I'm not certain, but I think I can

Mars 2012

De låtar som satt djupast avtryck den senaste månaden.

Äntligen är det dags

Aldrig har en allsvensk säsong lockat så mycket som årets. Och inte blev det sämre när Supermervan blev klar i sista minuten. Ser man till truppen som nu finns så ser det mycket bra ut. Det skulle väl kunna bli lite problem om ytterligare någon försvarare blir skadad. Men vi går för guld! Bäst i stan räcker inte längre.

Imorgon intar jag och Ella våra årskortsplatser och ser fram emot massor av minuter av ren njutning (och nervositet). Det spelar ingen roll att Häckens tränare Peter Gerhardsson syns på nästan varje konsert man är på. Hans musiksmak är toppen men i morgon ska han och hans bonka-lag från Hisingen få pisk.

That's right son Jesus walked everywhere

Årets hittills stressigaste dag börjar lida mot sitt slut. Särskilt kvällens aktiviteter med bokslukarklubb, fotbollsträning och biblioteksfest på Stadsbiblioteket var svårt att få ihop. Men det gick.

Det är fascinerande att se 150 bibliotekarier samlas för utflyttningsfest på bibblan vid Göta platsen. En del är gladare i flaskan än andra och vissa måste nödvändigtvis hem till sängen före klockan 22. Vi från Majorna-Linné var så klart coolast. Vi hoppade över den taffliga världsmusiken och pratade Silver Jews istället.

Ambrosini

Det är inte mycket som slår Champions league fotboll. Och det finns inget som slår Massimo Ambrosinis kämpatakter. I stort sett varenda människa på jorden skulle givit upp att jaga Messi efter den tionde finten. Ambrosini gjorde inte det och räddade hem en poäng till Milan.

Money to burn

Eftersom det blev en sådan där härlig tisdagskväll på SS Marieholm tillsammans med Will Kimbrough, och därmed lite dyrt i baren, så var det extra spännande att se brevet från skatteverket ligga och vänta när man kom hem.

Det skulle kunna stå precis vad som helst i detta kuvert. Allt mellan att betala 5000 till att få 5000 kronor skulle vara möjligt. I år var glädjebeskedet 3158 kronor tillbaka på skatten. Jag drog helt klart vinstlotten denna tisdag.

Det blir bättre och bättre...

Under många år följde jag CMA (country music awards) när det gick i tv. Därifrån finns det ett musikinslag som helt klart sticker ut. Det var när Alison Krauss framförde My poor old heart 2005. Det är en fantastisk låt och hennes sätt att se ut när hon sjunger den ger rysningar. Blicken och hela hennes minspel visar att hon vet vad hon sjunger om.

Förra året kommer skivan Paper Airplane. I flödet av alla skivor missade jag den när den kom och han inte lyssna in mig tillräckligt innan årsbästalistan skulle ner på pränt. Det man kan säga i efterhand är att den givet ska in på topp 30. My love follows you where you go är en av 2011 års låtar.

Nu är Alison Krauss klar för Roskilde i sommar. Tänk att den festivalen alltid levererar sköna överraskningar.

Vår i Göteborg

Jag har varit lite skeptisk till de som tidigare hävdat att våren är här. Den har nästan varit det men vindarna har ändå haft kvar kylan. Idag så var det dock ingen tvekan. Shortsen åkte på till löprundan och mat ute i Söderlingska parken är tydliga bevis på våren.

Kanske blev det lite värmeslag under löpturen för låten Wild one med Flo Rida lät plötsligt som en fantastisk låt. Den hade en perfekt rytm för trötta ben i vilket fall.

Manchester 2012

Utsikten från hotellet Roomzzz på Princess street. Tvärs över gatan låg puben The Old Monkey som vi (jag) suktade efter.

L glad över shoppingen. Hon kom ständigt med nya påsar menas jag oftast kom ut tomhänt. Vi kanske hade lite olika fokus.

