Nick Lowe

När siffran 39 närmars sig med stormsteg inser man att Nick Lowe är den musikkompis man ska hålla i handen. Jag är redan pirrig inför konserten på Southbank Center i London om två veckor. Jag räknar med att det blir magiskt. Och bara att Geraint Watkins finns med i bandet gör det stort.

Jag har insett att Nick Lowes skivkatalog är bland de starkaste som finns. Först som pubrockare i Brinsley Schwarz, sedan som powerpopande soloartist och nu som leverantör av de bästa livsvisdomarna i ett perfekt croonerformat.

Lyssna på tio bra låtar här

Skrällen i Mölndal

3-1 seger mot Jitex efter riktigt fint spel.

Pick me, pick me, yeah

Jodå, görs det med kärlek så är det klart att det går att göra reggae av Nirvana. Spelar Little Roy detta på Roskilde bjuder jag alla på en drink.

Megaloppis

Folk vallfärdade verkligen ut på Majornas gator för megaloppisen idag. På bilden har vi just slagit upp vårt bord menas grannarna kämpar i bakgrunden. Vi fick den sista platsen på Allmänna vägen kändes det som.

1400 kronor såldes det skivor för. Pengar som kan spenderas på att köpa nya skivor i London om ett par veckor. Sällan har man stött på så många High fidelity musiknördar som idag. Med den skillnaden att jag inte är en så elak försäljare som dem i Nick Hornbys bok och för den delen en del i verkligheten också. Och barnens leksaker drog också in pengar som nu kan spenderas på Eurodisney.

The orange feeling

På den trevliga middagen ikväll spelades det Amadou & Mariam. Är det något band som sammanfattar "the orange feeling" för mig så är det dem. När de intog scenen på Roskilde 2002 (och delvis 2009) var det som en uppenbarelse. Och just känslan av uppenbarelse vet man kommer varje år. Det är därför jag blir som ett barn i godisbutiken redan månader i förväg.

Vårens genomlyssning av årets Roskildeband bjuder på överraskning efter överraskning. De senaste dagarna har skivan Supersize med Prince Fatty gått varm. Reggae live kan vara vanskligt men ska man gå efter den här skivan är förhoppningen stor att det blir en alldeles förträffligt trevlig stund.

Segerns sötma

Seger mot Häcken, ledig imorgon och musikförbudet hävt. Det kan vara världens bästa torsdag

Kämpar mot missbruket

Dag 3

Det är tufft och jag inser att en vecka utan musik kommer jag aldrig att hålla. Som värst är det sent på kvällen när de andra gått och lagt sig. Då man vanligtvis sätter på en bra skiva får man nu istället göra något annat. Bill Callahan lockade så mycket igår att jag var och skruvade av korken. Men efter en hård dust med mig själv så åkte vinylen ner i innerkonvolutet igen.

I bilen så blir det P1 istället. Och det är inga problem för de har ta mig tusan alltid intressanta program. På jobbet har jag smygsupit några gånger. Eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter att förse Kungälvborna med musik så har jag var tvungen att smaka av. Det måste bestämas om musiken tillhör whiskeysorterna (jazz och blues) och ska ha blå plupp eller är det mer åt likörsmak (klassiskt) och därmed en röd plupp. Så det har varit små giltiga klunkar som inte lämnat någon berusning efter sig.

Tanken med mitt försök är att få vila öronen ett tag. Jag har nästan lyssnat för mycket det senaste. Alla härliga artister som kommer till Roskilde har uppmanat till lyssning. Fast det gäller att inte lyssna sönder heller. Det gäller att toppa formen om 30 dagar. Och innan dess är det ju bland annat Håkan, Nick Lowe i London, Woody west edition och annat att njuta av.

Nåväl jag tar en dag i sänder. Kanske ger jag upp imorgon. Särskilt om GAIS vinner över Häcken. För då firar jag med en riktig öl och We are all the winners med Nick Borgen.

