Soffpotatis

På bara några dagar har de varit tre spelningar i stan som jag inte orkat gå på. Det är då man inser att man är gammal. För bara något år sedan hade jag garanterat gått på alla tre. En av mina allra största favoriter Toni Holgersson spelade i Högsbo kyrka, legenden Andre Williams på Pustervik och fine gubbrockaren Israel Nash Gripka också han på Pustervik.

Och det var inte det att spelningarna krockade med något annat. Det var bara trötthet som gjorde det. Är det så här det blir framöver tro? Dystert i så fall.

Nåväl, jag drunknade i youtube ikväll istället. Man skulle behöva ett extra liv för att hinna se en bråkdel av det man vill se där. Ramones spelning från Tyskland 1978 förgyllde exempelvis senaste timmen. Tänk att som publik kunna sitta ner och se en sån ösig spelning.

Mogwai

Första smakprovet från nya skivan är något nytt men fortfarande så bra. Och att de spelar i konserthuset den 23 mars är dagens absolut bästa nyhet

Mogwai - Remurdered by Rock Action Records

Dregen

Dregen - Självbiografin

Trots ett helt gäng likheter i barndomen så blev jag bibliotekarie och Dregen rockstjärna. Just den stora igenkänningen är den stora behållningen när jag läser boken. Kapitlen där Dregen beskriver sin stora dyrkan av Kiss och särskilt Ace Frehley är underbar. Och att han drog med sig kompisar och mimande på klassens timme till Kiss-låtar för klasskamraterna är precis vad jag också gjorde. Att vi sen var lite tuffare än Dregen och satsade allt på ett framträdande är en annan sak. Vi slog nämligen sönder gitarrerna vi gjort i träslöjden efter första giget.

Även första riktiga spelningen Dregen och jag var på är densamma. Det är Kiss i Göteborg 1984. Han skriver att han blev besviken över att de inte hade en scen som på innerkonvolutet på Alive II. Jag minns att jag tyckte det var vansinnigt högt.

En annan likhet är uppväxten i en småstad. Och just att Dregen är uppväxt i Nässjö och att Backyard Babies tog sig därifrån till att bli ett hyfsat stort rockband är ändå beundransvärt. När man läser boken förstår man att de verkligen satsade allt. Det fanns ingen tvekan om att det var musik de skulle syssla med. Den dedikationen är rätt underbara att följa i boken.

Bandet flyttade till Stockholm Första skivan de fick ihop är miserabel. (Texterna på den skivan är ungefär sådana jag kunde rimma ihop på svengelska när jag lyssnade på alla sleazeband som fanns på den tiden.) De hade inga pengar och bodde tillsammans i en liten lägenhet. De gav dock inte upp. Inför bandets andra skiva fick Dregen erbjudande att vara med och bilda The Hellacopters med Nicke Anderssson. Hellacopters blev snabbt landets rockgunstlingar. Vilket inte är konstigt efter den klassiska debuten Supershitty to the max.


Dregen hamnade i ett dilemma vilket band han skulle välja att vara med i. Detta är något som jag alltid undrat över. Själv sätter jag Hellacopters skyhögt över Backyard Babies och förstod inte hur han kunde välja sitt gamla band. I boken beskriver han våndan i beslutet och han vet fortfarande egentligen inte om han gjorde rätt. Men han kunde inte svika sina barndomskamrater från Nässjö. Fint så.

Och just Backyard Babies andra skiva, den kom 4 år efter debuten, Total 13 är stark. Att bandet hänsynslöst kopierar Social Distortion får man ta. Plattan innehåller ändå ett gäng mycket bra låtar i gränslandet mellan punk och hårdrock. När de i samband med skivsläppet spelade i Chinas tillfälliga lokaler i Lidköping så var det en av de bästa rockspelningar den staden bevittnat.

Sen finns den andra, lite mer störande, sidan av Dregen. Den man exempelvis ser sälja sig själv i tv-reklamer eller som i boken skrävlar om festandet som egentligen inte verkar så värst farligt. Det blir ibland lite för mycket av det goda och väldigt några klichéer för många. Fast jag måste säga att Dregen har min respekt. Han älskar rock 'n' roll och det gör jag också. Och boken har sina poänger.

Här är en spotifylista med de bästa låtarna som Dregen är inblandad i.

Har vi inte kommit längre?