Själv gillar jag brittiska pubar mer än shopping. Favoriten vi hamnade på några gånger var Odd bar. Bra musik, skön stämning, god pubmat och allmänt livsnjutnings läge.

En smoothie med namnet Iggy Pop gick inte att motstå på det trendiga stället Teacup and Cakes på Thomas street.

Hem och vila mitt på dan. What goes on behind closed hotel doors?

Jo, där finns någon som väntar.

Två av tre kvällar valde vi rätt restaurang. Här på Rio Ferdinands italienska restaurang Rosso. Utmärkt mat till hyfade priser i lyxig miljö.


Kanske den godaste mat vi någonsin ätit fick hos den indiska restaurangen Wouk. Varje tugga var himmelsk.



Musikunderhållningen stod John Head för. Det tyckte jag han gjorde med den äran. Han välte inte Ruby Lounge på något sätt men glimtvis så fanns det en nakenhet som fick mig att tänka på Tim Hardin.

Så här nöjda och storögda var vi i stort sett resan igenom.

Söndagen tillbringades i Heaton Park. Vårvärme, grönska och brittiskt gemyt var inte dumt alls. Totalt sett var det verkligen en superweekend.

Take a tip from one who's tried

Lambchop - Göteborg, Nefertiti 21/3-2012

Det är oerhört ädelt av Nef att ha gratis garderob under sina evenemang. Deras goodwill inom detta område borde spridas. Just denna kväll blev det så bra att just när jag fått min jacka och var på väg hem så stötte jag på Kurt Wagner. Det kändes helt naturligt att sträcka fram handen och tacka för en bra spelning. "Thanks for coming, man", blev hans svar.

Egentligen är det kanske inte just denna spelning som Kurt Wagner ska ha mest tackande för. Utan det är mer hela hans katalog av fantastiska skivor. För jag har sett dem bättre än på Nef. Jag gillar senaste skivan väldigt mycket men jag tycker att lite går förlorat när stråkar och andra instrument saknas. Det lyhörda bandet gör fint ifrån sig men anslaget blir så stillsamt att man hoppas och väntar på att något ska braka lös. Det är nästan så jag önskar att servetrisen ska ramla med alla ölglas så det blir en reaktion. Nu blir det som hetast, eller snarare blötast, när Kurt Wagner kastar vatten på en ihärdig fotograf.

Men faktum är att man till sist kommer in i lugnet. Låtarna är rätt liknande varandra och man finner sin plats i musiken. Det stillsamma är inte längre påfrestande utan inbjudande. Särskilt under sista tredjedelen av spelningen blir man omfamnad av låtarna. Det är då bandet spelar upp några av sina bästa låtar och avslutar med en fin Bob Dylan cover, I threw it all away.

Moster Märta

När jag var liten så fick ibland besök av Moster Märta. En snäll tant som oftast ville gulla med mig. Detta tyckte jag var lite otäckt. För Moster Märta hade alltid iskalla händer. Även hennes röst var lite kusligt pipig. Men det var hennes händer som skrämde mig mest. De var inte bara kalla utan även ordentligt skrynkliga.

Alla människor över 50 är ju jättegammla när man är liten. Jag vet faktiskt inte hur gammal Moster Märta var när jag var liten. Men hennes kalla och knotiga händer kom nog mest från hennes bacillskräck. Före hon gosade med mig så tvättade hon nämligen händerna i all oändlighet. Allt smuts och alla baciller skulle krossas. Det gällde att ha mycket tvål hemma när hon kom. Detta tyckte jag var otäckt också. Jag kommer ihåg att jag gömde mig och spanade på henne samtidigt som hon var på toaletten. Alltid slutade det med att hon ropade efter mig när hon var färdig. Och väluppfostrad som jag är kom jag fram från min gömma.

Varför kom jag då att tänka på Moster Märta? Jo, jag har insett att jag också börjat gå och tvätta händerna ofta. Inte hemma men på jobbet. Att göra det när man kommit i kontakt med någon störtförkyld eller otvättad människa tycker jag är okej. Men min tröskel för att besöka handfatet efter kontakt med låntagarna har blivit lägre. Ibland så låg att jag tycker mig kunna ana Moster Märtas plirande ögon i spegeln samtidigt som jag tar ytterligare lite tvål.

