 120 så går det inte att skydda sig.

Smog - Cold blooded old times
Mellan akterna lyckade någon få på den här låten två gånger. Inte mig emot då den tåls att höras för jämnan.


Hört från scenerna


The Grants - Death disco
Tyvärr han vi bara se någon låt med The Grants. De spelade en skön gitarrpop och kan nog komma att bli något.

David Cronenburg's Wife - My best friend's going with the girl i like
Sångaren i det här bandet, Tom Mayne, stod för en kalasspelning på 12 Bar club. Han var den på Antifolk-festivalen som hade tillräckligt mycket "vanlighet" för att jag i längden ska gilla det. Flera av de andra var roliga och bra liveartister men på skiva kanske det inte är min musik.

Lovley Eggs - I like birds but i like other animals too
Coola typer från Lancaster som förgyllde en scenen en halvtimme på 12 Bar club. Jag ångrar att jag inte köpte vinylsingeln de sålde. Eller för den delen deras hemmagjorda nallar.

Spinmaster Planpot
Något man inte ser varje dag på en scen.

Hittat i skivbackarna

Dorothy Moore - Misty blue
Störtskön southern soul som äntligen finns i min skivhylla. My whole world turns misty blue.

Waylon Jennings - You asked me to
Det finns ingen som svänger så mycket inom countrygenren som Waylon Jennings på tidigt 70-tal.

Johnnie Allan - The promised land
Det är klart att man hittar lite klassisk raggarrock från New Orleans på Music & video exchange vid Notting Hill. Allan gör låten så bra att man direkt vill åka till Louisiana och leva det glada livet.

RANDOM SHOTS FROM LONDON NOVEMBER 2008

1. Att sitta på en flygplats och vara på väg är nog en av de bästa känslorna som finns. Magnus och Torbjörn ser därför nöjda ut.
2. Framme, nu på Stansted express in mot Liverpool Street station.
3. Brick Lane, det finns så mycket där att man närmast blir lamslagen. Men ett mycket trevligt ställe.
4. Fin vy från Tate Modern.
5. Well, at the first bar thing were alright....
6. Framför St. Paul på en härligt promenad.
7. En glad Torbjörn i sin egen Corner store vid hörnet Charing Cross Road och Shaftesbury Ave.
8. I korridoren efter frukost på det lilla hotellet på Queensway.
9. En lunchöl på Prince Albert.
10. Svårt att välja låt på jukeboxen på The Social, fredagens första klubb. Valet föll till slut på motsatserna Mogwai och The Supremes. Fast allra bäst var det när Cat Power sjöng Lost someone.
11. ...but in this bar things were friday night. Fredagens andra klubb var soulklubben på The Phoenix. Här var det svårt att stå still.
12. Lovely Eggs spelar upp på Antifolk festival på 12 Bar Club. En tillställning som verkligen är svårglömd. Sällan har man sett så många udda och roliga typer.
13. Fredagkvällens tredje och sista klubb var The Borderline. Där togs det inga kort. Dansen var för intensiv och svettig för det och det var helt omöjligt att stå still. Men när vi kom tillbaka till hotellet på morgonkvisten var vi så här glada. Allt kändes extremt bra och efter att ha deffat hela hösten njöt vi extra mycket när vi klarade invägningen.
    
    
    
    
    
    
    
    
    
    
    
    

Ett brutalt uppvaknande

Att närmast direkt komma från Anti-folk festival på 12 Bar Club i London till ett sammanträdesrum i Kungälv är mer än vad hjärnan klarar av. Den vill bara åter till ett laglöst liv i världens kanske skönaste stad.

London; hjärtat klappar för dig, fötterna vill gå på dina trottoarer, ögonen vill vila på dina kvinnor, tungan vill känna aromen av din humle, näsan vill känna doften från Brick Lane, öronen vill höra mind the gap, magen vill känna pirret av frihet och händerna vill bläddra i dina skivbackar.

Det var en underbar resa.

The Rolling Stones - Under My Thumb (1966)

Swinging London!

Imorgon bitti bär det av. Det vore inte dumt om puben där man hamnar spelar lite Rolling Stones. Londons bästa band genom tiderna.

So long friends!

