Roskilde 2013

Roskilde 2013

Jag kom på att jag inte gjort någon skriftlig sammanfattning från årets Roskildefestival. Det är klart att man måste ha en sådan. Så här nästan tre månader efteråt så är det kanske lite vagare konturer kring de minnen man har men det känns ändå som om man minns allt härligt som hände ganska tydligt.

I år startade resan som vanligt på onsdagen från Göteborg. Det ovanliga var att vi bara var två i bilen från start. Magnus höll sig hemma i år. Bilturen gick först ut till Hisingen för att få tag på kolsyreis. Efter lite felkörningar hittade vi det vi behövde och resan söderut startade.

Det var heller ingen Henning som skulle tas upp i Helsingborg. I år flög han snyggt in från London istället. Och Andreas tog bilen ner direkt från jobb på fredagen. Så det var jag och Martin som fick fritt utrymme i bussen. Efter överfarten till Danmark så böjrade känslan verkligen infinna sig. Fem dagar av ren livsnjutning väntade.

Att komma fram med husbussen till campingen är alltid spännande. Efter att de två föregående åren med både tur och skicklighet fått kanonplatser så var det i år mer tveksamt hur man skulle lyckas. Väl framme så försökte vi lite halvhjärtat komma in i första området men det gick inte men det visade sig att där vi hamnade fungerade alldeles utmärkt.

Den första ölen väl framme på campingen är som alltid årets bästa. För mig finns det inget bättre än att långsamt installera sig, sätta upp förtältet, ta fram bandaren och kolla in grannarna och ta en Sort guld. Första låten på årets roskilde cd är låten nedan. En perfekt start på äventyren som väntade.

Onsdagen är som vanligt underbart fri. Spelningarna har inte börjat ännu och man kan bara ha det gått utan att det finns några måsten. Detta året dök Henning upp direkt från London. Snart var dansen och festen och partyt igång vilket kan ses på korten överst. Det visade sig att vi hade väldigt trevliga grannar i år. Och framåt kvällningen var det full fart. Ett oförglömligt minne är förstås när campingbordet rasade mitt under förfesten. Vi som var där och såg allt ske kommer som sagt aldrig glömma det.

Första kvällen slutade med att ett par tyska män från Dusseldorf lagade frukost mitt i natten. Ägg och bacon smakade mumma och snack om ditten och datten gjorde att man verkligen såg fram emot den kommande festivalen med tillförsikt.

De kommande dagarna var som vanligt ett sammelsurium av festande, god mat, bästa vännerna, nya möten, solsken, badande, långa promenader, oväntade händelser och så klart en massa konserter. Nedan följer en redogörelse, som jag skrev på festivalens forum, över hur jag ser på det jag såg på musiken på festivalen 2013. I Danmark har de tydligen 6 som det högsta betyget.

Suicidal Tendencies: 4/6 great with some energy from the beginning.
Savages: 3/6 great bassplayer but the songs sound the same.
Jake Bugg: 5,5/6 he's quite a genius. Simple songs but so great.
Slipknot: 4/6 only saw the first 30 minutes but much better than expected.
Disclosure: 4/6 don't remember much but i believe i danced.
Andy Stott: 4,5/6 perfect music for the Gloria stage.
Bombino: 4/6 good rhythms to chill out to.
Jonathan Wilson: 5/6 great voice and awesome guitarplayer.
Bobby Womack: 6/6 Unbelivebly great! He may not have the same voice today but he has soul and so did his band and most of all his backing singers!
Rihanna: 4,5/6 In the beginning it was quite weak but the last 35 minutes was really really good. A great booking.
Simian Mobile Disco: 3,5/6 don't remember much but i believe i danced.
Parquet Courts: 3,5/6 their popsongs are great the other stuff not so great.
Kris Kristoffersson: 3/6 slept through most of it.
The National: 5/6 they did mangage to handle the orange stage very good.
Metallica: 5/6 a perfect headliner. did miss some songs from their first two albums.
Goat: 5/6 much better live than when i saw them in december. what a party
Uncle Acid and the deadbeats: 5,5/6 very very good in the middle of the night. they got my energy back.
Airbourne: 5/6 don't think i never seen a band work so hard.
Kid Koala 4/6 a crazy show.
Holy Other 5/6 absolutley perfect chill-out music.
The Bots 3,5/6 cool guys but they need to work on their songwriting.

