Sommar 2008

Nu blir det en paus från bloggandet i tre månader. Juni, juli, augusti är till för annat. Det känns som om den här sommaren verkligen har mycket gött att erbjuda

9 veckors ledighet

Fotbolls Em. Min startelva ser ut så här. I mål Andreas Isaksson, i backlinjen från höger Mikael Nilsson, Olof Mellberg, Daniel Majstorovic, Mikael Dorsin (borde varit Teddy Lucic), på mitten från höger Sebastian Larsson, Anders Svensson, Kim Källström, Fredrik Ljungberg, längst fram blir det Zlatan och Henke.

Astrid Lindgrens värld med tillhörande camping. Jag ser mycket fram emot att se kidsens glädje. Jag ser fram emot att tillbringa min tid med Ella och Astrid hela sommaren. De är fantastiska.

Förhoppningsvis någon utlandsresa.

En lång vistelse i Grebbestad med whiskeykvällar, tid med min bästa kompis den bärbara skivspelaren, god mat, bad, gräsklippning, svampplockning, bokläsning och annat avkopplande.

Roskildefestivalen. Årets fyra roligaste dagar som jag i år ser fram emot mer än någonsin. Kanske blir det lite bättre väder i år också. Men egentligen är vädret underordnat musiken, glädjen och kärleken. Samtidigt är det bara kärleken som kan krossa ett hjärta, som Neil Young sjunger. Tur då att han besöker festivalen och kan sjunga den fina låten för oss.

Musiklyssnande. På sommaren är det som vanligt läge att lyssna mycket på musik. Allra bäst blir det ofta när man åker i bilen. Därför är det läge att sammanställa några bra cd-skivor för det ändamålet.

Way out west. Ännu en härlig musikfestival. 10 minuters gångväg hemifrån gör det ju inte sämre.

Två låtar som jag har på hjärnan och som är så starka att de kommer följa med mig hela sommaren. Det är jag säker på. Den första är Ted Hawkins låt Stay close to me. Slutet av låten går så här:

"Oh my darling you don't know how much I need you
Lord there's a cold sweat sweeping over me right now
I need a fix won't someone help me,
come to my rescue
Perharps I still be stepping high
and I won't promise I would try

There's a rough road that's laid out before me
there's gonna be flashbacks of bad trips all summer long
you wouldn't force me to live like you
if you knew the agony i'm going through.

Oh please stay close to me"

Den andra låten är The Sadies låt My heart of wood. Även den här låten har en fantastisk text. Så är går den:

"That simple little song,
we used to listen to all night long
with words of nothing wrong
and loving ways

You and I were one
and we both were still so young
we bloomed in summer sun and autumn rain
the years went buy and we stayed just the same

Would you like to go to the place we were before?
Laying on the forrest floore forever more
I followed down the road towards a world i didnt't know
and my hopefull glow was lost so long ago
I walk away from all I ever known"

Bilden ovan symboliserar min drömtillvaro under sommaren. Gå och sätt er i en hage med kor och bara njut. Det tänker jag göra.


Några andra små reflektioner så här det sista.

Per Gessle måste på något sätt vara ett geni. Jag har kommit på mig själv att de låtar jag går och nynnar på mest är Här kommer alla känslorna på en och samma gång och Det är över nu. Låtar som jag inte äger men som på något sätt intagit min kropp.

Idag tog fotbollskarriären slut på riktigt. Det kändes om att åka på en riktigt käftsmäll under korp-sm ikväll när man insåg det. Kunnandet kanske finns kvar men musklerna finns det inte och därmed så kastar jag in handduken. Lite sorgligt eftersom fotboll varit mitt liv under många år.

Den första september är jag tillbaka med bloggandet.

Ha en riktigt skön sommar!

Jonas Karlsson - Det andra målet

Skådespelaren Jonas Karlsson gillade jag mycket till en början men på senare tid tycker jag nog att han haft svårt att övertyga. Detsamma gäller också hans litterära debut. Hans försök att skildra flera personer i en historia i novellform faller ganska platt.

Det tar några stycken in i boken innan man förstår upplägget. Karlsson vill tydligt visa på att vi människor snabbt har fördomar och drar slutsatser som kanske inte alltid stämmer. I nästan varje avsnitt försöker han synliggöra detta. Det tydligaste exemplet är kanske episoden där ett par står och kollar på en, vad som först verkar vara, galen man i en lägenhet tvärs över gatan. När man får höra deras version om varför de gör det så får man en bild. Några avsnitt längre fram i boken får vi läsare ta del av "den galne" mannens syn på de som kollar på honom. Då verkar ju deras intresse för honom fullständigt sjukt. Sådana här tankebanor jobbar Karlsson med hela boken igenom. Han är klok nog att inte lägga några givna svar men det blir ändå jobbigt i längden.

Jag ska inte förneka att jag på ett sätt är imponerad över Jonas Karlssons upplägg. Det måste krävts ett stort tankearbete och ett massivt jobb bakom för att få ihop det. Att sen själva innehållet varken berörde eller underhöll mig speciellt mycket var synd.

Betyg: GG

Amundön

Idag njuter vi av havet och solen tillsammans med mor. Vi tycker lite synd om er som jobbar.

Veckans 3 bästa låtar

Ted Hawkins - I gave up all i had
En akustisk soul- och gospelhymn som får mig att knäböja vid musikaltaret. Har man hört Hawkins röst så kommer man aldrig att glömma den. Hör man rösten i samband med den här låten gör man som jag, sitter på knä och bara njuter.

Roky Erickson - Two headed dog
Den här låten har jag egentligen tjatat ut lite. Men när en ny stenkrossarversion dyker upp på samlingen Rock on så finns det inget som stoppar den. Här är gitarrerna lite vassare, sången lite skarpare och produktionen lite ruffigare. Resultatet blir hänsynslöst.

The Jive Five - My true story
Letar man i doowop-träsket få finns det mycket att hämta. Allra bäst blir det om man hittar låtar med The Jive Five. Med huvudsångaren Eugene Pitt i spetsen så piskar gruppen upp känslostormar. Till skillnad från många andra grupper inom doowop så blir det aldrig inställsamt och snällt utan här finns passionen och glöden. The real deal alltså. Så här börjar låten:

Cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
Cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
There is a story yeah
That I must tell
Of two lovers That I bewail
Now they must cry, cry, cry whoa-uh-oh-oh-oh-oh
Their blues away

Ibland är det ett omöjligt uppdrag att vara en bra förälder. Som igår när Ella låg på golvet och var riktigt ilsken och ledsen på samma gång. Det var något som kommit över henne snabbt och oväntat och jag visste inte riktigt vad som hade hänt. När hon till slut lugnat sig något fick vi andra reda på vad som var problemet. Hon skrek nämligen ut "pappa är en badkruka" Hon gjorde det inte för att retas.

Ella var badsugen och hade kommit på att det var jag och inte L som skulle vara hemma på torsdag. Lite drastisk tycker jag nog hon var men tyvärr får jag ge henne delvis rätt. Det är väl ingen vettig person som doppar sig om inte vattnet kommit upp i 20 grader. Jag skulle nog kunna sträcka mig och gå ut till den känsliga höjden i 18 gradigt vatten för barnens skull men sen får det vara nog.

Jag ska se om jag kan tvinga i mor min, som är på besök, i plurret. Fast det är ju hennes gener jag fått så det är nog ingenting att hoppas på. En annan idé är att ha med tjocka plånboken och köpa två glassar var till barnen. Vi får se vilket det blir.

Musik 2008

Silver Jews - Lookout mountain, lookout sea

En av de allra bästa och pålitligaste nu levande aristerna är David Berman. När han ger ut nytt med Silver Jews så kan man garantera att det är bra. Egentligen är det inte mycket som hänt sedan deras första skiva Starlite walker från 1994. Musiken låter i stort sett likandant men Berman är så skicklig på att skriva låtar att man inte stör sig på icke-utvecklingen.