Anna Ternheim - Terrified

Jo, det var den där låten med Ternheim. Nu finns den på hennes myspace. Jag tycker alla bör lyssna på den. Den är perfekt faktiskt. När hon efter 3.33 höjer tonläget en sista gång på ordet before står varenda hårstrå på mina armar ut. Så ska musik vara. På youtube fanns endast en skral inspelning av låten men den berör mig nästan lika mycket ändå. Se här.

Att hon spelar på Röda Sten om någon vecka och att man inte köpte biljett är lite tungt. Men ny chans i februari på Konserthuset. Och det blir enkelt val att skriva i hennes namn på listan över skandinaviska bandönskningar, på roskildefestivalens hemsida, till nästa års soliga festival.

Den händiga bibliotekarien

I flera dagar har jag dragit mig för att byta framlampa på bilen. Mest för att det på något sätt brukar lösa sig utan min hjälp. Hur vet jag knappt men så brukar det vara. Men till sist insåg jag att det kanske är dags för mig att växa upp och fixa det själv. Särskilt som jag stör mig på bilar som kör omkring med bara en framlampa.

Sagt och gjort så stegade jag in på Q8-macken i Kungälv.
”Jag vill ha en framlampa till Volvon som står därute”, säger jag och pekar. Den totalt ointresserade tjejen bakom disken böjer sig lite lojt fram för att se bilen.
Och vilken modell och årgång är det på bilen?” säger hon.
Jag som aldrig kan lägga det på minnet blir lite svettig. Men efter några pinsamt tysta sekunder så närmast chansar jag och säger:
”Det är en 740 och jag tror det är 1997-årsmodell”
”Och vilken lampa är det sa du?”
”Strålkastaren fram”, säger jag
”Och vilken sorts styrka är det”, säger hon”
”Ingen aning, det borde väl någon här veta”, sa jag.
”Jag får väl kolla om någon vet då” säger hon i väldigt ohövlig ton.

Efter en stund kommer hon tillbaka och säger:
”Tyvärr ingen vet var pärmen är där det står vilka lampor som passar till din bil”
Innan jag hinner säga något kommer det en annan ur personalen som hört det hela och säger att det står i bilens instruktionsbok vilken lampa man ska ha.
”Vad bra, då hämtar jag den, säger jag.
Och visst står det vilken lampa som jag ska ha där. Återigen är det den otrevliga tjejen bakom disken. Jag som ändå är bra humör säger när jag får lampan
”Det var ju bra att det löste sig.”
Hon verkar inte ett dugg glad att jag till slut fick min framlampa utan säger bara ”49.50” samtidigt som hon tittar åt ett annat håll. Kul prick, tänker jag och antar att hon är med i Peter Settmans fanclub, gillar Björn Rosenström, tycker att böcker är röva, har en andedräkt som stinker grillchips och att hon har fula vårtgårdar.

Jaja, till sist fick jag då min lampa. Som det känns kan det vara första gången jag bytt lampa på en bil sedan 1992. I alla fall var det fösta gången på Volvon. Själva bytet gick sen väldigt smidigt och jag blev väldigt stolt när jag startade bilen och såg att det fungerade.

Skratta ni, men det är inte många bibliotekarier som fixar detta.

104 av 1001 album

The Velvet Underground - White light/White heat

Velvet Underground är förstås ett av rockhistoriens bästa band men jag har aldrig förstått vurmen för deras andra skiva. Som milstolpe för rockmusiken med sin sparsmakade produktion och väldigt distade ljudbild kan man ge den ett extra plus men det finns egentligen bara tre låtar som jag kan säga att jag lyssnar på numera.

Titelspåret är en klassisk öppning. Även om deras debut innehöll vissa vassa gitarrer så måste de som var med när det begav sig fått sig en chock. Energin, volymen och drivet är närmast besiningslöst. Låt två, som jag gillar, är Here she comes now. En mer normal Velvet Underground låt som har en poppig uppbyggnad som är omöjlig att motstå. Sister Ray, som avslutar skivan, är ju det klassiska noise-rock eposet. Frågan är hur bra låten egentligen är? Det finns partier i låten där man förstår varför Jonthan Richman frågade sig "how on earth were they making that sound?". Och då alltså i positiva bemärkelse. Men under låtens dryga 17 minuter finns också nästan olyssningsbara avsnitt.

Övriga låtar på skivan lyssnar jag aldrig på. De är inte tillräckligt bra helt enklet. Trots att Maureen Tuckers trumspel och Lou Reeds röst alltid är bra så räcker det inte. Det måste finnas något att bygga upp det på också.

