Yeeeeessssssss!!!!!!!!

Nick Lowe & Geraint Watkins - Trädgårn, Gbg 31/1 2012

Faktum är att jag är lyrisk. Nick Lowe en tisdagkväll är precis allt man kan begära. Han behärskar genrerna rock, pop, singer-songwriter, crooner, rockabilly och är på det en fantastisk låtskrivare. Lowe är allt i en enda person. Hans texter säger precis allt om mitt liv.

Det är nästan två månader sedan jag drack mer än två öl på en kväll. En kväll som denna skulle jag kunna sluka hela världen. Så bra var den. Uppladdningen skedde såklart på 7:ans ölhall. Redan där var känslan god att det skulle bli en bra kväll. Väl framme vid Trädgårn ser jag Gerain Watkins stå och röka vid sidoingången. Det finns inget att tveka på. Hans skiva In a bad mood från 2009 är en de viktigaste nutida skivorna för mig. Jag gick fram och tackade honom för den. Han blev påtagligt glad och vi snackade en stund. En ny skiva med Geraint är nästan färdig och kommer under året. Dagens bästa nyhet.

Geraint gick några minuter senare upp på scenen som uppvärmningsakt. Ensam med sitt piano fick han alla på gott humör. Mig fick han till tårar. Jag älskar den mannens känsla och röst.

Så fort Nick Lowe tagit ton förstod man att det skulle bli en kväll att minnas. Jag älskade varenda stund. Han har så många låtar att välja bland att det blev bra hela tiden. Sensitive man, I live on a battlefield, What so funny about peace love and understanding, I read a lot, Cruel to be kind, Only a rose, Raining raining, What lack of love has done och alla andra gav mig verkligen gåshud.

Med sig hade Lowe samma band som när jag såg dem i London i somras. Skillnaden var att nu kunde man stå mitt framför scenen. Den skillnaden gjorde massor. Musiken blev högre och hela upplevelsen blev bra mycket mer intensiv.

Det är alltid viktigt att avsluta en spelning bra. Nick Lowe är rutinerad och vet om det. Som extranummer blir det två oerhört sväninga rockabillylåtar. Den bästa liverockabilly jag hört någonsin faktiskt. Båda låtarna är ca två minuter långa och svänger som Billie Lee Riley gjorde 1956. Som allra sista låt får vi en akustisk version av Allison. Det är magi.

World wide web

Det finns två bärbara datorer och en I-pad i hushållet. Alla möjligheter till att hålla sig uppkopplad finns således. Jag gillar att hänga på nätet för mycket ibland. Tjugo minuter på youtube är en timme i vanliga livet. Det kan förstås vara väl spenderad tid. Men ändå, när jag summerar den lediga måndagen så är det den vanliga boken och de något raspiga vinylskivorna som är överlägsna vinnare i livskvalitet. En bra tankeställare

Ronnie Lane från 1976 och Kinks från 1971 var dagens soundtrack.





Fast det är klart att det kändes bra att avända internet för att boka ytterligare en Parisresa i maj. Det är nästa äckligt vad lätt det är att boka. Några knapptryck på Airfrance hemsida så är det klart. Jag och mamma kommer göra staden i dagarna fyra.

Världens bästa Ella 10 år idag

Ella började dagen med att gå upp klockan 06.45 och åka på fotbollscup i Lindome. Det är klass på det! Och det ger i min bok en extra grattiskram. Så hon får 1001 stycken av mig!

1,2,3,4,5,6,7,8,9..

...det var nära, men jag var uppe innan domaren hann säga 10.

Halsflussen höll på att ställa till det men i sista stund gjorde alltså penicilinen verkan. Så hårdrockskvällen på biblioteket blev av som planerat. Och jag måste säga att den blev lyckad. Det borde kommit lite mer folk än de dryga 40-tal som dök upp men det fungerade ändå bra.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg var trevliga och enkla att ha att göra med. Personer jag gärna skulle ta en öl med och prata vidare om musik och annat. Och det skulle då vara skönt att slippa ha någon sorts moderator roll. Även om jag måste säga att det gick ganska bra att vara utfrågare. I 1 timme och 20 minuter snackade vi blod, eld och död.

På scen stod också Beyond Sanity. De är helt klart ett lovande band. Volymen var hög så att böckerna skakade i hyllorna Det ska bli spännande att se hur många anmälningar om störande av ordning som ligger på mitt skrivbord på måndag.

