Påskekrim

Efter ha studerat en helt grym stjärnhimmel så är det dags att avsluta helgens deckare.

Det är bara att hoppas att man inte blir kissnödig i natt och tvingas ut i mörkret. Jag är inte direkt någon Spero Lucas som inte räds några faror.

Högt över havet

En förkylning gjorde att dagens löpning fick ställas in. Riktigt surt då påskrundorna i Grebbestad är årets härligaste.

Men en promenad blev det. Det är inte mycket som slår klippor och ett blått hav.

Vilket gäng

I veckan som gick spelade Sverige en tveksam landskamp mot Irland och en värdelös mot Slovakien. Jag brukar inte ställa mig bakom allt klagande. Det gör jag egentligen inte nu heller men visst kan man ställa sig frågan till vissa grundläggande kvaliteter som lyste med sin fråvnaro.

Veckans bästa landslagsupplevelse blev istället att se en repris av matchen Sverige-England från EM-slutspelet 1992. Särskilt andra halvlek i den matchen är mycket sevärd. Det svenska laget var ju i stort sett detsamma som två år senare vann VM-brons. Visst kommer man ihåg de flesta målen och en del andra situationer från den här tiden. Men jag hade glömt hur grymt fin fotboll laget spelade och vilken stabil elva man hade på planen.

Thern och Schwartz var verkligen grymma på mitten. Så lugna och fina med bollen. Ingesson var så mycket bättre än Wernblom. Att likna dem två är närmast ett hån mot Klabbe. Brolins snabbhet fast han redan då såg rund ut är frapperande. Dahlin var en striker av absoluta toppklass. Faktum är också att Johnny Ekström visar sina hypersnabba löpningar i denna match. Att han sedan tar någon sekund för mycket på sig i avsluten är en annans sak.

Backlinjen med Rolle Nilsson, Janne Eriksson, Joakim Björklund och Patrik Andersson var så mycket stabilare än dagens svenska. Det måste för övrigt finnas bättre mitttbackar än Andreas Granqvist, Mikael Antonsson och även faktiskt Jonas Olsson. Det räckte att se 5 minuter av matchen mot Argentina för att inse att mot bättre motstånd så är de chanslösa.

För övrigt borde hela det svenska landslaget från 1994 vara med i Mästarnas mästare. Eller ännu bättre, göra en egen variant av det. Det vore tv-underhållning det.

Nattmusik

Förra årets stora upptäckt på Roskilde var Shlohmo. Sedan dess har jag inte släppt honom ur sikte. Det är svårt när han öser ut bra låtar och fina remixer av andras låtar. Låter så klart bäst på natten.

See the big city moon

Fullmåne och en blues sammanfattar kvällen fint. Jag kan fortfarande inte förstå att Jaon Molina är död. I en veckas tid är hans musik nästan det enda jag lyssnat på. Herregud vad mycket mästerlig musik han gjort. Lyssnar man på natten är det detsamma som att komma närmare något större.

18 and life

Det var en råkall februaridag i London. I den härliga skivaffäeren On The Beat på Hanway street spelades det bra musik ur högtarlarsystemet. Så bra att jag stannade kvar fast jag egentligen var färdig. Jag var rätt säker på vem det var som spelades. Men varje låt var lite bättre än den förra vilket fick mig osäker. För när jag i höstas lyssnade någon gång, på den jag trodde det var, förstod jag inte rikigt hajpen.

Så det enda var att fråga mannen bakom disken.
- Excuse me, who is it you're playing"?
- It's Jake Bugg sir!
- Thanks, i would have guessed so but he sounds better than i remember.
- Yeah he's great and he's only 18 and from Nottingham.

När jag kom hem från London lyssnade jag igenom Jake Bugg skivan någon gång. Känslan blev tyvärr inte densamma som i affären på Hanway street när jag satt i skivfåtöljen så Bugg lades åt sidan igen. Sen blev han klar för Roskilde och jag lyssnade igen och då återkom helt plötsligt den där speciellla känslan att det här är bra, riktigt bra. Och sedan dess har skivan spelats massor av gånger. Melodierna är beroendeframkallande.

