44 av 1001 album

Dusty Springfield - A girl called Dusty (1964)

Dusty tillhör det verkliga toppskiktet i kategorin kvinnliga vokalister, enligt mig. Hon har en röst som har det mesta. Den är rasping och len på samma gång och den har en känsla som verkligen känns. Dusty klarar av att sjunga både up-tempo låtar och lugna ballader och allra bäst blir det när hon ackompanjeras, nästan duellerar, med perfekta 60-tals stråkar.

På detta, hennes debutalbum, gör hon andras låtar till sina egna. Hon är verkligen en av få vita som lyckas ta soulmusik från USA och göra det bättre. Uppbackningen med full blåssektion, stråkar, kvinnliga körsångerskor tillsammans med en härligt lyhörd trummis gör att detta album närmast perfekt. Det låter verkligen mycket 60-tal över A girl called Dusty men det känns inte ett dugg gammalt eller mossigt.

Nu blir ändå betyget inte det högsta för det finns faktiskt ett par låtar som känns som utfyllnad. Ska det ges ut högsta betyg så finns det inga sådan låtar med. Ändå rekommenderas skivan varmt.

Betyg: GGGG

Favorit: You don't own me

4 av 1001 böcker

Saul Bellow - Herzog (1964)

Det är bra mycket enklare att betygsätta musik än böcker. I böcker hittar man nästan alltid något i varje bok man läser som man kan ta med sig och som givit något menas dålig musik bara är dålig. Bellows bok Herzog faller under kategorin böcker som ger mig något men som ändå vållat mig stora problem att verkligen får färdigläst.

Boken handlar om en medelålder man, Moses Herzog, som har alla möjligheter att bli något inom den akademiska världen. Men hans liv kollpasar i halvfärdiga projekt och ett totalt misslyckat privatliv. Han har ett intellekt som han inte lyckas förvalta. Istället för att jobba med det han ska skriver han brev till alla möjliga, levande som döda. Brev som han aldrig postar till adressaten men som för bokens handling framåt.

Allting kretsar kring Herzog. Det är hans inre och hans tankar som Bellow lyfter fram. Det är hans möten med ex-fruar, nya kvinnor, släkt, vänner och även hela samhället som är grunden i boken. Herzog är vilsen i den moderna världen kan man säga. Han är egentligen inte så konstig men han hittar inte sin plats.

Herzog kräver mycket av läsaren. Den är fullpropad med filosofiska tankar och teorier. Ibland känner man sig inte kapabel rent intellektuellt att läsa vidare. Hjärnan vill eller kan inte få ihop all den text den tar emot. Ändå känner jag att man behöver sådana här böcker ibland. Både för att det är en utmanning men också för att jag tror att man alltid blir lite klokare av att läsa svårare litteratur ibland.

Betyg: GG

43 av 1001 album

Solomon Burke - Rock 'n Soul

60-tals soulen är fantastisk på så vis att man aldrig tröttnar på den. Den tål att lyssnas på om och om igen. Det fanns väldigt många bra manliga soulsångare men Solomon Burke tillhör det absoluta toppskiktet. Jag lästa att Burke inte hade någon Top 20 hit under sin storhetsperiod. Det bevisar bara att man inte ska titta på topplistorna för att hitta den bästa musiken.

På den här skivan finns det precis allt en soulfantast behöver. Det kan dansas och det kan gråtas om vartannat. Känslorna är så direkta att det inte går att tveka. Burke sjunger makalöst och den kvinnliga kören svarar honom. Bandet spelar precis så lyhört som ett band ska.

Rock 'n Soul har ett par lite svagare spår som gör att den inte får högsta betyg. Men skulle jag bara släppa det minsta på min hårda bedömning så skulle den få det sista poänget också.

Betyg: GGGG

Favorit: Goodbye baby (Baby goodbye)

42 av 1001 album

Jacques Brel - Olympia 64

Belgaren Brel har en glöd och intensitet för många. För mig är den tyvärr alltför teatralisk. Det är för stora känslor och framförallt tycker jag det är en högtravande dramatik som inte berör mig. Kanske är det beroende på att jag inte kan franska. Hans texter når mig därför inte. Istället blir det cabaret, rödvin och Carl-Johan Vallgren över allting. Vilket betyder att jag inte gillar det.