Betyg: GGG

Favorit: White light/white heat

103 av 1001 album

Shivkumar Sharma/Brijbushan Kabra/Hariprasad Chaurasia - Call of the valley

Helt plötsligt dyker det upp en skiva från Indien på den här listan. Tydligen är det en milstolpe inom indisk musik. Och den skulle även gjort så att stora västerländska artister tagit intryck. Kanske är det så men jag har inte hört talas om den tidigare. Vilket mest beror på att musik från öst aldrig intresserat mig speciellt mycket. Snarare ingenting. Visst, det finns asiatisk musik som kan vara avslappnande och fin men inte så det känns i hela kroppen.

Call of the valley låter i mina öron som annan musik från Indien. Flöjt, gitarr och tablas är de enda instrumenten på skivan. Som bakgrundsmusik har den varit helt okej några kvällar men när jag ska lyssna på den mer noggrant så tröttnar jag snabbt.

Betyg: GG

Favorit: Rag Pahadi

7:e våningen

"Vi drack det söta regnet som
föll i våra varma ansikten
Det smakade ju bättre
än juice i fin champagne
Vi prisade vår skapare,
det var väl avsikten
och i julinattens ljumma vatten
sam vi runtomkring
Två pigga glada mörtar
i ett berusat stim
Den är avlägsen den tiden
men jag kan varenda ruta i vår film"

Carla Jonsson är en lika stor textförfattaren som storebror Plura. Låten 7:e våningen hoppas vi på när Eldkvarn intar Lorensbergsteatern den 23 januari. Biljetter finns att köpa nu. Vi fick våra på rad fyra. Vad underbart att ha detta att se fram emot.

Veckans 8 bästa låtar

King Floyd - This is our last night together
Soulmusiken är outtömlig. För någon vecka sedan stötte jag på King Floyd och nu kan jag inte få nog. Hans skiva A man in love från 1967, som senare återutgavs under namnet Heart of the matter, är bara helt underbar. New Orleans musiker möter Motown och resultatet kan inte bli bättre.
"I'm trying not to show my emotions,
but i just can't help myself"
Tyvärr finns inte den här låten på tuben men lyssna på You've been good to me. Den är lika bra och finns här. I morse var jag sur för att jag inte jobbade i Stenungsund så jag kunde lyssnat på skivan en gång till i bilen.

Damien Jurado - Everything trying
Ett livat party var svårt att förena med Jurado i lördags. Men jag är glad att jag han i tid till den här låten. Den är bra, väldigt bra.

Sharon Robinson - Summertime
Efter att jag såg Sharon Robinson tillsammans med Leonard Cohen har jag väntat på hennes soloskiva. Nu är den här och jag är inte besviken. Helt klart en av höstens bästa skivor. Musiken kan ibland vara lite sval men hennes röst uppväger allt. Jag älskar den. Och hennes texter är makalöst bra.

The Bronx - Inveich
Nu till något helt annat. Det är fortfarande inte lika bra som första albumet men nya The Bronx skivan är ändå stenhård. Musik som mitt blod behöver då och då. Kommer de inte till Roskilde nästa år så är något fel.

Anna Ternheim - Terrified
Jag har aldrig varit så speciellt förtjust i Ternheim. Men efter två lyssningar av nya skivan så är jag beredd att ändra mig. Terrified är en av årets svenska låtar.

Tom Gabel - Random hearts
Nya soloskivan från Against Me frontmannen har sina stunder. Gabels röst må vara gapig men i vissa låtar får han till det. Den akustiska versionen av Random hearts gillar jag.

My Bloody Valentine - (When you wake) You're still in a dream
Klassiker som gjorde gott på festen i lördags. Den var så bra att jag var tvungen att spela den mitt i natten i min ensamhet också. Om grannarna gillar den lika mycket som jag är en fråga som kanske borde ställas.

Neu - Hallogallo
Världens bästa krautlåt. Till och med den uppskattades i lördags. Då förstår man att det var en bra fest utan några fel överhuvudtaget. Utom att den var tvungen att ta slut. Den är låten gör dock att man kommer in i ett stadium där ingenting tar slut.

Damien Jurado - Gbg, Pustervik, 15/10 -08

Det blev precis som man kunde förvänta sig. Förfesten drog ut så på tiden att vi missade halva Damien Jurado-spelningen. Det är ju inte alltför ofta som man har hederliga förfester numera så det är klart att man blir extra exalterad när det väl händer.

