Italiens baksida

Silvia Avallone - Stål

Eftersom jag inte hinner läsa så många vuxenböcker längre så är det extra skönt att verkligen gilla den bok man läst. Boken Stål skulle visserligen kunna hamna på ungdomshyllan då den handlar om två tjejer i tidiga tonåren. Men mycket i boken gör att det inte är en ungdomsbok.

Anna och Francesca bor nära turistön Elba. Trots dess närhet har de två tjejerna aldrig varit där. De lever i skuggan av det turisterna ser av Italien. Silvia Avallone lyckas mycket mångfacetterat skildra vad som sker bakom stängda dörrar, hur tankarna går när någon ska in i vuxenvärlden och framförallt hur killar och män beter sig.

Nästa gång jag kommer till Italien kommer jag garanterat tänka på denna boks berättelse. För den känns väldig sann och den kan vara bra att ha i bakhuvudet samtidigt som jag säkert står under strålande sol och kollar på fina gamla byggnader eller kastar mig i havet på just Elba. Det finns en baksida på allt.

Betyg: GGGG

En kväll på Hisingen

Uncle Acid and the Deadbeats - Göteborg, Truckstop Alaska 23 november 2013

Inte sedan i februari 1992 har jag stått så länge i kö inför en spelning. Då var det Pearl Jam och det är ett minne för livet. Nu var det Uncle Acid and the Deadbeats spelning på Truckstop, som nog inte kommer rendera i samma legendstatus som Pearl Jam, men som med lätthet var värt att stå i kö i dryga två timmmar för. Att stå på en asfalterad tomt ute på Hisingen låter inte så kul men himlen var stjärnklar vilket gjorde alla upprymda. Så faktum är att köande blev en del i hela upplevelsen.

Uncle Acid tog mig med storm på Roskilde i somras. Nu är det  ute som uppvärmare för Black Sabbath. Att de gick direkt från Globens scen till Truckstop visar att det är sköna typer som älskar att spela. På Roskilde kan det ibland hända att stämningen som finns där förhöjer musikupplevelsen. Så det fanns tankar om de var så bra live som jag mindes dem. Svaret är att de var ändå bättre.

När jag tog mig samman en halvtimme in i spelningen och hade tid för en liten reflektion kunde jag bara konstatera att jag var överkörd (på ett fantastiskt sätt). Att de verkligen öppnade med mina fyra favoritlåtar var grymt. Att stå ett par meter från scen (min nacke är till vänster på fotot överst) och känna volymen ta över hela mig samtidigt som bandet leverade Mt. Abraxas, Mind crawler, Death' door och I'll cut you down i ett svep var faktiskt magiskt.



Sen blev det naturligt en lite mer allmän period. De har ännu inte alla låtar på plats. Men även i låtar som går lite på tomgång finns det saker att haka sig fast vid. Särskilt gillar jag bandets gitarrsolon. Andra hårdrocksband borde höra och lära hur känsloframkallande gitarrsolon faktiskt kan vara.

På slutet höjdes pulsen åter och låtar som Over and over, Devil's work och 13 candles (debut live tydligen) är precis den typ av klassik hård rock som jag vill ha den. Hos bandmedlemmarna finns ingen av den gimmick som jag ofta kan se hos andra hårdrockband. Hur det kan bli smått pinsamt när det ska se fräckt ut. Hos Uncle Acid är allt naturligt.

En toppenkväll med ett härligt gäng.

Stil, klass och tradition på Kastos

Det är inga problem att redan nu utse årets godaste öl och allra härligaste stund. Den 21 september tog vi båten Christina ut från Lefkas. Vi förutspådde att det skulle bli en skön dag men att den skulle bli ett minne för livet var inget jag räknade med.

Efter ha färdats en stund så var det dags för ett dopp från båten i kristallklart vatten. Tydligen var det 10-15 meter djupt men man såg botten som om det bara vore 1 meter. Därför var det nästan läskigt att hoppa från båtkanten två meter upp i luften. Väl i det varma vattnet simmade man bland fiskar i alla möjliga färger. Totalt under dagen stannade båten på fyra ställen där vi kunde kasta oss i.

