Klockan är typ 19.30 torsdagen den 27 oktober. Reverberation med 13th Floor Elevators har precis spelats i ljudsystemet. Vi har flera Londondagar framför oss. Snart ska Jim Jones Revue stå på scen. En svårslagen känsla.
Torsdag har slått över i fredag. Efter ha fått damma av engelskan ordentligt på puben bredvid Sheperds Bush empire så gick trippen åter till Soho. Efter några pubar så blev det till sist Gaz rockin blues club. Som synes kul på alla sätt. I don't need no doctor från dj'n innebar resans bästa dans
Som vanligt nattamat på Bar Italia. Som vanligt har det varit en lång dag men den varma paninin ger ändå tillräckligt med energi för gångturen hem.
Det är fredagkväll. Utekvällen är i sin början på Joes bar på Chalk farm road. Deras hot dog rekommenderas verkligen. Tänka att den sköna känslan att besöka en pub, ta några öl, kolla på folk, prata en massa strunt aldrig sinar. Och kul att ha ett par själsfränder som gillar att göra detsamma. 
Klubbandet började denna kväll på Boston arms och deras garagerockfest. Det är alltid kul med nya ställen. Musiken från scen var dock mindre bra och framförallt hög så jag lämnade de övriga två och åkte vidare. Först till stampuben Bradleys spanish bar, som fortfarande håller, sen vidare till östra delarna. Ye old axe lockade som vanligt. Problemet var att jag gick av vid fel station, Bethnal Green, utan karta. Det slutade med att jag gjorde det jag lovat att inte göra, gick ensam i väldigt skumma bostadsområden. Men jag mötte som tur var bara vänliga människor, jag fick fråga 7-8 stycken innan jag 45 minuter äntligen var på Hackney road. Som synd var följe jag inte med på en lagerhusfest som jag blev erbjuden för på Ye old axe hade strömmen gått. Så förstås ingen rockabillymusik utan det blev bara en öl i skenet av ljus och övertidsjobbande strippor. Istället ut på gatan och nattbussen, vilken kortet togs från, till Denmark street och R&B-klubben där.
Det är lördag och vi är efter en lugn dag igång igen. Återigen blev det Camden som start. The Blues Kitchen hade vi läst om. En härlig pub att starta kvällen på. Sen begav vi oss till Underworld för härlig sleazerock med Faster Pussycat. Klart man är glad.
Visst, det var mycket nostalgi men glädjen och inlevelsen är äkta. Låtar som Don't change that song och Bathroom wall sitter i ryggmärgen sen 1987.
Det var helloween så många var uppklädda och extra glada. Pubmiljöerna i London är gästvänliga, som här på Worlds end. 
Mot nya äventyr i tunnelbanan. Denna gång är det Madame Jojo's som är målet. Väl där möter jag självaste dj-legenden Keb Darge i dörren. Samtidigt är mitt resesällskap ute och åker cykeltaxi. Nåväl, mitt önskemål att Little Lil ska spelas bifalles av Keb och en stund senare så kommer den i högtalarsystemet. Cirkeln är sluten.
Tamie Downe i Faster Pussycat har kanske inte blivit snyggare med åren. Men han har all min respekt.
Jim Jones Revue, vänta bara på nya skivan. Smakproven därifrån lät kanon.Ja, vad säger man mer än att årets resa var en succé på alla sätt. Att med två fantastiska vänner tillbringa fyra dagar i världens bästa stad är stor stor ynnest. Dessa bilder visar bara en liten del av alla de skratt och upplevelser som delades. Resan finns inpräntad i min kropp, för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar