Denna vecka har långtifrån varit idealisk gällande förberedelserna inför maratonloppet nästa vecka. Magsjuka och dålig sömn har spolierat veckans löpning. Jag har blivit anfådd bara genom att gå uppför trappor.

Tur att loppet inte var den här helgen. Det hade inte funkat. Nu hoppas jag på snabb förbättring och kanske någon mil i helgen. Nästa vecka blir det till att ta det lugnt och äta mycket kolhydrater.

Jag har starnummer 1263 om jag skulle flimra förbi på TV.

Roskilde 2007

Booka Shade

När man stöter på bra danslåtar inom house, techno och andra liknande genres tänker man alltid att man borde kolla upp det mer. Det blir dock nästan aldrig gjort och när det väl blir det så är hela album nästan aldrig roliga. I alla fall inte att lyssna på hemma.

Booka Shade är en tysk technoakt som ska få folk att dansa på årets festival. Det kan de säkert lyckas med. Det är lite för många synthvibbar för min smak men några skönt monotona låtar skulle få mig att stanna till om jag passerar deras spelning.

Publiken i Malmö uppskattar verkligen bandet som du kan se här: http://www.youtube.com/watch?v=7XdxulL0hLA

Bästa låt: Darko

Roskilde 2007

Alice Rose

Dansk elektronica artist som bor i Tyskland och ofta låter som Björk. Så kan en kortfattad beskrivning av Alice Rose skrivas.

Ibland är det skönt med musik som kräver lite tuggmotstånd och inte fastnar direkt. Så är det med Alice Rose. Tyvärr kommer hon aldrig att fastna så mycket att jag lockas att kolla in henne live. Så här kan det se ut, med en liten motorsåg och allt: http://www.youtube.com/watch?v=UvWT3jVa_oc

Bästa låt: Trash

Roskilde 2007

Cold War Kids

När man läser olika inlägg om festivalen så är det de som gillar hårdrock som är besvikna över årets artister. De menar att det är för mycket jävla indie. Jag får lite förståelse för dem när jag hör Cold War Kids. Jag tycker nämligen att det här är dussinmusik. Det är inte direkt dåligt men det är så lamt att man lika gärna kan vara utan det. Dessutom har sångaren en ansträngande röst som inte tilltalar mig.

Fast jag tror nog att bandet kan bli rätt stora. De är liksom precis lagom för det. Jag hittar inga kandidater på jättehittar på deras första skiva men de har nog kapaciteten att nå många fans. Är man intresserad kan man kolla in deras myspace sida: http://www.myspace.com/coldwarkids

Bästa låt: Tell me in the morning

Roskilde 2007

Brian Jonestown Massacre

På mitten av 90-talet köpte jag en vinylsingel med det här bandet. Jag hade läst om dem och antog att jag skulle gilla dem. Singeln visade sig vara ganska svag och jag orkade inte göra ett nytt försök. Genom åren har man sedan läst om dem men då har det mest handlat om slagsmål, droger och filmen Dig.

Nu när jag lyssnat mer och kollat in deras videor så är jag sugen att se det. De försöker leva upp till varenda rockmyt som finns. Ibland ser deras otroligt retroaktiga 60-tals stil närmast patetisk ut och låtarna är mest halvfärdiga skisser. Men det finns sekvenser där de faktiskt lyckas närma sig orginalen. Det låter så mycket Stones, Byrds, Beatles och annan 60-tals musik uppblandat med lite engelska gitarrmattor a la Spacemen 3.

En video finns här: http://www.youtube.com/watch?v=wDDYGoAJCcM

Bästa låt: This is why you love me

Roskilde 2007

Roky Erickson

Då var det dags för kanske den absoluta höjdpunkten på årets festival. Den mytomspunne Roky Erickson som verkar ha hittar rätt mediciner på äldre dagar. Hans livshistoria är annars ganska sorglig. Det började bra med det psykedeliska bandet 13th floor elevators på mitten av 60-talet. Sedan åkte han fast för marijuanainnehav och valde då att hänvisa till psykisk sjukdom så att han skulle slippa ett fängelsestraff. Problemet var att han istället fick behandling med elektrochocker. Vilket för övrigt även Townes Van Zandt fick. Erickson har inte blivit sig lik sedan dess. Däremot har han i perioder skrivit mycket bra musik.