Bob Dylan 70 år

De tio Bob Dylan låtarna jag skulle ta med mig till en öde ö:

You're a big girl now
Like a rolling stone
Ballad of Hollis Brown
All along the watchtower
As I went out one morning
Sara
Thunder on the mountain
It's allright ma (I'm only bleeding)
Don't think twice, it's all right
Outlaw blues

Musik non stop

Jag tänkte ta en veckas paus från aktivt musiklyssnande. Det kommer bli tufft och jag vet inte om jag klarar det.

Två snabba tjejer

Trygga rundan

Då var det dags för Gbg-varvet igen. Det ska bli härligt. Trots att löpträningen varit mindre än på många år så ser jag fram emot det nästan mer. Det ska bli skönt att springa avslappnat och att slippa ha rekordtider och andra krav i sikte. Bara göra något så klichémässigt som att njuta av folkfesten.

De senaste två åren har slutat i tidsmässiga fiaskon då total utmattning inträtt efter 15 kilometer. Känslan upp och ner för Avenyn har mest varit vilken buske man ska spy och hur man ska göra sig osynlig. Är det något som ska ske i år så är det inte det. Ser ni en leende löpare längs Avenyn i morgon så är det jag. Så är det i alla fall tänkt att det ska kännas.

Musik är i lurar är tråkigt att ha på varvet. Men mentalt har jag låten nedan. Den är grym.

Frihet under ansvar

Det ska bli väldigt spännande och se vilken stil barnen tänker sig ha när det blir något större. Blir det musiken, sportintresset, kompisarna, upproret mot föräldrarna eller pojkvännen som avgör vilken stil det blir tro.

För mig funkar det med vad som helst, nästan. Hårdrockare, punkare, sportjejer, indietjejer, rockabillybrudar, handelsstuderanden, you name it.

Det som inte funkar är gothstilen. Den har jag alltid haft svårt för. Dels är det själva modet dels är det alla intressen som är förenat med gothen. Nä, gother gör er icke besvär att attackera mina döttrar.

22 Pistepirkko

Det är tråkigt att konstatera att ett av världens coolaste band går på tomgång. Det var bra längesedan de släppte ett helgjutet album nu. Nya skivan Lime green deloeran är inte direkt dåligt men faktiskt rätt tråkigt. Och just tråkigt trodde man inte man skulle ha med dessa finnar. Faktum är att ingen av låtarna från nya skivan ens skulle platsat som singel b-sidor när bandet var som bäst.

Skivtrippeln Bare bone nest, Big lupu och Rumble city lala land, från början av 90-talet är oslagbar. Det var närmast en uppenbarelse att se och höra något så eget. Både på skiva och på scen så var de fantastiska. Det är inte många band som orkar hålla uppe den standarden och sorgligt nog klarar 22 Pistepirkko det inte alls för tillfället.

En gammal goding!

Bastuklubb del 2

Följetången med Motionscentralen fortsätter. Den senaste tiden har det befunnit sig en kille med ett lättare förståndshandikapp i omklädningsrummet. Det verkar vara en snäll kille. Han säger inget men ställer sig väldigt nära och stirrar. Nu på slutet har han dock böjrat gå mig på nerverna.

Så idag frågade jag lite barskt om han ville något. Då börjar han fäkta med armarna och rusa ut. Jag stod helt frågande kvar. Var det verkligen så illa att fråga detta. In, tillsammans med killen, kommer en äldre man som jobbar på Motionscentralen. De ställer sig framför mig. Tystnaden råder innan jag frågar om det är det nåt? Ja det är det, svarar den äldre mannen. Killen här undrar om du vill köpa en sak. Okej, tänker jag, var det bara det. Sjävklart kan jag köpa något av honom om det gör honom glad.