Det finns tusen och åter tusen män med gitarr som hämtar inspiration från gamla hjältar. Extremt få kan mäta sig med orginalen. Faktum är att Jake Bugg vissa stunder faktiskt kan det. Han har hittat melodierna som de stora inte använt. Bugg är helt klart en talang utöver det vanliga. Och textarna funkar trots att man är dubbelt så gammal. Antingen för att de inte är åldersanpassade eller att de som verkligen handlar om ungdom får mig att tänka tillbaka.

Sen är klart att det finns inslag av britpopen hos honom. En genre (som inte är en genre) som aldrig gick hem hos mig. Men var det ett band (och en skiva) som gjorde det så var det The Verve. Deras platta Urban hymns är också den jag ibland tänker på när jag hör Jake Buggs debut.

Jag skulle inte tro att jag är yngst i publiken när Jake Bugg ställer sig på Roskildes scen i juli. Men jag förstår verkligen varför 20-åringarna jublar åt honom. Han är nästan som en uppenbarelse i dagens musikklimat. I alla fall om man ser till hitlistorna. I England toppade han albumlistan med skivan. Det finns hopp. Och att han anger Hank Williams och Johnny Cash som två av sina hjältar ger ändå mer hopp.

Veckans låntagare

Det är något som är fel här.
Du är kille.
Du är hjälpsam.
Du är ung.
Du är inte grinig.
Är du verkligen bibliotekarie.

Exakt så sa en låntagare till mig i veckan. Rätt kul, tyckte jag.

Have myself a ball

Äntligen har jag fått tag på en duglig bärbar vinylspelare. Den gamla gick sönder för mer än 1 år sedan. De fyra skivorna på bilden fick äran att inleda denna nya era. Nu blir köket en ännu bättre plats att vara i. Och vilken sensation det blev att höra From a Buick 6 för första gången på ett tag. Glas, tallrikar, kryddburkar och jag kom i självsvängning.

Shore to Shore

Faktum är att varenda låt jag hört med Jason Molina är värd att höras på igen. Men här är ett gäng av mina favoriter.

Jason Molina

En av de allra största har gått ur tiden endast 39 år gammal. Det finns ytterst få röster som kommer i närheten av Jason Molinas. Livet är inte alltid lätt och det räcker med att höra en enda ton från Molina för att förstå det. Det suger till i min mage så fort jag hör den. Faktiskt på ett sätt som är närmast fysiskt.

För oss som verkligen älskar musik kan den typen av låtar och den atmosfär som Molina skapar få en närmast skönt förlamande verkan. I alla fall får den det hos mig. Jag kan sitta och titta in i en vägg och lyssna på hela Molinas diskografi och trivas och vara tårögd samtidigt.

1996 var första gången jag fick nöjet att höra honom. Det var också då alla andra fick möjlighet för det var nämligen året han debuterade. För oss som var stora Will Oldham fans seglade Jason Molina snabbt upp som en andra hjälte. Singlar och album släpptes sedan på små bolag i rask följd. Jag älskade det mesta. För er som inte vet gav han ut musik under namnet Songs Ohia.

Jag minns att vi var på semester i Holland när Songs Ohias andra fullängdsskiva Impala kom ut 1998. Självklart fanns den på vinyl i en välsorterad skivaffär i Amsterdam. Jag minns hur jag bara ville hem och lyssna på den och de George Jones skivor jag köpte samtidigt.

Under det sista året i Lidköping minns jag hur skivan The Lioness höll mig sällskap i köket under många sena kvällar. Jag var riktigt trött på stället vi bodde på och en massa andra saker. Fanns det något bättre sällskap än Jason röst? Nä, det gjorde det inte. Jag hade skivan på kasett och jag minns tydligt hur min gamla bandspelare behövde ha en gaffel instucken under playknappen för att den skulle fungera. Det viktiga var att för höra Jasons röst i natten.