Sedan ett par år tillbaka står han även på scen då och då. Och det låter riktigt bra. Han har med sig kompbandet The Explosives och gubbarna lyckas låta sådär klassikt taggtrådrockigt som jag vill ha det.

Kolla på det här:

Sent 60-tal, före medicin, http://www.youtube.com/watch?v=zDT8shkTH9s

Tidigt 80-tal, rätt medicin, http://www.youtube.com/watch?v=YKu6Q4Vv4b8

Tidigt 90-tal, fel medicin: http://www.youtube.com/watch?v=urAB7PKRv5g

Idag, låter bra: http://www.youtube.com/watch?v=zAHn5mO8uDk&mode=related&search=

Bästa låt: It's a cold night for alligators

Roskilde 2007

Holly Golightly

Det finns ett fel med Holly Golightly, enligt mig. Det är den alltför intetsägande rösten. Annars är hennes låtar sköna pasticher på den tidiga rockhistorien och 50-tals estitiken sitter fint. Jag kan tänka mig att hon en riktigt hjälte för coola rockabillys.

Det låter som bäst i de mer garagerockiga låtarna. Då vaknar faktiskt rösten till liv även om den aldrig blir helt bra. Det är inte så att hon sjunger falskt eller så, det skulle jag förresten inte höra, utan det är mer att hon inte låter så cool som hon tror. Kanske är det så enkelt att det är svårt för en engelska att verkligen lyckas med den uramerikanska musiken. Liveklippen som finns visar ändå att det inte skadar att titta förbi när hon spelar. http://www.youtube.com/watch?v=CX_WrZLLQpY&mode=related&search=

Bästa låt: You can't buy a gun

Roskilde 2007

Nostalgia 77 Octet

Det är väldigt kul att man börja boka jazzband också. Förra årets konsert med finnarna Five Corners Quartet var väldigt trevlig på småtimmarna. Årets mest renodlade jazzorkester är Nostagia 77 Octet från England.

Deras senaste skiva Borderlands har vunnit många jazzpriser. Bandet låter som en mer nutida variant av Sun Ra. Det är alltså väldigt kosmiskt och utsvävande. Dansgolvsjazz står det någon stans och det är bara att hålla med. Långa låtar där ett återkommande tema är den sammanhållande länken är vanligt. Jag gillar blåssektionen skarpt och kan mycket väl tänka mig att tillbringa en timme i deras sällskap. Rytmsektionen är förresten inte dålig den heller. Det finns en tendens att musiken kan bli lite väl funkig i några låtar. Då blir jag stillstående med en gång.

Ladda med det här Andreas: http://www.youtube.com/watch?v=HdASDZ_NlGY

Bästa låt: Lotus tree

Roskilde 2007

Agf

Ibland tilltalar mig minimalistisk techno och konstmusik. Om jag ska uppskatta det måste jag vara på ett speciellt humör och framförallt ska jag befinna mig själv hemma. Liggandes på soffan och bara drömma mig bort. Då fyller den typ av musik verkligen en funktion. Det går inte att lyssna på det i bilen eller ihop med andra.

Precis som beskrivet ovan är det med tyska Agf. Därför ser jag det nästan som en omöjlighet att se henne framföra denna komplexa musik på Roskilde.

Bästa låt: Poemproducer

Roskilde 2007

Mahmoud Ahmed

Etiopiens största stjärna ställer sig i år på Roskildes scen. Och av döma av det jag hört kan det bli riktigt svängigt. Klippet som finns på Youtube visar att bandet han har med sig är riktigt bra. Det är afrobeat av bästa märke. Blåsarna dominerar fullständigt. Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=Od2hMI3Mm2w. Men sången...

Det jag har svårare för är språket och därmed sången. Många andra afrikanska band sjunger ju på franska eller spårk som är mer lättlyssnade. I alla fall i mina öron. Ahmed sjunger på ett språk som mer liknar arabiskan vilket blir alltför orientaliskt för min smak. På den skivan jag hört Alémye så är det så att jag gillar musiken väldigt mycket men sången tar alltför stor plats. Därför är det nog tveksamt om den gode Ahmed får se mig framför scenen i sommar. Å andra sidan är jag sugen på att höra bandet live. Vi får se hur det blir.