Nedan är några klipp som jag ständigt återkommer till från året 2013:



Sista halvtimmen var ren glädje.

 

Den mexikanska drinken till Goat var den starkaste, äckligaste och samtidigt godaste drinken jag någonsin smakat.

 

Jag älskade varje sekund av Jake Bugg

.

Här mådde man verkligen som en prins framför scenen.

 

Jag har aldrig någonsin sett en sådan energi från scen en söndag. Helt makalöst. Och han kan öppna ölburkar.

 

Klockan tre på natten gick de på scenen. Och det var så fantastiskt bra. Ett oförglömligt minne faktiskt.

 

Perfekt huvudband. Inledningen med Blackened var helt klart gåshud.

Nu är det nio månader kvar till nästa festival. Jag längtar som ett litet barn. Och det skäms jag inte det minsta för. Åtminstone ett par gånger i veckan så tänker jag tillbaka på hur jag satt och lyssnade på Jubilee street med Nick Cave klockan 5 på söndagmorgonen på en öde camping. För mig är det höjden av njutning. Om det är bra eller dåligt får andra avgöra. Det enda jag vet är att mitt allra största intresse, musik, maximeras under dessa dagar på Roskilde. 

Bokslukare på scen

 

Petter fick frågan på samma scen om hur han kände efter ha givit ut en bok? Förvåning och något han aldrig trodde som 14-åring var hans svar. Jag hade avgett samma svar om jag fått frågan hur det kändes att stå på scen och presentera min bokslukarklubb på Bokmässan.

 

Nåväl, det gick ganska bra och jag är nästan mest stolt över att Ella (och de fyra andra barnen som var med) som också var med och vågade prata i mikrofon inför publiken. Det hade jag verkligen inte gjort som femteklassare.

 

Själv laddade jag upp med Johnny Cash och Slayer innan. Därav de svara kläderna och det något forcerade talet.

Lefkas

 

 

Ett gäng bilder från en underbar vecka på Lefkas. Jag skulle sätta mig flyget igen direkt om det fanns möjlighet. 

Working for the SDF Majorna

Första arbetsdagen efter semestern var brutalt jobbig. Snart är det verkligen dags att ta ut alla pengar och bege sig till kasinot. Allt på rött tre gånger. Om kulan rullar rätt är jag inte sen att lämna in min avskedsansökan.

Gitarrhjälte

Att se en av sina bästa vänner stå på Sticky Fingers scen inför 400 personer var riktigt mäktigt. Och det hördes hur alla timmar med gitarren givit resultat. Grymt var det.

För mig höjde sig Ram många procent live om man jämför med skivorna. På Sticky fanns en tyngd och framförallt ett snyggt heavy metal sväng på ett gäng låtar. De skulle gärna våga ta fram sin hittiga ådra mer, enligt mig.

Defend yourself

Som vanligt med Sebadoh är nya skivan ojämn. Men också som vanligt innehåller den en handfull Lou Barlow låtar som jag kommer köra på repeat i natt. 

Det finns nog ändå ingen som sveper om hela mitt hjärta som han gör. Vissa strofer i nya låtarna Love you here, I will och Let it out hittar verkligen de där riktigt höga musikaliska vibbarna som blir svårare och svårare att få. 

Tre ackord räcker

Trubbel och The Hex Dispensers - Gbg, Pustervik 6 september 2013

I rätt läge finns det inte något mycket som slår punk. Igår var ett sådant läge. Det är energin, de tre ackorden och leva för stunden man vill åt. Allt det och mycket mer kunde prickas av när The Hex Dispensers och Trubbel stod på Pusterviks scen. Det är något visst med personer som gillar punk. Det finns en öppenhet och framförallt är de bra på att festa så stämningen blir minst sagt uppsluppen.

The Hex Dispensers från Austin lirar rak punk rock n' roll som är som gjord för att höras live på hög volym. Varje låt är lika den andra. Och här är det så klart bara positivt. För att de ska kvala in till det allra översta skiktet så vill jag ha rösten lite klarare. Men det är närmast en petitess i sammanhanget.

I ett par år har jag varit på väg att se Trubbel. Men det har alltid kommit Trubbel i vägen. Innan har det alltid funnits något som gjort att punk på svenska har haft svårt att ta sig igenom mitt nålsöga. Men jag har mognat och inser att det finns mycket bra.