När jag sett på klipp från gamla konserter så förstår jag mer hur publiken eldades upp och blev fanatiska. Han har en dragningskraft och ett uttryck som är speciellt. Jag vill därför inte helt dissa en artist som verkligen har en lidelse. Det är bara det att jag och Brel inte delar uppfattning om hur man uttrycker sin lidelse.

Betyg: G

Favorit: Amsterdam

Tillägg till konserthösten

11 nov Eldkvarn

När chefen går förbi under slutet av arbetsdagen säger hon:

"Oj, det var länge sen jag såg dig. Har du varit här tidigare idag?"

Inget konstigt i detta kan man tycka om jag inte hade varit här idag. Men
jag har varit på jobbet hela dagen och vi har till och med suttit på samma
morgonmöte. Kanske vi till och med satt i lunchrummet ihop.

Undrar hur beige man är egentligen.

Veckans 3 bästa låtar

Iron & Wine - The boy with the coin
Sam Beam har hittat något alldelses eget i den annars redan fulla genren män med gitarr och skägg. På nya skivan låter det mer psykedeliskt vilket passar honom bra. På den här låten bygger han upp mystiskt stämmning som jag verkligen gillar. Lyriken tillför ytterligare till mystiken i rakt nedstigande led från andra sydstatsförfattare.

Jim White - Diamonds to coal
En som kanske ändå bättre förvaltar sydstatsstämmningen är Jim White. På nya skivan, Transnormal skiperoo är han mer traditionell än tidigare. Det passar mig utmärkt för det är då han är som bäst. Skivan kan nog bli min bästa kompis i höst.

Tied & Tickled Trio - You said tomorrow yesterday
Jag kommer ihåg att jag lyssnade på gruppen Labradford före en seriepremiär för ett tiotal år sedan. En premiär som vi sedan förlorade med 4-1. Tied & Tickled Trio har en hel del musikaliska likheter med Labradford. Eftersom jag inte spelar fotboll längre så kan jag njuta av detta utan att vara skrockfull. Jag förstår också att vi inte vann efter jag lyssnat på sån här musik. Instrumentala låtar som verkligen får mig att tänka på livet och som gör mig tämligen modlös (fast på ett ganska skönt sätt).

Konserthösten

Det ser ut att bli en alldeles utmärkt höst. Bara vid en första anblick på Pusterviksbiljetter så finns det en uppsjö med spelningar jag gärna går på. Vi får se vad tid och pengar räcker till.

5 okt Jonathan Richman (givet)
20 okt Vill se både The Bronx och Sambassadeur
24 okt Jim White (givet)
27 okt Kurt Wagner
3 nov Lucinda Williams
11 nov Mark Olson
15 nov The Donnas
16 nov Fu Manchu
28 nov The New Pornographers
1 dec The National (bokat)
21 dec Roky Erickson (bokat)

Listan skulle kunna göras ganska mycket längre men det känns som det är de här spelningarna som lockar mest just för dagen.

Det är tråkigt att det två band jag nästan helst skulle vilja se, Against Me och The Twilight Sad, inte kommer till Göteborg under sina Sverige besök i höst.

41 av 1001 album

Beatles - A hard day's night (1964)

Ännu ett klassiskt Beatles album. Ofta när man lyssnar på Beatles så funderar man på hur de kunde vara så bra jämt. Det måste varit ett lyckokast att just dessa personer träffades. Medlemmarna solokarriärer innehåller förvisso en hel del bra men det är mycket lite som når upp till det de presterde ihop.

På A hard day's night har man hämtat sju låtar från filmen med samma namn. De och skivan övriga sex låtar är alla skrivna av bandet själva. Det är första skivan som är utan covers. Skivan innehåller inte riktigt lika många personliga favoriter som de allra bästa Beatles albumen. Det finns ett par lite såsiga låtar, med If I fell i spetsen, som är alltför inställsamma. Bäst är det som vanligt när John Lennon får visa upp sig som mannen med världens bästa rockröst. Även Paul McCartney imponerar i den fina And I love her.