Bästa låt: Ney denun tesesh

Roskilde 2007

Rhonda Harris

Det börjar bli fullt i kategorin av band man måste se på årets festival. till. Danska bandet Rhonda Harris med Nikolaj Norlund i spetsen kvalar nämligen lätt in under måste se. Deras senaste skiva Tell the world we tried innehåller nämligen enbart Townes Van Zandt låtar. Det är svårt att misslyckas med så bra låtar. Rhonda Harris gör ändå något eget av materialet. Det låter som ett annat favoritband Luna skulle spela Townes.

Det är klart att det inte låter bättre än orginalet men det är kul att höra låtarna i ny tappning. Det är väl egentligen bara Lungs som de inte klarar av. Annars är det finfina versioner av Rake, Saint John the Gambler, Tecumseh valley och ett flertal till. Jag har bara hört en låt från deras tidagare skivor. Den låter helt ok den också. Finns här: http://www.youtube.com/watch?v=4vvA_YtAOAk

Rhonda Harris spelar tydligen på söndagen. Jag kommer vara där och sjunga med i varenda textrad. Lyssna mer på deras myspace sida: http://www.myspace.com/rhondaharriscph

Bästa låt: Two girls

Roskilde 2007

My Chemical Romance

Ska jag vara ärlig hade jag väldigt förutfattade meningar kring det här bandet. Jag hade bunntat ihop dem med andra hemska band som Linkin Park, Nickelback, Limp Bizkit och Staind. Vissa av mina farhågor besannades när jag verkligen tog mig tid att lyssna. Exempelvis de stundtals olidligt pompösa dragen åt band som Queen, även den ibland pojkbandsaktiga hårdrocken och det uramerikanska uppförandet var saker som jag visste att jag skulle irritera mig på.

Men det är inte fullt så illa som jag befarade för där emellan hittar jag faktiskt ganska mycket bra som jag gärna lyssnar på igen. Det är inte sådär post-grunge sliskigt som jag trodde utan det är bra bett i både gitarrer och sång. Min hårdrocksådra gör sig påmind och jag förstår verkligen varför kidsen älskar det. Det hade jag antagligen också gjort om jag varit 15 år. Nu får de lite mer respekt än jag trodde men de ligger fortfarande ganska långt ner på listan över band att se på Roskilde.

Bästa låt: The sharpest lives. Den finns här: http://youtube.com/watch?v=KqicHThwM5E&mode=related&search=

Roskilde 2007

Camera Obscura

Det är så skönt att skriva om olika band som ska spela i år. Förra inlägget var om ett grabbigt punkband från USA nu är det bräcklig pop från Skottland. Jag gillar båda. Skotta är experter på att spela ädel popmusik och Camera Obscura är inget undantag.

Nu har jag haft Camera Obscura i Mp3-spelaren i över en månad när jag varit ute och löptränat. Det är rekord för en artist. Det är nästan så jag lyssnat sönder den senaste skivan men om jag nu håller mig lite lugn så har säkert suget kommit tillbaka till början av juli.

Bästa låt: Lloyd, I'm ready to be heartbroken finns här http://www.youtube.com/watch?v=XTa_RQC8ZxA

Roskilde 2007

Against Me

Eftersom jag inte följt punkscenen speciellt noga sedan Bad Religion och Supersuckers i början av 90-talet så har jag dålig koll på vad som händer där. Men bra punk går alltid hem hos mig. Against Me blandar och ger. Deras estitik är klart punk och de låter som en blandning av många föregångare. Man hör The Clash, Social Distortion uppblandat med lite mer folkkänsla. Faktiskt får man lite Billy Bragg feeling ibland också. Kanske främst textmässigt.

Deras tidiga skivor låter alltför gapiga men på det senaste verkar sångare gapat till sig en mer harmonisk röst. Inte illa men heller inte helt övertygande blir slutresultatet. Jag gillar dock deras stil: http://www.youtube.com/watch?v=e8g9yp7EMRc

Bästa låt: Unprotected sex with multiple partners

Roskilde 2007

Bassekou Kouyate & Ngoni Ba

Afrikansk musik är det som lockar mig mest till världsmusiktältet. Genom åren så har man sett väldigt mycket bra med Amadou & Mariam som höjdpunkt. I år står hoppet till Bassekou Kouyate.