På nya skivan imponerar som vanligt Berman även textmässigt. Han är formidabel på att hitta egna sätt att uttrycka sig. Det är väldigt få som kan matcha honom vad det gäller lyriken. Musiken är lite mer country-doftande är föregångaren Tanglewood numbers. Berman sjunger med samma lätthet som alltid. Hans röst har kanske åldrats lite men inte blivit sämre. Ibland börjar han låta litegrann som Johnny Cash. Jag hittar inga fel alls. Det är tio låtar som jag vet kommer att förgylla min sommar.

Betyg: 8

Favorit: Suffering jukebox

Musik 2008

Mudhoney - The lucky ones

Numera när Mudhoney släpper nytt så är förhoppningarna inte jättestora. Det var ett tag sedan de gjorde något bra album. Ändå så är de en sådant band som man inte kan släppa helt. Nya The lucky ones gnisslar nästan som förr men det som saknas är starka låtar.

Skivan är inspelad och klar på fyra dagar och det hörs för det finns för få nyanser. Det blir samma samma samma. Gitarrerna, Mark Arms röstläge, kompet, ja låt efter låt så letar man förgäves efter något annat. Jämför man med det bästa Mudhoney albumen är detta en skuffelse men jämför man med allt annat så är det väl ändå okej.

Jag tackar Mudhoney för väldigt mycket men snart orkar jag nu inte följa dem längre. Det känns som jag får nöja mig med deras tre första plattor. De är alla oumbärliga i min samling och ständig återkomande i min stereo.

Betyg: 5

Favorit: Inside out over you

Ted Hawkins. Sorry You're Sick

Världens bästa gatumusikant!

Ted Hawkins är suverän. Han tillhör en av de få artister som kan få mig att nå övernaturliga höjder. Lyssnar man på honom i rätt läge så går det inte att förklara hur bra det är. Magi är nog det bästa ordet.

I London för några veckor sedan fick jag äntligen tag på hans debut Watch your step på vinyl. Det kan vara en av de fem bästa skivorna jag har i min samling. Varenda låt fullständigt glöder. Ibland är det Van Morrisons glädje, ibland är det Sam Cookes tårdryperi men oftast är det bara Ted Hawkins och gitarr. Det behövs inte mer.

Hans texter är så fullständig knäckande bra att det är svårt att beskriva.

Hawkins levnadsöde är en lång historia. Han upptäcktes av en producent när han stod och spelade som gautmusikant i Los Angeles. Hans något turbulenta levene gjorde att han inte blev någon regelbunden skivartist. Men allt som finns inspelat är fantastiskt. Bäst av allt är nog Watch your step.

Låten som spelas här finns på den skivan. Här i en senare liveversion men nästan lika bra.

Musik 2008

Bonnie Prince Billy - Lie down in the light

Den käre Will Oldham har en mycket viktigt position i mitt liv. Hans musik var tillsammans med några andra band det viktigaste jag hade under några år. Det var nog åren 1993-1996 det gällde. Sen tappade jag intresset lite men fick upp det igen med den formidabala skivan I see a darkness. Men sen har det åter blivit så att Will Oldham har fallit i glömska.

I år kommer han till Roskilde vilket jag ser fram emot. Nya skivan Lie down in the light lovar egentligen gott. Problemet ligger mer hos mig. Jag är inte riktigt inne på den här typen av musik just nu. Will sjunger bättre än någonsin och låtarna är fina men, som sagt, för mig blir det nog aldrig som förr. Det är faktiskt inte så mycket som ändrats sedan de första skivorna med Palace Brothers. Han har ett eget uttryck som han kör på. Det kanske är just det som jag tröttnat lite på. Jag håller mig till skivorna Viva last blues, I see a darkness och ep'n Hope. Där finns hans mest angelägna låtar.

