Damen i övre medelåldern lånade rätt många böcker. Jag brukar aldrig fråga om låntagarna vill köpa en påse, vi är inga försäljare och det brukar aldrig behövas. Men av någon anledning frågade jag ändå damen i övre medelåldern om hon ville köpa en påse?
Aldrig i livet!, blev hennes kortfattade svar. Lite överrumplad blev jag över tonen i hennes röst och jag gjorde en snabb check om hon var en galning (en högre procent av bibliotekets besökare än man kan tro är skumma) men det var svårt att hitta något avvikande med damen i övre medelåldern. Jag såg hur hon tog några djupa andetag för att säga något mer. Eftersom jag av erfarenhet vet att man kan får höra de mest underliga historier från biblioteksbesökarna så tog jag också några djupa andetag och spetsade öronen.
Kvinnan i övre medelåldern knäppte upp sin ficka i jackan. Från fickan tog hon upp plastpåse efter plastpåse. Precis som Pojken med guldbyxorna fast det var platspåsar istället för guldmynt. Jag förstod direkt att jag frågat fel person och att damen i övre medelåldern var en galning. Hon var ju närmast gjord av plastpåsar. Hon började nu också sitt anförande. Hon fräste ur sig hur vi människor konsumerade alldeles för mycket i allmänhet och påsar i synnerhet. Jag kände mig lite dum och kunde ju bara nicka och hålla med. Jag mumlade nog fram en ursäkt om min fråga om påsköpet också.
När hon märkte att jag inte gick i klinch utan faktiskt höll med så fräste hon lite mindre men var fortfarande i affekt mot världen. Det ondaste var alkoholkonsumtionen. Hon förbannade öldrickandet. Den för bara med sig elände. Det kanske jag inte riktig höll med om men i det läget jag befann mig så fanns det ingen chans att säga emot.
Nå, åter till alla hennes påsar. Det visade sig att hon tar hem påsar som folk slänger vid återvinningsstationer för flaskor. Alla kladdiga påsar med gammal öl och läsk tar hon hem och diskar. Just det, jag frågade verkligen fel person. Damen i övre medelåldern, som var rätt kort, stod som Lemmy gör när han sjunger. Fast i detta fallet var min haka mikrofonen. Återigen fräste hon fram orden. Kan dom där dricka öl så borde väl vi kunna diska påsar, var ordagrant hennes sista ord.
Eller det var vad jag trodde var de sista orden. För antagligen tyckte hon jag var en bra lyssnare, för på väg ut så vände hon sig om och sa, någon gång ska jag köpa en påse av dig. Hm, man kanske skulle satsa på försäljaryrket i allafall. För skulle man lyckas sälja en påse till damen i övre medelålden så har man talang för att sälja vad som helst, det kan jag garantera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar