Över puckeln

Så här i slutet av en intensiv höst är spegeln obarmhärtig på morgonen. Det mentala och det fysiska är på olika våglängd.

En besvikelse

Kristian Lundberg - Och allt ska vara kärlek

Yarden, Kristian Lundbergs förra bok, var en av 2010 års större läsupplevelser. Skilldringen om livet som livegen på bemanningsföretaget i Malmö hamn var bra på alla sätt. Nu har han försökt att casha in på succén genom att göra en uppföljare.

Tyvärr blir det som det allra oftast blir med uppföljare, inte riktigt lika bra. Den nya bokens handling säger sig handla om det i huvudpersonens liv som inte var med i Yarden, nämligen kärleken. Det var framförallt kärleken till en annan person som gav livet mening till att lämna bemanningsföretaget och leva ett fritt liv. Men jag hittar väldigt lite kärlek i Och allt ska vara kärlek. Visst, man förstår att huvudpersonen träffar en gammal kärlek och båda känner dragningskraft. Det är lycka för honom men som läsare känner jag verkligen inget pirr.

Boken är babblig och uppreppningarna är många. Jag förstår inte riktigt meningen med upplägget. Visserligen står det tydligt att boken är en fristånde fortsättning på Yarden och som sådan kanske det finns fog för alla upprepningar från föregångaren. Men har man läst Yarden tycker jag det är som att läsa samma bok igen fast betydligt ointressantare. Sen går det inte att förneka att Lundberg är duktig på att skriva. Ett bevis på det är att det bara tog någon dag att läsa den fast jag inte gillade den speciellt.

Betyg: GG

Äntligen

Dagens händelse: jag vann på oddset för första gången på evigheter.

Dancing on a saturday night

Helgen har förutom alla vanliga göromål innehållit en härlig 40-års fest och en ledardag med Azalea i storm. Ett foto på 30 ledare med huvor över huvudet blir ingen glad av. Så istället blir det två härliga tjejer, efter en hård duell i twister, som får bli minnet från helgen.

Buckla for president

Tänk att världens bästa (jag är inte ironisk) radioprogram görs i Lidköpings närradio. Fantastisk musik som presenteras med inlevelse och sensationell dialekt och uttal.

1001 sånger nummer 24

The Associates - Party fears two (1982)
Betyg: 6

Jag har ingen relation till skottarna The Associates. Det borde jag kanske ha för jag gillar det jag hör. I grunden är det inte riktig min musik men det finns en enveten melodislinga och en röst som inte lämnar mig.

Ett dansgolv och jag är uppe med popluggarna och stuffar.

1001 sånger nummer 23

Ac/DC - Back in black (1980)
Betyg: 7

Skivan Back in black är egentligen. Mindre än ett år efter Bon Scott dog kommer de upp med en alldeles helgjuten skiva. Att sen Bon Scott alltid kommmer vara saknad och att skivorna innan är ännu bättre är en annan sak.

Faktum är också att titelspåret tillhör de få låtar jag inte riktigt älskar på skivan. Den är lite för bredbent. Men samtidigt får man en rätt go känsla i kroppen när man hör inledningsriffet.

När det hände så kände jag mig odödlig

Midnight in Paris, den nya Woody Allen filmen, måste alla gå och se. Det var längesedan jag njöt mig igenom en film så som jag gjorde på Biopalatset ikväll. Från första till sista stund så älskade jag filmen fullt ut. Genast vill jag återvända till Paris och dess gator.

Sant eller bullshit?

Faktum är att myten stämmer på mig. Så fort jag får en liten förkylning blir jag knäckt, liggande och baggig, riktigt baggig. Jag som mestadels är rätt positiv och glad blir stingsligare än en bisvärm. Jag vet om det men kan inte göra något åt det.

Ett litet överinseende tycker jag omgivningen kan ha då det räcker med endast en lättare förkylning för att min tinnitus blir elak. Tinnitusen som annars numera mest håller sig borta låter hela tiden som världens elakaste tandläkare har skickat in en minikopia av sig själv i mitt vänsteröra. Och då tillsammans med sin borr och slipmaskin.

En annan sak, som faktiskt får mig att dra upp smilbanden är dagens stora rykte. Det att självaste Bruce Springsteen avslutar nästa års Roskildefestival. Den danska tidningen BT menar att detta rykte är sant. Jag har egentligen väldigt svårt att tro på det. Bruce har alltid känts för stor för festivaler. Men tydligen är redan några engelska festivaler bokade. Well, jag vågar verkligen inte tro att det är sant förrär jag ser det. Men är det så att The Boss spelar som avslutningsakt på orangea scenen så lär det slå det mesta. Det finns väl ingen mer lämplig än honom att göra det.

Jag som alltid är som ett urtvättat lakan på söndagkvällen på Roskilde lovar att stå i framfållan och sjunga om Rosalita, Baltimore Jack och alla andra härliga figurer. Samt förstås dansa natten lång. Det går ju alltid att åka hem på tisdagen om det skulle vara så.

Dagens två bästa låtar

Det kommer alltid nytt. Här håller man på och sammanställer årets 50 bästa skivor och så dyker det upp två fantastiska låtar från skivor som släpps först nästa år. Av dessa två låtar att döma så har vi mycket fina skivor med Leonard Cohen och Lambchop att se fram emot.

Show Me The Place by leonardcohen

Stig

Niklas Rådströms bok om Stig Claesson är en av de vackraste biografier jag läst. Öppenhjärtig, varm, kärleksfull men samtidigt inte rädd för att ta fram Slas tveksamma sidor. Vare sig man läst Slas böcker eller inte så är det en skildring över en människa som tåls att läsas. Bara själva språket är en fröjd för den som älskar att läsa.

Döden vid Delawaregatan

Glad på alla sätt tog jag cykeln vid elvatiden igår kväll för att bege mig till Henriksberg. Snabba cykeltag ut på Allmänna vägen för att hinna gå in till billigt pris. Passerar förbi Zenith och plötsligt hör jag ett högt motordån. Innan jag hinner tänka så kommer det en bil i alldeles för hög fart runt hörnet från Delawaregatan. Det går som i slowmotion, jag hinner se två figurer i bilen, jag hinner tänka att de måste vara jagade efter ett brott, jag ser bilen få bredsladd så det tjuter i däcken och hela bilens sida kommer mot mig. Det här kommer inte gå vägen, inser jag.

Tio sekunder senare cyklar jag förbi Oceanen. Bilen har inte mejat ner mig. Precis när jag var beredd på kraschen så lyckades bilen kränga tillbaka tillräckligt för att missa mig med högst 10 centimeter. Det var bara vinddraget av död som nådde mig. Samtidigt hörs däcken från bilen skrika i en kurva några kvarter bort. Pulsen är uppe på rött. Där och då kunde det tagit slut eller i vilket fall kunde det slutat vansinnigt illa.

Det hade ju varit tråkigt att inte haft möjlighet att skiva om de fyra konseter jag sett de sen i onsdags också:)

Justin Towens Earle - Gbg, Nefertiti 16 november 2011
Han har vuxit ut till en fantastisk berättare den gode Earle. För mig känns han betydligt roligare än pappa Steve för tillfället. Det som han saknar fortfarande kan vara att beröra riktigt på djupet. Både på skiva och live är det bra men jag kan sakna svärtan. Trots att den finns där i hans texter så är det bra för stunden men inte helt bestånde.

Betyg: GGG+


Bill Callahan - Gbg, Storan 17 november 2011
Det är alltid svårt att se sina riktigt stora favoriter. Förväntningarna är stora. Bill lever inte riktigt upp till dem denna gång tyvärr. Främst för att han väljer fel låtar, enligt mig. Han har verkligen rösten och karisman kvar och när den kommer fram i låtar som Bathysphere, Baby's breath och The wind and the dove så är det verkligen jättebra. Men det går också på tomgång lite för mycket.

Betyg: GGG


Sophie Zelmani - Gbg, Storan 18 november 2011
I och med Zelmanis förra skiva fick jag plötsligt henne som idol. Hennes nya skiva kommer nästa vecka men i fredags fick vi höra många smakprov från den. Det man kan säga är att hon inte går från sin formel. Men det gör inte så mycket då jag verkligen gillar den. Hennes helt nakna texter är närmast unika. De som skulle kunna bli taffliga blir innerliga och direkta. Kanske var förra besöket lite vassare och saknaden av pianot var ibland frustrerande. Men hon förgyllde ändå denna fredagskväll på ett fint sätt.