Precis före jag ska yppa att visst kan jag köpa något så viskar den äldre mannen till mig, du, säg att du redan har en sådan, det blir bäst så för husfridens skull. Jag förstår inte mycket men tar in det den gamle mannen säger. Killen verkar inte kunna prata men börjar med teckenspråk vilja göra sig förstådd. Den äldre mannen tolkar. Jo, han vill sälja platspåsar som du kan använda till regnskydd. Han tar vanliga påsar från affärer och så gör han hål i dem så man kan trä in benen och så har man en som man trär på armarna. De är jättebra att ha, säger den gamle mannen och ser verkligen ut att mena det.

Båda är stenallvarliga. Hur var det nu jag skulle svara egentligen. Jo, jag säger, sådana har jag redan hemma. Åh, vad synd, säger den gamle mannen. Killen ser besviken ut och börjar teckenspråka igen. Den gamle mannen tolkar. Jo, han säger att du är en 59:a i storlek vilket innebär att du skulle passat fint i ett par Stadiumpåsar. Innan jag hinner svara så går de båda ut. Jag står häpen kvar.

Tre poäng!!!

Spelet värmde inte speciellt men de tre poängen som togs idag på Gamla Ullevi gladde mig och Ella mycket. Och utnämningen av Håkan Hellström som året GAIS-ambassadör var klockren.

För övrigt kan jag bjuda alla som läser detta på en öl om Syrianska klarar sig kvar i Allsvenskan.

Jitex cup

Lagfoto efter ännu en härlig seger över Blåvitt.

Bastuklubb?

Jag börjar misstänka att det är något lurt med motionscentralen där ombyte och duschning sker vid löprundorna. Allt som oftast så tycker jag de som är i lokalen inte tittar mig ögonen utan på någon annan del av kroppen. Samtidigt så sker det intensiva intvålningar vid sidan om mig, alltid med ryggen emot men med små tittningar över axeln.

Det är mycket möjligt att jag inbillar mig och jag är inte det minsta bekymrad. För faktum är att mina duschgrannar har en medelålder på typ 80 år. Och då får man väl ta det som en komplimang att de tydligen tycker att jag är aktuell för en roll i tv-serien Hung:)

Steven Adler

När Guns N Roses sparkade Steven Adler 1990 så var det också slutet för bandet. Nye trummisen Matt Sorum passade inte alls in. Bandet utvecklades åt det svulstiga hållet och Adlers direkt trumspel saknades.

Skälet till att sparka honom var hans drogintag. Att ha drogproblem var han inte ensam om i bandet men han fick ta smällen. De övriga i bandet vände honom ryggen. Under hans sista framträdandt med bandet, två låtar på Farm aid, så hade ingen talat om för Adler vilka låtar som skulle spelas. Han antog så klart att det var ett par av deras tidigare låtar. Istället så startade de ny Civil war följt av en cover av Down on the farm som Adler aldrig hade hört. Ser man på klipp från spelningen så fixar han det ändå okej.

Nu har alltså Adler skrivit en bok om sitt liv. Boken innehåller både bra och dåliga delar. Kapitlen som handlar om ungdomsåren känns grymt överdrivna. Jag är mycket tveksam till sanninghalten i stora delar av den. Desto intressantare blir förstås Guns N Roses historien.

Även om det fokuseras allt för mycket om myten om tjejer, drickandet och festande så är det underhållande läsning. Och det är ju inte precis så att Adler sätter sig själv i någon bra dager när det dags för honom att få sparken. Han var rätt risig då och mycket värre skulle det bli. För när han fick lämna bandet så blev missbruket totalt i många år. Och livet som tung missbrukare är verkligen inget som glorifieras i boken. Det är bara ett ledsamt liv.

2005 spelade Adler med sitt band Adlers Appetite på Sticky Fingers. Även om de blev som ett coverband så var det kul att ha sett trummisen bakom en av världens bästa skivor live. Adler såg då ut att må ganska bra. Men tydligen eskalerad drogintaget igen och det var först när han kom med i Celebrity rehab som han drog ner på de värsta excesserna. Jag hoppas verkligen han klarar sig ur detta för han har en plats i mitt hjärta.