Glada i hågen åkte jag och Astrid för att kolla när de trevliga eleverna i Lenas skola hade uppträdande och basar. Vi tog lotter, vi köpte fika fast vi var mätta och vi applåderade snällt fast deras variant av körslaget hade ljudproblem.

Så långt allt väl. Sen kom chocken. För första gången någonsin fick jag nycklar in till gympasalens allra heligaste, idrottslärarens egna lilla rum. Under hela min skoltid vilade det något lite farligt och nästan magiskt över lärarnas lilla kryp in i gympasalen. Jag tror faktisk aldrig jag sett innandömet på ett förrän nu. Och tur är väl det.

Jag trodde först inte det var sant. Tänkte att jag kanske drömde eller möjligtvis var väldigt trött. Men var jag än blickade så hittade jag inte det jag sökte. Och det var inte bara det att jag inte hittade vad jag trodde skulle finnas utan det fanns hör och häpna annat där istället. Snabbt fick jag skicka ut Astrid ur rummet. Jag ville vara ensam i detta. Ett barn ska inte behöva uppleva något sådant.

Det fanns en liten angränsande toalett dit jag tog min tillflykt. Till en början tänkte jag inte logiskt. Skulle jag stoppa huvudet i toastolen, sätta på det allra varmaste vattnet och medvetet bränna mig eller skulle jag bara ha låst och aldrig komma ut igen.

Efter ha tänkt igenom saken menas tårarna strömmade så bestämde jag mig. Jag ska gå stark ur det här. Vad som inte dödar härdar eller hur är talesättet. Så jag öppnar dörren med rak rygg och ett leende. Inget knäcker mig är min attityd.

Men jag blir osäker när jag återigen ser vad som gjort mig så knäckt. På väggen eller skrivbordet finns ingen bild av mig, idrottslärarens sambo sedan 21 år. Istället finns minst fyra pin-up bilder på den där Zlatan och så en bild på han som snor låtar av andra, Håkan H. Vad som gömmer sig i skrivbordslådorna vågar jag inte ens tänka på.

Jämnställdhetsproffs, feminister, förståsigpåare, ni som alltid kan och vet bäst, släpp allt ni har. Det finns att jobba på i ett lärarrum i en sliten gympasal i Mölndal. Blåljusen på annars åker det snart upp bilder på Scarlett Johansson, Madonna, Carola och Pamela Ewing på ett bibliotek nära er.

-:)

Otäck typ

Det finns något otäckt insmickrande i allt Jonas Hassen Khemiri skriver och säger. Jag har väldigt svårt för den mannen. 

London hösten 2013

Antagligen kommer minnet svikta om ett antal år. Då är jag helt säker på att bilden ovan tar mig tillbaka till härliga minnen. Som i det här fallet innefattar en underbar promenad genom London en sen onsdagkväll hösten 2013. Mitt sinne var redan upplyst men St Pancras tågstation gav det ytterligare skimmer.

Bara en stund innan hade resans mål avslutats. De sista ringande tonerna i Brand new love hade klingat ut. Både jag och Sebadoh har väl levt och ändrats under de dryga 20 år som gått sedan vi stötte på varandra för första gången. Kanske allra mest till ytan som kan ses nedan. För låtarna känns i många fall lika aktuella nu som då. För mig är Lou Barlow alltid kung.

Tidigare i höstas kom första skivan på 14 år. Som vanligt en något splittrad affär men också med 4 låtar som platsar på en best of Sebadoh skiva. Vilket innebär är det är låtar som är fenomenala. Spelningen på Scala inleddes med en av dem, I Will. Efter det lugna gitarrplocket i början av låten så blev det närmast en chock när bas och trummor smällde till och gav bandet det rockigaste och högsta ljudet jag hört. En underbar överkörning.

Under en Sebadoh-spelning har tidigare vad som helst kunnat hända. Många gånger har det hänt att de avbrutit låtar mitt i (glömmer aldrig när de inte fick till Too Pure i Lund 1996) eller att de gått av scenen tidigt. Numera är de mer stabila. Fortfarande lite ursäktande men med klart mer pondus. Det är övervägande en fördel. Men det kan nog också göra att de spelar ganska få lugna låtar. Jag saknade låtar som Together or alone, Love is stronger, Soul and fire och Willing to wait i låtlistan.

