103 av 1001 album

Shivkumar Sharma/Brijbushan Kabra/Hariprasad Chaurasia - Call of the valley

Helt plötsligt dyker det upp en skiva från Indien på den här listan. Tydligen är det en milstolpe inom indisk musik. Och den skulle även gjort så att stora västerländska artister tagit intryck. Kanske är det så men jag har inte hört talas om den tidigare. Vilket mest beror på att musik från öst aldrig intresserat mig speciellt mycket. Snarare ingenting. Visst, det finns asiatisk musik som kan vara avslappnande och fin men inte så det känns i hela kroppen.

Call of the valley låter i mina öron som annan musik från Indien. Flöjt, gitarr och tablas är de enda instrumenten på skivan. Som bakgrundsmusik har den varit helt okej några kvällar men när jag ska lyssna på den mer noggrant så tröttnar jag snabbt.

Betyg: GG

Favorit: Rag Pahadi

7:e våningen

"Vi drack det söta regnet som
föll i våra varma ansikten
Det smakade ju bättre
än juice i fin champagne
Vi prisade vår skapare,
det var väl avsikten
och i julinattens ljumma vatten
sam vi runtomkring
Två pigga glada mörtar
i ett berusat stim
Den är avlägsen den tiden
men jag kan varenda ruta i vår film"

Carla Jonsson är en lika stor textförfattaren som storebror Plura. Låten 7:e våningen hoppas vi på när Eldkvarn intar Lorensbergsteatern den 23 januari. Biljetter finns att köpa nu. Vi fick våra på rad fyra. Vad underbart att ha detta att se fram emot.

Veckans 8 bästa låtar

King Floyd - This is our last night together
Soulmusiken är outtömlig. För någon vecka sedan stötte jag på King Floyd och nu kan jag inte få nog. Hans skiva A man in love från 1967, som senare återutgavs under namnet Heart of the matter, är bara helt underbar. New Orleans musiker möter Motown och resultatet kan inte bli bättre.
"I'm trying not to show my emotions,
but i just can't help myself"
Tyvärr finns inte den här låten på tuben men lyssna på You've been good to me. Den är lika bra och finns här. I morse var jag sur för att jag inte jobbade i Stenungsund så jag kunde lyssnat på skivan en gång till i bilen.

Damien Jurado - Everything trying
Ett livat party var svårt att förena med Jurado i lördags. Men jag är glad att jag han i tid till den här låten. Den är bra, väldigt bra.

Sharon Robinson - Summertime
Efter att jag såg Sharon Robinson tillsammans med Leonard Cohen har jag väntat på hennes soloskiva. Nu är den här och jag är inte besviken. Helt klart en av höstens bästa skivor. Musiken kan ibland vara lite sval men hennes röst uppväger allt. Jag älskar den. Och hennes texter är makalöst bra.

The Bronx - Inveich
Nu till något helt annat. Det är fortfarande inte lika bra som första albumet men nya The Bronx skivan är ändå stenhård. Musik som mitt blod behöver då och då. Kommer de inte till Roskilde nästa år så är något fel.

Anna Ternheim - Terrified
Jag har aldrig varit så speciellt förtjust i Ternheim. Men efter två lyssningar av nya skivan så är jag beredd att ändra mig. Terrified är en av årets svenska låtar.

Tom Gabel - Random hearts
Nya soloskivan från Against Me frontmannen har sina stunder. Gabels röst må vara gapig men i vissa låtar får han till det. Den akustiska versionen av Random hearts gillar jag.

My Bloody Valentine - (When you wake) You're still in a dream
Klassiker som gjorde gott på festen i lördags. Den var så bra att jag var tvungen att spela den mitt i natten i min ensamhet också. Om grannarna gillar den lika mycket som jag är en fråga som kanske borde ställas.

Neu - Hallogallo
Världens bästa krautlåt. Till och med den uppskattades i lördags. Då förstår man att det var en bra fest utan några fel överhuvudtaget. Utom att den var tvungen att ta slut. Den är låten gör dock att man kommer in i ett stadium där ingenting tar slut.

Damien Jurado - Gbg, Pustervik, 15/10 -08

Det blev precis som man kunde förvänta sig. Förfesten drog ut så på tiden att vi missade halva Damien Jurado-spelningen. Det är ju inte alltför ofta som man har hederliga förfester numera så det är klart att man blir extra exalterad när det väl händer.