Favorit: Any time at all

Betyg: GGGG

40 av 1001 album

Miriam Makeba - S/t (1960)

Det här skivan har jag tidigare varit tvungen att hoppa över då jag inte hittat den någonstans. I sommras fann jag dock den på en loppis i Strömstad.

Miriam Makeba är en av mycket få, om inte den enda, på den här listan som kan hamnar inom världsmusikgenren. Makeba som kommer från Sydafrika släppte detta debutalbum 1960. Hon hade bosatt sig i New York och blivit en exotisk fågel på scenerna där.

Skivan innehåller folksånger från runtom i världen. De flesta låtar sjungs på Xhosa, hennes modersmål. Den musikaliska uppbackningen sker mestadels bara med körer och en gitarr. I några spår utökas det med fler instrument.

Till en början tyckte jag inte att det fanns mycket att haka sig fast vid. Melodierna var osynliga och inte heller rytmerna fanns där. Alltihop kändes lite urvattnat. Nu några lyssningar senare så lyckas jag ändå lite försiktigt hitta ingångar i skivan. När man hört en indonesisk vaggvisa, Suliram, ett antal gånger så börjar man nynna med och när hon sjunger den olyckliga Where does it lead så tror man henne.

Favorit: Where does it lead

Betyg: GG

39 av 1001 album

Stan Getz and Joao Gilberto - Getz/Gilberto (1963)

Ännu ett bossa nova album av Getz finns alltså med på den här listan. Det hade nog räckt med ett, enligt mig. Men ser man å andra sidan på hur populär Getz gjorde bossan i hela världen så kanske det är befogat. Skivan är på intet sätt dålig heller.

På den här skivan, inspelad med brasillianska musiker, får han hjälp av sångaren Joao Gilberto. De får till ett sound som får mig att tänka på blåa hav och varma kvällar. Jag skulle gärna sitta på en nattklubb runt medelhavet och lyssna på detta. Det blir lite annorlunda en blåsig höstdag i Majorna. Musiken tassar så försiktigt fram att regnet som slår mot rutan överröstar den hur mycket men än höjer volymen.

Getz har en förmåga att sticka in små fina saxofonpartier i låtarna. Variationen är inte stor men hans ton och det känsliga spelet gör att man gillar det varje gång. Getz styrka är att aldrig ta till i överkant. Han spelar precis så sparsmakat som passar låtarnas tempo. I två av låtarna är det Joaos fru Astrud som tar över sången. Hon kunde tydligen behärska engelska bättre än maken. Versionen av The girl from Ipanema, som finns här, är förstås odödlig.

Favorit: O Grande amor

Betyg: GGG

Facebook

Nu har jag varit ägare till ett Facebook-konto någon vecka. Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som är bra med det.

Var ligger tjusningen med att läsa andras mailkorrespondens?

10 låtar som hört denna sommaren till

Nu är det verkligen dags att lägga den här sommaren bakom sig. Även om vädret inte alltid varit med oss så har den ändå varit härlig. Maraton, Roskilde, åsknedslag och Sardinien är väl de händelser som är de mest framträdande av olika anledningar.

Musik finns ju ständigt närvarande i mitt liv. Dessa 10 låtar är sommaren 2007 för mig.

Buffalo Tom - You'll never catch him
Otroligt vacker låt som rörde mig till tårar i Roskilde. Kan ha att göra med jag hela tiden tänker på Ella när jag hör den.

Eldkvarn - Inget bra för mig själv
"Jag gick in på en bar, och drack sexor gånger fem"..., "Jag är mer djur än människa, varför vill man alltid ha mer", sjunger Plura. Kanske har det blivit några glas för mycket i sommar.

Thurston Harris - I got loaded at Smokey Joe's
Fenomenal 50-talare. Ändå mera sprit.

Sam Cooke - Be with me Jesus
Det finns ingen som slår Sam Cooke när det gäller gospel. Sommarens helning.

Roky Erickson - The wind and more
När han kom ut och körde den här som extra nummer så blev jag mer eller mindre knockad.

The National - Secret meeting
Matt Berringer kan vara den bästa nu levande textförfattaren.

