60 av 1001 album

Fred Neil - S/t

Neil var en av de mer udda figurerna som dök upp på folk-rock scenen i Greenwich village på mitten av 60-talet. Han är mycket respekterad och skrev också ett antal odödliga låtar. De kändaste är nog Everybody's talking och Sweet cocaine. Neil gjorde någon skiva till efter denna innan han hoppade av musikvärlden och flyttade till Florida och tog hand om delfiner.

Personligen finner jag inte Fred Neils mörka röst alls tilltagande. Om man jämför med samtida Tim Hardin så finner jag Neils röst uttryckslös och fattig. Själva låtarna är ok men Niels mummlande skymmer det mesta.

Litegrann känns det som hans kultstatus uppnåtts genom hans skygghet och fientlighet mot skivbranschen. Samtidigt är jag väldigt känslig för röster som inte når mig. Då blir allting dåligt. Musiken och texterna får inget värde. Kanske är det delvis så att felet ligger hos mig.

Betyg: GG

Favorit: That's the bag I'm in

59 av 1001 album

Beach Boys - Pet sounds (1966)

Här börjar Brian Wilsons resa för att skapa det perfekta popalbumet. Hans strävan var att göra något bättre än Beatles platta Rubber soul. Det lyckas han med även om han fick betala ett högt pris. Wilson gick nämligen in i dimmorna åren efter han färdigställt Pet sounds.

Tidigare har jag aldrig riktigt förstått det massiva hyllande som finns till Pet sounds. Men nu när jag umgåts mer intensivt än någonsin med innehållet förstår jag och framförallt hör jag skönheten i Wilsons kompositioner. Man kan nämligen kalla dem kompositioner istället för låtar för det finns så många lager i varje låt.

Även om jag tidigare skrivit att jag är svagare för tidiga Beach Boys så får jag omvärdera det. Pet sounds har ett djup som nu når mig. Även senare skivor som Sunflower och Surf's up, då man åter byter stil, är riktigt starka.

Låtmässigt finns det ändå ett par utfyllnadsspår. Särskilt de där det mesta handlar om skickligheten att sjunga i harmonier verkar vara huvudsyftet. Därför blir det inte högsta betyg.

Betyg: GGGG

Favorit: God only knows

Det finns ingen anledning att gnälla på iskyla, galna barn, personer som kallar andra svenninga, tidsbrist, pengabrist, mindre god mat, kollektivtrafiken eller andra egentligen oviktiga saker.

Ovanstående belyses så tydligt när någon nära drabbas av en allvarlig sjukdom. Nu lägger vi all energi och alla tankar på att få dig frisk.

58 av 1001 album

Beatles - Revolver (1966)

Beatles har många album med på listan. Det är lätt att förstå då man hör hur de utvecklats från skiva till skiva och framförallt hur man hör hur andra grupper följer varje litet musikalistk steg The Fab Four från Liverpool tagit.

Revolver har samma innehåll som de flesta Beatles plattor. Skulle man bara ta låtarna med John Lennon och Gerorge Harrison på sång så skulle betyget vara det högsta. Om man däremot bara tar Paul McCartney låtarna så skulle betyget bli en svag trea. På Revolver skiljer sig medlemmarnas låtar varandra mer än någonsin. McCartneys låtar är alltför sockersöta och tralliga för att matcha det steg som Harrison och Lennon gjort med sina låtar. Nu ska jag inte bara klanka på McCartney. Några av hans låtar är riktigt bra också som exempelvis den stompiga Got to get you into my life och den fina For no one.

Tar man lite hänsyn till hur mycket musik Beatles spottade ut sig på kort tid så är det slående hur mycket bra de gjorde. Men det ska också sägas att det finns en del utfyllnadsspår på de flesta albumen från mitten av 60-talet.

Betyg: GGGG

Favorit: She said she said

Svennigt

Något av det mest störiga jag vet är när man använder ordet svennigt i nedvärderande syfte. "Åh, vad det stället blivit svennigt" eller "vad gör de svennarna här". Den sortens överlägsenhet borde vara utrotad år 2007.