Personalen tipsar

Det är alltid kul när någon lånar den bok man tipsat om på vårt personalen tipsar bord. Idag tog det ungefär 5 minuter från det jag lade fram Anders Paulruds fina bok Kärleken till Sofia Karlsson innan den var lånad. Det skulle var spännande att höra vad låntagaren tyckte om den.

Ett tips som är svår att lägga på vårt bord eftesom den oftast är utlånad är Min vän Boris av Mats Wänblad och Peter Forshed. Eftersom jag tröskar barn- och ungdomsböcker i jobbets tjänst så är det kul att också kunna konstatera att standarden är riktigt hög. Min favorit bland förra årets lära-sig-läsa böcker är just Min vän Boris.

Det är en konst att med endast ett par meningar på varje sida skapa spänning, humor och faktiskt en läsupplevelse. Boken handlar om Ebba som får en ny vän, vilken förstås är Boris. Men Boris, hans hus och familj är speciella.

Tonight is the peak of my life

Ibland kan man få den där fantastiska känslan att stunden är perfekt. Då tankarna varken virvlar bakåt eller framåt. Nu är jag inte så duktig med orden att jag kan beskriva känslan på ett bra sätt. Och jag kan absolut inte sjunga fram den. Men jag kan göra det viktigaste, nämligen känna den och det gjorde jag flera gånger under vistelsen i Manchester. När vi bara satt, låg, åt, läste, lyssnade, solade och gick tillsammans. Jag låter Johnny Adams föra min talan.

Soul revue

Det är ju inte direkt så att man längtar mindre när man hör hur Springsteen låter under turnéstarten. Jag kan ibland ta till överord om saker och ting men magiskt är verkligen ingen överdrift i det här sammanhanget. Det blev så där souligt som man hade hoppats med kören och blåssektionen som extra krydda till E Street Band. Och Bruce själv tuggar lika mycket fradga som Glenn Strömberg gör i Fotbollskväll. Och det är en stor komplimang.

Why don't you do it to me

Soundtracket för de kommande dagarna.

Två steg från Wanderson

Jag tror man kan säga att jag haft fel. Kanske inte på fullt allvar, men nästan, har jag tänkt att man nog inte helt hade gjort bort sig helt om man fått spela en allsvensk fotbollsmatch. Då menar jag så klart inte nu utan för typ tio år sedan när man hade lårmuskler.

Efter att idag stått i den härliga vårsolen på GAIS-gården så reviderar jag mina tidigare tankar. För att stå ett par meter från Wanderson, SuperMervan, Calum Angus, Bassombeng, Ayarna, Ijeh och de andra så ser man hur oerhört skickliga de är. Det går fort som tusan och de är vältränade in i minsta muskel.

Faktum är att se Wanderson konster på så nära håll är något av det bästa jag sett i fotbollsväg. Han har helt magisk bollkontroll och ett flyt i steget som är så vackert. Det är egentligen ett under att han fortfarande spelar i GAIS.

19 dagar kvar till premiären mot Häcken. Spelar de med samma intensistet som idag ser det mycket lovande ut. I alla fall framåt finns det inga oroligheter från min sida. Det lilla orosmoln som finns är backlinjen. Även om de fyra bästa spelar så är den inte riktigt klockren. Och skulle det bli någon skada blir det riktigt jobbigt.

Äntligen

Efter en oerhört rafflande final stod vi slutligen som segrare i Minilirarcupen. Under ordinarie tid så var det en jämn match där vi hade flera vassa chanser. Men 0-0 stod sig tiden ut. Därefter var det förlängning i 5 minuter. Då möts man tre mot tre utan målvakt. Osannolikt nog slutade även detta 0-0. Vi skapade klart mest chanser men kunde lätt kunnat åkt dit på en kontring också.

