Vad är det för en dag,
är det en vanlig dag,
nä, det är ingen vanlig dag
för det är Ellas födelsedag

Hurra Hurra Hurra Hurra!

Farväl Falkenberg

Hmm, vad ska man säga mer än att det är svårt att säga om filmen är bra eller dålig. Eller man kan säga att filmen är svårbedömd fast den är ganska bra. När jag tänker tillbaka på filmen finns det hela tiden två sidor av allting. Inget är självklart.

Att se filmer som är annorlunda och som inte innehåller några kända skådespelare kan både vara lyckat och bedrövligt. Sånger från andra våningen är en av mina favoritfilmer menas t.ex. de båda Goddard filmerna jag nyss sett jag inte gillat alls. Båda dessa filmer kan väl betäknas som ickevanliga. Farväl Falkenberg är ingen vanlig film och precis som Gitarrmongot för några år sedan så gillar jag det fast jag stör mig samtidigt.

Filmens handling om fem barndomskompisar från Falkenberg som av olika anledningar blivit kvar i staden är en bra ide att bygga på. Tillvägagångssättet att få det att se ut som en dokumentär mer än en film kan funka. Man kan nästa säga att det funkar för bra. För fast man vet att det är en film så är scenerna så ofilmiska och dialogen så dokumentär att hjärnan inte riktigt hänger med. Särskilt som filmen är uppbyggd väldigt mycket kring enskilda scener. Är scenerna så bra som när två äldre män sitter på puben och för ett samtal om hur illa det är om Falkenbergs fotbollslag inte slår Sylvia så går det utmärkt. Men är det scener där två killar är ute i skogen och välter träd går det mindre bra.

När jag var som mest fundersam, på ett negativt sätt, om filmen så händer det plötsligt något. När en av killarna helt plötsligt gör det oväntade i slutet av sommaren så byggs det på ytterligare en dimension till filmen. Det är då man känner något, det är då man förstår och kan känna igen kompisgemenskapen, det är då skådespelarna, eller vad man ska kalla dem, visar prov på bra skådespeleri och det är då filmen lämnar ett bestående intryck.

Veckans 3 bästa låtar

Glen Campbell - Galveston
Att gå på fest är kul men varför låter musiken alltid bäst när man laddar upp hemma före man ska gå. Den här låten är alltid ett mästerverk men i lördags lät den utomjordiskt bra.

Van Morrison - Have I told you latley that I love you
Visst är den lite smörig för att vara Van the man men den går ändå inte att motstå. Kolla texten bara. Kanske borde man sjunga den för sin kära lite oftare.

"Have I told you lately that I love you
Have I told you there's no one else above you
Fill my heart with gladness, take away all my sadness
Ease my troubles, that's what you do"

Rod Stewart - The first cut is the deepest
Roddan gör den här Cat Stevens låten perfekt. För att uppväga lyckan i låten ovan behövs det lite olycklig kärlek också.

"The first cut is the deepest
Baby I know the first cut is the deepest
But when it come to being lucky shes cursed
When it come to loving me shes the worst"

Vad är det för en dag,

är det en vanlig dag,

nä, det är ingen vanlig dag

för det är Astrids födelsedag.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

25 av 1001 album

Joan Baez - Joan Baez (1960)

I höstas läste jag en ganska intressant självbiografi om Joan Baez. Tonen i boken var på gränsen till självupptagen men det är klart att Baez varit väldigt aktiv i många människorättsgrupper. Hon har varit ledare för många fredsmarscher, riskerat livet i Vietnam och varit i Polen när det stormades som värst kring Lech Walesa bland annat. På något sätt har hon därför kanske rätten till att föra fram sig själv i god dager.

Det jag ändå kommer ihåg mest från boken var hennes sätt att hitta älskare på. Hon verkade hitta dem på alla möjliga platser. En tysk kille raggade hon upp på en flygplats. Han följde sedan med på hennes turne som sällskap. Så kan det gå.