Med tanke på att Damien Jurados musik är lugn och finstämd så är det inte optimalt att timmen innan gå loss till Stone Roses, Joy Division, Eldkvarn, Van Morrison, Ramones, The Modern Lovers och den käre Håkan Hellström hemma vid stereon. Att lyssna på Tro och tvivel, För en lång lång tid och Jag har varit i alla städer på raken ger så mycket energi att det är svårt att varva ner. "Jag blir galen" som en gäst uttryckte sig när Heart and soul med Joy Division kom på. En underbar kommentar och ett bevis på vad musik kan betyda. Och visst blev han nästan galen. Det skulle varit kul att haft det på film.

Som sagt, med den mer sprudlande musiken i kroppen och en cykeltur i halv storm till Pustervik så var det en krock att direkt slängas in Jurados lågmälda värld. Men efter någon låt så var man, om inte fångad, så i alla fall, lite nere på samma nivå. Särskilt som han spelade Everything trying som den andra låt jag hörde. Det är en låt som gått varm hemma det senaste. Den låten var helt klart bäst av de jag hörde.

Publiken som hade samlats för att lyssna verkade nöjda men inte exalterade. Det syntes ganska tydligt att Jurado och han två musiker var lite turnetrötta och när det kom till extranummer så kändes det litegrann som han bara ville få det överstökat. Sen tycker jag alltid det är lite tråkigt med artister som sitter ner när de spelar.

Om nu spelningen var lite sådär så var kvällen desto mer lyckad. Rolig förfest och två timmars dans på ett stundtals mycket trångt dansgolv med vänner är alltid härligt. Att sen dj'n verkade ha glömt skivlådan med klockrena dansgolvslåtar hemma gjorde inte så mycket. Då blev det lite tid att sitta vid sidan av, luta sig tillbaka och bara vara nöjd med livet. Jag vaknade upp ur min tankedvala igen när Glasvegas och låten Geraldine gjorde det omöjligt att sitta still.

Efterfest

Förfest

"Hang the dj eller "Mr, mr dj, keep those records playing"

Ikväll har jag varit dj. En riktigt kul och inspirerade inbjudan dök upp för några veckor sedan. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Tänk att få spela låtar inför en skön publik. Det är något man alltid drömt om. De senaste dagarna har jag förberett mig hårt och försökt att luska lite vad de som skulle komma gillar för musik. Sen är det ju tråkigt att bara gå på önskemål också så några jokrar måste ju finnas med i dj-väskan.

En fråga har hela tiden funnits i mina tankar sedan jag tackade ja. Skulle det bli som Morrissey sjunger om att han vill hänga dj'n eller skulle det bli som Sam Cooke sjunger om att han vill att dj'n bara ska fortsätta spela låt efter låt för partyt ska aldrig sluta.

Svaret blev nog faktiskt det Sam Cooke förespråkade. Gensvaret för min publik var öronbedövande och folk var som tokiga. Musiken överröstades av alla skrik och svettpärlor fanns på nästan varenda panna. Många kom fram och frågade vad jag hade för låtar och några gav till ett jubel när deras önskemål spelades upp.

Tyvärr kunde inte festen fortsätta i evighet. Även om den sista låten jag hade preparerat heter just Evighet. Ljuset i taket tändes, några grät att det var slut och jag försökte övertala personalen att vi skulle få fortsätta. Men tyvärr var det inför döva öron.

Nu undrar ni förstås var jag fått den äran att spela. Det var på det finaste tänkbara ställe, nämligen Djurgårdsskolan i Majorna och Ellas första klassdisco. Låtlistan innehöll hits som:

Charlotte Perrelli - Hero
Amy Diamond - Thank you
Elias feat Franz - Who's da man
Lordi - Hard rock halleluja
Gummibears - Jag är en gummibjörn

Jag lovade att komma tillbaka nästa år igen.

Ps
Snygg man med mustach sjunger Having a party här, Sam Cooke fanns inte på tuben.
Panic med The Smiths går att lyssna på här.

DAVID RUFFIN-what you gave me-1969-

På min lediga dag går jag hemma och städar. Det är inte speciellt kul men helt plötsligt valde mediaspelaren den här låten och genast sken jag upp.