Visst var baden, drinken på båten, den grekiska buffén, de lyckliga barnen och den trevliga guiden verkligen minnesvärda händelser. Men kanske sådant jag skulle glömt när jag sitter på hemmet. Något jag dock inte kommer glömma är landstigningen på ön Kastos.

Det kom ganska överraskande. Att man helt plötsligt befanns sig i total harmoni. Vid avstigningen så på ön fanns det några alternativ att välja på. Vi föll för att vandra en kort bit till en gammal kvarn där det fanns en liten servering. Väldigt få andra från båten föll för detta alternativet och vi funderade på om vi valt fel. Det hade vi verkligen inte gjort.

I den gamla kvarnen stod en gammal fårad man och log vänligt. Ungefär så långt från en inkastare, som man stöter på på turistgatorna, man kan komma. Vi satte oss vid ett bord med utsikt över ett bedårande blått hav mitt ute i Joniska havet. Det var lite svag vind som gjorde att små vågor böljade och skapade ett närmast magiskt skimmer. Det var här den totala harmonin infann sig. Aldrig någonsin har en öl smakat godare. För mig kommer för alltid ölen Mythos smaka harmoni.

Landstigningen på Kastos varade bara i 50 minuter. Just då kändes det så klart som en besvikelse att det tog slut så fort. Men i efterhand tycker jag att det är utmärkt att det blev så. För de här 50 minuterna var helt fläckfria. Inte en enda liten promillesekund hade något ont i sig. Jag hoppas få uppleva det igen någon gång.

På väg till den magiska platsen.

Även barnen njöt. I bakgrunden syns kvarnen.

Ut på havet igen med blicken kvar på ön Kastos.

Chelsea Vs Billy

Är det någon genre som jag är ordentligt trött på så här Woody west musik. Alltså det som kallas alternativ country. Den klubben har gjort och gör vansinnigt mycket gott för musiklivet här i stan men personligen är går jag inte igång på ytterligare ett band med flanellskjortor.

Just precis ett sådant band hade Billy Bragg skaffat sig. Och det blev sådär myspysigt som jag befarade. Egentligen inte alls dåligt men rätt så sömnigt, städat och inställsamt. Billy är så klart på allvar och han verkade vara i fin form med några sköna anekdoter tidigt in i spelningen men jag kände inte för fredagsmys så jag drog vidare.

Så istället iväg till Truckstop Alaska och spelningen med Chelsea Wolfe. Väl där så var kön ca 100 meter lång. Efter ha stått i den i någon minut insåg jag att här kommer man inte in om man vill se Chelsea. Om jag någon gång får frågan om jag gjort något olagligt får jag väl svara att jag gick förbi en kö på 150 människor på Truckstop den 8 november 2013. Kanske var det den höga åldern som gjorde att ingen slog ner mig för mitt tilltag. Nåväl, jag var väldigt glad att vara inne. Och att de spelade Hit the city med Mark Lanegan och PJ Harvey i högtalarsystemet precis då gjorde inte saken sämre. 

Tio sekunder in i Chelsea Wolfes spelning förstod jag att jag hade gjort rätt val att lämna Billy tidigt. Ljudbilden var en helt annan. Något som kändes i hela kroppen. Långt borta var den gladlynte basisten i Billys band. Istället kom det distade gitarrkaskader från en tunn gitarrist, underbart lyhört men samtidigt aggresivt trumspel från en av de coolare trummisarna jag sett och så då framförallt en sångröst från Chelsea som fyllde hela lokalen.

Senaste skivan från Chelsea är i det stora hela ganska drömsk och elektronisk. Live blir det precis rockiga lyft som jag hade hoppats. Det gnisslar och väsnas skönt. Låtarna blir nästan Mogwaiskt post-rockiga. Och att stå precis vid scenkanten och ta in detta i en dryg timme var det bästa fredagsmyset jag kunde få.

Cockney rebel

Köpte denna huvudbonad på första Londonresan 1991. Ingen verkar ta den på allvar. Jag älskar den. 