Against Me - Up the cuts
Punkrock åt folket.

The Twillight Sad - Mapped buy what surrounded them
Det gör nästan ont att höra James Graham sjunga men så ska musik vara ibland.

Jim Ford - Big mouth USA
En del människor har förmågan att beröra. Jim Ford är en av de utvalda.

Rolling Stones - Midnight rambler
Stenkrossarversionen på Ullevi den 3 augusti var ensam värd entrépengen.

Att sätta sig först på en spårvagn och sen på en buss bakfull är inget man önskar sin värsta ovän. Idag färdades jag turen Majorna - Kungälv i detta jobbiga tillstånd.

När jag slog upp ögonen två timmar innan resan trodde jag faktiskt inte att det skulle gå. Men med hjälp av en kall dusch så vaknade kroppen till. Det var ändå osäkert hur resan skulle sluta. Väl ute så kom det ett behagligt duggregn vilket var perfekt. När spårvagnen kom hade en del av osäkerheten och rädslan försvunnit. Under spårvagnsresan känner jag ändå att jag börjar bli lite svettig. Kroppen är redo att slå bakut.

På Centralen fick jag i mig ett äpple, dagens första måltid. Bussresan med Röd express gick sedan ganska smärtfritt. Men det gällde hela tiden att ha blicken mot horisonten.

Jag är ändå stolt över mig själv att jag kom fram. Jag är också nöjd över att jag inte drack något starkt efter klockan 11.30 igår. Drinkarna som erbjöds var riktigt goda men de var också rejält tillspetsade. En centeliter till och jag tror att det varit kört.

Kommentatorer

Efter att just bevittnat IFK Göteborg - Elfsborg på TV måste jag ge en känga till Canlal + kommentatorer Arne Hegerfors och Tommy Svensson. Det ska sägas att jag har full respekt för båda men de borde slutat för ett par år sedan.

Att Tommy Svensson lyckades föra Sverige till en bronsplats i VM 1994 är svårt att förstå när man hör honom idag. Han lyckas nämligen inte se någonting av vad som händer på planen. Det enda han kan är att hylla helylle spelare som bröderna Alexandersson. När det blir mål så finns det inget engagemang överhuvudtaget. Oj då gick bollen i mål nu liksom.

Även Arne Hegerfors har tappat geisten. När han var på topp så var han engagerad. Exempelvis när i VM 1986 när han ständigt uttalad Maradonas fullständig namn hela tiden. Här kommer Diego Armando Maradona, vilket makalöst mål av Diego Armando Maradona, turnerings spelare Diego Armando Maradona osv.

Nu är det dags att lämna över till andra.

George P. Pelecanos - Ett djävulskt pris och Svarta själar

Jag har i snabb takt plöjt två böcker av min favorit inom deckargenren. Det är i och för sig inte specielllt svårt för honom att sticka ut då jag väldigt väldigt sällan läser deckare. Kanske är alla deckare så här bra.

Pelecanos serie om privatdeckaren Strange, som håller till i Washington D.C., är så fylld av klyschor att man borde spy. Alltifrån polisspråket till de ruffiga miljöerna är som tagna ur en mall för amerikansk white trash kultur. Men ändå är det något som drar hos Pelecanos. Han kan verkligen bygga upp spänningen och framförallt finns det hela tiden en påtaglig mänsklig närvaro. För lika viktig som kriminalhistorian är de sociala skildringarna.

Pelecanos är skicklig på att använda klichéerna på rätt sätt och han får oss att tro att det han skriver är sant. Den värld han skriver om behöver det språk och de miljöer han använder. Skulle han börja finlira med en svårare text eller bara svårare ord så skulle allt falla platt.

Dessa två böcker rekommenderas varmt till deckarfantaster eller deckarnoviser som jag. Man behöver dock börja med första delen i serien, Ren som snö, om man ska förstå personernas bakgrund.

38 av 1001 album

James Brown - Live at the Apollo (1962)

Det här är nog det mest kända av alla livealbum inom soulgenren. Inspelat för James Browns egna pengar då skivbolaget först inte trodde på idén med ett livealbum. Återigen visade det sig att man ska lita på artisterna.

