Då var det dags igen

I morgon börjar nedräkningen. Jag har de senaste veckorna blåst ut allt öronvax och verkligen lyssnat på musik. Så nu finns det en lista. Och jag kan redan nu avslöja att det kommit massor av bra musik under 2012. Det finns också flera besvikelser under året, några riktigt rejäla. Och det kommer garanterat finnas album jag upptäcker i efterhand eller som behövt mer lyssningar som borde varit med. Men sånt är livet, just nu är det dessa 50 plattor som är bäst.

Män i min smak

En outgiven Townes låt och en trailer för kommande Nick Cave skiva är klipp man inte hittar varje dag.

November

Den mest gripande läsningen just nu är Kristan Gidlunds blogg. Han är obotligt sjuk i cancer och skildrar sitt liv genom sina texter på ett oerhört rättframt, känslosamt och skickligt sätt. Varje inlägg ger mig en klump i halsen och tankeställare över mitt eget liv. Början till slutet av livet kan komma när som helst.

Det går givetvis inte att gå omkring och tänka att man ska bli sjuk eller drabbas av någon olycka. Ändå mindre går det att tänka på att någon i ens familj ska drabbas vilket vore dubbelt värre. Samtidigt är man i ett skede av livet där allt inget är självklart längre. Förhoppningsvis har man långt kvar men känslan av odödlighet har sedan ett tag tillbaka lämnat mig.

Kanske har det att göra med de senaste begravningarna, kanske har det att göra med att det bara är 10 år tills jag är lika gammal som min pappa var när han dog, kanske har det att göra med att barnen blir så stora att de ska klara en del avgörande situationer själva ute i den stora världen, kanske har det att göra med att jag lyssnat på den fantastiske men mörkerframkallande Tim Heckers, kanske är mitt kynne på detta sätt, kanske är det ibland ett behov som måste uppfyllas.

Just det sista tror jag är viktigt. Vill man leva ett bra liv måste man också ibland gå ner och brottas med det jobbiga. Det är inte bara av ondo att skrämmas av döden. Litegrann som när man ser en skräckfilm så kan känslorna i dessa lägen vara sådär krypande sköna. Skillnaden mot skräckfilmen är dock stor. De känslorna kan skapas genom bildrutor på en tv-skärm och man kan välja om man vill ha dem eller inte. De bilder och känslor man skapar inom sig är mer som ett starkt rus som man får leva med vare sig man vill eller inte.

Imorgon när jag sitter vid frukostbordet med barnen och L finns dock inte döden närvarande. Det vore ju en överdrift att säga att vi sitter som i en reklamfilm för Kellogs där allt ljus skiner på oss och där ingen är det minsta morgontrött. Men förutom lite gnäll på GP, några "kom igen nu då, nu får vi snabba oss" och en dust med frysboxen för att hitta någon matlåda, så är det fantastiska livet i allra högsta grad närvarande.

Glöm inte att läsa bloggen, det var vad det här inlägget handlade om.
http://ikroppenmin.blogspot.se/

Monoton magi

Det finns musik  för alla sinnesstämningar.

Lonely hills of Nevada sage, and then there's Reno centre stage

Willy Vlautin - Motellivet

Han har något riktigt stor i sig Vlautin. Efter ha läst två romaner av honom på kort tid så längtar jag redan efter en till. Förra boken Norrut gav jag 3,5 i betyg. Kanske var det lite snålt för det har fortfarande inte lämnat mig. Samma sak är det nog med Motellivet.

Jag skulle kunna ge den 3,5 också men samtidigt har jag lärt mig bättre. Den till synes enkla historien om de två loser-bröderna Flannigan från Reno är mer än vad den ger sken av. Vlautin ska egentligen inte jämföras med Charles Bukowski för de är väldigt olika men de har en sak gemensamt. Nämligen skickligheten att beskriva de på samhällets botten på ett väldigt värdigt sätt.

Vlautins text om Frank och Jerry Lee tar sin början när Jerry Lee råkar köra på en cyklist en mörk kväll. Trots att Jerry Lee inte gjorde något fel flyr han och Frank från staden. Samvetet tillsammans med drickande, lite pengar och deras föräldralösa bakgrund bådar inte för att det ska gå bra.

Skildringen av deras färd är amerikansk romantisk trots att den i mångt och mycket skildrar misär och missbruk. I vilket fall blir jag sugen på att åka till Reno och städerna däromkring i en gammal bil, bo på motell, äta på billiga hak och lyssna på Willie Nelson.