2003 kom sista skivan under namnet Songs Ohia. Det var Magnolia Electric Co., som också blev namnet på Molinas nya bandet. På den plattan hittade han ett nytt sound. Ett sound som blev min följeslagare hela den sommaren. Musik lämnar alltid de tydligaste minnena hos mig och jag kommer aldrig glömma hur jag åkte bil i Grebbestad och spelade den skivan på repeat. Farewell transmission, Riding with the ghost, Almost was good enough och Hold on Magnolia spelades allra mest.

Ett par år senrare, 2005, var det äntligen dags att se honom live. Då spelade Magnolia Electric Co på Acceleratorfestivalen på Trädgårn. Jag har för mig att bandet var först ut på utomhusscenen. Jag minns också hur Jason Molina såg lite malplacerad ut med sitt rätt glada band och framförallt med en festivalpublik. Fast det var ändå en okej spelning.

Efteråt träffade jag honom vid tröjförsäljningen. Vi var några få som begett oss dit för att köpa en t-shirt. En t-shirt som jag ännu idag ofta har på mig. Som vanligt när jag möter musikhjältar så hävde jag ur mig några floskler om hur mycket deras musik betytt för mig. Jason tog min hand och verkade ändå nöjd med mina komplimanger.

Sen blev det faktiskt några år då jag inte lyssnade så mycket. Det var först några år efter utgivningen av skivan Trial and Errors som jag insåg vilka fantastiska låtar som fanns där. Men 2009 års skiva Josephine missade jag inte. Den hamnade som nummer fyra på min årsbästalista det året. Så här skrev jag då:

Tydligen har hjärnan och låtskrivaren i Magnolia Electric Co, Jason Molina, legat dödssjuk den senaste månaden. Turnéer har ställts in och det har spekulerats på musikforum på nätet vad han egentligen råkat ut för. Senast jag läste så var faran för livet avblåst men det verkade riktigt allvarligt. Tur för oss som verkligen älskar den här mannens röst. Och nu när han åter fått i ordning på låtmaterialet fullt ut igen, efter några slentrianskivor, så behöver vi honom här på jorden.

Songs Ohia, Molinas alter-ego, gillade jag mycket på 90-talet. Inte riktigt lika mycket som hans like Will Oldham men ändå mycket. Idag tycker jag att Molina gått om Will Oldham med råge. Det är inget större fel på Oldham, han släpper okej skivor, men för mig tänder det inte till som det borde. Det gjorde det däremot när jag hörde den här skivan för första gången i somras. Och den har faktiskt gjort det sedan dess.

Josephine är en otroligt fin samling sånger. Steve Albinis produktion är perfekt för bandet. Han har låtit bandet spela på känsla och det låter väldigt levande. Det känns som om bandet också vidgat vyyerna över det traditionellt lågmälda. Plötsligt kommer det in ett underbart trumpetsolo eller en kör som förgyller. Det är nödvändigt för den här typen av musik kan annars bli alltför förutsägbar.

Grunden till allt det bra är ändå Jason Molinas röst. Den blir ändå bättre med den lite mer varierade musikaliska inramningen. Den tvingar Molina att tänja lite på gränserna och inte spela säkert. Men det ska inte förnekas att mycket känns igen i Molinas röst också. Det är nedtonat och röstens inbyggda sorgsenhet finns kvar, vilket är tur för den behövs.

Nu finns inte rösten mer. Inga nya låtar kommer den framföra. Det är makalöst tråkigt för den och Molinas låtar hade många många år framför sig. Men redan 2009 blev Molina dålig. Snart förstod man att det var alkoholen som var boven. Han har kämpat de senaste tre åren. Varit inne på behandlingshem, vädjat efter pengar då han inte haft någon försäkring och skrivit något enstaka inlägg på sin hemsida. Förra året kom en EP med låtar, riktigt bra, inspelad innan han blev sjuk. Då hoppades man ändå att han snart skulle komma med beskedet att han besegrat alkoholen. Men det blev alltså alkoholen som vann. Han dog i lördags av akut alkoholförgiftning.