Kul att se fram emot

Ytterligare tre högklassiga artister som ska bevittnas i sommar.



Skivan som Charles Bradley släppte i januari är en sensation. Skulle den varit släppt 1970 så skulle det varit en klassiker idag. Klassik soul av allra bästa snitt.



Låten Rise från nya Seun Kuti albumet innehåller så mycket bra att man blir vimmelkantig. Det är melodislingor hit, det är stötigt blås dit och det är svävande trumpeter, det är groove och det är Seuns mässande. Fantastiskt.



Det lät nästan som ett skämt vid första lyssningarna. Men efter ett tag går det inte att få bort den sydafrikanska Shangaan electro musiken. Det ska bli mycket intressant att se och lyssna på detta live.

inte undra på att du bara får 3 vekor sommar låv

Det är roligt att chatta med Ella. Hennes fantasi i kombination med stavning är underbar. Precis före jag skulle gå hem från jobbet så dök det upp "Tja pappa" på facebook. "Tja", svarade jag ungdomligt tillbaka. "Vad gör du", skrev Ella. "Jobbar", svarade jag. Sen kom Ellas svar, "inte undra på att du bara får 3 vekor sommar låv"

Hon tyckte nog inte att det kan kallas jobba att vara inne på facebook. Och det har hon ju faktiskt rätt i. Men envisas Roskildefestivalen med att snabbast lägga ut sina nyheter där så är jag uppkopplad. Att det sedan är jobbyte som gör att semestern blir kortare i år är en annan sak.

Vad är frihet?

Jo, det kan jag tala om för er. Det är att varje vår ta fram skivan Sixes, sevens & nines med Junkyard, veva ner rutorna på bilen, köra ut på vägarna och andas in livet.

Känslosamt

Ibland kommer alla känslor på en gång. Som ikväll när Pekka Lindmark åkte ut Mästarnas mästare. Astrid hade blivit så fäst vid honom att tårarna rann när han försvann ur serien. Det är stort att göra ett sådant intryck på en 6-åring.

You're still walking on my dreams

Stone River Boys - Gbg, Pusterviksbaren 5/4 - 2011

Alla önskningar slog in. Mitt under låten I still believe kände jag hur nackhåren reste sig. Det var nästan att jag inte förstod vad som hände. Men faktum är att jag kan slå fast att det uttrycket inte bara är en floskel. Jag minns inte senast då en enskild musikstund gjort detta med min kropp. Nu var det alltså countrysoul med Stone River Boys som skapade denna extas.

Det var klent med publik, endast ca 30 personer, på Pustervik när bandet gick upp på scenen. Det är alltid lite tråkigt både för de som är där och bandet. Nu verkade det inte bekymra Stone River Boys det minsta utan de körde på. Detta gjorde såklart att stämningen blev på topp bland de som fick bevittna Austinbandet också.

Från första till sista ackordet så var det fantastiskt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Möjligtvis huvudvärken idag då bandet spelade länge, vilket innebar mer öl och sen natt. Men det är bara att köpa då de bjöd på en uppsjö Hacienda Brothers låtar. Att höra Leavin' on my mind och Midnight dream live var verkligen helt magiskt.

Stone River Boys kretsar förstås mycket kring gitarristen/sångaren och låtskrivaren Dave Gonzalez. Jag kan inte riktigt med ord beskriva hans insats på Pusterviks scen mer än att den var felfri. Jag kan tänka mig att Gonzalez är mycket tekniskt skicklig gällande sitt gitarrspel men det är inte det som är grejen. Det är känslan han framkallar. Och om musiken är bra inspelad så höjdes just känslan enormt på scenen. De övriga i bandet med sångaren Mike Barfield i spetsen var så samspelta och lyhörda att varenda ton från alla musikanter var gjord av guld.

Detta blev en helt okritisk recension. Så kan det väl inte vara kanske någon tycker. Jo, så var det faktiskt. Jag älskade varenda sekund.