Ett passande citat för den här skivan kan man sno från Per Gessle. Han säger ju så här: "Här kommer alla känslorna på en och samma gång". James Brown låter nämligen alla känslor flöda fritt. Han skriker och viskar fram sitt innersta om vartannat. Ibland blir det nästan för mycket men Brown håller sig oftast på rätt sida om vad man klarar av.

I det stora hela är det ett härlligt och odödligt tidsdokument av den tidiga soulmusiken. Browns band, The Famous Flames, spelar med en otrolig intensitet (Finns det förresten några band som kan matcha dem idag) och det är naket och rått på en gång.

Bästa låt: Try me
Betyg: GGGG

Lou Barlow-Spoiled(live)

Under åren 1993-1997 var jag totalt besatt av den här mannen. Man kan nästan säga att det han skrev var mitt liv.

Jag tror att både jag och han mår bättre idag.

Per Johansson - Göteborg i päls

När man jobbar på bibliotek så har man böcker framför sig mest hela dagarna. En dag flimrade den här boken förbi. Kul att läsa något som utspelar sig i Göteborg, tänkte jag och lånade hem den. På baksidan stod det också att så här: "Finns det någon New York känsla i Göteborg så är det här". Ett citat som också kändes lovande på något sätt.

Det visar sig sen att boken är en bagatellartad historia om en kille som jobbar som diskare. Boken är faktiskt så lättviktig att jag nu några veckor efter jag läst den har svårt att säga vad den handlade om eller vad den gav mig. New York känslan lyser verkligen med sin frånvaro. Det finns snarare ingen känsla alls.

Den lilla behållningen som ändå finns är väl att man får en liten inblick i hur det funkar att jobba på restaurang. Den hierarkiska värld som råder där och hur diskaren hamnar längst ner. Författaren form med korta kapitel fungerar också bra. Jag gillar det upplägget i romaner. Annars flyter texten alltför ofta ut i ett banalt kroglivsbeskrivande och även en hel del existentiella funderingar som inte håller måttet stör mig.

Detta är författarens första bok. Han blev till och med nominerad till debutantpriset i Borås Tidning för denna bok. Något som kanske säger mer om svenska debutanter än bokens kvalitet.

Håkan Hellström - Gbg, Liseberg 8/9-07

Nu börjar jag verkligen tappa räkningen hur många gånger jag bevittnat Herr Hellström live. Det kan ha varit tionde gången i fredags. Eftersom man bevittnat honom så många gånger så var väl pulsen inte sådär jättehög inför spelningen och Lisebergs stora scen har aldrig varit någon favorit.

Som vanligt slutar det ändå med att man går lycklig från en Håkan konsert. Han har verkligen lyckats att skriva låtar som tåls att lyssna på hur många gånger som helst. Den här gången var det faktiskt låtar som egentligen borde varit söndertjatade som fick igång mig mest. Mest för att jag såg hur glada alla blev runtomkring. Särskilt mamman med den tioåriga dottern som diggade ihop till Känn ingen sorg till mig Göteborg och Kom igen Lena berörde mig. Det är klart att alla låtar från Ett kolikbarns bekännelser knockar som vanligt också.

Nu hoppas vi på att inspelningen av nya låtar tar fart och att han lyckas fortsätta spotta ur sig tidlös musik. Det som gör mig lite orolig är att Jocke Åhlund tydligen ska vara med och producera. Kommer det verkligen att fungera?

Sweet dreams

Typ en gång varje år brukar jag drömma om min gamla kärlek i mellanstadiet. I natt var det dags igen. Den här gången var det den typen av dröm som känns så verklig att det tar flera minuter när man vaknat innan man inser att det var en dröm.

Den här gången var Maria, som hon heter, mer påflugen än vad hon brukar. Hon kom tillsammans med en annan gammal skolkamrat som heter Tove. Till en början var det mer allmänt prat om gamla tider även om jag alltid blir lite nervös i Marias närvaro. Det lustiga var att hon luktade precis som i mellanstadiet. Trots att det snart är 25 år sedan så kommer jag ihåg doften väldigt tydligt.