Betyg: GGGG-


M.O.T.O. - Gbg, Henriksberg 19 november 2011
Efter nära döden upplevelsen på vägen till Henriksberg var det bara att njuta av livet. Öldrickande tills pengarna var slut och garagerock på scen. Perfekt och helt underbart!. M.O.T.O. som är Paul Caporino från New Orleans stötte jag på för första gången i och med utskicket från klubben Showdown. Det är bara att boka och buga för detta tips. Bandet har gjort massor av bra som jag lyssnat på den senaste tiden.

Tillsammans med en trummis öser Caporino ur sig en alldeles perfekt primitiv melodivänlig garagerock för en lördagkväll. Det svänger som en blandning av Roky Erickson och Ramones. När jag köpte skivan av honom innan och önskade den absolut bästa låten för tillfället så lovade han att spela den. Så när han drog igång She looks like someone who'd fuck somebody you hate var det en av de absolut bästa liveupplevelserna på länge.

Betyg: GGGG+

Jag har minnen att sudda ut

Budgeten för november är spräckt sedan länge. Jag har snubblat över alldeles för många bra skivor. Dyker det exempelvis upp en Faron Young skiva från 1968 som man inte har så finns det ingen tvekan, ett köp är ett måste.

It still make me weak in the knees

Ikväll på Storan. En av de viktigaste artisterna i mitt liv alla kategorier. Bill Callahan.

There will never be another you

Konserter tre kvällar i rad väntar närmast. Härligt! Men tänk ändå om man fått se John Coltrane någon gång på 60-talet. Tonen i hans saxofon ger rysningar från första till sista sekunden. Magi är inte ett överord när det gäller den mannens musik.

What you get when the gettin gets good

Vad får man egentligen?

Jo, man får vindstilla, stjärnklart, kristallklar höstluft, slottsskogen, pigga ben, nya löparstrumpor och lungor som arbetar över sin förmåga. Egentligen borde man lägga skorna på hyllan efter kvällens runda.

Youth gone wild

Tydligen var jag och L i 12-års åldern när vi var på Roskilde 1995. Det är sådant man upptäcker när man bläddar i gamla fotoalbum.

Löparstrumpor och gröna kulor

Nä, det blev ingen slips i år heller. Och inte är jag ledsen för det. De fyra löparstrumporna som låg i paketet gör betydligt större nytta. Dock verkade de som gav paketet hinta att de var sugna att åka till Stockholm nästa sommar. Det ska tydligen gå ett maraton som har samma sträcka som det var på OS i Stockholm 1912, alltså hundra år sedan. Ska du inte springa det?

Jag åker gärna till Stockholm, och familjens stöd hade verkligen behövts, men det blir med största sannolikhet utan löparstrumpor. När man vet vad som krävs för att springa ett maraton på hyfsade tider så känns det rätt avlägset.

Istället så mumsar jag frejdigt och onyttigt på min andra fars dag present, en ask gröna kulor. Det passar mig utmärkt. Jag älskar just det godiset. Och eftersom jag dels är inne i en hård träningsperion på Friskis och dels vill komma över 70 kilo, så kan jag unna mig många.

I wish they didn't set mirrors behind the bar

Skulle någon fråga efter en bra och mysig pub i London skulle jag nog inte svara Bradleys spainsh bar. Men ändå är det dit jag längtar och går så fort fötterna trampar Londonmark. Frågan är varför? Delvis är det förstås jukeboxen och läget men det måste finnas något mer. Inte är det att det är stort utrymme eller att de som jobbar där är supertrevliga. Det är inte heller att det är fräscht och att det finns toaletter utan möjlighet att låsa.

Som tur är så känner jag inget behov av att analysera varför. Jag bara konstaterar att jag älskar stället. Videon ovan är rätt pinsam men ett kul dokument över hur det ser en sen fredagkväll. Korten nedan är hur lugnt och skönt det är på dagen. Låtarna som valdes från jukeboxen i år var: Rolling Stones - Angie, Patsy Cline - Crazy och så mästerverket nedan. Den lyhörde kan höra att det är samma artist som spelas i bakgrunden på videoklippet.

15 år idag

Idag fyller innerligt älskade Casiraghi 15 år. Genom åren har man fått obeskrivlig glädje från henne. Hon har haft flera olika faser. Men om man ska dela upp dem i tre så är de så här. Först var hon en helvild kattunge som bland annat vägrade att bli utlåst från sovrummet. Så det var bara att acceptera att man inte fick sova. Sen hade hon en trulig tonårsperiod som egentligen inte släppte förrän hon blev pensionär. Under denna periond vad det bara mig hon visade respekt. Nu i mogen ålder så har hon blivit riktigt vänlig mot allt och alla.