Förutom att jag saknade en handfull personliga favoriter så var det värt alla pengar i vägen att resa till Scala (för övrigt ett väldigt bra spelställe) för att se denna spelning. Och att på köpet få en pratstund med Lou Barlow är mer än man kan önska sig. När jag nämnde att jag åkt från Sverige för att kolla så blev han något paff. Bästa låtar på konserten var nämda I will, Forced love, Skull, On fire och så klart dängan Beauty of the ride som någon så bra spelade in. En pint till den som ser min nacke.



Övriga timmar i London spenderade på stamhaken. Skivaffärerna längs Berwick st, bokhandlarna på Charing cross, obligatoriska handla-till-barnen rundan på Oxford  och självklart på favoritpuben Bradley's Spanish bar på Hanway st. Jukeboxen fick som vanligt mina mynt. Tre höjdarlåtar som ackompanjerade mina pints var Lil red riding hood med Sam the Sham & the Pharaohs, Fools gold med Stone Roses och Hell ain't a bad place to be med AC/DC.

I februari är dags för nästa resa sägs det.

Kände mig från början melankolisk och så spelar högtalarsystemet Mark Lanegan. Snacka om att hitta rätt Mr Dj. 

Och som om det inte vore nog så kommer helt osannolikt Mermaids med Nick Cave. Det verkar vara min kväll ikväll. 

Starta om tidsräkningen

Äntligen är hon här. Lizarazu flyttade idag från obygden på Orust till city of Majorna. 

Fortsätt framåt

Willy Vlautin - Lean on Pete

Återigen har Vlautin skrivit en bok som biter sig fast. Under själva läsningen blev den lite tradig men så här några veckor efteråt så är det inte det jag kommer ihåg. Istället tänker jag mycket på historien om 15-årige Charlie och hur vuxenvärlden svek honom gång på gång.

När man tror att det kommit en vändning går hans enda riktiga vän och dör. I ett oerhört känsligt, men ändå rättframt, parti i så dör alltså Lean on Pete. Det är nästan som man inte orkar mer. Men precis som Charlie kan man inte lägga sig ner och dö. Man måste gå vidare.

Som vanligt skildrar Vlautin amerikanska white trash miljöer. Personer och platser där misären är påtaglig. Kanske inte så mycket i fattigdom som i uppgivenhet. Det finns inget eller väldigt lite att se fram emot. Det Vlautin så skickligt undviker är att frossa i det. Omgivningarna är mer ett faktum. Det är själva historien som är grejen. Och en väldigt bra grej.

En solskenshistoria

Att få ett personligt mejl från Bob Woodruff gjorde min dag. Att han i samma mejl bifogade en demoversion av låten A lovin' eye gjorde min vecka. 

I ett års tid har jag väntat på hans nya skiva. Och när den väl kommer så finns A lovin eye inte med. Men när Bob läste mitt inlägg på hans skivbolags facebooksida så tog han kontakt med mig. Och när han fick hela min story så tyckte han att jag skulle ha låten (som var sparad till nästa skiva). 

Men nu kan jag som en av få i världen njuta av denna helt underbara låt. 

Imponerande om fruktansvärd händelse

Erika Fatland - Året utan sommar

Ibland undrar jag varför man utsätter sig för att läsa om fasansfulla händelser. Eller ännu värre varför man väljer att kolla klipp på nätet om samma händelser. Jag antar att det i grunden har något att göra med själbevarelsedriften att vara glad att man lever. Och att man varken ska eller kan blunda för världen utanför sin egen lilla bubbla.

Men så finns känslan där ibland att man på något sätt gottar sig i det hemska man läser eller ser. Det känns inte bra. Erika Fatlands bok Året utan sommar kan man dock gilla utan några som helst tveksamheter. Det är en mycket genomarbetad och bra bok om händelserna i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011.

Fatland har gjort ett enormt researcharbete där hon bakar in massor av intressant info. Hon går på djupet på väldigt mycket. Hon skriver oerhört känslosamma vittnesskildringar, hon intervjuar terrorexperter runtom i världen för att försöka hitta svar på Breiviks metoder och bakgrund, hon pratar med offrens anhöriga. Hon bakar ihop detta och mycket annat till en mycket läsvärd bok.

Det är förstås omöjligt att förstå den otroliga fasan de som blev fast på Utöya måste känt. Men Fatland kommer nog så nära det går. Det som berör mig mest är hur polisens misslyckade insats, det gjordes grova misstag vilket gjorde att tog lång tid innan de kom till ön. Hade de skött sitt jobb så skulle många ungdomar som blev skjutna de sista 20 minuterna innan han greps antagligen levt idag.