Den här skivan, hennes debut, innehåller nästan enbart traditionella folksånger. De görs dock med sådan inlevelse att det var något alldeles nytt på den amerikanska folkscenen som började ta fart. Hennes höga rena röst kan till en början kännas lite för perfekt men det finns något i den som gör att man inte stör sig på den tekniska skickligheten. Hon kan helt enkelt berätta en historia på ett trovärdigt sätt.

Betyg: GGG
Favorit: John Riley

Andrei Makine - Det franska testamentet (1995)

Exilryssen Makine vann med den här boken många fina litterära priser i Frankrike. När jag började läsa den var jag säker på att den skulle vara med bland de 1001 böcker jag ska gå igenom. Till min fövåning så är den inte det. Antagligen främst för att man nästan bara tar upp engelskspråkig litteratur i den antologin. För om man skulle hålla sig till kvalitet så skulle Makines bok gott kunna vara med.

Jag är väldigt förtjust i gammal rysk litteratur. De har ofta ett mustigt och bildrikt språk. Det spelar ingen roll att miljöerna där de utspelas är väsenskilda från dagens värld. En människa var en människa då och en människa är en männsika nu så det är inga problem att förstå och känna med det som beskrivs. Om man går på loppisar kan man hitta böcker utgivna i en serie som heter Ryska klassiker. Alla böcker jag hittills läst ur den serien har varit bra.

Makine finns förstås inte med i den serien. Han är för ung för det. Annars skulle han faktiskt passa in för han förvaltar den ryska traditionen väl. Han skriver på ett typiskt ryskt sätt där många namn nämns, ofta i olika stavningar, han för in hela släkter i berättelsen så att läsaren har bakgrund och historia med sig. Tilltalet i texten har den där ödsliga och mörka men ändå inte uppgivna tonen. Man kan säga att det är så långt ifrån glättigt man kan komma men ändå inte för allvarligt.

Den franska testamentet handlar om hur berättarjagets mormor, som är fransyska, hamnar i Ryssland samtidigt som den ryska revolutionen. Det visar sig att hon aldrig kommer därifrån. Men hennes franska bakgrund gör henne exotisk. Särskilt för Aljosa, berättarjaget. Han blir smått besatt av Frankrike genom mormoderns berättelser och gamla foton från Frankrike. På något sätt styrs hela hans liv av tanken om Frankrike. För läsaren utmynnar det i intressanta jämförelser mellan länderna.

Makine är väl inte riktigt i klass med de stora ryska författarna men det är ändå kul att läsa en författare som går i deras fotspår.

The squid and the whale

Visst är det lite jobbigt att se på en film som fått mycket beröm och som man tror att man verkligen ska gilla. Är filmen riktigt bra så spelar det ingen roll men är man bara det minsta tveksam känns det som man istället blir hård i överkant.

Lite så känner jag efter att ha sett The squid and the whale. Den var ju bra men den var inte riktigt som jag trott. Jag hade fått för mig att den skulle vara mer rakt komisk. Det var därför jag valde att se på den sent en torsdag fast jag var dödstrött. När filmen sedan visar sig vara långt ifrån gabflapprolig så blir jag först lite tveksam och nästan nedstämd. Jag kände ju för att skratta åt något enkelt och harmlöst. Istället får jag jobbiga skillsmässor, ljugande ungdomar, barn som dricker och sextörstande studenter.

Den andra sidan av filmen är den härliga dialogen med många litteraturanspelningar, de lysande skådespelarna och många bra enskilda scener. Hela filmkonceptet är också skönt och tempot är lagom lugnt. Den mer tragikomiska humorn har sina poänger även om jag mest tycker synd om barnen som har sådana egoistiska föräldrar

Mitt slutbetyg blir något delat. Filmen berör mig på ett mer sorgligt sätt än jag var beredd på. Kanske beroende på att filmen inte har några direkta skyddsnät. Den är verklig i sin absurdhet. Å andra sidan känner jag också att den är alltför absurd i sin verklighet. Jag kan inte bestämma mig.

Håkan Hellström - Gårda kvarnar och skit LIVE (Symfoni)

Det går inte riktig fram på hur pampigt det var. Ljudet lite för kasst för det. Ändå suvuränt.