Sen är klart att man ska kunna snacka skit om folk ibland men man får passa sig för att sätta sig själv på pedistal.

5 av 1001 böcker








Paul Auster - New York triologin

"Auster är framförallt mums för folk som älskar att tala om intertextualitet, metafiktion och narrativa grepp," så beskriver Andreas Brunner på Sydsvenskan författaren. Det är också därför jag har problem med New York-triologin. De böcker som jag tycker allra bäst om är oftast som texten till en countrylåt. Mångbottnad men ändå direkt. Det finns förstås undantag men New York triologin är inget undantag.

Boken, som egentligen är tre böcker som blivit en, har ändå sina ljusa stunder. Särskilt sista delen Det låsta rummet är riktigt bra. Här bygger Auster upp en spänning och närvaro som jag saknar i de första två delarna, Stad av ljus och Vålnader.

I Det låsta rummet får man följa hur en namnlös författare kämpar med sitt skrivande som plötsligt dras han in i en karusell där hans barndomsvän, Fanshawe, spårlöst försvinner. Fanshawe har efterlämnat sig en mängd färdiga manuskript som författaren får ta ansvar över. Författaren blir även tillsammans med Fanshawes fru. Det är ett pussel som närmast liknar deckargenren. Författaren blir sedan kontaktad av Fanshawe som gått under jorden och sedan börjar jakten på att hitta barndomskompisen. Det låsta rummet är den berättelse som är klart mänskligast och den som inte skenar iväg i omöjligheter och drömmerier.

Jag har läst ett par av Austers andra böcker och jag har för mig att jag tyckte bättre om dem. New York triologin är som ett mentalt pussel jag inte kan lösa.

Betyg: GG

Tre musikdokumentärer

Joe Strummer - The future is unwritten
Sångaren i The Clash visade sig ha haft en annan skepnad innan han blev frontfigur för ett av historiens mest inflytelserika punkband. Hans band innan 101'ers spelade mer bluesbaserad musik. Men när sedan Sex Pistols delade scen med 101'ers så blev han så imponerad att han la om hela sin stil. Man kan säga att han blev punkare över en natt. I alla fall utseendemässigt. Han hade väl redan det lite rebelliska över sig.

Under The Clash åren är sedan Strummer kung. Vid bandets förfall så inleder han många år av sökande. Ett sökande som just börjar hitta sin form när han tragiskt dör 2002 endast 50 år gammal.

Filmen om Strummers liv är bra men inget mästerverk. Dokumentärer som försöker bygga upp miljöer och stämningar i efterhand lyckas sällan. Här är det lite för mycket av den varan.

Bob Dylan - Don't look back
Konsertfilmen från Dylans turne i England 1965 är underbar. Framförallt musikpartierna är musikhistoria. Ingen har låtit så bra med bara en akustiskt gitarr och munspel som Dylan gjorde vid den här tiden.

Det är också kul att se hur han möter sina fans, pressen och sina kollegor. Han är på gränsen till överlägsen men kommer undan med för han har ju rätt. Han är bara en sångare varför ska jag ha åsikter om allting.

Gram Parsons - Fallen angel
Jag kommer ihåg när jag började lyssna på countrymusik någon gång i början på 90-talet. Då var Gram Parsons viktig. Låtarna Sing me back home och Tonight the bottle let me down (han har inte skrivit någon av dem men han sjunger dem bäst) blev mina följeslagare.

Då visste jag inte så mycket om honom men genom åren så har man fått mer och mer information om honom. Filmen Fallen angel är en riktigt bra musikfilm där man för historien framåt med hjälv av de som stått honom nära. Trots att det inte finns så många klipp från hans karriär så lyckas man under hela filmen hålla intresset uppe.