Betyg: 5

Favorit: Where's the puzzle

Nicolas Fargues - Jag var bakom dig (2008)

Tvåhundrasidor utan andningspaus. När huvudpersonen i boken drabbas av den stora passionen finns det ingen hejd på ordflödet. Fargues debut på svenska är en intensiv kamp mot känslorna. Allt börjar när berättaren besöker sin pappa och hans nya fru i Italien. När de befinner sig på en restaurang får han plötsligt ett meddelande från servitören. Det är kvinnan vid bordet bakom, därav titeln på boken, som skickat över en lapp med sitt namn och mobilnummer. En invit som han först inte tar på allvar men som senare utmynnar i ett totalt känslodrama. Berättarens liv är inte så enkelt att det bara är att ringa den italienska kvinnan som uppvaktar honom visar det sig. Anledningen till hans besök hos pappan i Italien är nämligen att komma ifrån sina kaotiska familjesituation hemma i Frankrike.

Fargues är skicklig med orden. Hans historia skulle lätt kunna falla platt men han lyckas med hjälp av ett skickligt hantverk få mig fast. Berättaren har ibland ett osvikligt självförtroende som man kan störa sig på men det går inte att blunda för hans dilemma.

Betyg: GGGG

Musik 2008

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Sunday at devil dirt

Nu är det faktiskt så att en av mina favoritsångare, Mark Lanegan, får sluta låna ut sin röst överallt. På ett år har han medverkat i tre olika konstellationer. Han finns med i Soulsavers, Gutter Twins och i det här duoprojektet med Isobel Campbell. Alla skivor har sina ljusa stunder men är långt från helgjutna.

Sunday at devil dirt är andra skivan ihop Campbell. Den fortsätter i samma fotspår som den förra. Duetter där mörk manlig röst möter späd kvinnlig. Texter om passion och lidande. Allt slutar med för mycket klichéer. Låtarna lider också brist på starka melodier. Det räcker inte med Lanegans röst för att rädda upp många av dem. Sen finns det undantag där det brinner till. Med hjälp av Tindersticks aktiga stårkar och fina arrangemang så kommer en handfull låtar nästan upp i normal Lanegan klass.

Betyg: 6

Favorit: Come on over (turn me on)

Att jobba i ett hus med glasfasad är inte roligt en dag som denna. För där utanför ser man hur solen lyser och himmlen är blå. Folk går med lätta steg mot något kul ser det ut som. De är lättklädda som om det vore högsommar. Är det verkligen så varmt?

Jag ska iofs inte klaga för jag trivs med mitt jobb. En sådan här solig dag är det mest stammisar som besöker oss. Många av dem är udda men oftast sköna typer. Några av dagens exempel är:

• Amerikanen som går och pratar för sig själv och låter som en beatnikpoet
• Tanten från grannkommunen med det hetsiga humöret
• Farbrorn som vill ha hjälp med sin frågesport varje vecka.
• Kvinnan som gråter du vi inte hinner hjälpa henne med att lösa hela korsord
• Den viriga damen som inte vet varför eller hur hon hamnat här
• Killen som lånar alla resehandböcker fast han nog inte reser någonstans
• Personerna som häckar vid vnd-hyllan (sexböckerna)

Alla har olika livsöden och det är en del av bibliotekarieyrket att möta den här typen av människor varje dag. Ett möte som nästan alltid är väldigt kul. Att det sen kan slå över hos vissa besökare ibland och man får okvädningsord kastade mot sig eller att mina kvinnliga kollegor får höra män viska att de har stora kukar är avigsidor som man får ta på köpet.

Varje gång man läser Gunnar Ekelöf så inser man att han måste vara sveriges främsta poet genom tiderna. Trots sin enorma produktivitet så hittar man inget dåligt. Du kan slå upp en sida på måfå i någon bok med hans samlade verk och alltid få ta del av en underbar text. Idag blev det dikten nedan.

Sång

Väck mig till sömns i dig.
väck mina världar till dig.
tänd mina stjärnor
närmare dig.