En härlig låt från Motown med en av de absolut bästa soulsångarna David Ruffin. What you gave me var precis vad jag behövde sjunga för att få ny energi.

102 av 1001 album

Loretta Lynn – Don’t come home a drinkin’ (with lovin’ on your mind)

Ett riktigt genuint album med traditionella countryteman i texterna är vad man behöver ibland. Loretta Lynn är en av de klassiska kvinnliga vokalisterna inom denna genre. Man kan se det som ett feministiskt album. Lynn betalar nämligen tillbaka, till alla män som lurat henne, med samma mynt. Hon bedrar, ljuger och lever det vilda livet. Men hon säger också nej till de män som uppvaktar henne om det inte passar.

Texterna är det som gör den här plattan. Inte för att musiken är dålig men den är ibland lite för avvaktande. Den håller sig verkligen i bakgrunden och låter rösterna och texterna helt sköta snacket. Inget större fel på det men om det ska bli högre betyg så måste det finnas lite mer innerlighet hos musikerna också.

Betyg: GGG

Favorit: Get what cha’ got and go

Xiaolu Guo – Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Kinesiskan Zhaung åker till London för att lära sig engelska. Hon är mer eller mindre tvingad dit av sina föräldrar. Berättelsen startar när hon anländer till Heathrow och den slutar när hon efter ungefär ett år är tillbaka i Kina.

Vad vi läsare får följa med är en härlig resa. Guo har verkligen lyckats skriva en bok som håller hela vägen. Den är både rolig och tänkvärd. Med hjälp av de språkliga och kulturella skillnaderna skildrar Guo många roliga och dråpliga situationer. Men det är aldrig putslustigt utan det finns ett allvar med hela tiden.

Huvudspåret i boken är ändå den kärlekshistoria som utvecklar sig efter att Zhaung av en tillfällighet råkat på en man när hon går på bio. Direkt känner de en gemenskap som snart utvecklar sig till kärlek. Deras historia är en av de bättre kärleksskildringarna jag läst på länge. Från deras gemensamma boende i Hackney i östra London strömmar alla ingredienser som finns i ett förhållande.

Rekommenderas.

101 av 1001 album

The Electric Prunes - I had to much to dream (last night)

Jag kommer att tänka på Caesars Palace när jag hör The Electric Prunes. Båda spelar garagerock med lite psykedeliska inslag och båda är rätt tröttsamma i albumformat. Banden har helt enkelt inte styrkan och variationen att bli intressanta. På I had to much to dream (last night) finns två starka låtar, ett par som är okej och ganska många som visserligen inte är direkt dåliga, men som är onödiga. De låter som sämre varianter av de två bra låtarna.

Titelspåret I had to much to dream (last night) är förstås en klassiker. Även om det finns massor av låtar som jag tycker bättre om inom den här genren så förstår jag att den alltid nämns när man pratar om nuggets. Den andra låten som är värd att höras flera gånger är Get me to the world on time. En låt med ett ganska skönt beat och lite fart i. Sen är det som sagt slätstruket. Det finns liksom inget liv i musiken. Den ger mig ingenting och då kan det kvitta.

Betyg: GG

Favorit: Get me to the world on time

Två allvarliga män kolla in Joel Alme (om man tittar noga)

Foto från Djungeltrumman.

Dagens glädjedödare

Inför varje delbetalning till CSN lyckas man förtränga deras existens. Sen kommer verkligheten ikapp och man ska hosta upp en jäkla massa pengar. Det är ju snart jul, kan de inte ha lite överineende. Ska mina barn inte få några julklappar, är det ni vill, va, är det ni vill!!!

Casiraghi

Idag firar vi vår underbara katt. Hon fyller nämligen 12 år idag. Hurra hurra hurra hurra!!

Tate Modern

Nu är det mindre än två veckor kvar tills man sitter på Säve och väntar på att borda flighten till London. Till min glädje såg jag att Tate Modern har en utställning med min favoritkonstnär Mark Rothko för tillfället. Förhoppningsvis hinner man med ett besök där. Vi får väl se vad mina kamrater säger. Cheers!, säger jag.

Veckans 75 bästa låtar

I ett tidigare inlägg skrev jag om min saknad efter tystnaden. En saknad som ibland är oerhört stark. Särskilt som man vet att tystnaden aldrig kommer tillbaka. Men det finns botemedel. Den allra bästa medicinen just nu är att spela samlingen Take me to the river - A southern soul story 1961-1977. Här finns så mycket örongodis att man undrar om inte tystnaden är överflödig. Något som gud skapade innan han visste vad som skulle hända med soulmusiken från de amerikanska sydstaterna på 1960-talet.