Nu är ju en musiker inte bara rösten. För att rösten ska få skina så behövs texter och melodier. Det har självklart Jason Molina. Han är alldeles egen. Hans texter är inte alltid de lättaste. Jag kan ibland ha svårt att förstå sambandet, det är en del metaforer, särskilt på de tidiga skivorna. Men det Molina är lysande på är att skapa stämningar genom enkla textrader. Faktiskt litegrann som Nick Cave gör på nya skivan.

Om jag vore Lennart Perssons helige ande så skulle jag enkelt gå in på djupet på minst 50 av Jason Molinas låtar. Nu har jag inte den skrivartalangen. Men jag kan rekommendera att lyssna på min spotifylista med Molinas låtar som kommer upp på bloggen imorgon. För faktum är att inte ens Lennart Persson behöver upphöja dem. De brinner i skyn ändå.

I grunden till Molinas texter finns förstås oftast kärleken. Där skiljer sig inte Molina från andra men han skildrar den så mycket bättre än 99,5 % av alla andra musiker. "Here’s the state that love left me in", må vara en klyschig textrad men när textraden kommer ur Molinas mun så blir jag varse att mitt liv ligger i de orden.

Tack för allt Jason Molina

I ett annat liv

Det är den tiden på året då det är dags att börja lyssna in sig på sommarens roskildeartister. Som vanligt spretar åsikterna när 1/4 av programmet är släppt. De senaste åren har jag varit riktigt nöjd tidigt på säsongen. I år är det inte så. Jag saknar en hel del namn som borde finnas där. Men med 130 band kvar att annonsera så räknar jag med att det löser sig.

Det är alltid lika kul att lyssna in sig på banden som kommer till Roskilde (faktiskt även de man i slutändan inte tycker är något vidare). Alla tänkbara musikstilar finns representerade och som musikälskare så får man tillfälle att lyssna på sådant man inte gjort annars.

Som exempelvis Bombino från Niger. Jag gillar verkligen mycket av den västafrikanska musiken. Tyvärr finns inte tiden att leta fram, läsa om och lyssna på musiken särskilt ofta. Roskilde fyller en stor funktion på detta område. De bokar alltid ett par artister i ökenbluesgenren. I år är det Bombino. Hans gitarrspel och repetetiva slingor kommer säkert förgylla någon timme på årets festival. De har i vilket fall värmt upp ett antal timmar denna råkalla marsmånad.

Jag tänker aldrig dö nöjd

Håkans nya låt är kanon. Så här direkt kvalar den inte in bland det allra bästa han gjort men den är helt klart riktigt bra. Det som jag dock har svårt att släppa är när den premiärspelades i P3.

Jag slog på kanalen sådär 10 minuter innan låten skulle spelas. Under dessa 10 minuter höll jag på att kräckas minst sju gånger. Sex gånger på de ytterst jobbiga och störiga programledarna och en gång på min höga ålder.

 Det är säkert tio år sedan jag lyssnade på P3 under frukosten. Jag minns det inte som ett kanalbyte med någon större dramatik. Men nu när jag hör hur tre flabbande programledere sitter och snackar en massa skit blir jag nedstämd. Om jag skulle bli tillfångatagen och tvingad att lämna ut hemliga fakta så är det enkelt att få orden att rinna ur mig. Hota med att sätta på morgonprogrammet på P3 och jag talar.

Tyvärr alltid akutell

Att unga människor inte ser någon annan utväg än självmord är bland det absolut värsta man kan tänka sig. Det är väl det ultimata misslyckandet för vårt samhälle. I dagarna har en 13-årig tjej kastat sig framför tåget efter ha varit utsatt för hemska saker på nätet. Det är hemskt, eländigt och djupt tragiskt på alla sätt.

 Det är något Toni Holgersson förstår. Därför kan jag lyssna på förra årets bästa låt Allting faller hur många gånger som helst. Och då särskilt klippet från TV4. Det är närmast en omöjlig uppgift att skriva och framföra en låt med det temat och lyckas fånga precis allt. Men det tycker jag Charlie Engstrand och Toni Holgersson lyckats med här.