Betyg: GGGG

The Kind of Man I Am

- Pappa du köper skivor för 1200 kronor och mamma har bara 75 kronor kvar på sitt konto. Så står Ella och säger precis när jag hittat 17 härliga countryskivor på Bengans. Han som tar betalt ler lite men vill gärna ha mina pengar och de får han förstås. För det är dags att lära Ella att musik är viktigare än mycket annat.

Att gå vinylsläpp har jag egentligen slutat med. Det är för psykiskt påfrestande att se andra gå iväg med skivor jag vill ha. Det är ju ett lotteri vilka skivbackar som man själv hamnar vid. Men eftersom jag och Ella ändå skulle passera Bengans vid denna tidpunkt så är klart att det var värt ett försök.

Samma gubbar, det är bara gubbar, som när jag för 3 år sedan var på något liknande stod i kön. Det allra mest komiska är när dörrarna öppnas. Skivbackarna är längst bort i lokalen. Alla tycker nog att det är lite pinsamt så till en början går alla vanligt, sen ökar stegen raskt och de sista 20 metrarna springer alla för att för sig en egen back. Det är varje gång världens roligaste sketch i mina ögon.

Som alla förstår hade jag tur denna gång. De backar jag fick var fulla med gammal countrymusik. En genre som kanske inte är den hetaste bland dessa gubbar, de vill mest ha jazz och soul, men det är en genre som jag älskar till max.

Så nu väntar timmar då nålen spinner fint mot 60-tals album av Waylon Jennings, Loretta Lynn, Hank Thompson, George Jones, Charlie Louvin med mera.

Som fotnot kan också nämnas att L har mer än 75 kronor på sitt konto.

Glädje

Ännu en härlig bild från sommaren. Ella hittade bilden på instagram. En okänd person har lyckats fånga glädjen efter semifinalvinst på ett härligt sätt.

Japaner Japaner Japaner

Mono - Göteborg, Truckstop Alaska, 22 nov 2012

Hela veckan har jag varit i valet och kvalet om att kolla på Mono eller inte. Efter att bandet lagt ovanstående bild från sin färd från Oslo till Gbg på sin facebooksida bestämde jag mig. Det är väder och årstid att se ett band som Mono.

Senast jag såg dem var 2009 på Roskilde. Då blev det bara ett par låtar trots att det var bra, huvudet var någon annanstans. I år har bandet släppt sin starkaste platta hittills, For my parents. Och de svartklädda japanerna gör oss som gillar nya skivan inte besvikna. Merparten av låtarna de spelar hämtas därifrån.

Spelningen går i vågor. Ibland är det osannolikt vackert och ödesmättat men det finns även stunder då det låter för mycket filmsoundtrack. De stunder då det verkligen brände till såg man hela publiken stå och gunga i takt. Det går liksom inte att värja sig när låtar som är 10 minuter och längre innehåller crecendo efter crecendo av fenomenal instrumental postrock.

För mig är egentligen Mono musik att lyssna hemma på. Den passar inte speciellt bra att stå och trängas till. Självklart gör volymen att det blir något nytt. Samtidigt försvinner lite av de bästa nyanserna i musiken. Det kan bli jämntjockt. Därför var det de mer pianodrivna låtarna de spelade perfekta avbrott mot deras gitarrväggar. Då lät de mer Mogwai än någonsin.

För första gången i världshistorien så var jag på Truckstop spik nykter. Det fungerade alldeles utmärkt. Och det är heller inte varje dag man får höra Mink DeVille på radion som jag fick göra på hemvägen. Båda dessa händelser borde hända oftare.

En tisdagkväll på Henriksberg

Nick Waterhouse - Gbg, Henriksberg 20/11-2012

Precis som förväntat så höjde sig Nick Waterhouse ett par snäpp när man hörde det live. De finns säkert 10000 band som försöker sig på att göra soul och r&b som det lätt på 60-talet. Extremt få lyckas göra något av det. Nick Waterhouse är en vit kille i 25-års ålderns från Kaliforninen. Han visar i kväll att han är bra mycket mer än en retrosoulartist. Faktum är att han verkligen står på egna ben. Sen går det ju inte att hymla med att influenserna är väldigt tydliga.

Sällan har jag sett något så svängigt på takterassen på Henriksberg. Väldigt ofta när det ska spelas soul av gammalt slag så låter det musikskola. Inte en enda gång under spelningen tänkte jag så. Bandet skulle faktiskt kunnat backa upp valfri Pickett, Redding eller Brown. Självklart är det inga Booker T & The MGs vi pratar om men det är ändå riktigt bra lirare som Nick har med sig.