Med tanke på att Damien Jurados musik är lugn och finstämd så är det inte optimalt att timmen innan gå loss till Stone Roses, Joy Division, Eldkvarn, Van Morrison, Ramones, The Modern Lovers och den käre Håkan Hellström hemma vid stereon. Att lyssna på Tro och tvivel, För en lång lång tid och Jag har varit i alla städer på raken ger så mycket energi att det är svårt att varva ner. "Jag blir galen" som en gäst uttryckte sig när Heart and soul med Joy Division kom på. En underbar kommentar och ett bevis på vad musik kan betyda. Och visst blev han nästan galen. Det skulle varit kul att haft det på film.

Som sagt, med den mer sprudlande musiken i kroppen och en cykeltur i halv storm till Pustervik så var det en krock att direkt slängas in Jurados lågmälda värld. Men efter någon låt så var man, om inte fångad, så i alla fall, lite nere på samma nivå. Särskilt som han spelade Everything trying som den andra låt jag hörde. Det är en låt som gått varm hemma det senaste. Den låten var helt klart bäst av de jag hörde.

Publiken som hade samlats för att lyssna verkade nöjda men inte exalterade. Det syntes ganska tydligt att Jurado och han två musiker var lite turnetrötta och när det kom till extranummer så kändes det litegrann som han bara ville få det överstökat. Sen tycker jag alltid det är lite tråkigt med artister som sitter ner när de spelar.

Om nu spelningen var lite sådär så var kvällen desto mer lyckad. Rolig förfest och två timmars dans på ett stundtals mycket trångt dansgolv med vänner är alltid härligt. Att sen dj'n verkade ha glömt skivlådan med klockrena dansgolvslåtar hemma gjorde inte så mycket. Då blev det lite tid att sitta vid sidan av, luta sig tillbaka och bara vara nöjd med livet. Jag vaknade upp ur min tankedvala igen när Glasvegas och låten Geraldine gjorde det omöjligt att sitta still.

Efterfest

Förfest

"Hang the dj eller "Mr, mr dj, keep those records playing"

Ikväll har jag varit dj. En riktigt kul och inspirerade inbjudan dök upp för några veckor sedan. Ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Tänk att få spela låtar inför en skön publik. Det är något man alltid drömt om. De senaste dagarna har jag förberett mig hårt och försökt att luska lite vad de som skulle komma gillar för musik. Sen är det ju tråkigt att bara gå på önskemål också så några jokrar måste ju finnas med i dj-väskan.

En fråga har hela tiden funnits i mina tankar sedan jag tackade ja. Skulle det bli som Morrissey sjunger om att han vill hänga dj'n eller skulle det bli som Sam Cooke sjunger om att han vill att dj'n bara ska fortsätta spela låt efter låt för partyt ska aldrig sluta.

Svaret blev nog faktiskt det Sam Cooke förespråkade. Gensvaret för min publik var öronbedövande och folk var som tokiga. Musiken överröstades av alla skrik och svettpärlor fanns på nästan varenda panna. Många kom fram och frågade vad jag hade för låtar och några gav till ett jubel när deras önskemål spelades upp.

Tyvärr kunde inte festen fortsätta i evighet. Även om den sista låten jag hade preparerat heter just Evighet. Ljuset i taket tändes, några grät att det var slut och jag försökte övertala personalen att vi skulle få fortsätta. Men tyvärr var det inför döva öron.

Nu undrar ni förstås var jag fått den äran att spela. Det var på det finaste tänkbara ställe, nämligen Djurgårdsskolan i Majorna och Ellas första klassdisco. Låtlistan innehöll hits som:

Charlotte Perrelli - Hero
Amy Diamond - Thank you
Elias feat Franz - Who's da man
Lordi - Hard rock halleluja
Gummibears - Jag är en gummibjörn

Jag lovade att komma tillbaka nästa år igen.

Ps
Snygg man med mustach sjunger Having a party här, Sam Cooke fanns inte på tuben.
Panic med The Smiths går att lyssna på här.

DAVID RUFFIN-what you gave me-1969-

På min lediga dag går jag hemma och städar. Det är inte speciellt kul men helt plötsligt valde mediaspelaren den här låten och genast sken jag upp.