Shock me

Ace Frehley - No regrets

Det är alltid sentimentalt att läsa om Kiss. Även om de egentligen bara var riktigt heta under 3-4 år av mitt liv så är de verkligen en del av mitt dna. I höstas kom Ace Frehleys bok om sitt liv. Nu har jag läst den.

Som vanligt med rockbiografier ska man ta dem med en nypa salt. Men det står klart att Ace verkligen inte gillar Gene Simmons. Ace den gladlynte festprissen är antitesen till Genes pengaräknande och kändiskåthet. Att de höll sams i samma band i närmare tio år är en gåta efter att ha läst boken.

Att Ace var en festare visste man. Men att det var så illa som det var trodde inte jag. Massor av bilkrockar under rattfullhet, massor av kokain som gjorde att många år är raderade och ständigt en öl närvarande. Sedan 2006 är han tydligen ren. Låt oss hoppas han klarar det. Inte för att han har någon mer bra musik i sig. För lyssnar man på hans senaste soloskiva så är den skräp.

Däremot har jag lyssnat på alla Kiss 70-tals skivor de senaste dagarna. Det är verkligen en guldgruva. Faktum är att senaste Kiss-skivan inte är så illa. Men det går liksom inte att gilla den då nya personer sminkar sig som Ace och Peter. Smärtgränsen till fåneri och teater är övertrampad sedan länge.

Klippet nedan när Ace säger att han är en rörmokare är ett av de bästa på youtube. Kolla bara på den svårt besvärde Gene Simmons. Underbart.

I caught the darkness

Att ha halsfluss är vädelöst. Det enda positiva är att man med hjälp av värktabletter ändå orkar lyssna på musik. Nya Leonard Cohen skivan passade utmärkt till sjukdomen. Frågan är om den kommer låta lika bra när jag blir frisk. Möjligtvis med hjälp av en flaska rödvin.

Annat som funkat med svullen hals är Cloud Nothings Slint-liknande spår No future/No past. Självklart funkar också Mark Lanegan. Det bär emot att lyssna på nya skivan via youtube-klipp men vad gör man inte. Phantasmagoiras blues är i vilket fall en pärla.

Festivalsommaren

Oberonde av band vet jag att det blir besök på Roskildefestivalen och Way out west. De två går liksom inte att undvika. Och det känns ju väldigt bra att båda två bokat mycket bra redan nu.

Roskilde

Bruce Springsteen - kanske den ulitmata artisten på Orangea scenen. Självklart värt hela entrépengen. Det lär bli fantastiskt.

The Roots - precis när jag fått tid att lyssna på Undun, deras nya grymt bra album, så blir de bokade. Det lär bli underbart svängigt.


Cold Specks - ny spännande tjej från Canada. De tre låtar som finns tillgängliga är lysande.


The Cure - bra festivalband som slår nästan alla brittiska arenaband.


Causa Sui - dansk syramusik.


Araabmuzik - riktig skön blandning av hip-hop beats och trance. Som vanligt ett tack till Roskilde som får mig att upptäcka nytt. Frågan är om det funkar live?



WOW
Billy Bragg - kul och något oväntad bokning.
The War on Drugs - ett av förra årets bästa band.
Feist - Äntligen.
Nicolas Jaar - Inte officiellt klar ännu. Men lär bli det och då är jag där. Bästa electronicaartisten som finns just nu.
Refused - bra att festivalen breddar sig.
First Aid Kit - Ja, de är nästan så bra som det skrivs.

Bibliotekskatten

Ibland traskar den här coola katten rakt in i biblioteket. Helt utan bekymmer går den sedan runt och tittar bland hyllorna. Idag sa den bara hej utanför fönstret. Det gjorde min dag lite bättre.

Världens bästa Astrid blir 7 år idag

Hundra hurrarop får den roligaste 7-åringen på denna jord.

Ta mig någonstans

Grouper skulle helt klart varit med på förra årets topp 50 med skivorna Alien observer och Dream loss. Liz Harris ambienta tongångar fungerar som den bästa musiken i genren ska, den förstäker och bedövar samtidigt.

Glada festfixare (och ålderdom)

Kaptensgatans Bindefelds är nöjda när allt flyter bra under Astrids discokalas.


Jag är väldigt nöjd med First Aid Kits spelning på Bengans men L's fotot passar också in i kategorin 40-års tecken. Det är otäckt vad fort det rasar nu.