Det makabra sätt på hur hans kropp brändes ute i öknen av två av hans fulla kompisar efter han dött behandlas rakt på sak. Familjen är vansinniga på att det blev så. Kompisen som var med står fortfarande för vad han gjorde. Det var Parsons vilja att bli ett med öknen, menar han.

Fallen angel är också en film som visar hur droger verkligen förstört många. Parsons var verkligen inget undantag. De sista åren av hans liv verkar vara i enda lång dimma. Folk omkring honom orkade inte med hans liv och levene. Trots detta spottade han ut sig bra musik ända fram till slutet.

The National START A WAR Bristol 09/11/07

Skönt att se att The National verkar vara i finfin form inför Stockholm.

57 av 1001 album

The Who - My generation

Av någon anledning så har aldrig The Who riktigt berört mig. Jag tror att det är sångaren Roger Daltrey som är problemet. Hans sång biter inte som den borde även om det inte är dåligt. Men jämför man med andra stora sångare som John Lennon och Mick Jagger så är det verkligen klasskillnad.

Visst finns det några närmast klassiska 60-talslåtar här men det finns också några riktigt hemska försök till att spela blues. The Who låter då så kritvita som de är. Något som däremot imponerar är Keith Moons oefterhärmliga trumspel. Hans sväng lyfter flera av låtarna till en nivå som de egentligen inte har.

Betyg: GG

Favorit: The good's gone

Veckans 3 bästa låtar

Curtis Mayfield - Move on up
Den blötaste kvällen i Dublin hamnade vi på en underbar musikbar. Den heter Pravda och ligger längs norrsidan av River Liffey. Utformningen av baren som ett gammalt sovjetiskt lite mystiskt hak tillsammans med besökarna gjorde stämningen på topp. Men mest kredit ska discjockeyn ha. Han pumpade upp en extatisk stämning med både kända och okända låtar. Mest gick jag igång på de här tre brakhitsen som kom i en följd.

The Stone Roses - I am resurrection
Åtta minuter lång Madchester orgie. Volymen var öronbedövande.

Velvet Underground - I'm waiting for my man
Vem skulle då matcha John Squires gitarr? Jo, självklart var det Lou Reed. Hans tripp längs gatorna i New York passade perfekt in på en pub i Dublin med sovjetiskt tema.

5 bilder från 4 underbara dagar i Dublin

Eldkvarn - Göteborg, Storan 13/11-07

Sveriges bästa band efter Håkan gjorde ikväll en magnifik spelning på Storan. Det är underbart att se ett band som har en sådan låtskatt att ösa ur. Man vet inte vilka låtar som kommer att spelas vilket höjer spänningen. Tyngdpunkten ligger förstås på senaste skivan vilket inte gör något då den är ett av årets bästa album. Det är väl bara titelspåret Svart blogg som inte är så bra som den borde. Den låten öppnar de faktiskt spelningen med. Just öppningen och avslutningen med en sönderspelad Pojkar pojkar pojkar är väl den enda lilla negativa invändning jag har.

Jag hade lite tveksamheter till att sitta och kolla på Eldkvarn. Men det visade sig att jag inte hade behövt vara tveksam. Storan var perfekt för bandet. Carla Jonsson imponerade stort med sitt sparsmakade gitarrspel hela kvällen. Även de andra i bandet spelade med känsla när det behövdes och med en fraperande intensitet och ett skönt driv när det behövdes.

Höjdpunkter låtmässigt var Full för kärlekens skull (osannolikt bra version), Mörkret knackar på min dörr, Jag är bättre än dig, Man överbord, Ta min hand, Stockholm 05, Huvudet högt, Nådens hand och Alice.

Min förhoppning att Håkan skulle komma in och gästspela blev tyvärr inte sann. Det hade varit något det.

I övrigt har det närmast kommit att bli tradition att gå på konsert kvällen före en utlandsresa. Imorgon lyfter planet mot Dublin.

Kvällens klart mest lysande stjärna i fotbollsgalan, Hanna Marklund. Den nya frisyren gjorde mig inte besviken.