En härlig låt från Motown med en av de absolut bästa soulsångarna David Ruffin. What you gave me var precis vad jag behövde sjunga för att få ny energi.

102 av 1001 album

Loretta Lynn – Don’t come home a drinkin’ (with lovin’ on your mind)

Ett riktigt genuint album med traditionella countryteman i texterna är vad man behöver ibland. Loretta Lynn är en av de klassiska kvinnliga vokalisterna inom denna genre. Man kan se det som ett feministiskt album. Lynn betalar nämligen tillbaka, till alla män som lurat henne, med samma mynt. Hon bedrar, ljuger och lever det vilda livet. Men hon säger också nej till de män som uppvaktar henne om det inte passar.

Texterna är det som gör den här plattan. Inte för att musiken är dålig men den är ibland lite för avvaktande. Den håller sig verkligen i bakgrunden och låter rösterna och texterna helt sköta snacket. Inget större fel på det men om det ska bli högre betyg så måste det finnas lite mer innerlighet hos musikerna också.

Betyg: GGG

Favorit: Get what cha’ got and go

Xiaolu Guo – Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Kinesiskan Zhaung åker till London för att lära sig engelska. Hon är mer eller mindre tvingad dit av sina föräldrar. Berättelsen startar när hon anländer till Heathrow och den slutar när hon efter ungefär ett år är tillbaka i Kina.

Vad vi läsare får följa med är en härlig resa. Guo har verkligen lyckats skriva en bok som håller hela vägen. Den är både rolig och tänkvärd. Med hjälp av de språkliga och kulturella skillnaderna skildrar Guo många roliga och dråpliga situationer. Men det är aldrig putslustigt utan det finns ett allvar med hela tiden.

Huvudspåret i boken är ändå den kärlekshistoria som utvecklar sig efter att Zhaung av en tillfällighet råkat på en man när hon går på bio. Direkt känner de en gemenskap som snart utvecklar sig till kärlek. Deras historia är en av de bättre kärleksskildringarna jag läst på länge. Från deras gemensamma boende i Hackney i östra London strömmar alla ingredienser som finns i ett förhållande.

Rekommenderas.

101 av 1001 album

The Electric Prunes - I had to much to dream (last night)

Jag kommer att tänka på Caesars Palace när jag hör The Electric Prunes. Båda spelar garagerock med lite psykedeliska inslag och båda är rätt tröttsamma i albumformat. Banden har helt enkelt inte styrkan och variationen att bli intressanta. På I had to much to dream (last night) finns två starka låtar, ett par som är okej och ganska många som visserligen inte är direkt dåliga, men som är onödiga. De låter som sämre varianter av de två bra låtarna.

Titelspåret I had to much to dream (last night) är förstås en klassiker. Även om det finns massor av låtar som jag tycker bättre om inom den här genren så förstår jag att den alltid nämns när man pratar om nuggets. Den andra låten som är värd att höras flera gånger är Get me to the world on time. En låt med ett ganska skönt beat och lite fart i. Sen är det som sagt slätstruket. Det finns liksom inget liv i musiken. Den ger mig ingenting och då kan det kvitta.

Betyg: GG

Favorit: Get me to the world on time

Två allvarliga män kolla in Joel Alme (om man tittar noga)

Foto från Djungeltrumman.

Dagens glädjedödare

Inför varje delbetalning till CSN lyckas man förtränga deras existens. Sen kommer verkligheten ikapp och man ska hosta upp en jäkla massa pengar. Det är ju snart jul, kan de inte ha lite överineende. Ska mina barn inte få några julklappar, är det ni vill, va, är det ni vill!!!

Casiraghi

Idag firar vi vår underbara katt. Hon fyller nämligen 12 år idag. Hurra hurra hurra hurra!!

Tate Modern

Nu är det mindre än två veckor kvar tills man sitter på Säve och väntar på att borda flighten till London. Till min glädje såg jag att Tate Modern har en utställning med min favoritkonstnär Mark Rothko för tillfället. Förhoppningsvis hinner man med ett besök där. Vi får väl se vad mina kamrater säger. Cheers!, säger jag.