Trubbel har en fanatisk hemmapublik och piskar upp stämningen. På golvet framför scenen finns ingen morgondag. Efteråt är känslan: vad hände egentligen? Så här dagen efter går man och gnolar på hittar som Levande död och Gbg city.

The sky is everywhere

Selena Gomez - Stockholm, Arenan 31 augusti 2013

Hur skulle det egentligen bli? Det var den stora frågan jag ställde mig inför den här konserten. Kan hon sjunga live, vad är det för show hon har med sig till Europa, kommer Ella bli besviken och kommer det någon publik? På den sista punkten fick vi svaret direkt. När vi kom fram lagom till insläpp så var kön säkert 700 meter lång. Folk hade hängt där hela dagen för att få bra platser tydligen.Snabbt såg man att Selenas fans till 95 % är tjejer. Medelåldern låg nog på 14 år.

Min lite negativa sida slog till när kön var så lång men faktum är att det gick riktigt smidigt att komma in. En halvtimme kändes inte som jobbigt i det läget. Väl inne så kom en annan stor fråga jag ställt mig upp. Hur ska Ella kunna se något. Arenan har endast en pytteliten läktare resten är ståplats på golvet. Och innan vi kom in så stod redan minst 3000 åskådare på golvet. Men eftersom Ella är rätt lång och publiken inte mycket äldre så hittade vi en plats där det kändes som vi såg scenen bra.

Som uppvärmare fungerade Anton Ewald. Han med låten Beggin från melodifestivalen. Tjejerna tjöt rätt högt när kom in och direkt avfyrade just den låten till förinspelad musik och sång. Sången låg lågt så han sjöng över den. Hur kul kan det vara egentligen. Nåväl tjejerna gillade det och jag tyckte det var halvdant.

Det var så klart Ellas konsert detta. Hennes första stora. Hon har sett Selena Gomez i Disney channel många många gånger hos mormor och morfar. Eftersom alla konserter i vanliga fall har 13 års gräns var det klart att vi var tvugna att åka på denna där det inte fanns någon åldersgräns.

Och jag tror faktiskt att Ella aldrig kommer glömma den här kvällen. Inte för att konserten var oförglömlig utan för att det var en stor happening. Nu var faktiskt konsert rätt oförglömlig också. I alla fall var jag oerhört positivt överraskad. För Selena bjöd på en riktig show.

Med sig hade hon ett band som lyckades skapa en livekänsla i den annars ganska mekaniska popmusiken. Det fanns körtjejer som fyllde i Selenas något tunna röst och det fanns dansare som gav allt de hade. Och det fanns framförallt en riktigt häftig ljusshow. Där hade de verkligen lyckats. Det var som att åka tidsmaskin tillbaka till de stora hårdrocksspelningarna på Scandinavium på 80-talet.

Låtmässigt har Selena tillräckligt med variation för att inte bli tråkig. Hon ligger visserligen långt efter de låtar som exempelvis Rihanna besitter. Men det finns ändå likheter med den här spelningen och Rihannas på Roskilde i somras. Båda är unga tjejer som pumpar upp ett party på scenen.


Bifallet från publiken var bland det högsta jag någonsin hört. Rena Beatles-tjuten genom hela spelningen. Se klippet ovan. Telefonerna spelade in det mesta, det dansades, man hade skrivit Selenas namn i pannan och man sjöng med i låtarna. Jag och Ella var något lugnare men vi hade en underbar kväll.

Promenaden hemåt i Stockholmsnatten över Skansbron och genom Söder var en perfekt avslutning på en kväll jag kommer minnas för alltid. Jag och Ella såg stjärnorna dansa.

 

Göteborg running club

Förra veckan var det en fotograf med på löppasset. Då gällde det så klart att ligga med i täten. Intervaller på slät mark mot skönt motstånd.

Dagens pass gick under namnet all hill. Vilket då betydde att allt vi gjorde skedde i och runt pliktabacken. Stundtals vansinnigt jobbigt men också väldigt roligt.