Det är över nu, som Gessle sjunger. Min facebook tid är slut. Till en början förstod jag inte alls syftet, sen förstod jag att det finns vissa kul saker men sen dog min lilla entusiasm igen. När jag tryckte på radera kontot knappen så kändes det som om jag dragit mitt strå till stacken för en bättre värld.

Veckans 3 bästa låtar

Band of Horses - Is there a ghost
I år har jag fått en nytändning att hitta nya bra band. Senast i raden är Band of Horses. Deras senaste platta Cease to begin är något ojämn men de två öppninglåtarna är magnifika. Gitarrmattorna i Is there a ghost fick mig i morse att vilja köra förbi infarten till Kungälv så att jag skulle kunna lyssna på den en gång till.

Hacienda Brothers - Leaving on my mind
Idag ska jag gå till frisören. Tanken är att försöka hitta på något nytt. Skulle det spelas Hacienda Brothers i lokalen när jag kommer in så blir nog klippningen bra. Musiken skulle nog få mig att se ut som en blandning av raggarna i Kungälv, kompbandet till Morrissey och en amerikansk hillbilly.

My Autumn Sons - Again
Facebook har jag i stort tröttnat på. Men hade jag inte haft ett konto hade jag heller inte hört det här. Det är nämligen lidköpingssonen Anders Sundberg som går under alter egot My Autumn Sons. Again är en 80-talsmättad poplåt som har en stark dragningskraft. Finns här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=127597405

Alliansens lakej

Idag gick jag fiendens ärenden. Nä, riktigt så illa var det inte men politiken (alliansen) i Kungälv hade idag bestämt att några av kommunens tjänstemän skulle ut och möta näringslivet. Jag och ett par till representerade kultur- och fritidsförvaltningen.

Mitt första företagsbesök blev närmast som en chock. De tre männen som mötte upp mig från detta företag var nämligen urtypen på män som är i karriären. Män som har vita skjortor och spetsiga skor. Män som har fasta handslag. Män som inte flackar med blicken. Män som tycker att det mesta ska privatiseras. Män som har segelbåt. Män som inte bryr sig ett skit om vad ett bibliotek sysslar med. Män som vill bygga lyxfastigheter i Kungälv för att få ett bättre företagarklimat. Män som jag aldrig träffar i vanliga fall. De tre männen var inte på något vis taskiga mot mig och jag stod upp ganska bra. Men det krävdes en rejäl utandning när jag kom utanför dörrarna. Det var ingen naturlig timme om man säger så.

Det andra företagsbesöket gjorde jag hos en väldigt trevlig fotograf. Det samtalet som vi förde den timmen hade det mesta som ovanstående inte hade.

Ella i fotbollskola

Yeees!

Vår lycka är gjord. Ella har gjort en fotbollsträning och hon tyckte det var roligt. Även om hon slutar nästa vecka så kan vi leva på detta tills vi dör.

56 av 1001 album

Bob Dylan - Highway 61 revisited (1965)

På tre år gjorde Dylan smått otroliga förändringar i sin musik. Den surrealistiska lyriken och elektriska rocken som finns här är fjärran plockande med den akustiska gitarren. Nu spelar det ingen roll hur han framförde sina sånger från den här tiden för det var alltid lika bra. Det finns ett sådant naturligt flyt i allting som ingen annan artist kan matcha.

Highway 61 revisited är en fulländad rockskiva. Det finns inte ett svagt spår i sikte. Jag som vanligen vill har mina sångtexter direkta (som i country och soulmusik) får här något annat. Dylan skapar mer bilder med sin lyrik. Men han gör det så otroligt bra att i stort sett varje rad ger en ny vy framför ögonen samtidigt som öronen häpnas över intensiteten i musiken.