Troligen drabbas Nick Watarhouse, som många andra nutida vita retro soulartister, av andra skiva förbannelsen när det är dags för uppföljaren till debuten. För det ska väldigt mycket till att lyckas nå ut en gång till. Men jag tror att han får tillräckligt många minnen från den här Europaturnen för att tycka att det var värt det. Jag tycker helt klart det var värt ett besök på Henriksberg denna kväll med en rätt dyr barnota och en vinylskiva under armen på hemvägen. Sen måste jag säga att det finns förhoppningar att Nick ska kunna utvecklas och ska kunna leverera ytterligare några kanonplattor.

Instead i'm having sweet dreams about you

Så fin, så bra, så skön, så riktig, så självklar låt från Tommy McLain.

Svetten lackar

Efter ha suttit i en sådan här roddmaskin idag så orkar jag inte knappa ner många bokstäver. Det var kul men väldigt jobbigt. Bredvid satt L i en likadan maskin närmast oberörd. Fast jag tror jag vann!

Och eftersom Lasse Karonen tagit time out så kanske det är en sport att satsa på.

Höstens gula löv faller

Det har skrivits massor av böcker om att hålla tal i olika sammanhang. Jag tror inte den 90-årige mannen jag hörde idag har läst någon av dem. Det spelar ingen roll för det han förmedlade går inte att läsa sig till i en bok. Att på cirka fem minuter berätta om en kompis han haft i hela livet, han är alltså 90 år, är inte lätt. Men hans tal på dagens begravning kommer gå till minnet som något av det vackraste jag någonsin hört.

Som en liten hyllning till talaren och framförallt för att hedra barnens mycket snälla gammelmorfar Rune som nu lämnat oss öppnar vi ikväll det fina motorheadvinet. För mig kommer Rune för alltid bli ihågkommen som en man med stor pondus men med ett ändå större hjärta som tjoade och firade Sveriges vinst i kvartsfinalen i fotbolls VM 1994 i min lilla soffa. Självklart finns det en massa andra minnen men det lyser starkast en dag som denna.  

Våga anfalla, våga cykelsparka och våga ge ditt barn en bulle

Tankar om sommarens Eskilscup dyker mer eller mindre upp varje dag. Det är några av de roligaste dagar jag någonsin haft. Vädret var tipptopp, spelet ledde ända till final och man såg hur tjejerna insöp alla intryck som svampar.

Bilden visar hur vi tränare förespråkar ett anfallsspel där många ska våga följa med framåt. Ella har tre passningsalternativ innåt. Tyvärr räckte det inte till finalvinst denna gång. Men i helgen börjar årets inomhuscuper. Våra motståndare i Alingsås kommer få se upp.




Jag är glad att jag nästan har ständig tillgång till en dator på jobbet. För jag har åtminstone fyra gånger under dagen sökt fram målet från igår. Och ikväll har nog klippet vevats 20 gånger. Det är ett helt osannolikt mål. Med Stan Collymores kommentarer blir det nästan ändå bättre.

Och jag är mycket nöjd med att jag och L som föräldrar tillåter Ella att vara uppe sent för att se Sverige spela. För inte kommer hon att glömma målet och hur vi tre satt i soffan utan att veta riktigt vad vi skulle göra. Hakorna var tappade och andningen återfunnen först efter en bra sund.

På tal om föräldrar blir man ibland, eller snarare rätt ofta, mycket förvånad. Under kvällens föräldramöte på skolan sades det några absurda grejer. Bland annat om den livsfarliga bullen.

Zlatan

Jag säger det igen. Att vandra på denna jord samtidigt som Zlatan är ett enormt privilegium!

Am I Even A Memory

Årets låttitel och en perfekt godnattvisa.

Jag har bara dusch hos mig (fri tolkning av Orups hit Regn hos mig)

Kom att tänka på det på Friskis idag. Att duscha är bland det skönaste man kan göra. Kanske inte just på Friskis men det fungerar bra där också. Just där kanske det egentligen inte är det varma vattnet som gör att man mår bra utan de gamla gubbarna som gör att man känner sig både ung och smal. Möjligen blir jag snart lika skrumpen som dom om jag forsätter duscha i samma takt som nu.

Jag tror att en del av min duschfetisch beror på min uppväxt på landet. Eftersom vi oftast eldade med ved så fanns det inget varmvatten på morgonen. Istället fick man koka vatten på spisen. Sen fick man vara akrobat för att tvätta håret. Samtidigt som man stod böjd över diskhon skulle man hålla kastrullen och hälla över sig. Det var närmast omöjligt att få lagom temperatur också. Antingen kokhet eller kallt var det oftast. Inte sällan så tog vattnet slut innan man fått ur allt schampo också. Då var det bara stålsätta sig och vrida på kranen och ta emot det iskalla vattnet.