Historiens vingslag

-Är det inte dags att du köper din första egna vinylskiva, sa jag till Ella när vi passerade Mynt och Musik.
-Pappa det finns ju bara sån där gammal musik som Robbie Williams på vinyl, svarade Ella.
Jag har lite att jobba på, tänkte jag.

Minilirarcupen

Tillbringade 10,5 timmar i Streteredsskolans idrottshall idag. Först Astrids första 5-manna matcher sen slutspel för Ella.

Allt var toppen förutom slutet. Det blev nämligen förlust i finalen med 1-0. Turneringens första insläppta mål dessutom. Men man får acceptera att ibland vill det sig inte. Det som i semifinalvinsten såg helt klockrent ut fanns någon timme senare inte där.

Mina placeringar

1. Louise Hoffsten
2. Yohio
3. Ralf
4. Anton
5. Ulrik
6. Robin
7. Sean Banan
8. Ravaillacz
9. David Lindgren
10. State of Drama

1001 sånger nummer 42

Ali Farka Touré - Amandrai

Jodå, jag kan känna stämningen bara genom musiken. Men när det gäller blues så vill jag så gärna höra vad den som sjunger har att säga. Inte för att bluestexter har alltför många teman och variationer men ändå. Den här låten sjungs på tamascheq vilket är ett språk jag inte behärskar.  Ali Farka spelar och sjunger som en gud så det är förstås bra i alla fall.

Afrikansk musik får mig nästan alltid lugn. Det finns något tryggt och värmande i musiken. Man liksom hör hur den kommer från jordens ursprung. Amandrai faller väl in i denna känsla.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 41

Sonic Youth - Kool thing

Det finns inget band som låter som Sonic Youth. Särskilt inte när de skriver sina bästa låtar. Skräna med gitarrer är det många som gör men inga får ihop det med låtarna som Sonic Youth.

Koot thing är förstås en klassiker. En låt där Lee Ranaldo och Thurston Moore regerar. En låt där Steve Shelley regerar. Och förstås en låt där Kim Gordon regerar allra mest. Kanske blir Kool thing extra bra eftersom Kim Gordon så sällan sjunger bandets mer raka rocklåtar. Nåväl, jag ska inte veckla in mig i några teorier om detta utan kan bara konstatera att Kool thing är så nära man kan komma en fullpoängare.

Betyg: 9

1001 sånger nummer 40

The Go-Betweens - Cattle and cane

Jag beskriver aldrig mig själv som en person som gillar pop. Men jag gillar verkligen The Go-Betweens och de spelar väl någon sort urpop. I alla fall inom gitarrpopgenren. Cattle and cane kom tidigt i deras karriär. Den är möjligtvis stillbildande och stor för de som var med tåget redan då. Men enligt mig finns det massor av låtar i bandets katalog som slår den här låten med hästlängder.

I denna låt är det Grant McLennan som sjunger och som även skrivit låten. Om jag tvingas välja någon av de två så måste jag nog ändå säga att Robert Forster är snäppet vassare. Vilket också den här låten visar. För ibland kan McLennans röst bli lite intetsägande. Den räddar inte upp melodin som Forster röst alltid gör.

The Go-Betweens är helt klart väl värda en låt på listan men valet är lite tveksamt.

Betyg: 6

This day will never die

Det är rätt otroligt att Peter Wolf fyller 66 år idag. Skivan Midnight souvenirs som kom för två år sedan sprakar nämligen av ungdomlighet. Den hamnade då på 25e plats på min årsbästalista. Ser man tillbaka sedan den listan gjordes så seglar plattan upp massor av placeringar. Den är i vilket fall en av de skivor jag lyssnat mest på sedan dess. Den återkommer ständigt.

Jag skulle vilja sätta mig i bilen, stoppa i skivan och bara åka. Första stoppet skulle vara vägkrogen i Brålanda. Där är det alltid fint att smörja kråset ordentligt. Sen skulle nog resan gå vidare upp mot Dalsland. Kanske kunde man stanna någonstans längs Vänerns strandkant och kasta lite macka innan man vänder hemåt igen.