Finbesök från Seattle

Dylan Carlson - Gbg, Nefertiti, 2 oktober 2013

Den skiva jag kanske lyssnat allra mest på under det senaste året är Earths senaste. Jag antar att den har någon sorts terapeustisk och meditativ funktion i en ganska stressfylld tillvaro. Man ska egentligen inte analysera och krångla till det. Jag gillar i vilket fall Angels of darkness, demons of light II väldigt mycket.

Spelningen på Truckstop för något år sedan var mästerlig. Nu var Dylan Carlson åter i stan. Den här gången solo bara ackompanjerad av en trummis. Det fungerade alldeles utmärkt det också. Nefertiti var en perfekt lokal för långa nervkittlande låtar. 

Det är något speciellt med tonklangen i Dylans gitarrer som berör mig. Skitsamma vad det är. Det jag vet är att det känns ända in i märgen. Och att få stå bara någon meter ifrån och få volymen rakt in i kroppen gör det förstås till en onsdagskväll i toppklass. 

Roskilde 2013

Roskilde 2013

Jag kom på att jag inte gjort någon skriftlig sammanfattning från årets Roskildefestival. Det är klart att man måste ha en sådan. Så här nästan tre månader efteråt så är det kanske lite vagare konturer kring de minnen man har men det känns ändå som om man minns allt härligt som hände ganska tydligt.

I år startade resan som vanligt på onsdagen från Göteborg. Det ovanliga var att vi bara var två i bilen från start. Magnus höll sig hemma i år. Bilturen gick först ut till Hisingen för att få tag på kolsyreis. Efter lite felkörningar hittade vi det vi behövde och resan söderut startade.

Det var heller ingen Henning som skulle tas upp i Helsingborg. I år flög han snyggt in från London istället. Och Andreas tog bilen ner direkt från jobb på fredagen. Så det var jag och Martin som fick fritt utrymme i bussen. Efter överfarten till Danmark så böjrade känslan verkligen infinna sig. Fem dagar av ren livsnjutning väntade.

Att komma fram med husbussen till campingen är alltid spännande. Efter att de två föregående åren med både tur och skicklighet fått kanonplatser så var det i år mer tveksamt hur man skulle lyckas. Väl framme så försökte vi lite halvhjärtat komma in i första området men det gick inte men det visade sig att där vi hamnade fungerade alldeles utmärkt.

Den första ölen väl framme på campingen är som alltid årets bästa. För mig finns det inget bättre än att långsamt installera sig, sätta upp förtältet, ta fram bandaren och kolla in grannarna och ta en Sort guld. Första låten på årets roskilde cd är låten nedan. En perfekt start på äventyren som väntade.

Onsdagen är som vanligt underbart fri. Spelningarna har inte börjat ännu och man kan bara ha det gått utan att det finns några måsten. Detta året dök Henning upp direkt från London. Snart var dansen och festen och partyt igång vilket kan ses på korten överst. Det visade sig att vi hade väldigt trevliga grannar i år. Och framåt kvällningen var det full fart. Ett oförglömligt minne är förstås när campingbordet rasade mitt under förfesten. Vi som var där och såg allt ske kommer som sagt aldrig glömma det.

Första kvällen slutade med att ett par tyska män från Dusseldorf lagade frukost mitt i natten. Ägg och bacon smakade mumma och snack om ditten och datten gjorde att man verkligen såg fram emot den kommande festivalen med tillförsikt.

De kommande dagarna var som vanligt ett sammelsurium av festande, god mat, bästa vännerna, nya möten, solsken, badande, långa promenader, oväntade händelser och så klart en massa konserter. Nedan följer en redogörelse, som jag skrev på festivalens forum, över hur jag ser på det jag såg på musiken på festivalen 2013. I Danmark har de tydligen 6 som det högsta betyget.