Joan Baez: All My Trials, Part 2. 1963

Veckans 3 bästa låtar

Mother Love Bone - Crown of thorns
Tendensen är stenklar. Jag börjar bli gammal och jag inser det själv. Det är inte så att jag har någon speciell ålderskris men det märks tydligt när man lyssnar på tidigare favoritmusik att åren går. Samtidigt är det underbart att kunna varenda textrad i låtarna och komma ihåg hur hur mycket man älskade detta 1991. Jag kommer så tydligt ihåg hur jag åkte Saaben hem från brevbärarjobbet och bara njöt av att spela det här på högsta volym.

Bad Religion - Quality or quantity
Något år tidigare, 1990, jobbade jag som kontorist på Socialkontoret i Lidköping. Mitt första riktiga jobb. Ett riktigt roligt jobb men det jag kommer ihåg mest från den tiden var att jag tog körkort och att jag var så besatt i Bad Religion att jag under alla raster gick ut i bilen och lyssnade på Against the grain plattan. Den står sig ännu idag visar det sig.

Sebadoh - Beauty of the ride
Det var egentligen här veckans vandring längs memory lane startade. Efter 16 kilometers löpning i lördags mötte mig den här låten när jag kom hem. Det slutadet med att jag tog fram ölburkarna istället för att äta pasta. Kanske ett bevis för att jag ser fram emot Roskilde mer än att springa maraton till sommaren.

Tänk att det är så här enkelt att få igång mig.

Jesus & Mary Chain - I Love Rock & Roll

I had trouble but I found my star
I found myself an electric guitar
Well I was some kind of messed up kid
Now look what you did
Look what you did
You made me, yeah
You make me, yeah

Well I’m not preaching or making a case
I’m not trying to make the world a better place
Well I ain’t evil, but I ain’t good
I did what I could
I did what I could
To save me, yeah
To save me, yeah

I love rock’n’roll
I love what I’m do-ooing
I need rock’n’roll
Gets me where I’m going

Don’t need money if you’ve got soul
And it don’t matter if you’re young or you’re old
Well I don’t worry what the people say
They say what they sayI go my own way
But that’s me, yeah
It suits me, yeah

I love rock’n’roll
I love what I’m do-ooing
I love rock’n’roll
Gets me where I’m going

Don’t need anyone
Don’t need anything
Don’t need anybody
I need rock’n’roll

4 av 1001 filmer

Pierrot le fou (1965)

Ibland känner jag mig trist. Den känslan infaller särskilt ofta när jag ser på film. Jag har väldigt svårt att gilla något som är ologiskt, overkligt eller teatraliskt. Det gäller oavsett filmgenre. Jag blir störd på mig själv när det blir på detta sätt och jag försöker hitta andra ögon och andra infallsvinklar att se filmerna på. Tyvärr lyckas jag sällan.

Som ni förstår så är Goddards film Tokstollen en sådan film. Jag stör mig på så mycket att jag omöjligt kan gilla den. Varenda replik är så poetiskt tillrättalagd att det känns löjligt. Det är möjligt att jag skulle gilla det om jag skulle läsa det men i detta format klarar jag inte av det.

Den grundläggande handlingen i filmen handlar om hur Ferinand (Pierrot) och Marianne ger sig av från sina vanliga liv. De åker planlöst omkring och i deras väg händer det mycket absurt. Död, romantik och rån är några saker som följer deras väg. Filmscenerna är fragmentariska och inte alltid lätta att förstå. Det är egentligen intget fel med det. En av mina absoluta filmer, Sånger från andra våningen, har ju dragit detta till sin spets.

När jag ser en sådan här film förstår jag på något sätt varför det är musik och litteratur som är mina medier när jag vill ha något djupsinnigt eller bara underligt.