Veckans 75 bästa låtar

I ett tidigare inlägg skrev jag om min saknad efter tystnaden. En saknad som ibland är oerhört stark. Särskilt som man vet att tystnaden aldrig kommer tillbaka. Men det finns botemedel. Den allra bästa medicinen just nu är att spela samlingen Take me to the river - A southern soul story 1961-1977. Här finns så mycket örongodis att man undrar om inte tystnaden är överflödig. Något som gud skapade innan han visste vad som skulle hända med soulmusiken från de amerikanska sydstaterna på 1960-talet.

I veckan har jag fått fram en gammal hederlig cd-freestyle. Tillsammans med den och mina nya hörlurar har jag krypit ner i sängen, lagt i Take me to the river skivorna och bara domnat bort till musiken. Lusten, passionen, lyckan, lidelsen, sveken, den gigantiska längtan, självömkan och nederlagen som strömmar in i mina öron gör att jag aldrig vill somna.

Alla 75 låtar är fantastiska. Många har man förstås hört innan och några är nära på sönderspelade. Men det är en guldgruva för alla med tinnitus och ett behov att höra dramtiska kärlekssånger.

Som sagt, alla 75 låtarna är värda att lyssna på. Vill ni ha tre smakprov? Klicka i så fall på låtarna nedan.

Joe Simon - My adorable one
När han sjunger "You're the dream beyond compare, you are the answer to my prayer" är det bara att inse att det här är en låt att låta tårarna falla till. Allt är bara perfekt. Det finns inget mer att önska.

James Carr - The dark end of the street
En av många klassiker på skivan. En låt som det är omöjligt att tröttna på. James Carr har den ultimata känslosamheten i rösten för att bli språkröret för alla syndare.

Millie Jackson - It hurts so good
En av de bästa kvinnliga soulrösterna tillhör Millie Jackson. Redan när man ser låtens titel vet man att det här är en magnifik låt. Direkt i första takten börjar man vagga huvudet fram och tillbaka och sen ökar det bara och när låten närmar sig slutet vaggar hela kroppen. Annars har man något fel och bör söka hjälp.

Idoldyrkan

Spiritualized spelningen i måndags får mig fortfarande att må som en prins. Glasögonen är en hyllning till Jason Pierce, den enda mannen på jorden som kommer undan med att ha på sig solbrillor i november.

Joel Alme – Gbg, Foajéscenen Stadsteatern, 7/11-08

Elitism är det värsta jag vet. Tidningen Nöjesguiden och deras upphyllade gud Reinholdzon Belfrage sysslar mycket med det. Detta är något Joel Alme fått lida för. Det är ju nämligen så att denne Belfrage menar att han var den förste att hylla Joel Alme. Jag har inte riktigt kunna släppa detta utan alltid satt ihop Alme med sådant jag ogillar. Men nu kan jag nog släppa detta. Må vara att ”fel personer” hyllat honom. Det är ju liksom inte hans fel. Det är mitt.

Spelningen på den nya scenen på Stadsteatern igår visade att Joel Alme är en riktigt bra låtskrivare och sångare. Förstärkta med stråkorkester framfördes de bästa låtarna från debutskivan plus en del nytt som lät väldigt bra.

Ljudet var kanske inte det bästa men bandet fick till ett skönt sväng utan att förlora känslorna, lite som gammaldags soulmusik. Sen gjorde stråkarna att det aldrig blev stelbent. Jag kan tänka mig att ganska mycket går förlorat utan dem. Som bäst är Alme när han släpper loss. Då blir det faktiskt den blandning mellan Dylan och Motown som är hans mål.

Gårdagens spelning har gjort att jag lyssnat på Joel Almes skiva flera gånger. Vilket såklart är ett bevis på att spelningen var väldigt bra. När jag lyssnar nu så förstår jag alla lovord han fått. Och det ska bli spännande att höra nytt. Han har nog mycket i sig skulle jag tro.

Den nya scenen på Stadsteatern var riktigt lyckad. Det var en fin och lagom stor lokal, perfekt för mer intima spelningar. Husets vita vin smakade också mycket gott

Another night in

Hur låter tystnaden?

Senast jag hörde den var i maj 2001.
Sen kom Silverbullit och förstörde den.
Visserligen var det en bra spelning.
Pusterviksbaren.

Men jag är rejält nyfiken hur den låter.
Tystnaden.
Jag har glömt.
Jag försöker.
Tyvärr minns jag inte.