Sen ändrar drömmen karaktär. Plötsligt visar det sig att deras besök är till för att Maria vill bli tillsammans med mig igen (det var hon som gjorde slut i sexan). Jag, som nog aldrig riktigt kommit över det här, blir tveksam. Jag påpekar att jag faktiskt har två barn nu och en sambo som jag älskar. Tyvärr räcker inte det här för att övertyga henne. Hon fortsätter och försöker ta och pussa på mig. Till en början är jag avvaktande men jag känner hur motståndet sviktar. Det var trots allt den första tjejen jag kysste och hennes doft är förförisk.

Precis när jag är på väg att ge efter, det kanske hade hunnit bli lite kroppkontakt, kommer Lena springande på en väg långt bort. Paniken infinner sig. Lena är med snabba steg på väg hemåt. Jag försöker få ut Maria men hon vägrar. Hon vill ha mig, säger hon. Det är ju inte varje dag man hör det, tänker jag, och känner mig närmast förlamad. Bang!!! Nu vaknar jag.

Jag brukar gilla de här återkommande drömmarna om min första kärlek. Den här gången var den den dock kanske lite för intensiv.

Upp till kamp

Det är sällan jag blir så omkullvält av tv-serier som jag blev av första delen av Peter Birros Upp till kamp igår. Efter en lite tveksam inledning så slutar det med att jag är djupt imponerad.

Jag tänker inte ge mig in i någon djupanalys men några saker slog mig extra mycket:

• Musik - man lyckas fånga musikens kraft och betydelse
• Göteborg - staden som numera verkligen känns som hemma
• Skådespelarna - det var de som var tveksamma till en början men som vann i längden
• Långsamhet - så ytterst skönt att se något på tv i lugnt tempo
• Kärlek - det både plågsamma och lyckliga i att vara ung

Nu längtar man redan tills nästa måndag.

Jonas Kullhammar Quartet - Göteborg, Liseberg 31/8-07

Lite av en slump hamnade jag på konsert på Liseberg i fredags. Medan resten av familjen, svärföräldrar och barnens kusiner åkte berg- och dalbana på riktigt så tog Jonas Kullhammar Quartet med mig, Torbjörn och Magnus på en musikalisk resa.

En resa som började i högsta fart med Hit man från senaste skivan. Ett ganska vågat val då många i publiken kommit upp lite i åren och mer såg ut som gladjazz fantaster. Men det var inte många ur publiken som reste sig och gick utan det var nog bara mina fördomar som var fel.

Under den nästan timslånga konserten spelar bandet bara fyra låtar. Från nya skivan fick vi också Stormen och Benidikesen. Två lite lugnare låtar som verkligen imponerade. Det var nästan så att man för en stund glömde att det var fyra vita killar som stod på en scen på Liseberg. Om man blundade så var det så bra att man kunde drömma sig bort till en scen i New York under slutet av 50-talet och tro att ett gäng afroamerikaner i kostym stod på scenen. Jag stör mig på mig själv när jag ofta har svårt att riktigt ta till mig när vita spelar så typisk svart musik.

Det jag gillade mest med låtarna är de har en återkommande melodi. Låten kan innehålla ett solo för varje instrument och flytta iväg men sen helt plötsligt återkommer temat igen och man känner igen sig. Sån jazz gillar jag. Sen måste jag erkänna att jag inte är speciellt förtjust när man solar iväg på alla instrument. Torbjörn Zetterbergs basspel var dock förstklassigt i alla lägen.

En annan lite negativ åsikt är att många jazzband måste förlänga låtarna i oändlighet. Den verkligt fina balladen Bendiktsen hade gott kunnat sluta efter sex minuter när det var som vackrast. Det hade inte behövts frijazzats i ytterligare fem minuter.

Jag nämnde att bara fyra låtar spelade under konserten. Detta berodde till viss del på Kullhammars lust att prata mellan låtarna. Ibland var det svårt att förstå om han var ironisk eller inte men i det stora hela var han väldigt rolig. Det verkade gå hem hos de flesta utom ordningsvakterna som inte verkade förstå sin komiska roll i sammanhanget. Å andra sidan såg de precis lika hjärndöda ut som de flesta inom den kåren.