Slutsummering av The line of beauty

Det visade sig att den bokstavliga meningen med The line of beauty (linor med kokain) tillsammans med oskyddat sex inte slog väl ut. Folk dog både till höger och vänster. Nick Guest, som för övrigt var väldigt utseendemässigt lik Nick Drake, var den enda som stod upprätt i slutet av hans partners. Kanske var det så eftersom han verkade vara den enda som inte hymlade med någonting. Alla andra verkade hålla på med någon typ av oärlig verksamhet.

Detsamma kan sägas gälla familjen Feddens. Här krackelerade alltihop. Pappans otrohet, mammans närmast apatiska försök att tysta ner det och dottern som var den som var delaktig i avslöjandet var grymt disillusionerad. Även är stod Nick Guest pall och gick vidare till att ge ut en tidning. En tidning som ifrågasattes av andra rika för att inte ge inkomster. Nick brydde sig mer om innehåll en pengar vilket var svårt för vissa att förstå.

Jag gillar Nick och jag känner igen mig i honom. Visserligen är jag varken bög eller håller på med kola men han har grundvärderingar som är härliga, tycker jag. Han sökte efter något men det var nödvändigtvis inte pengar.

Tv-serien visade sig vara riktigt bra där avsnitt två nog var bäst. Bäst minns man kanske Nicks dans med Premiärministern. Efter första avsnittet störde jag mig lite på Cathrine, dottern i huset. Även efter alla avsnitt tycker jag inte hon var klockren. Samma kritik jag hade från början förstärktes hela tiden.

24 av 1001 album

Dave Brubeck Quartet - Time out

Vid första lyssningen började varningslampan för musikerjazz lysa. Allt lät krångligt och lite för avancerat. Pianot valde den svåra och hårda vägen istället för lätta och mjuka kändes det som.

Den enda låten jag kände igen var Take five som Monika Zetterlund spelat in med titeln I New York. Trots att den kanske är lite uttjatad så fick den mig ändå att litegrann ändra uppfattning om hela skivan. Inte så att jag nu tycker att den är jättebra men visst rymmer plattan ett flertal skönt lite loungeaktiga jazzlåtar. Kanske ska jag lägga på Time out om jag får tummen ur och börjar använda mina drinkredskap som jag fick när jag fyllde 30. Är det verkligen sant att det snart gått fem år sedan dess?

Betyg: GGG
Favorit: Three to get ready

The line of beauty

Eftersom tiden inte räcker till allt man vill göra får man välja bort saker. Jag har valt bort att följa tv-serier. Det blir bara stressande när man vet att det inte håller att börja följa en serie med många avsnitt. Men en engelsk serie i tre delar borde väl fungera. Därför har jag just bevittnat första delen av The line of beauty.

Eftersom den senaste engelska serien jag såg var den formidabla Kalla fötter så jämför man lätt med den. Gör man en sådan jämförelse så ligger The line of beauty helt klart i lä men första avsnittet var ändå helt ok. Londonmiljö, härliga dialekter, bra skådespelare och en oviss fortsättning bådar gott inför de två kommande avsnitten.

Några saker som kanske inte föll mig i smaken var hur dottern i huset gestaltades. Hon kändes alltför överdriven i sin frispråkiga och fräna roll. Det kan också varit så att hon som spelade denna roll inte lyckades nyansera tilltalet. Det är små marginaler som gör det. Även homosexscenerna kändes lite överdrivna. Killar får gärna ha sex med varandra men det kändes som om de fanns med för att ge publicitet till serien.

Jag återkommer med slutsummering på torsdag.

Veckans 3 bästa låtar

Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit (live på Konserthuset med Göteborgs symfoniker)
Det är omöjligt att bortse från den här låten denna veckan. När låten byggs upp med hjälp av symfonikerna vet man inte riktigt hur man ska bete sig. Egentligen hade det enda rätta varit att ställt sig upp och skrikit "fy fan vad bra" när låten var slut.

Mountain Goats - Sometimes I still feel the bruise
I mitten av 90-talet åkte man land och rike runt för att kolla på John Darnielle. Det känns längre sedan på något sätt. Kanske för att det var före man hade Internet och fortfarande köpte sina skivor på Freak Scene i Stockholm. Sedan försvann Mountain Goats ut ur mitt lyssnande ganska länge men lyssnar på den här underbara covern på Trembling Blue Stars bästa låt så är man snart fast igen. Det passar bra eftersom de kommer och spelar på Pustervik i april. Vi ses där.