Lyssna och se på den klassiska spelningen där någon i publiken ropar Judas åt Dylan då han tycker han övergett sina folkmusikrötter. Dylans svar blir "Play it fucking loud", och sedan följer en Like a rolling stone öppnar Highway 61 revisited. Hur mycket älskar man inte det. http://www.youtube.com/watch?v=bqUFHEyu5hM

Betyg: GGGGG

Favorit: From a Buick 6

55 av 1001 album

The Byrds - Mr. Tambourine man (1965)

Debutskivan av The Byrds är ett mästerverk. Inspirationen från Beatles och Bob Dylan (som skrivit tre av låtarn på skivan) har bandet sedan gjort till något eget. Man kan säga att bandet startade folk-rock vågen även om den här skivan är väldigt poppig. Senare blev det mer tydligt med folk- och countryinfluenser.

Hela skivan håller en jämn hög nivå. Låtarna är av sorten att man aldrig tröttnar på dem. Det finns något odödligt i allting. Skivan kunde lika gärna vara inspelad idag. Eller kanske inte för det görs ingen popmusik av den här kalibern idag.

Chris Hillman, Roger McGuinn, David Crosby, Gene Clark och Michael Clarke var orginalmedlemmarna i The Byrds. Det är bara att bocka och buga för det de gjorde för oss musikälskare.

Betyg: GGGGG

Favorit: I feel a whole lot better

Everett True - Nirvana - The true story

Det är ganska lätt att färdas bakåt i livet och komma ihåg olika händelser men det kan ibland vara svårt att nå fram till hur man tänkte och vad man levde för. Den här boken fick mig verkligen att uppleva det tidiga nittiotalet igen.

True var musikjournalist på tidningen Melody Maker som jag premunuerade på och läste noga varje vecka. True var den som skrev om de artister jag gillade bäst så som Nirvana och senare även alla lo-fi artister. Jag höll inte med honom alla gånger, han avskydde t.ex. Pearl Jam och allt som hade med hårdrock att göra, vilket inte jag gjorde eller gör för den delen.

I boken, som är på närmare 600 sidor, får man verkligen hela historien om hur Nirvana på bara något år blev gigantiskt stora. Det som är bra är hur True verkligen får med alla band som var inblandade i musikscenen runt Seattle. Att det blev just Nirvana som sedan blev förgrundsfigurerna har naturligtvis att göra med Cobains utstrålning och förmåga att skriva de avgörande hitlåtarna.

Lyssnar man på Nirvana idag så inser man att första skivan Bleach från 1989 verkligen inte är något mästerverk. Endast några låtar är bra. Men på två år så utvecklas man så mycket att det är något alldeles otroligt. Singlen Sliver från 1990 visar att något är på gång men att det skulle bli som på Nevermind kunde nog ingen tro. Det är kul att se klipp på Youtube när bandet spelar låtar från Nevermind innan den släppts. Bandets energi är fantastisk och publikens reaktion är direkt. In Utero, den sista skivan bandet gav ut 1993, är också bra. Men det känns ändå som om Nirvana upprepade sig.

Själv såg jag bandet på Roskilde 1992. Det var bra men jag har för mig att jag tyckte att något saknades. Jag tror det var energin. Det kändes som om de redan gick lite på rutin och de var väldigt obekväma på en så stor scen. Nu när man läst boken så förstår man att de verkligen, främst Kurt, var väldigt sliten.

De sista året i Kurts liv gick det mesta i moll. Hans drogintag var stort. Han tog flera överdoser av heroin. Glädjen hade försvunnit och bråken med Courtney Love var många. Han kände sig fast i alla kontrakt med skivbolag, konserter och media. Inte ens hans lilla dotter Frances Bean kunde få honom på rätt köl igen. Everett True som blev mer som en vän till bandet beskriver detta väldigt intressant. Vissa delar av boken läser jag flera gånger. Så bra och spännande är det.

Nirvana - The true story är nog den bästa musikbok jag läst. En anledning är nog att man själv var med när det hände. Även om jag sällan lyssnar på Nevermind idag så ska man nog inte underskatta skivans värde över hela mitt liv. Jag tror faktiskt inte att jag överdriver.

Betyg: GGGGG