Alltid har hon varit skönheten. 15 hurrarop utbringar vi idag!!!

Här är hon 1 dag gammmal och fortfarande blind.

Som extrem livlig kattunge leker hon tittut i tidningskorgen.

Kort från idag. Nu mogen och gråsprängd gamling.

Nån måste få jobbet gjort

Alla som har möjlighet att se Nisse Hellberg live bör göra det. Det är glädje i 90 minuter. Nya och gamla hits hela tiden. Jag och Katarina hade världens bästa torsdag.

Hur många nätter har jag kvar i dina armar

Idag släpptes nya Eldkvarn skivan. Igår firade Plura och Scocco det. Hur bra är skivan då? Det får man se när årsbästalistan publiceras. Men helt klart är den värd en Red stripe en onsdagkväll.

1001 sånger nummer 22

The Rolling Stones - Tumbling dice (1972)
Betyg: 8

Jo, Rolling Stones är världens bästa rockband. Jo, Tumbling dice är en fantastisk låt. Jämför man den med vanliga dödliga band så vinner den på knock men jämför man med Rolling Stones bästa låtar så hamnar den en bit ner.

Vi jagade lyckan, vi sprang ifatt den

Klockan är typ 19.30 torsdagen den 27 oktober. Reverberation med 13th Floor Elevators har precis spelats i ljudsystemet. Vi har flera Londondagar framför oss. Snart ska Jim Jones Revue stå på scen. En svårslagen känsla.

Torsdag har slått över i fredag. Efter ha fått damma av engelskan ordentligt på puben bredvid Sheperds Bush empire så gick trippen åter till Soho. Efter några pubar så blev det till sist Gaz rockin blues club. Som synes kul på alla sätt. I don't need no doctor från dj'n innebar resans bästa dans
Som vanligt nattamat på Bar Italia. Som vanligt har det varit en lång dag men den varma paninin ger ändå tillräckligt med energi för gångturen hem.

Det är fredagkväll. Utekvällen är i sin början på Joes bar på Chalk farm road. Deras hot dog rekommenderas verkligen. Tänka att den sköna känslan att besöka en pub, ta några öl, kolla på folk, prata en massa strunt aldrig sinar. Och kul att ha ett par själsfränder som gillar att göra detsamma.

Klubbandet började denna kväll på Boston arms och deras garagerockfest. Det är alltid kul med nya ställen. Musiken från scen var dock mindre bra och framförallt hög så jag lämnade de övriga två och åkte vidare. Först till stampuben Bradleys spanish bar, som fortfarande håller, sen vidare till östra delarna. Ye old axe lockade som vanligt. Problemet var att jag gick av vid fel station, Bethnal Green, utan karta. Det slutade med att jag gjorde det jag lovat att inte göra, gick ensam i väldigt skumma bostadsområden. Men jag mötte som tur var bara vänliga människor, jag fick fråga 7-8 stycken innan jag 45 minuter äntligen var på Hackney road. Som synd var följe jag inte med på en lagerhusfest som jag blev erbjuden för på Ye old axe hade strömmen gått. Så förstås ingen rockabillymusik utan det blev bara en öl i skenet av ljus och övertidsjobbande strippor. Istället ut på gatan och nattbussen, vilken kortet togs från, till Denmark street och R&B-klubben där.

Det är lördag och vi är efter en lugn dag igång igen. Återigen blev det Camden som start. The Blues Kitchen hade vi läst om. En härlig pub att starta kvällen på. Sen begav vi oss till Underworld för härlig sleazerock med Faster Pussycat. Klart man är glad.

Visst, det var mycket nostalgi men glädjen och inlevelsen är äkta. Låtar som Don't change that song och Bathroom wall sitter i ryggmärgen sen 1987.

Det var helloween så många var uppklädda och extra glada. Pubmiljöerna i London är gästvänliga, som här på Worlds end.

Mot nya äventyr i tunnelbanan. Denna gång är det Madame Jojo's som är målet. Väl där möter jag självaste dj-legenden Keb Darge i dörren. Samtidigt är mitt resesällskap ute och åker cykeltaxi. Nåväl, mitt önskemål att Little Lil ska spelas bifalles av Keb och en stund senare så kommer den i högtalarsystemet. Cirkeln är sluten.