Gör man det lätt för sig kan man säga att Kouyate spelar någon sorts akustisk afrikansk blues. Att man kan kalla det blues är mest för dess repetiva mönster. Samma melodislinga går om och om igen. Resultatet blir skönt meditativt. De vokala inslagen från både kvinnliga och manliga sångare förhöjer ytterligare det stämningfulla i musiken. De afrikanska artister jag gillar allra mest har blåsinstrument med i musiken. Det har inte Kouyate vilket jag saknar lite.

Jag har svårt att se hur spelningen ska nå upp till Amadou & Mariams klass men jag tror att det kan bli en mycket angenäm stund. De verkar spela på öppningsdagen så det är bara att hoppas att det inte krockar med något annat för jag vill hemskt gärna se det. Lyssna på deras myspace sida: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=112261889

Bästa låt: Jonkoloni

- Jag är glad nu. Så sa Astrid en dag när lyckan infunnit sig då hon fick vara med Ella och hennes kompisar och leka.

Jag skulle kunna säga samma idag då Spiritualized acoustic mainline är klara för Roskilde i sommar. Det är Spiritualized i en annan form. Mer akustiskt men samtidigt med bakgrundsångare stråkar. Det jag hört och sett har varit lysande. http://youtube.com/watch?v=5n4VEaqlKKA Kameratjejen skyller skakningarna på att hon gråter för att det är så bra. Jag förstår henne.

Andra "Jag är glad nu" händelser är att Soulsavers och är klara för Roskilde och att Van Morrison ska vara uppvärmare för Rolling Stones i sommar. Helt osannolikt bra. Annars brukar det var halvljummna förband, ofta från samma skivbolag, på stora stadionkonserter. Van Morrison är ju för guds skull nästan lika bra som Stones.

Att det snart är långhelg måste förstås också falla under "Jag är glad" uttalandet.

Roskilde 2007

Soulsavers

Bandet är inte officiellt annonserat ännu men idag upptäckte jag till min stora glädje att de har Roskilde på deras turneschema. Soulsavers är en engelsk elektronica duo som till sitt nya album tagit in Mark Lanegan som sångare. Resultatet är häpnadsväckande vackert.

Skivan It's not how far you fall, it's the way you land bjuder på varierad lyssning. Hela tiden finns en av mina verkliga favoritröster i en framträdande position. Ibland låter det gospel, ibland mer som ett mörkare Massive Attack, ibland som Lanegans soloskivor men framförallt är det bra hela tiden.

På min första Roskilde festival 1992 så spelade Lanegan med sitt band Screaming Trees. Den konserten slutade med fullt slagsmål på scen mellan bandet och scenjobbarna. Förhoppningsvis blir det inte så denna gång. De spelar tydligen på lördagen. Jag kommer inte att missa detta.

Första videon från skivan ser ut så här: http://www.youtube.com/watch?v=5AUN_MMHmP8

Myspace sidan http://www.myspace.com/soulsavers. Lyssna på Kingdoms of rain och hör rösten.

Bästa låt: No expectations (nattsvart Stones-cover)

Roskilde 2007

Loney, Dear

Det här Jönköpingsbandet är verkligen värt ett varmt välkomnande till Roskilde i sommar. Deras konsert på Pustevik för någon månad sedan var verkligen bra. Samma kväll sände Musikbyrån ett program där de följde bandet under South by southwest festivalen. Jag kollade på inslaget på webb-tv senare och det gjorde att jag gillar dem ännu mer.

Musiken är ganska klassisk pop men Emil Svanängen har en förmåga att skapa något eget. Raka enkla låtar men som ändå har en tvist. Han har också en röst som kan växla läge till ett ibland nästan Van Morrison aktigt nynnande. Särskilt märktes detta live. Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=1RVl7TDz0hc. Det känns inte bra men det måste ändå nämnas att den kvinnliga medlemmen är nog det mest betagande jag sett på scen sedan The Be Good Tanyas för några år sedan. Jag hoppas verkligen att det inte är några tendenser till gubbsjuka.

Loney, Dear har seglat upp till ett av de band som jag verkligen inte vill missa på årets festival. En eftermiddagsspelning som start på en underbar kväll/natt vore perfekt.