GAIS 2013

En sjunde plats i Superettan blev alltså placeringen i år. En placering vi i slutändan nog ska vara ganska nöjda med. För på slutet har det varit bedrövligt spel och hade inte serien varit slut hade GAIS fallit som en sten i tabellen.

Det är lätt att man har de sista matcherna på näthinnan. Då har det inte funnits något spel överhuvudtaget. Vi har blivit utspelade av alla möjliga typer av lag. Det ser ut att finnas väldigt lite glädje i laget. Frågan är om Tomas Askebrand är rätt person att forma ett lag. Enligt mig har han varit en alltför passiv coach. Visserligen blev de lite mer drag på honom i höst men det har ju inte hjälpt det heller.

Faktum är att årets trupp på pappret är bra. En bra mix av gammalt och ungt. Och det ska sägas att de har levererat i vissa matcher. Mer med snygga enskilda insatser än som lag men ändå. Sköna segrar mot ÖIS, Hammarby, Degerfors och Falkenberg har förgyllt livet under året. 

Nu blir det ytterligare ett ekonomiskt stålbad i vinter. Frågan är vilka spelare som är kvar nästa år. Som det ser ut så kommer det i vilket fall dröja många år innan vi är allsvenska igen. På ett år har vi hamnat väldigt långt från de lag som spelar där. Men som bilden ovan visar så kan man njuta av annat än fotboll från Gamla Ullevis läktare. I dagens avslutningsmatch var himlen helt klart vackrare än spelet på planen. 

Spelare 2013

Tommy Vahio - målvakt 4

Helt klart lagets bästa spelare i år. Han har räddat laget i en massa matcher. Utan honom hade vi varit farligt nära nedflyttning.

Jesper Floren - högerback 3

Det märks att han brinner för det. En stabil säsong med några fina toppar.

Björn Andersson - mittback 3

Han är inte riktigt så bra som han själv tror men självklart en av lagets bättre i år. 

Andreas Augustsson - mittback 2

Synd att han inte kom för fem år sedan. Nu är han för långsam. Men han får nästan en poäng till för sin förmåga att kämpa.

Kenneth Gustavsson - vänsterback 1

Tyvärr Kenneth, du har gjort ditt nu. I år svag bakåt och obefintlig framåt.

Mirza Mujcic - back 2

Han borde fått mer speltid. Gör fortfarande en del enkla misstag men han vill i alla fall vinna matcher.

Malkolm Moenza - back, mittfältare, topp

I höst har han varit en av de bästa varje match. En vinter med styrketräning så kan det bli ändå bättre.

Adam Eriksson - mittfältare 2

Han är snitsig och lurig men det blir inte så mycket av det än så länge.

Andreas Drugge - mittfältare 2

Det syntes att han kom från en högre nivå vilket han också visade inledningsvis. I höst har han dock inte alls lyckas föra laget framåt.

Rikard Spong - mittfältare 1

Nä det håller inte för Spong när han inte ens vinner dueller längre.

Hampus Andersson - mittfältare 2

Stabil superettaspelare med fin högerfot. Dock lite långsam som yttermittfältare

Joel Johansson - forward 3

Ett tag var han i ett stim och gjorde mycket bra. Men man får inte glömma att han missat massor av fina lägen under året.

Linus Tornblad - forward 1

Vad hände där. Från lovande och bra förra året till bedrövlig i år. Saknar totalt glöd.

Daniel Mendes - forward 2

Han behöver bättre spelare bredvid sig för att glänsa mer. 

Marcus Översjö - back och mittfältare 2

En avsliten hälsena förstörde hans vårsäsong. Har kommit tillbaka hyfsat i höst.

Patrik Wallin - back och mittfältare 1

Jobbar och sliter men saknar alla former av spetskvaliteter. Säkert dominerande i division 3 typ. 

Ett gäng spelare till har gjort för få matcher för att betygsättas. Men det kan konstateras att de inte varit jättebra då de inte tagit en mer ordinarie plats.

Sitter nöjd som andra utvändigt