Så det blev alltså straffar. Fem tjejer i varje lag. När båda lagen lagt fyra straffar var stod det 2-1 till Kållered. Deras tjej har chansen att avgöra matchen genom att sätta sin straff. Spänningen är hemsk. Hon tar sats, bollen får bra fart men vår målvakt får upp händerna och räddar. Nu måste änså Ella, som är vår sista straffläggare, göra mål för att vi inte ska förlora. Det är nästan så man inte vågar titta. Och visst är det alltid lite extra pirrigt när det är ens egna dotter. Hon tar sats, får en riktigt bra träff på bollen som susar in över Kållereds målvakt och in i mål. Matchen lever.

Nu vidtar utslagsstraffar. Alltså en och en i taget. I första rundan missar båda lagen. I omgång nummer sju faller dock avgörandet. Först gör vår målvakt Nathalie en bra räddning sen är det också hennes tur att lägga en straff. Som alla förstår går det i mål. Den är hårt slagen i målvaktens högra hörne. Jublet som fyller hallen är helt underbart!

Euphoria

Första matchen kl. 07.44 på morgonen. Sista matchen kl 20.58. Förutom en liten paus mitt på dagen blev det en heldag i Steteredsskolan. Facit efter sju matcther var 5 segrar och 2 oavgjorda.

Imorgon är de slutspel. Först semifinal för 02-tjejerna och sen semifinal för 01-tjejerna. Antagligen kommer man drömma om studsande fotbollar i natt. Men sämre kan man ha det.

You know I feel ya!

Varit ute och druckit drinkar hela kvällen med kungälvsgänget. Mycket trevligt men inget slår att lyssna på St Louis Blues Elegy med Mark Lanengan smått dragen. Upplevelsen blir så stark att den inte kan uttryckas med ord.

Cherokee dance

Jodå, Hasse Klippare kunde sin sak. Han var en riktigt skön snubbe som brann för musik och fotboll. Aldrig har ett samtal gått så lätt. Faktum var att han pratade så mycket att han nästan glömde bort vad han gjorde. Redan under schamponeringen snacka han så mycket att vattnet rann över hela ansiktet. Och när han började sjunga I got loaded on a bottle of gin svepte saxen förbi öronen i oroväckande fart. Men allt slutade som sagt lyckligt och jag längtar redan till nästa tillfälle.

Hasse Klippare

Min frisör sedan 5 år tillbaka verkar ha gott ide. Det är i vilket fall omöjligt att få tag i henne. Och eftersom en klippning är akut nödvändig så får jag se sig om efter nytt. Det var då jag stötte på Hasse Klippare. Imorgon bär det av ut till Hisningen och hans ställe. Jag är nervös. Det är jag alltid inför en ny frisör men särkilt inför Hasse när jag sett videon nedan och pratat med honom i telefon idag.

Då jag försynt frågade om han var lite specialiserad på rockabillyfrisyer så började han sjunga i luren - Yeah baby, I'm a rockabilly boy, yeah. Du ska veta en sak, sa han efter sånginsatsen, jag gör alltid mitt bästa... (här tar han en långkonstpaus)...och lite till.

Göra om göra rätt

Ungefär 500 meter hemifrån spelade Grouper ikväll. På Sjömanskyrkan av alla ställen. Och löjligt nog gick jag inte dit. Det var säkert hur bra som helst.

Istället fick man sitta hemma med svettningar när Milan var nära att tappa 4-0 försprånget mot Arsenal. Möjligen behöver Milan spelarna ladda med lite ambient musik från Grouper nästa gång.

Blåst på konfekten

En allmän varning går härmed ut. Köp aldrig Hemköps apelsinjuice. Helt smaklös med visst inslag av kattpiss.

This round is on me

Det var med viss oro som nya Bruce Springsteen skivan avlyssnades för första gången. Tänk om man gjort något tråkigt nu när han äntligen ska stå på den orangea scenen i Roskilde. Första singen We take care of our own har växt vid varje lyssning vilket var lite lugnande. Men ett litet orosmoln fanns ändå där.