Bästa låt: Saturday waits

Roskilde 2007

The Thermals

Jag har alltid höga förväntningar på band som ger ut sina skivor på Sub Pop. Tyvärr infriar inte The Thermals mina högt ställda krav. Deras ösiga, typiskt amerikanska, även om de ibland låter som engelska Placebo, alternativa rock är inte dirket dålig men den är enformig. Varje låt är verkligen nästan identisk med låten före.

En kort konsert på runt en halvtimme tror jag kan vara rätt bra. Så spelar de när det finns luckor i schemat så är jag inte alls främmande för att går och titta. Energi kan vara en viktigt ingrediens i viss musik och det saknar verkligen inte The Thermals. De låter ganska bra live vilket det här klippet visar: http://www.youtube.com/watch?v=8l7-GDwKuEM

Bästa låt: I might need you to kill

1.33.58 blev tiden igår.

För första gången så försämrar jag tiden sedan året innan. Det grämer mig lite annars är jag ganska nöjd. De första fem km kändes bra och jag låg då några sekunder under förra årets tid. Men redan uppför backen på Älvsborgsbron började det ta emot lite för mycket. Jag blev omsprungen av oroväckande många. Annars brukar jag ha känslan att det är jag som brukar springa om folk när det lutar uppför.

På hisingssidan kändes det ändå rätt ok. Jag sprang bredvid Håkan Mild ett tag och fick lite nya krafter. Jag var lite feg och höll igen lite så att man inte skulle ta slut för tidigt. Milen passarades på ca 43.30. När jag kom till Göta älvs bron så var jag lite tveksam till hur hårt jag skulle våga dra på. Väl uppe på toppen så kändes det bra och jag fick lite förnyat självförtroende. 6 kilometer kvar och hyfsat fräsch var inte dumt. Tyvärr försvann denna härliga känsla snabbt.

När jag svängde runt hörnan på Femmanhuset så ökade jag lite vilket fick till följd att bröstet snabbt slog bakut. Någon sorts blandning av håll och kramp som gjorde att jag fick springa framåtlutande uppför hela Östra Hamngatan. Om det inte hade stått så mycket folk här så undrar jag inte om jag fått stanna. Smärtan var nästan på gränsen till otäck även om jag kände igen den från andra gånger man tagit ut sig rejält. Efter att jag dragit ner farten rejält så släppte dock hugget i bröstet och vid rundningen av Götaplatsen så kunde jag öka lite igen. Det höll fram till Handels. Då kom det tillbaka ännu starkare så sträckan därifrån fram till Slottsskogen gick inte snabbt.

Väl i mål så var känslan blandad. Jag var förstås riktigt trött men inte på rätt sätt. Vissa delar av kroppen hade velat springa lite fortare vilket kändes retligt. Men samtidigt får man acceptera att det inte alltid är flåset eller benen som tar slut utan det kan vara något annat.

Mitt mål att någon gång klara 1.30 känns så här dagen efter jobbig. Min träning under våren har varit långt ifrån optimal men ändå ganska ok. Ska man ner de här minuterna så vet jag att det krävs en hel del. Framförallt tror jag att jag blivit alltför bekväm i mitt tempo så det måste nog till mer tempoträning för att få upp farten.

Frågan är om det finns motivation så det räcker. Jag är tveksam till det. Trots att jag på ett sätt tycker det är kul och skönt att springa så är det mycket sällan jag känner att å vad härligt det ska bli att ta en löptur i kväll. Det finns mycket annat jag hellre skulle vilja göra under den tiden. Under själva löppasset så ändrar det sig något. Ungefär hälften av gångerna så är det mest bara jobbigt men den andra hälften så är det härligt att vara ute på en fin slinga. När man gjort sitt pass är det alltid härligt. Det jag vill säga är att löpning innehåller både himmel och helvete.

Det värsta är att jag tror att Stockholm maraton mer kommer att bli en väg ner genom Dantes helvetestratt än en resa upp till pärleporten.

Roskilde 2007

Quit your day job

Jag har alltid haft väldigt svårt för band som måste skoja till det. Jag förstår att Quit your day job inte har för avsikt att vara ett plojband men så blir det nästan för mig när jag ser hur de ser ut. Musiken är kort och intensiv rock som på något sätt blir ett sämre Bob Hund. Med titlar som Pissing on a panda och Sperms are germs så förstår ni vad det handlar om. Jag tror verkligen inte att bandet vill bli jämförda med Björn Rosenström och Eddie Meduza men vad är det egentligen för skillnad?