I veckan har jag fått fram en gammal hederlig cd-freestyle. Tillsammans med den och mina nya hörlurar har jag krypit ner i sängen, lagt i Take me to the river skivorna och bara domnat bort till musiken. Lusten, passionen, lyckan, lidelsen, sveken, den gigantiska längtan, självömkan och nederlagen som strömmar in i mina öron gör att jag aldrig vill somna.

Alla 75 låtar är fantastiska. Många har man förstås hört innan och några är nära på sönderspelade. Men det är en guldgruva för alla med tinnitus och ett behov att höra dramtiska kärlekssånger.

Som sagt, alla 75 låtarna är värda att lyssna på. Vill ni ha tre smakprov? Klicka i så fall på låtarna nedan.

Joe Simon - My adorable one
När han sjunger "You're the dream beyond compare, you are the answer to my prayer" är det bara att inse att det här är en låt att låta tårarna falla till. Allt är bara perfekt. Det finns inget mer att önska.

James Carr - The dark end of the street
En av många klassiker på skivan. En låt som det är omöjligt att tröttna på. James Carr har den ultimata känslosamheten i rösten för att bli språkröret för alla syndare.

Millie Jackson - It hurts so good
En av de bästa kvinnliga soulrösterna tillhör Millie Jackson. Redan när man ser låtens titel vet man att det här är en magnifik låt. Direkt i första takten börjar man vagga huvudet fram och tillbaka och sen ökar det bara och när låten närmar sig slutet vaggar hela kroppen. Annars har man något fel och bör söka hjälp.

Idoldyrkan

Spiritualized spelningen i måndags får mig fortfarande att må som en prins. Glasögonen är en hyllning till Jason Pierce, den enda mannen på jorden som kommer undan med att ha på sig solbrillor i november.

Joel Alme – Gbg, Foajéscenen Stadsteatern, 7/11-08

Elitism är det värsta jag vet. Tidningen Nöjesguiden och deras upphyllade gud Reinholdzon Belfrage sysslar mycket med det. Detta är något Joel Alme fått lida för. Det är ju nämligen så att denne Belfrage menar att han var den förste att hylla Joel Alme. Jag har inte riktigt kunna släppa detta utan alltid satt ihop Alme med sådant jag ogillar. Men nu kan jag nog släppa detta. Må vara att ”fel personer” hyllat honom. Det är ju liksom inte hans fel. Det är mitt.

Spelningen på den nya scenen på Stadsteatern igår visade att Joel Alme är en riktigt bra låtskrivare och sångare. Förstärkta med stråkorkester framfördes de bästa låtarna från debutskivan plus en del nytt som lät väldigt bra.

Ljudet var kanske inte det bästa men bandet fick till ett skönt sväng utan att förlora känslorna, lite som gammaldags soulmusik. Sen gjorde stråkarna att det aldrig blev stelbent. Jag kan tänka mig att ganska mycket går förlorat utan dem. Som bäst är Alme när han släpper loss. Då blir det faktiskt den blandning mellan Dylan och Motown som är hans mål.

Gårdagens spelning har gjort att jag lyssnat på Joel Almes skiva flera gånger. Vilket såklart är ett bevis på att spelningen var väldigt bra. När jag lyssnar nu så förstår jag alla lovord han fått. Och det ska bli spännande att höra nytt. Han har nog mycket i sig skulle jag tro.

Den nya scenen på Stadsteatern var riktigt lyckad. Det var en fin och lagom stor lokal, perfekt för mer intima spelningar. Husets vita vin smakade också mycket gott

Another night in

Hur låter tystnaden?

Senast jag hörde den var i maj 2001.
Sen kom Silverbullit och förstörde den.
Visserligen var det en bra spelning.
Pusterviksbaren.

Men jag är rejält nyfiken hur den låter.
Tystnaden.
Jag har glömt.
Jag försöker.
Tyvärr minns jag inte.

Damien Jurado – Caught in the trees

I många år har Damien Jurado varit en bra singer-songwriter. Jag har gillat de flesta av hans album och lyssnat på dem ganska mycket. Men tänker man riktig noga så har jag aldrig fått de där riktigt stora stunderna tillsammans med Jurado. Men nu var det dags.