Walkabouts - The light will stay on
Ännu mer tillbakablickar. Konserten med Symfonikerna fick mig sugen på mer musik med stråkar. Ett givet val var då Tindersticks. De ledde mig dock vidare till Walkabouts genom duetten Travelling light mellan Stuart Staples och Carla Torgeson. Till slut hamnade jag sittande stum framför den här låten. Nu när jag skriver detta kommer jag på att både Walkabouts och Mountain Goats gjort klassiska spelningar på Underground. Jag brukar ha dåligt minne men när det gäller dessa spelningar så bor de stabilt någonstans i min hjärna.

Henke Larsson mål idag är nog ett av de roligaste och känslosammaste jag sett. Han är inte alltid den roligaste vid sidan av planen men som fotbollsspelare gillar jag honom verkligen.



Efter ha vart dålig i VM i somras, med straffmissen mot tyskarna som främsta bevis är detta en skön upprättelse. Det var ju heller inte bara målet. Henke var formidabel även i spelet. Det är bara att hoppas att han stannar i Manchester året ut. Då är det ingen tvekan att det är värt att ha Canal + abonnemang.




Med Henkes debut kom också ett par andra överraskningar.. En vän ringer efter matchen och gör avbön för att han varit något tveksam och avvaktande inför Henkes återkomst på de stora arenorna. Avbönen godtas och min tillit till denne mans fotbollskunskaper ökar. En annas vän beteende är väl mer indirekt Henke relaterat men ändå signifikativt en sådan här dag. Han köper nämligen ett ölpaket på Götas fast det är söndag. Möjligen en Henke-effekt? Hursomhelst så fick dessa två händelser mig att ytterligare gilla denna dag.

Håkan Hellström, Sven-Bertil Taube & Göteborgs symfoniker - Gbg, Konserthuset

Två timmar i overklighet. Så kan det beskrivas att se dessa herrar uppbakade av en symfoniorkester. Särskilt Håkans egna låtar är så bra att ordet overkligt stämmer in. Gårdakvarnar och skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in görs i sådana magnifika versioner att man önskar att de aldrig skulle ta slut. Anders Berglund som arrangerat om låtarna för orkestern ska ha en stor eloge. Precis som Håkan själv sa så har låtarna aldrig haft en sådan fin kostym förut. Några tårar trillade nog ur ögonen hos mig. Lena fick använda näsdukar för att inte väta ner Konserthusets golv.

Sven-Bertil Taube berättar skrönor och sjunger med pondus. Egentligen är jag inte så förtjust i visor men Evert Taubes texter går inte att gömma sig för. De står över alla nödrim som jag annars hör i vistraditionen. Med orkestern bakom sig blir upphöjs också visorna till något annat. Även Håkan lyckas riktigt bra med sina tolkningar av Taube. Allra bäst blir det faktiskt när de sjunger duetter. Rösterna passar varandra perfekt.

Publiken, som hade förvånansvärt hög medelålder, ville aldrig tillåta att konserten skulle ta slut. En äldre dam reste sig upp och fick med sig hela publiken i stående ovationer så att de var tvungna att komma tillbaka mer gånger än vad de hade låtar till. Jag tror att det var ytterst få som gick hem besvikna ikväll. Jag och Lena gjorde det i alla fall inte.

23 av 1001 album

Marty Robbins - Gunfighter ballads and trail songs

Se bara på omslaget. Här handlar det om myter om vilda western, outlaws och gamla tider. Jag gillar denna sorten USA-romantik.

Musiken är ganska snäll mycket beroende på Martys klara och tonsäkra röst. Men det är en röst man lyssnar till. Historierna han berättar har man hört i otaligt antal folk- och countysånger förut men ändå lyckas Robbins skapa något nytt. Det är egentligen bara i Robbins kändaste låt El Paso, som finns med här, som man känner att gränsen till inställsamhet passeras.