Däremot så blev jag inte imponerad av Handsome Family som spelade innan. Texter som möjligtvis kan vara roliga en gång men sen helt överflödiga, enformigt komp och lite sådär småironiskt gnabbande som jag har rätt svårt för. Ett spel för galleriet.

Andra chansen

Jag kan inte riktigt släppa Berlin. Resan dit för drygt en månad sedan återkommer hela tiden i tankarna. Så mycket att jag fortfarande roar mig med att läsa böcker om staden. Nu senast Carl-Johan Vallgrens bok Berlin - På 8 kapitel.

Vallgrens romaner och hans musik är alltför teatralisk för min smak. Men någon tipsade om den här boken så det var bara att ge honom ett försök till. Och vilken tur att man gjorde det för denna bok är verkligen en pärla. Vallgren lyckas mycket skickligt kombinera många olika sorters information i denna guidebok. Det märks att han är påläst om staden och att lusten att förmedla dess lockelse är stor. Hans kärlek till Berlin finns hela tiden i texten.

Faktum är att boken nog passar som bäst att läsa om man varit i Berlin några dagar. För storheten med boken är att den behandlar de kända platserna i Berlin på ett nytt sätt. Har man då varit vid dessa platser, kännt lukten, och fått vyerna så kryper Vallgrens texter ännu mer på djupet. Boken går utanför andra guideböckers radie trots att den behandlar samma saker.

Som ni förstår så gillar jag denna bok mycket. Vill man veta mer om Berlin så är den ett måste.

Swans

När Swans dök upp på årets Roskildeaffisch så framkallade det inget jubel från min sida. Det är ett band jag aldrig lyssnat ingående på. Och det är nog det som har varit felet. För ska man uppskatta bandets musik så gäller det att lyssna ordentligt. Det har jag gjort nu, iaf på deras comebackskiva från i höstas. Och jag är imponerad, mycket imponerad.

My father will guide me up a rope to the sky är ett monster till skiva. En blandning mellan tidiga Sonic Youth, tidiga Nick Cave och alla post-rock band värda namnet. Swans ledare Michael Gira framkallar mörka och smått skrämmande känslor. Men sådan musik behövs och det ska bli fantastisk att se det live.

Honky tonkin

Pusterviksbaren är rätt ställe för nästan alla konserter. Men självklart skulle man se Stone River Boys på en sylta i södra USA. Deras musik är så starkt rotad där att den måste få resfeber när den ska ta sig över det stora havet.

Men ändå är självklart förväntningarna stora inför onsdag. Bandet, som rest sig ur askan från ett av nutidens bästa countryband Hacienda Brothers, har ett sound som verkligen passar till öldrickande. Musiken har ett långsamt partysväng. Man börjar med att sitta på barstolen, för att sedan ställa sig upp och gunga med, sen kan man i slutet välja om det är läge att gråta i ölen eller ta en svängom på dansgolvet. Och det ska bli en fröjd att äntligen få se Dave Gonzalez live. Hans gitarrspel är något extra. Och låt oss hoppas att de spelar någon gammal Hacienda Brothers låt.

1,2,3,4,5,6,7 och så 8

L är i Nice och roar sig. Härligt för henne. Att vara ensamstående några dagar är faktiskt mest roligt men tiden över till egna intressen blir liten. Men igår uppenbarade sig helt plötsligt en ledig stund från barnaktiviteter. Snabbt som ögat hällde jag upp ett glas rosé, satte på lite avslappnad brasiliansk musik, gick och hämtade en bok och slog mig ner i fåtöljen.

Fem minuter senare var läget annorlunda. Den brasilianska musiken var överkörd av röster, mitt glas rosé närapå nersprunget, boken ifrånlagd och fåtöljen belamrad av klängade barn. För som på en signal uppenbarade sig åtta ungar i olika storlekar i lägenheten.

Om någon undrar så kommer ni aldrig få se mitt ansikte i tv-programmet i Familjen annorlunda.