Senaste skivan Caught in the trees, som kom för ett par månader sedan, föll till en början in i samma sorts fack som han äldre skivor, alltså bra men inte fantastisk. Så helt plötsligt så öppnade sig något och skivan blev till något mer. Under några veckors resande till och från jobbet så blev det allt som oftast den här skivan som åkte på. Låtarna letade sig långsamt in under mitt skinn och där finns de nu.

Caught in the trees skiljer sig inte jättemycket från Jurados tidigare skivor men den känns bra mycket mer personlig. Texterna är skrivna på ett mer rakt sätt vilket får dem att beröra mer. Sen är musiken lite mer varierad än vanligt. Det finns lite mer gitarrer helt enkelt.

Skivans största styrka är att det aldrig kommer någon svacka. Jag gillar alla låtarna. Trots att låtarna inte alls faller inom ramen för storslagen musik så känns den storslagen i sin enkelhet. Och i varje låt så finns det partier där det är omöjligt att inte sjunga med. Just idag går jag hela tiden och nynnar ”I’ll be sailing on your deep blue eyes...”, från låten Everything trying.

Antagligen kommer den här skivan inte gå till världshistorien som en klassiker. Men för mig kommer den nog alltid bli ihågkommen som en av hösten 2008-års bästa kompisar.

14 songs

Jag behövde ett gäng låtar att lyssna till när jag satt och katalogiserade skivor på jobbet i veckan. Valet föll på de 14 som finns att lyssna på om man trycker på bandet till höger. Fullpoängare allihopa, enligt mig.

It's gonna haunt you for the rest of your life

You don't have to be Einstein

to see that I've been crying

You don't have to be Archimedes

to see what I need is,

your love, your love

You don't have to walk on water

to see what you been ought to

just to be back here were you belong

Att bli sist vald

Förhoppningsvis är den typen av utväljningssystem där några stackare blir kvar till slutet utrotat i skolans värld. Tänk vad hemskt att ständigt vara sist vald. Eftersom detta system användes främst inom olika sporter har jag haft turen att aldrig står där sist kvar och titta ner i marken. Sport (och musik) var ju mitt liv under skolåren. Men nu i vuxen ålder har får jag alltid känna på att inte bli vald när jag åker buss.

Det händer ganska sällan att jag åker buss till jobbet men när jag gör det känner jag mig utanför. Det är nämligen aldrig någon som vill sitta bredvid mig. Om jag sätter mig på ett tomt säte med en plats bredvid mig så blir den alltid vald sist. Det är sant. Jag vet inte vad det är som avskräcker folk. Jag har försökt med alla knep, sett snäll och beskedlig ut, låtas inte finnas till, stirrat ut genom fönstret, luktat gott, sökt ögonkontakt, lagt upp ett leende, bara varit vanlig, kollat mig i spegeln innan jag gått. Ingenting har fungerat. Visst, till sist när det verkligen inte finns några andra platser kvar har det kommit någon och satt sig, men då oftast med benen ut i gången och ryggen mot mig. Så har det i alla fall känts.

Ja, något fel är det med mitt utseende eller min uppsyn. Som tur är åker jag inte buss så ofta men detta tar på psyket. När jag åker spårvagn i stan är det inte riktigt lika extremt men även där tar det lång tid innan jag får en resenär bredvid mig. Visst, jag inser att det här är ett trivialt problem. Fast frågan gnager, varför vill ingen sitta bredvid mig?

Spiritualized & The Ikons - Gbg, Trägårn, 4/11 -08



Jag börjar med det sista först. Det fyra avslutningslåtarna på Spiritualized spelningen var fullständigt knäckande bra. Vad ska man säga om de fyra låtarna.

She kissed me (it felt like a kiss)
Har man läst tidigare texter på bloggen så vet man att det här är en aktuell favorit. En stenhård rocklåt med ett sväng som bara det här bandet får till. Sen är texten absolut klockren.

Come togheter
Bandets kanske bästa låt. Nu i en utmärkt tappning där gospel och garagerock sammsas om utrymmet.

Take me to the other side
Klassisk Spacemen 3 låt. En av alla tiders bästa låtar levererades med öronbedövande volym.

Oh happy day
Den gamla gospellåten var en perfekt avslutning.