Nu, efter tre lyssningar av Wrecking ball känner jag mig helt lugn. Det måste vara det bästa han gjort sedan The Rising(just den skivan kommer jag tydligt ihåg att vi lyssnade på när vi åkte hem från Roskilde 2002). Hans två senaste skivor har jag tyckt varit lite tråkiga. Inte direkt dåliga men de föll snabbt i glömska.

Wrecking ball har ett par tveksamheter men de kan man lätt bortse från då det finns minst en handfull låtar som direkt sätter sig. Titelspåret och Land of hope and dreams har ju spelats live i flera år. Studioversionerna av dessa två är fantastiska. Och att Clarence Clemons som sista insats för E Street Band får briljera så i Land of hope and dreams är magiskt.



I övrigt funkar de irländska inslagen mycket bättre än vad jag trodde. Det blir fotstamparrock som håller sig på rätt sida bredbent. Eller det är bredbent men det är bra bredbent. Faktum är att trummaskiner och Tom Morello också fungerar bättra än väntat. Sen finns det några lugna låtar som brinner av engagemang och iver att få ut ett budskap. Och man hör hur hela tiden hur låtarna kommer öppna upp sig ändå mer i en livesituation.

Lördagen den 7 juli är ett mycket spännande datum. Tänk också om The Roots kan göra The Boss sällskap och avsluta med The E Street Shuffle som de gjorde på amerikansk tv för några dagar sedan. Löjligt svängigt! Vem går och köper fem guld öl, jag betalar!

The real deal

Aldrig har det varit så viktigt att sprida rockabilly och den fantastisk muisk som gavs ut under 50-talets mitt. För tydligen har Bert Karlsson sett dollartecken i skyn och hostar nu upp rockabillyband som i mina ögon är helt bedrövliga. Att musiken i grunden är folklig är ett faktum men att låta massan se den urvattnade och gimmickaktigta varianten är tragiskt.

The daily grind

Att folk orkar. Samma dag efter dag. In med disk i diskmaskinen. Ut med disk ur diskmaskinen. Dammsuga. Efter några dagar dammsuga igen. Handla. Vad ska man äta? Borsta tänderna. Gå till jobbet. Le. Tugga i sig ännu en macka. Betala räkningar. Tanka bilen. Möta människor man inte vill möta. Kasta soporna. Torka bord. Spela vanlig. Se kvällstidningarnas löpsedlar. Höra skitsnacket.

Tyvärr har inte alla möjlighet att göra som John Lennon. Han tog en, vad han kallade i efterhand, long weekend. Den varade i 18 månader och då bara struntade han i alla måsten. Det måste varit fantastiskt.

Lennon hängde med Harry Nilsson under sin långhelg. Jag hade gärna hängt med Jason Pierce och Madonna.

Sleepless in Majorna

Det har slagit mig att ungefär samma känsla infinner sig efter man antingen sprungit 1 mil eller om man druckit 3 snabba rom/cola. Först blir man dåsig, sen blir knäna lealösa när man reser sig, sen blir man sugen på chips och efter ett tag ökar pulsen. Till sist så blir man sittande och lyssnar på musik för man vill inte gå och lägga sig.

Egentligen har jag lovat mig själv att lägga mig tidigare. Men samtidigt sitter djävulen på axeln och säger att du kan väl inte sova bort möjligheterna att lyssna på 20 bra låtar till. Och självklart vinner djävulen den kampen. Och han har det lättare när man sprungit 1 mil och endorfinerna fortfarande pumpar.

Så här är några bra låtar:


Faktum är att jag glömde tvätta håret när jag duschade ikävll. Jag stod och tänkte på resan till Manchester om två veckor. Och då att få se John Head framföra den här fantastiska låten.


Ända sedan spelningen i höstas så spelar jag M.O.T.O. nästan dagligen.


En uppsjö bra konserter väntar den kommande månaden. Exempelvis ser jag verkligen fram emot att se Will Kimbrough igen.


En av mina favoritröster alla kategorier.