Tamie Downe i Faster Pussycat har kanske inte blivit snyggare med åren. Men han har all min respekt.

Jim Jones Revue, vänta bara på nya skivan. Smakproven därifrån lät kanon.

Ja, vad säger man mer än att årets resa var en succé på alla sätt. Att med två fantastiska vänner tillbringa fyra dagar i världens bästa stad är stor stor ynnest. Dessa bilder visar bara en liten del av alla de skratt och upplevelser som delades. Resan finns inpräntad i min kropp, för alltid.

Woke up this morning with love in mind

En väldigt vacker Neil Young låt. Ibland behövs det inte mer än två minuter för att få saker sagt.

Vi är dina hundar

Det finns en i familjen som är väldigt förtjust i utflykter. Vi andra är lite svårflörtade. Men grejen är att vi älskar det när vi väl kommer ut. Så idag blev det en alldeles fantastisk dag vid Amundön. 6 november, vindstilla, matsäck, horisonten, 10 grader, en boll, så mycket bättre blir det inte. Jag tror till och med det slår den Sonic Youth maratonlyssning jag planerat.

Fredagsmys

Pingisbordet är uppe igen. En tandlös Astrid har talang och är snart näst bäst i familjen.

1001 sånger nummer 21

Peret - El muerto vivo (1966)
Betyg: 3

Peret är tydligen en stilbildarna inom den modenra flamencon och rumban. Artister som Manu Chau har han som inspiration. För mig betyder det här inget för jag har aldrig tyckt att den här varianten av latinomusik svängt speciellt.

Dessa rytmer passar helt enkelt inte mitt kynne. Frågan är om ens fått höfterna att svänga till detta om självaste Shakira bjudit upp mig för dans.

1001 sånger nummer 20

The Righteous Brothers - You've lost that lovin' feeling (1964)
Betyg: 6

Faktum är att jag aldrig varit något större Phil Spector fan. För mig försvinner lite av känslan i hans wall of sound ljud. Visst finns det undantag men You've lost that lovin' feeling är inte en av dem.

Nu går det inte att förneka låtens starka sidor. Refrängen är förstås omöjlig att glömma och när det raspar till i Bill Medleys röst just innan refrängen så är det rysningar.

Biggest loser

I slutet av förra året spenderade jag alla mina friskvårdspengar på ett klippkort på Friskis. 20 gånger räckte pengarna till. Problemet är att jag utnyttjade det för första gången idag. Så nu är det alltså 19 besök före jul som gäller. Annars blir kortet ogilitigt.

Så nästan varannan kväll blir det till att hänga på Friskis. Jag ska klara det. Det spelar ingen roll att det under torsdagens pass spelades en extralång version av Firestarter. Det får man stå ut med. Och tänk vad underbart julmaten kommer smaka. Att frossa i mat när man är riktigt tränad är faktiskt något av det bästa man kan göra i livet.

Ut med packet

I en kolumn i GP förra veckan skrevs det rätt underhållande om hur någon överhört en konversation på ett fik i Majorna. Samtalet hade gått ut på hur de, vid bordet bredvid, skrävlade om hur de snart tjänade så mycket pengar att de skulle få tidningen Connoisseur i brevlådan. Tidningen man får när man tjänar riktigt mycket pengar.

Kolumnförfattaren förfasade sig att Majorna byter skepnad. Att de nyrika tar över stadsdelen och besudlar den med sådant vi inte vill ha här. Jag kan förstå oron men jag kan också lugna alla.

Som mötande av hundratals majbor varje dag kan jag garantera att allt det stadsdelen står för finns kvar. Nu är väl inte bibliotek något ställe Connoisseur-människorna går till, de vill lägga ner dem, men helt klart kan de aldrig förstöra den stämning, det gemyt och framförallt de människor som besöker bibliotek och rör sig runt Chapmans Torg och Karl Johansgatan. Här är det andra värderingar än pengar som gäller. Det kan jag garantera.

Bobby och Percy

On the beat records fick en avsevärt bättre dagskassa på grund av mig. Men jag gick verkligen inte därifrån lottlös. Bland inköpen fanns dessa två alldeles fantastiska album med Bobby Blue Bland och Percy Sledge. Lite knaster kommer när man lägger på nålen men herregud vilket kalasljud det blir när man spelar soulmusik i originalutgåvor på vinyl. Soulmusik är för övrigt alltid är den bästa musikstilen efter några dagars sömnlöst levene.

Att >