Övriga spelningen då? Jo, den var nästan lika bra den. Nya och gamla låtar omvartannat. De två gospelsångerskorna gjorde ovärderliga insaster i låtar som I think I'm in love, Lay back in the sun, Soul on fire och Shine a light. Menas gitarristen strålade mest i låtarna Walking with Jesus, Sittin' on fire och Death take your fiddle. Men självklart är Jason Pierce den som ska hyllas mest. Vilken låtskrivare.

Förband för kvällen var The Ikons från Gbg. Ett band som visade sig vara alldeles utmärkt. Långa monotona låtar, mestadels instrumentala. De hade något och jag skulle gärna se dem igen.

Jag avslutar med det första sist. Uppladdningen på 7:ans ölhall var lite för kort men ändå mycket trevlig. Det är ett schyst ställe om man ska ta en öl i centrala stan.

Tack Spiritualized för en magisk måndag.

So listen sweet lord forgive me of my sins

Cause I can't stand this life without all of these things

I know I've done wrong but I'm in heaven on earth

I know I've done wrong but I could have done you worse

Veckans 11 bästa låtar

Eldkvarn - Hunger hotell
Jodå, jag har levt upp till min egen uppmaning i helgen. Så fort tillfälle har givits har jag dansat runt till Hunger hotell och sjungigt "Världen är vår ikväll". Det har varit fantastiskt varje gång. Så fantastiskt att jag var på vippen att beställa biljetter till spelningen på Berns i Stockholm i december. Men innan jag klickade på slutför knappen för att köpa tågbiljetter på SJ's hemsida så sansade jag mig. Mitt i veckan precis före jul med jobb, pengar och julklappar hit och dit hur ska man hinna och ha råd. Fast jag är riktigt riktigt sugen så vem vet var jag befinner mig den 17 december.

Spiritualized - She kissed me (it felt like a hit)
You got me shaking like a little child...
I got a fever gonna make it mine,
i fuck it up gonna take it one more time
...got a feeling it ain't gonna die

Sällan har en låt berört mig så. Den låter extra bra i de nyinköpta hörlurarna också. Apropå bra ljud så har jag äntligen fått en ny fungerade förstärkare också. Yes!!!

Benoit Pouilard - Idyll
En underbart skön låt som klockar in under 2 minuter. Kranky är ett skivbolag man nästan alltid kan lita på.

Windy & Carl - My love
Mer musik från Kranky och mer musik som passar utmärkt i mina nya hörlurar.

School of Seven Bells - Half asleep
Stämningsfulla röster som invävs i skön musik.

The Flamin' Groovies - I can't hide
Lyssna bara på gitarrerna. En makalös powerpoplåt. Kolla klippet för en fantastisk liveversion gjord bara för något år sedan. Knäckande bra faktiskt. Där skulle man onekligen varit.

Detroit Cobras - Bad girl
Ett band som någon verkligen borde se till att få till Göteborg.

John Prine - Angel from Montgomery
En av de allra allra bästa singer-songwriter låtarna.

Heavy Trash - Trouble
Ny låt på deras myspace sida som svänger precis lika mycket som konserten gjorde i mars.

Gino Washington - Gino is a coward
Inte går det att motstå ett sådant här beat och en sådan röst.

Tom Russell - Who's gonna build your wall
När jag var ute och sprang i veckan lyssnade jag på ett program inspelat i Chicago. Lusten att bara dra över och luffa i USA i några månader växte sig då väldigt stark. Skulle möjligheten finnas så skulle jag vara där imorgon. Den här låten skulle gärna få följa mina mig runtom i det stora landet.

Halloween 1

Helt ärligt har den här filmen påverkat hela mitt liv. Min bror visade den för mig när jag 9-10 år. Jag såg den många gånger. Nu klarar jag knappt av att se den här korta trailern. Jag får kalla kårar längs ryggraden direkt. Ändå valde jag en trailer med enbart inledningsmusiken och inga bilder från själva filmen. Till och med barnens pumpa, nu till alla helgona helgen, får min puls att öka. Jag är inte rädd för mycket men filmerna Halloween 1 och 2 har, som sagt, gett mig men för livet. Jag lovar att inte visa dem för mina barn. Min bror ska få igen någon gång.

Det blir till att kolla under sängen ikväll. Och jag hoppas verkligen att ni alla klarar er från påhälsning av Michael Myers.