Det lustiga är att de ibland låter som punklegenderna The Wire och gör det bra. Då förstår jag ännu mindre varför de måste gömma sig bakom en putslustig fasad.


Bästa låt: Evil Ray

Roskilde 2007

The Whitest Boy Alive

Mer norskt som är bra. Erland Oye från Kings of Convenience mer uptempo band The Whitest Boy Alive leverar stundtals en mycket medryckande blandning av pop och dansmusik. Med hjälp av enkla gitarrslingor och New Order-aktigt basspel så blir det ett skönt sväng.

Om man ska vara kritiskt så kan Oyes röst bli lite enahanda. Särskilt i de lugna låtarna, som är några för många, så blir det liksom ingenting av det. Ändå en positiv överraskning och kanske blir det till att hänga med norrbaggarna ännu en gång.

De verkar populära i Mexico. Hör bara: http://www.youtube.com/watch?v=hxwimopNy1Y
Här är videon: http://www.youtube.com/watch?v=fAWurnyKZUM

Bästa låt: Burnin'

Om precis ett dyng så har man förhoppningsvis gått i mål i året Gbg-varv. Så här dagen innan är det alltid lite spänt. Hur hårt ska man våga gå ut egentligen och hur är formen måntro.. Jag skulle inte tycka det vore roligt med löpning om man inte hade klockan att löpa emot. Det är helt klart min morot. Visst kan det vara skönt med lugnare träningsrundor men jag måste ha en klocka på mig för att hitta inspriration.

Det där med formen är så svårt att veta. I år har jag sprungit fler mil men inte alls på samma sätt som tidigare år. Då var varje löppass som det sista. Jag sprang oftast en mil och tog då ut mig ordentligt varje gång. Nu, maratonåret, så har jag nästan enbart sprungit lite längre och långsamma pass. Det ska faktiskt bli intressant att se hur det faller ut.

Idag är det en månad kvar till Stockholm maraton. Redan nu börjar det kännas lite nervöst. Jag har insett hur långt det är och jag har framförallt insett att det händer något med kroppen när man närmar sig tre mil. I alla fall så blir min kropp mer eller mindre obrukbar. Det märks att man har för få mil i kroppen. Som tur är så är det ju ändå fyra veckor kvar.

Det ska ändå bli roligt att se hur det går. Man har egentligen ingen aning om hur det kommer att bli. Så var det lite att springa Gbg-varvet första gången också. Nu känns själva distansen 21 km inte så enorm längre. Däremot är det minst lika jobbigt att springa Gbg-varvet nu då man försöker pressa tider. Det bär emot att gå ut i ett sådant tempo att man mer eller mindre är flåsig från start till mål men det är ett måste. De få perioder i loppet när man kommer in ett tillstånd där man inte känner trötthet och glömmer bort att tänka på hur jobbigt det egentligen är dock sköna.

Kämpa på alla ni som springer på lördag. Det är ganska kul och det är härligt efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Jim Ford - Changing colors
Ibland skriver musikjournalister att musiken är innerlig. Jag har ofta undrat vad de menar. Men nu tror jag att jag förstår. För Jim Fords musik skulle jag vilja kallar innerlig och då särskilt den här låten. Här får man den perfekta mixen på vit soul, country och 60-talsstråkar i en låt. Det är bara att buga och bocka för de som hittat den här bortglömda mannen.

Jesus & Mary Chain - Reverence
Bandet som börjat turnera igen låter lika bra fortfarande på de klipp jag sett. En riktig stenkrossarversion av Reverence gjorde att jag bara ville hoppa upp ur stolen på jobbet och skrika I wanna die on a sunny day. Finns här http://www.youtube.com/watch?v=0ekgZWKvnks

Of Montreal - Cato as pun
Live var bandet verkligen överraskande bra. På skiva är det mer tveksamt men denna ny-psykedeliska pärla är riktigt skön. Här får man det mesta jag gillade på konserten. Sången hyfsat normal, trumkompet svängigt, syntslingan återhållsam och gitarren tydlig.