Etta James

Då kom beskedet som varit väntat ett tag. Etta James är död. Hennes inspelningar i Muscle Shoals under slutet av 60-talet tillhör det absolut bästa inom soulmusiken. Det vet alla. Men även hennes tidiga och senare produktion har många höjdpunkter.

The beast in me sleeps oh so peacefully

Anna Ternheim - Gbg, Lorensbergsteaterna 2012-01-19

Det började inte bra. När jag kom in i den trånga foajen fastnade jag med min jackas dragkedja i tjejen som stod framför. Problemet var att jag märkte inget utan försökte pressa mig förbi med resultatet att hon ramlade på mig. Hon såg verkligen inte det roliga i situationen. Så när jag försökte reda hur min hållare till dragkedjan fastnat i en rem till hennes jacka rådde en iskall tystnad. Som tur var så hamnade vi inte bredvid varandra i salongen.

Av någon anledningen hög jag som en kobra när biljetterna släpptes till den här spelningen. Ända sedan dess har jag varit på väg att sälja den. För mitt förhållande till Anna Ternheim är egentligen en enda låt, nämligen Terrified. Innan jag hörde Terrified 2009 hade jag aldrig ägnat henne någon djupare tanke. Men den låten nådde mitt innersta och gör det fortfarande. Nya skivan är okej men hamnade inte på min topp 50.

Så förväntningarna var inte jättestora inför kvällens spelning. Vilket på ett sätt är ganska avslappnande och skönt. Och det var just så det blev. En behaglig kväll där det brann till några gånger och där mina tankar var på annat håll stundtals. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka på den extremt hemska terroristattacken i Moskva där några terrorister tog en hel teatersal som gisslan.

Spelningen var akustisk med enbart Anna och producenten från senaste skivan Dave Ferguson. Han lyfte konserten mycket med sin avslappnande stil. Bifallet från publiken var enormt. Hon har helt klart hängivna fans. Och efteråt hördes många positiva röster. Jag är glad att jag inte sålde biljetten för den var ändå värd sitt pris. Bäst var så klart låten nedan.

Manchester

Flygbiljetterna är bokade. Vårens långweekend går till Manchester. Det ska bli underbart att se och upptäcka en ny stad i England. Och det finns ju en del genier i stan.

Storleken spelar ingen roll

Blicken som den äldre mannen gav 20-åringen kön i duschen på Friskis var härlig och befogad. Efteråt log båda mot varandra i något som ändå liknade samförstånd. Det var ingen snuskig baktanke (tror jag) utan mer ett konstaterande att modet ändras. 20-åringen hade så klart inget könshår. Därav den äldre mannens fundersamma blickar.

Men ser det inte rätt roligt ut med män helt utan könshår? I mina heterosexuella ögon ser rakade, såväl välutrustade och de med små näsor (ni vet väl sambandet), ut som utomjordingar.

Ted Hawkins

1 minut och 37 sekunders magi. Ett av de allra bästa klippen på youtube.

13 januari 2012

Tanken var att dokumentera en vanlig dag med bilder. Så här gick det


Ella har som vanligt vaknat av att Casiraghi jamar i arla morgonstund. Då kommer hon in till the master bedroom och slocknar med en gång. Nu är det dock ingen återvändo, ringklockan har väckt oss. Tur att vi är så morgonpigga.


Frukost med GPs frukostfläta är ett måste. Jag och L lämnar barnen varannan dag. När man har mer tid kan man sitta och klura länge. Oftast hjälper det inte utan slutar med att man stämplar in för sent.


Casiraghi har blivit ett matvrak. Hon har sedan i höstas gått från en påse mat per dag till tre. Hon är gammal och känner väl inte när hon är mätt.


Gångtiden till jobbet är 8 minuter. Alltid är det en perfekt start på dagen att traska genom Majorna och se folk på väg till jobb och skolor. Det är lite Astrid Lindgren gemytligt på något sätt. Något bilden symboliserar är att jag verkligen inte saknar att var på lekplatser med småbarn. Det var inte riktigt min grej.


Framme. Vår väldigt gamla biblioteksskylt är ändå lite härlig. Som vanligt väntar en dag med en massa spännande möten. Yrkets allra roligaste är att man aldrig vet vilken fråga man ska få.


Ett par timmar per dag är det inre arbete. Då sitter jag här. Just nu är det fullt upp med bokjuryarbete. Ett 60-tal barn- och ungdomsböcker ska läsas in. Sedan ska jag förmedla vidare vad jag läst till stadsdelens låg- och mellanstadielärare.