Suicidal Tendencies: 4/6 great with some energy from the beginning.
Savages: 3/6 great bassplayer but the songs sound the same.
Jake Bugg: 5,5/6 he's quite a genius. Simple songs but so great.
Slipknot: 4/6 only saw the first 30 minutes but much better than expected.
Disclosure: 4/6 don't remember much but i believe i danced.
Andy Stott: 4,5/6 perfect music for the Gloria stage.
Bombino: 4/6 good rhythms to chill out to.
Jonathan Wilson: 5/6 great voice and awesome guitarplayer.
Bobby Womack: 6/6 Unbelivebly great! He may not have the same voice today but he has soul and so did his band and most of all his backing singers!
Rihanna: 4,5/6 In the beginning it was quite weak but the last 35 minutes was really really good. A great booking.
Simian Mobile Disco: 3,5/6 don't remember much but i believe i danced.
Parquet Courts: 3,5/6 their popsongs are great the other stuff not so great.
Kris Kristoffersson: 3/6 slept through most of it.
The National: 5/6 they did mangage to handle the orange stage very good.
Metallica: 5/6 a perfect headliner. did miss some songs from their first two albums.
Goat: 5/6 much better live than when i saw them in december. what a party
Uncle Acid and the deadbeats: 5,5/6 very very good in the middle of the night. they got my energy back.
Airbourne: 5/6 don't think i never seen a band work so hard.
Kid Koala 4/6 a crazy show.
Holy Other 5/6 absolutley perfect chill-out music.
The Bots 3,5/6 cool guys but they need to work on their songwriting.

Nedan är några klipp som jag ständigt återkommer till från året 2013:



Sista halvtimmen var ren glädje.

 

Den mexikanska drinken till Goat var den starkaste, äckligaste och samtidigt godaste drinken jag någonsin smakat.

 

Jag älskade varje sekund av Jake Bugg

.

Här mådde man verkligen som en prins framför scenen.

 

Jag har aldrig någonsin sett en sådan energi från scen en söndag. Helt makalöst. Och han kan öppna ölburkar.

 

Klockan tre på natten gick de på scenen. Och det var så fantastiskt bra. Ett oförglömligt minne faktiskt.

 

Perfekt huvudband. Inledningen med Blackened var helt klart gåshud.

Nu är det nio månader kvar till nästa festival. Jag längtar som ett litet barn. Och det skäms jag inte det minsta för. Åtminstone ett par gånger i veckan så tänker jag tillbaka på hur jag satt och lyssnade på Jubilee street med Nick Cave klockan 5 på söndagmorgonen på en öde camping. För mig är det höjden av njutning. Om det är bra eller dåligt får andra avgöra. Det enda jag vet är att mitt allra största intresse, musik, maximeras under dessa dagar på Roskilde. 

Bokslukare på scen

 

Petter fick frågan på samma scen om hur han kände efter ha givit ut en bok? Förvåning och något han aldrig trodde som 14-åring var hans svar. Jag hade avgett samma svar om jag fått frågan hur det kändes att stå på scen och presentera min bokslukarklubb på Bokmässan.

 

Nåväl, det gick ganska bra och jag är nästan mest stolt över att Ella (och de fyra andra barnen som var med) som också var med och vågade prata i mikrofon inför publiken. Det hade jag verkligen inte gjort som femteklassare.

 

Själv laddade jag upp med Johnny Cash och Slayer innan. Därav de svara kläderna och det något forcerade talet.

Lefkas

 

 

Ett gäng bilder från en underbar vecka på Lefkas. Jag skulle sätta mig flyget igen direkt om det fanns möjlighet. 

Working for the SDF Majorna

Första arbetsdagen efter semestern var brutalt jobbig. Snart är det verkligen dags att ta ut alla pengar och bege sig till kasinot. Allt på rött tre gånger. Om kulan rullar rätt är jag inte sen att lämna in min avskedsansökan.

Gitarrhjälte

Att se en av sina bästa vänner stå på Sticky Fingers scen inför 400 personer var riktigt mäktigt. Och det hördes hur alla timmar med gitarren givit resultat. Grymt var det.

För mig höjde sig Ram många procent live om man jämför med skivorna. På Sticky fanns en tyngd och framförallt ett snyggt heavy metal sväng på ett gäng låtar. De skulle gärna våga ta fram sin hittiga ådra mer, enligt mig.

Defend yourself

Som vanligt med Sebadoh är nya skivan ojämn. Men också som vanligt innehåller den en handfull Lou Barlow låtar som jag kommer köra på repeat i natt. 

Det finns nog ändå ingen som sveper om hela mitt hjärta som han gör. Vissa strofer i nya låtarna Love you here, I will och Let it out hittar verkligen de där riktigt höga musikaliska vibbarna som blir svårare och svårare att få. 

Tre ackord räcker

Trubbel och The Hex Dispensers - Gbg, Pustervik 6 september 2013

I rätt läge finns det inte något mycket som slår punk. Igår var ett sådant läge. Det är energin, de tre ackorden och leva för stunden man vill åt. Allt det och mycket mer kunde prickas av när The Hex Dispensers och Trubbel stod på Pusterviks scen. Det är något visst med personer som gillar punk. Det finns en öppenhet och framförallt är de bra på att festa så stämningen blir minst sagt uppsluppen.