Roskilde 2007

The National

Jag har för mig att The National skulle spela i Göteborg för några år sedan. Det verkade lite intressant så jag lyssnade på några låtar utan att bli imponerad. När jag nu såg att de blivit bokade så var det inget som gladde mig speciellt. Men alla band ska få en ärlig chans så jag hittade deras nya album och började lyssna. Nu är det nästan det enda jag lyssnat på de senaste veckorna.

Boxer, som den nya plattan heter, är suvurän. Egentligen är det inte riktigt sådan här musik jag faller för men den har smygit på mig rejält. The National spelar ödesmättad musik som har släktskap med band som Tindersticks och till vis del Nick Cave. The National skiljer sig på det sättet att de även kan och vill spela mer ösiga låtar. Sångaren Matt Berringer har en lågmäld röst som jag till en början tyckte var ganska intetsägande men det är nog här den största förändringen skett för nu gillar jag den verkligen.

Nu ska sägas att allt är inte bra. När de vill rocka för hårt blir det grötigt och det känns som om de inte riktigt är hemma där. Annars är det en av årets stora överraskningar. Hur de är live är svårt att säga men det ska mycket till för att jag inte står framför scen när de spelar på lördagen.

Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=HhA9ARZ6pjk

Bästa låt: Brainy

Of Montreal - Sticky Fingers, Gbg 3/5-07

Att gå på en spelningar med band som man inte lyssnat på så mycket innan brukar kännas lite jobbigt. När man ser och hör publiken runtom stå och sjunga med, önska låtar och vara allmänt förväntasfulla så känner man sig lite utanför. Å andra sidan kan man säga att man inte behöver vara nervös för att ens favoritlåtar inte spelas eller att bandet har en dålig dag.

När det gäller Of Montreal så har man läst en del om dem innan och hört några enstaka låtar. De har klumpats ihop med Elephant 6 kollektivet och på något sätt har jag trott och kännt att det inte riktigt varit min grej. Igår innan konserten lyssnade jag på några låtar på nätet och kände att det var ok men inte så mycket mer. Jag har alltid stört mig på band som har löjliga titlar på låtarna. Of Montreal har massor av dem.

Väl på scen så visar det sig att Of Montreal är riktigt starkt liveband. Frontmannen Kevin Barnes visar sig vara en naturlig scenpersonlighet. Han sjunger bra, han dansar androgynt och han spelar stundtals gitarr som Thuston Moore i Sonic Youth. Utseende och klädmässigt ser han precis ut som den försvunne Manic Street Preachers medlemmen Richey James. Det märks att han bryr sig om hur han ser ut. Varför övriga bandet har på sig änglavingar, rysk vintermössa och glitterklänning vet jag inte men på något sätt så passar det in.

Hur låter det då. Jo, det är pop av det varierade slaget. Det är inte precis tre ackordslåtar på tre minuter där man kan sjunga med i refrängen direkt. Ibland blir det alltför många taktbyten och meckigt för att jag ska hänga med och gilla det. Som bäst är det i de mer direkta låtarna och de med härligt dansvänligt trumbeat bakom. Några poppsykeliska pärlor bjuder de också på. Då känns det nästan som om man flyttas tillbaka till slutet av 60-talet. Särskilt låten Cato as a pun är skön. Här passar också filmerna på backdroppen in bra. I de mer dansvänliga låtarna hör jag klara likheter med Scissor Sisters uppblandat med en rejäl dos 80-tal.

Även om konserten var väldigt bra och att jag inte hade tråkigt i en enda sekund så tror jag aldrig att Of Montreal kommer att bli mitt band. På skiva tar nog det meckiga alltför stor plats. Men gör de någon gång en rak popplatta kan det nog bli väldigt väldigt bra. De kan ju vilket de bevisade igår med en makalöst bra cover av All day and all of the night med Kinks. Andra bra coverval var låtar av Clash och Thomas Dolby. En extra blomma vill jag också ge trummisen. På senare tid har jag nämligen insett vad mycket det gör att ha en lyhörd batterist. Han eller hon behöver inte på något sätt vara tekniskt skickliga men de måste kunna få fram en känsla.

Tack Tobias för biljetten. Det var helt klart bättre än att tillbringa en kväll i tv-soffan.