Fyra av fem dagar i veckan är det mikromat som gäller. Gårdagens pasta med kassler blev dagens rätt. Alltid blir det sweet chilisås till. Trots att jag tröttnade på såsen för minst ett år sedan så blir det så. Konstigt.


3:ans spårvagn till ljuva livet. Nästan är det så i alla fall. En snabb tur till Stigbergstorget för göra några skivfynd inför helgen.


Jodå, några inköp blev det såklart. Tre skivor, The Persuaders, The Sclc Operation Breadbasket Orchestra and Choir och Sam the Sham & The Pharaohs. Lyssna bara på Ring them bells för att förstå att det var ett bra inköp


På väg hem från jobbet går jag varje dag förbi några krogar och matställen. Särskilt på fredagar lockar det att gå in, köpa en öl, läsa en tidning och andas ut. Det händer dock sällan...


...för det som väntar är Karl Johansskolan och barnhämtning. Sjävklart går det före pubbesöket.



Glada men trötta efter en vecka i skolan. Jag älskar dessa två precis så mycket man kan.


Vi är väl inte alltid supernöjda med Karl Johansskolan men att det bara är en gatkorsning mellan skolan och Kaptensgatan är så bra det kan bli. Särskilt som vi oftast är ute i sista stund varje morgon.



När vi varit hemma en stund så kommer familjens hurtigaste cyklist hem. I alla väder cyklas det till och från jobbet. Mycket imponerande. Och självklart går jag igång på svamphjälmen.


Att träna på fredagar är den absolut bästa starten på helgen. Denna fredagen var det utan jag visste premiär för HIT (HögIntensivTräning). I stort sett innebär det stenhårt jobb i fyra minuter och vila i en minut i 40 minuter. Svettigt och superjobbigt men härligt.


För en stund var jag ensam i omklädningsrummet efter passet. Aha, jag tar ett kort i det stora speglarna när jag är uppumpad, tänkte jag. Problemet var bara att precis när jag skulle ta kortet forsade det in folk. Så jag fick snabbt sänka kameran som blixtrde till på mina svettiga kläder. Några såg vad som skedde men sa inget. Pinsamt.


En lugn fredagkväll börjar. Casiraghi spanar efter något, Astrid spelar på I-paden, Ella kollar antagligen på datorn, jag dricker en öl och är dj och L får som vanligt ihop något fantastiskt gott.


Middagen är färdig och Ella Fitzgerald spelas. Samma skiva på fredagar de senaste 15 åren. Det är förstås omöjligt att byta. Efter middagen blev det första avsnittet nya Wild kids. Det är okej familjeunderhållning. Sen också The Voice som redan börjar bli lite tröttsamt men ändå håller mig kvar vid tvn. Kanske främst för den heta 45-åringen Carola. Främling vad döljer du för mig...

Resten av kvällen blev lite dramtisk. Astrid som tidigare i veckan haft huvudvärk fick nu blixthuvudvärk. Att se ens barn ha ont är det absolut värsta man kan uppleva. Huvudvärken har återkommit då och då under helgen men på sjukhuset, som vi besökte, sa de att vi kunde vara lugna. Det tror vi på.

I put my feet deep in the tracks that you made

I 20 år har jag längtat efter en soloskiva med Lee Ranaldo. Alltså en skiva där han skriver låtar istället för att väsnas. Nu är den på gång. Och det verkar bli riktigt bra.



I stort sett alla låtar han sjunger i Sonic Youth är mästerliga.

Visions of summer

Varje år bokar Roskilde några psykedeliska akter från de danska bakgårdarna. Varje år gillar jag det jag hör. Alltid får de speltid klockan 3 på natten och sällan är jag då på plats. Vi får väl se hur det blir på Causa Sui i år. Men jag gillar deras meditativa men ändå drivande musik. En ljummen sommarnatt i deras sällskap liggandes i högt gräs med månen ovanför låter nästan alltför trevligt.

Någon som har så trevligt man bara kan ha på Roskilde är hippien i klippet nedan. Han är min nya idol. Livsnjutare är vad han är. Faktum är att jag måste stått ganska nära honom under Eagels of Death Metals spelning 2009.

Skapande händer

Varje kväll får man plocka upp saxar, papper, lim, snören och en massa annat pysselmaterial efter Astrid. Hon får ständigt nya uppslag. Idag blev det en svinstia till grisarna från kasta gris spelet.