Inspelad 1959 men musiken är tidlös.

Betyg: GGGG
Favorit: The master's call

3 av 1001 filmer

Smoke (1995)

En underbart långsam film där inga repliker är överflödiga. Allt utgår från en liten tobaksaffär på Manhattan. Ägaren, Auggie, och några människor i hans närhet hamnar av slumpen i några knepiga lägen men det är ändå alltid vardagen som skildras och är närvarande. Det händer mycket i den också. Det kan vara att försöka hitta mening i livet fast man förlorat sin hustru, det kan vara att vara övergiven av sin far och det kan vara att helt plötsligt få veta att man kanske har en 18-årig dotter.

Det är så skönt att se skådespelare som behärskar konsten att spela vardagliga människor. Jag är fullständigt allergisk mot filmer där skådespelarna inte behärskar sitt yrke utan spelar över som de står på en teaterscen.

Jag känner också stark sympati för Auggies hobby. Han tar varje dag klockan 8 på morgonen kort på samma korsning utanför sin affär. Det är något jag skulle tänka mig att göra också. Jag gillar sånt. Än så länge nöjer jag mig dock att ta kort på barnen på samma ställe varje gång de fyller år.

Manuset är skrivet av författaren Paul Auster. Jag är ingen hängiven Auster-fantast utan tycker att hans böcker kan vara lite jobbiga. Samtidigt är de alltid fascinerande för man glömmer dem aldrig. Jag skrev i inledningen att inga repliker är överflödiga i filmen och så är det också vilket betyder att Paul Auster gjort ett mycket bra jobb. Han ska självklart ha äran för detta men utan de skickliga skådespelarna så hade det inte funkat. Samma text med dåliga skådespelare hade kunnat bli långtråkig och krystad. Harvey Keitel, William Hurt och de andra i filmen passar perfekt för de roller de spelar

Gillar man filmer som utspelar sig i New York och som är pratiga tycker jag att man ska kolla in denna pärla.

Betyg: GGGGG

22 av 1001 album

Miles Davis - Kind of blue (1959)

Jag håller med Jan Gradvall. Han så något i stil med: "Problemet med jazz är att det är omöjligt att toppa jazzåren från slutet av 50-talet till mitten av 60-talet." Det är ju precis så det är. När man lyssnar på ny jazz så kommer man inte undan historien på samma sätt som med exempelvis popmusik. Det är klart att det finns band som utvecklat jazzen sedan dess men jazz i klassisk sättning kommer aldrig undan Kind of blue. Plattan är för perfekt för det. Man kan sätta på Kind of blue oberoende vilket humör man än är på. Den är alltid lika perfekt.

Införskaffa alla ni som inte har den.

Betyg: GGGGG
Favorit: Flamenco sketches

Veckans 3 bästa låtar (Vecka 1)

Bobby "Blue" Bland - How does a cheatin' woman feel
Den här låten passade alldeles utmärkt till en perfekt tillagad Trattkantarellsoppa på nyårsafton. Låten och soppan var för sig skulle gjort vem som helst nöjd men när man nu fick båda på en gång så är det faktiskt en av de godaste förrätter jag ätit. Allt sköljdes ner med ett gott vitt vin.

Nick Cave - Into my arms
Lagom till huvudrätten så satte kocken på Nick Cave. Oxfilén och potatiskakan med rödvinssås åts värdigt till den molltyngda musiken. Även här fungerade mixen mycket väl. Som småbarnsförälder uppskattar man lugn musik till maten så man kan väga upp den mot barnens stök.

Modern Folk Quartet - This could be the night
Under julvistelsen i Lidköping hittade jag äntligen till Bengts skivor. Denna skivbörs som jag bara hört talas om under något år visade sig vara helt ok. Här kan man nog göra fynd framöver. Det första köpet blev en Phil Spector samling med lite udda låtar och tagningar. Ett mycket bra köp visade det sig. Jag förstår varför den här låten är Brian Wilsons favorit med Spector. Härligt glad popmusik.