Det är så här de ska ses

Bad Religion - Göteborg, Sticky Fingers 22 juli 2013

Ända sedan jag traskade hem med Against the grain plattan i skivpåsen 1990 har jag längtat efter att se Bad Religion på ett litet ställe. Tänk att det var dags 23 år senare. Det är rätt fantastiskt. Jag har tydliga minnen hur jag satt i bilen utanför Socialkontoret (jag jobbade där) på lunchrasterna och lyssnade på deras skivor. Och på kvällarna satt jag hemma och såg på en livevideo filmad i Tyskland på ett pytteställe. 

Om jag minns rätt har jag sett dem fem gånger tidigare men då bara på större scener eller festivaler. Flera av spelningarna har varit riktigt bra men det har tydligt känts att de gör musik för mindre ställen. Något arenaband är de verkligen inte. Och det yttersta beviset på det fick vi som var på Sticky den här sköna sommarkvällen.

För mig var det gåshud och ös under hela spelningen. Det var utan att överdriva som att befinna sig i en dröm. Särskilt när gamla godingar spelades som Anesthesia, I want to conquer the world, Sanity, No control, Recipe for hate, Do what you want, Suffer och No direction som spelades. Självklart hade jag önskat ändå mer gamla godingar. Särskilt Along the way saknade jag men det är på ett sätt skönt att de spelar rätt mycket nytt. Och det är väl det som är bandets storhet. De har aldrig stagnerat. Vissa senare skivor har haft sina dalar men det finns också massor av bra låtar. 

Vilket som är jag väldigt glad att jag fick stå ett par meter från Greg Graffin och de andra och höra alla dessa låtar jag älskat och fortfarande älskar så mycket. 

Ståpälsen vid de höga tonerna

Att Lou Barlow börjat lägga ut hemmainspelningar, av sina egna versioner av favoritlåtar, är det bästa som hänt på länge. Mitt hjärta håller faktiskt hans röst som en av de som betyder allra mest.

Bomber och Älvsborgsbron

Alla löpturer är inte likadana. I måndags så var vädret så fint att en liten joggingtur vid halv-nio skulle inte vara helt fel. Så på med skorna och iväg. I trapphuset så hörs plötsligt en jättesmäll utifrån gatan. Sedan kommer ytterligare en.

Väl ute på gatan så hänger folk ut från sina fönster och undrar vad som står på. Det ryker neråt Allmäna vägen. Tre killar kommer gående från tunneln på andra sidan gatan. Först ser de stressade ut men när de sedan ser publiken i fönstrerna får de sin mest malliga och tuffa look. Vid frågan vad det är som händer så rycker de nonchalant på axlarna och flinar fram att det var väl någon smällare. Att det är de som gjort några små bomber för att imponera i området stod utom allt tvivel. Det stod också utom allt tvivel att de sett för många amerikanska gangster filmer.

Nåväl, löprundan var fortfarande på. När jag kom till Västerleden dundrade några ambulanser förbi. Första tanken var att det var mer gangsterbomber i hemmakvarteret men det visade sig inte stämma. För när jag kom ner till Röda sten så var där en stor folksamling. Ingen visste till en början inte riktigt vad som hänt men alla stod och kollade upp mot den högsta delen av Älvsborgsbron. Hade någon hoppat eller vad hade hänt? I vattnet cirkulerade fyra polisbåtar. Samtidigt stod ganska många och fiskade som ingenting hade hänt.

En medelålders man kom fram till mig och sa att detta händer ofta, alltså att folk hoppar från bron. Han bodde i närheten och hörde utryckningarna, sa han. Hela situationen kändes olustig och löpsuget försvann mer eller mindre men jag började ändå jogga bort mot Nya varvet. Efter en kortare stund än jag tänkt vände jag åter hemåt. Det kändes som sagt inte riktigt bra.

Väl förbi Älvsborgsbron igen så var pådraget fortfarande stort. Precis när jag var under bron och tittade upp såg jag att det verkligen satt en person utanför alla avspärrningar. Han hade klättrat över räckena och sedan satt sig på en balk under bron. Han satt där och dinglade med benen 45 meter över vattnet. Ångesten från honom kändes ända ner.

Skulle man stanna kvar och se hur det gick eller skulle man bege sig hemåt? Instinkten var ju att det var spännande på ett olustig sätt men att det samtidigt inte kändes rätt att stå där och glo. Men det löste sig genom att han, innan jag hunnit komma till något beslut, ställde sig upp på balken. Alla drog efter andan. Vad händer?