Väl hemma igen så skulle turen gå till Landvetter och flyget till New York. Där skulle jag snabbt hitta en bar med skivan i sin jukebox. Och sedan ta det därifrån. För det är i dessa motpoler, Dalsland och New York, som jag tror Peter Wolf kommer till sin fulla rätt.

Outstanding

Det kommer rätt mycket bra musik just nu. Ändå väljer jag varje kväll att enbart lyssna på Nick Caves nya. Hur ska man kunna sluta när den är så suverän.

Ljuva 80-tal

Anders Tengner - Access all areas, mitt liv med hårdrockens giganter

Närmare 500 sidor nostalgi. Ungefär så får man se läsningen av Anders Tegnners bok Access all areas. Det är mycket man känner igen om man läste Okej på 80-talet. Där var Tengners reportage outstanding, som jag minns det.

Det som slår mig mest med boken är vilken tillgång han hade till artisterna. Det skriver han också om på några ställen. Fotografen Micke Johannsson var också med på de mesta av intervjuerna och tog foton. Något som knappt sker länge. Just fotografierna i tidningen var ju lika kul som intervjuerna. När Angus Young grillar i hans trädgård och en massa andra sköna bilder är fastetsade på näthinnan.

En annan sak som slår mig är hur mycket Tenger verkligen reste runt i världen under ett gäng år. Det mesta betalades av skivbolagen verkar det som. Det är klart att det kan vara svårt att vara kritisk mot det som han intervjuade då. Vilket jag faktiskt har överinseende med. Tengner skrev inte på det sättet.

Om man hårddrar saker och ting så skulle mitt liv kunnat se annorlunda ut utan Anders Tengner. Så är det nog faktiskt. Vem skulle annars ha gjort alla dessa hårdrocksreportage under den här perioden. Reportage som verkligen var extremt viktiga i mitt liv. Hårdrock var ju något man närmast pissade på i annan media. Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha växt upp med Tengners texter. Han ska ha stort beröm för allt jobb.

Boken är inte så pjåkig den heller. Han går i 17 kapitel igenom de band som han anser vara av mest värde. Det är intressant läsning mest hela tiden men det blir kanske lite väl många upprepningar och ett gäng skrönor som kanske inte riktigt känns sanna.

Fast det som ändå genomsyrar allt han gjorde på den här tiden var kärleken till musiken. Hans bana tog fart som ansvarig för The Runaways svenska fanclub under mitten av 70-talet. Sen blev han självlärd journalist och åkte litegrann på ett räkskal jorden runt några år senare.

Jag valde ut mina favoritlåtar (just idag) med de artister han fokuserar på.

Det är aldrig försent

Ett meddelande dök upp på spotify. Min mammma lyssnar på Slayer och låten Behind the crooked cross. Visserligen är det en av bandets lugnare låtar men ändå. Det är ett band hon smygigt med. Men nu i det nya tidevarvet så kan man inte hålla något hemligt. Det är klart Slayer blåst bort Leonard Cohen, Eros Ramazotti och Björn Afzelius ur huset. Synd att hon kom ut tidigare. Då hade en biljett till The Big Four på Ullevi för något år sedan varit given.

Mjölksyra

Första löprundan i kortbyxor idag. Ljuvligt. Lika ljuvligt var det inte att springa uppför pliktabacken tre gånger under milrundan. Som tur var så myllrade det med folk i Slottsskogen idag så man var tvungen att ta ut de sista krafterna för att inte se helt mesig ut.

En som tog ut sig max idag var Johan Olsson. Det var längesedan jag njöt så framför ett skidlopp på tvn. Att han klarade det är otroligt. Han verkar vara en riktigt skön typ vilket gör att man unnar honom guldet ännu mer.

Fredagsmys

Finns inte mycket som slår att hänga i en gympahall en fredagskväll och spela cup. Att det gick väldigt bra gjorde ju inte saken sämre. Vi är vidare till slutspel nästa helg som gruppsegrare. Som regerande mästare i Minilirarcupen laddar vi nu en vecka framåt.