The Hex Dispensers från Austin lirar rak punk rock n' roll som är som gjord för att höras live på hög volym. Varje låt är lika den andra. Och här är det så klart bara positivt. För att de ska kvala in till det allra översta skiktet så vill jag ha rösten lite klarare. Men det är närmast en petitess i sammanhanget.

I ett par år har jag varit på väg att se Trubbel. Men det har alltid kommit Trubbel i vägen. Innan har det alltid funnits något som gjort att punk på svenska har haft svårt att ta sig igenom mitt nålsöga. Men jag har mognat och inser att det finns mycket bra.

Trubbel har en fanatisk hemmapublik och piskar upp stämningen. På golvet framför scenen finns ingen morgondag. Efteråt är känslan: vad hände egentligen? Så här dagen efter går man och gnolar på hittar som Levande död och Gbg city.

The sky is everywhere

Selena Gomez - Stockholm, Arenan 31 augusti 2013

Hur skulle det egentligen bli? Det var den stora frågan jag ställde mig inför den här konserten. Kan hon sjunga live, vad är det för show hon har med sig till Europa, kommer Ella bli besviken och kommer det någon publik? På den sista punkten fick vi svaret direkt. När vi kom fram lagom till insläpp så var kön säkert 700 meter lång. Folk hade hängt där hela dagen för att få bra platser tydligen.Snabbt såg man att Selenas fans till 95 % är tjejer. Medelåldern låg nog på 14 år.

Min lite negativa sida slog till när kön var så lång men faktum är att det gick riktigt smidigt att komma in. En halvtimme kändes inte som jobbigt i det läget. Väl inne så kom en annan stor fråga jag ställt mig upp. Hur ska Ella kunna se något. Arenan har endast en pytteliten läktare resten är ståplats på golvet. Och innan vi kom in så stod redan minst 3000 åskådare på golvet. Men eftersom Ella är rätt lång och publiken inte mycket äldre så hittade vi en plats där det kändes som vi såg scenen bra.

Som uppvärmare fungerade Anton Ewald. Han med låten Beggin från melodifestivalen. Tjejerna tjöt rätt högt när kom in och direkt avfyrade just den låten till förinspelad musik och sång. Sången låg lågt så han sjöng över den. Hur kul kan det vara egentligen. Nåväl tjejerna gillade det och jag tyckte det var halvdant.

Det var så klart Ellas konsert detta. Hennes första stora. Hon har sett Selena Gomez i Disney channel många många gånger hos mormor och morfar. Eftersom alla konserter i vanliga fall har 13 års gräns var det klart att vi var tvugna att åka på denna där det inte fanns någon åldersgräns.

Och jag tror faktiskt att Ella aldrig kommer glömma den här kvällen. Inte för att konserten var oförglömlig utan för att det var en stor happening. Nu var faktiskt konsert rätt oförglömlig också. I alla fall var jag oerhört positivt överraskad. För Selena bjöd på en riktig show.

Med sig hade hon ett band som lyckades skapa en livekänsla i den annars ganska mekaniska popmusiken. Det fanns körtjejer som fyllde i Selenas något tunna röst och det fanns dansare som gav allt de hade. Och det fanns framförallt en riktigt häftig ljusshow. Där hade de verkligen lyckats. Det var som att åka tidsmaskin tillbaka till de stora hårdrocksspelningarna på Scandinavium på 80-talet.

Låtmässigt har Selena tillräckligt med variation för att inte bli tråkig. Hon ligger visserligen långt efter de låtar som exempelvis Rihanna besitter. Men det finns ändå likheter med den här spelningen och Rihannas på Roskilde i somras. Båda är unga tjejer som pumpar upp ett party på scenen.


Bifallet från publiken var bland det högsta jag någonsin hört. Rena Beatles-tjuten genom hela spelningen. Se klippet ovan. Telefonerna spelade in det mesta, det dansades, man hade skrivit Selenas namn i pannan och man sjöng med i låtarna. Jag och Ella var något lugnare men vi hade en underbar kväll.

Promenaden hemåt i Stockholmsnatten över Skansbron och genom Söder var en perfekt avslutning på en kväll jag kommer minnas för alltid. Jag och Ella såg stjärnorna dansa.