Men då kom det en hand från andra sidan räcket. Han fattade handen och var strax efteråt över på rätt sida. Ett liv var räddat och förhoppnings får han den hjälp han behöver för att leva ett långt och lyckligt liv. Vad är en löprunda mot det.

Huset som lockar fram solen

Som vanligt strålande solsken när släktgården Gulleberg städades inför försäljning. Kom och köp! Här har ni världens chans att få alla möjligheter till ett toppboende på landet. Det är dock bra om ni är något händiga och gillar utmaningar. 

Let's talk about livin'

Det är inte varje fredagskväll man spenderar i Lindi Ortegas sällskap. Jag är glad att jag gjort det en gång under min livstid. 

Kvällens spelning på Röda sten var grym. Med hjälp av gitarristen Champagne bringade Lindi magi till vardagslivet. 

Pugh

Ett av de första orden jag lärde mig säga var Pugh. Syrran hade väl något med saken att göra. Om jag gillade hans musik då minns jag inte men jag borde väl gjort det. Jag har några gånger under årens lopp som vuxen försökt att gilla honom men inte lyckats lika bra. Visst finns det flera bra låtar, särskilt de mer raka rocklåtarna, men det händer inte mycket känslomässigt när jag spelar hans lite mer flummiga saker.

Nu har jag läst hans nya bok, Från Stora gatan 51 till Hog farm. En bok som helt säkert inte tillkommit utan hans medverkan i Så mycket bättre. Boken är inte direkt dålig men den skrapar verkligen bara på ytan. Efter att ha läst den vet jag inte mycket mer om Pugh vilket är synd för jag tror att han hade så mycket mer att säga.

Faktum är ändå att jag blev sugen att göra ytterligare ett försök med musiken. Det slutade ungefär som vanligt. Jag sjunger glatt Dinga linga Lena på repeat.

I väntans tider

Längtan att få hem detta gråa yrväder är gigantiskt. Men först måste mamman uppfostra henne ett gäng veckor till. 

Filmtajm

Kvällens film var Mammas pojkar. 

Betyg:

Första 10 minuterna 3 plus (några roliga scener faktiskt)

Minuterna 10-90 får 1 plus och de den sista kvarten en överkorsad geting. Totalt alltså en usel film. 

Dag 4 efter semestern vände det rejält. Först gick det lätt att gå upp. På jobbet var blickarna på klockan få. 

Men det var sen det hände på riktigt. För det visade sig att Toni Holgersson skulle spela i Bältesspännarparken. Helt ur det blå var han en punkt i kulturkalaset. Och vilken spelning han bjöd på. För första gången fick jag höra låtarna med bandet med. Grymt med Martin Hederos, Ludvig Dahlberg och Anna Maria Espinosa med. Andreas Söderlund på gitarr är alltid lika suverän. 

Lite slitnare hade Toni allt blivit men att han med sina två senaste plattor är mästerverk är helt klart ett faktum. Poste restante var kvällens stora låt. 

Och som inte det var nog han jag och Ella till GU för att se GAIS bärga hem tre poäng. Daniel Mendes, vilket nyförvärv! 

Grus i ögonen

Dag 2 efter semestern var inte mycket roligare än dag 1.

Det hjälper ändå lite att tänka tillbaka på nätterna i Roskilde. Glädje men samtidigt inget typ av liv man orkar i längden. 

Så imorgon dag 3 vänder det nog. 

Matlådan

De där jävla matlådorna som ska rotas fram från denna vecka ger mig ångest. Semestern har gått alldeles för snabbt. Och att då helt plötsligt stå i panik och leta matlådor på morgonen är rena skräcken. Alternativet att strunta i matlådan och äta ute är marginellt bättre då jag inte alls är redo att möta de viljelösa kyparna som finns runtom Chapmans torg.

Jag är helt enkelt inte redo att börja jobba. Och så ska höstens alla programpunkter planeras och förberedas. Innan jag ens kommit till hälften så ser det fullspäckat ut.Ser man positivt på det innebär det en mängd möten. En del roliga en del jobbiga. Ser man krasst på det så är mitt liv som rinner iväg. Finns verkligen tiden?

Kanske läge att dra ner till casinot och satsa allt på rött ändå.