Det är ju på vinterhalvåret som duschningen är som skönast. Jag skulle kunna tänka mig att duscha efter varje gång jag varit ute. Kylan intar mig direkt känns det som. Enda undantaget är när det är träning på g. Då är det inga problem att köra i kortbyxor mitt i vintern. Men annars räcker det med att gå med soporna över gården för att duschen ska locka.

Att bo i lägenhet och ständigt att tillgång till varmt vatten i överflöd måste vara en västerlandets största fördelar. Jag antar att det inte är miljövänligt att slösa vatten men all sådan kritik passerar mig. Det händer allt som oftast att jag tänker stänga av duschen i 10 minuter innan jag väl gör det.

Sen kan man se dusch som en frizon. Att vara helt själv är man sällan. Men i duschen är man oftast det vilket är rätt underbart. För mig är de bäst när det bara är helt tomt i hjärnan medans vattnet kommer. Bara andas in och andas ut utan att tänka på något. Det är en besvikelse att ibland upptäcka att tånaglarna behöver klippas eller att annat kroppsligt behöver göras. Fokus försvinner från den totala njutninen. Fast å andra sidan kan man då få riktigt långa seanser i duschen vilket delvis väger upp jobbet som måste utföras.

Att duscha hos andra är kul och lite av en hobby. Det händer dock sällan att man gör det. Det är liksom svårt att naturligt låna duschar. Men det är intressant och viktigt att prova på olika vatten och strålar. För just strålen är ju den viktigaste delen i duschandet. Numera tycker jag nog att de flesta duschar har bra tryck och sköna strålar. Där har utvecklingen gått framåt. Men antagligen finns det mycket att hämta på den är fronten.

När vi bytt duschmunstycken har vi oftast köpt något billigt. De fungerar bra men kanske blir det enorm skillnad i njutning om man lägger ut någon extra tusenlapp för att få de riktiga proffsgrejorna. Antagligen skulle det vara farligt för mig att ha en sådan så jag nöjer mig med vårt plastiga munstycke från Järnia. Jag tror faktiskt det är dags att kolla lite närmare på det nu.

Groove is in the heart

Graveyard - Göteborg, Pustervik 10 nov 2012

Med små nyanser har Graveyard gått från att ha varit ett bra band till att bli ett riktigt riktigt bra band. I och med senaste skivan har de hittat något ytterligare. Det finns mycket mer att hitta i texterna, groovet är mer på djupet, gitarrsolona är mer känslofyllda och sången är mer varierad bara för att nämna några saker.

Att de tagit detta snäpp märks också tydligt live. De går på med mer pondus och de låter musiken stå i centrum. Inga manér behövs när man har låtarna. Nu har de också material som gör att en dryg timme Graveyard inte är tråkig i en enda sekund. De konserter jag sett med dem innan har haft tendenser till att kännas lite enformiga efter ett tag. Den tiden är över.

Och nästan det bästa av allt är att det känns som om de har ännu mer i sig.

There must be a way out of here

En sån där låt och röst man aldrig tröttnar på.

Må hon komma hem

11-årig flicka försvunnen i Örgryte. Vilken fruktansvärd mardröm för alla närstående. Låt oss innerligt tro att hon på något sätt dyker upp välbehållen. Jag skriver inte så mycket om mina barn här på bloggen. Men alla som har barn vet ju att ens barn är precis allt. Sen behöver man inte leva sitt eget liv genom barnen hela tiden men de finns ju varje sekund närvarande i ens eget blod. Som idag, en vanlig torsdag i november, så hände som vanligt ett gäng härliga vardagssaker ihop med E och A. Jag och A stekte goda ägg ihop och hade en hård fotbollsmstch i vardagsrummet. Jag och E hängde på bibliotekets bokslukarklubb på eftermiddagen innan hon försvann iväg med kompisar. Som sagt, låt de goda nyheterna komma något annat vill vi absolut inte höra.

Man, you made my day

Det är nästan jag ångrar att jag inte åkte till Vara ikväll. Abstinens efter två raka Woodruff spelningar är svår. En tredje hade faktiskt funkat alldeles utmärkt. Och det är inte ofta som Vara har den hetaste konserten i Sverige.

Men får nöja mig med att kolla på klipp från spelningarna på Lokal. Jag blev extremt nöjd då jag upptäckte att någon gjort en bra inspelning av Loving eye. En alldeles fantastisk låt om du frågar mig. Nedan finns min inspelning av ytterligare en ny låt, Saving all my love. Bob blev mycket glad då jag påpekade för honom att det var en av de bästa låtarna jag hört på  länge. Man, you made my day, blev hans svar. Hoppas det är en liten del av pusslet att få honom att spela in igen.