Dröm mig bort ur min värld
hem till lågornas hem,
föd mig, lev mig, döda mig
närmare dig.

Närmare mig till dig,
närmare födelsens härd,
tag mig varmare, tag mig
närmare dig.

(Ur Dedikation, 1934)

10 bilder från London maj 2008

Bilderna

1. Lou, anledningen till besöket
2. Leicester Sq, kycklingen i magen gör sig påmind
3. Andreas kollar in tre fulla tjejer
4. Yeyeyeyeyeye wow
5. Romcola i väntan på Sebadoh
6. Vinyljakt på Portabello Rd
7. Före
8. Efter
9. Vet inte om det är mig eller tjejen som kommer gående som fotografen vill fånga. Det är hursomhelst kul att förstora kortet och se vart killarna i bakgrunden riktar sina blickar.
10. Nattamat på Oxford St

Även om man är blek och har tappat ett par kilo muskler på varje ben på några år så är det kul att äntligen komma med på bild från gbg-varvet. Han som är bakom ser lite tröttare ut, tycker jag.

We love majorna!

Efter teater och fika på zenit slog vi oss ner i kungastolen och njöt. Åter en härlig torsdag.

New York New York
sjunger Cat Power i bilstereon
Framför mig ser jag ett flygplan på väg upp i skyn
Bredvid mig ligger en nyutskriven p-bot
I backspegeln lämnar jag något bakom mig för alltid
Blundar jag så håller jag din hand och går Femte avenyn norrut
New York New York

Musik 2008

V/a – Rock On

Köp köp köp!!!

Soul, rockabilly, country, rock n’ roll, funk, pubrock, garagerock, doowop, psykedelia och Cajun från 50-, 60- och 70-talet av det bästa slaget finns här.

Gillar man musik ska man ha den här skivan i sin samling. Är det så att du är fattig just nu, inte hittar skivan i din skivaffär eller av någon annan anledning inte får fatt i Rock on så kontakta mig så fixar jag en kopia. Jag sprider gärna musik som är så här svängig, sexig, dansant, känslosam, ösig och glädjefull.

Igår dansade jag mig igenom skivans alla 28 spår. Jag skulle kunna göra det om och om igen så om du vill ha en danspartner när du lyssnar på Rock on slå mig en signal.

Betyg: 10
Favorit: Allt (om jag ska välja ett spår blir det nog den otroliga versionen av Two headed dog med Roky Erickson)

Det gäller att uppmuntra barnen tidigt att rockmusik är en av livets viktigaste beståndsdelar. En vän som står upp i alla lägen. Så när Ella vill dansa till Vince Taylors version av låten Brand new Cadillac är det en mina lyckligaste pappastunder. Att hon kanske ärvt mitt taktsinne gör inget. Det viktigaste är inlevelsen.

Jag fick The Faces, Ramones, David Bowie, Creedence, Gene Vincent och en massa annat inpräntat i hjärnans hörselcentrum innan jag börjat skolan. Det är jag mina syskon evigt tacksam för. Det är klart jag får sända ett stort tack till mor också som stod ut med att jag spelade musik på högsta volym från en mycket tidig ålder. Att hon aldrig tröttnade på att komma när jag ropade att hon var tvungen att lyssna på vissa partier i låtar eller bara en särskild frasering är egentligen konstigt. Tack för det! Jag har verkligen tagit fasta på detta och lovar att aldrig säga nej till barnen om de vill att jag ska lyssna på något speciellt i en låt.

Cajun Hart - Got To Find A Way

En av förra årets höjdpunkter, det fanns många, på Roskilde var när Allan Skovs Soulclub höll hov inne i loungetältet. Formidabel musik spelades ända tills det blev morgon och dagsljuset trängde in i tältet.

Till min glädje såg jag att samma gäng kommer vara på plats i år igen. Det kommer att bli fantastiskt.

På soulklubbens myspace finns den här låten. Grymt bra! Kalle, är du med i år igen?