54 av 1001 bilder

Bert Jansch - S/T

Av någon anledning har jag aldrig riktigt lyssnat på Bert Jansch. Det är lite konstigt då jag verkligen gick igenom de tidiga folk-rock artisterna för ett antal år sedan. Jag tror att Jansch hamnade vid sidan då han han ständigt nämdes som en fenomenal gitarrist och inte sångare. Att han också senare var inblandad i mer proggresiva band gjorde i saken bättre.

Nu när jag verkligen lyssnat på honom så låter det mycket bättre än vad jag trodde. Det är akustisk folkmusik med en klar förankring i rockmusiken. Gitarrspelet tar inte överhanden utan det är bra låtar. Ett par av låtarna är av absoluta toppklass i genren. I några fall så når inte musiken ända fram. Då känns det som om det finns någon sorts distans i Jansch röst. Han blir inte personlig nog för min smak.

Betyg: GGG

Favorit: I have no time

Veckans 3 bästa låtar

Roisin Murphy - Overpowered
Ibland dyker de där perfekta danslåtarna upp som får en att vilja åka till London. Förhoppningsvis spelas den även på Dublins klubbar om några veckor.

Sambassadeur - That town
Låten som flyter på extra fint från nya skivan Migration.

Pan American - Remapping
Efter att, för jobbets skull, gått igenom låtar från året 1997 så återfann jag den här. När man hör den här tänker man att man alltid borde lyssna på intstrumentala låtar.

Ryszard Kapucinski - Ebenholts

En lärare på Mimers Hus berättade att han hade fått en stor läsupplevelse när han läste den här boken. Han såg på Afrika på helt nytt sätt nu, sa han. Självklart blev jag så nyfiken att jag måste läsa den.

Ebenholts är en reportagebok där Kapucinski delar med sig av sina många år som korrespondent i Afrika. Han har samlat på sig en mängd historier. Allt är skrivet med kärlek till världsdelen men mycket av det som beskrivs är verkligen inte vackert.

Den ständigt närvarande värmen finns hela tiden med i texterna. Trots att Kapucinski skriver att det är omöjligt att förstå hur varmt det är under vissa tider och på vissa platser i Afrika så får man en känsla för det. Det är nästan så att man blir torr i halsen av att läsa.

Annars är det mycket korruption, maktmissbruk, klanfejder, fruktansvärda våldsdåd och annat elände som beskrivs. Kapucinski menar att hela kontinentens historia ligger bakom det nuvarande läget. Slavhandeln och kolonalismen har satt sådana spår att de aldrig går att komma ifrån. Detta tillsammans med den ofta svåra miljön (vädret, öknar mm) och en stark tro gör Afrika väldigt komplext.

För mig var Ebenholts ingen läsupplevelse i aha-klassen. Jag känner mig inte uppvaknad. Det var lite för mycket upprepningar för det. Men den var ändå väldigt intressant och den var ytterst lärorik på många sätt.Och det är nog faktiskt så att jag ser på Afrika lite på ett annat sätt efter att ha läst den.

Betyg: GGG

Vilken sprätt

Mannen, pojken, ovan är kultur-och fritidsnämdens ordförande i Täby. En av Sveriges rikaste kommuner. Han är 25 år gammal och heter Fredrik Schulte. Han verkar vara totalt okunning om bibliotek men han har ändå makten att bestämma över dem. Behöver jag tillägga att han är moderat.

Bakgrunden till mitt förakt inför den här killen är hans syn och åsikter om bibliotek. De är så dumma att man inte tror det är sant. Hans främsta tes är att biblioteken enbart ska syssla med böcker och deras enda syfte ska vara till att främja läsning. Visst, det är ett av bibliotekens viktigaste områden men vi kan och vill göra så mycket mer. Det finns fler medier än böcker som är relevanta för bildning Schulte. Det kanske är svårt för dig att förstå men så är det.

Schute har förbjudit Täbys bibliotek att låna ut filmer. Det strider mot konkurrenslagen, menar han. Bibliotekarierna ljuger om de säger att de inte erbjuder populära filmer, säger han vidare. Vad är problemet, säger jag. Vi erbjuder låntagarna både det de vill och ha och det de inte visste att de ville ha.

Schute vill helst inte att det ska finnas musik på biblioteken. Men han går med på det om man tar ut en avgift för varje lån. Nu kostar det därför 5 kronor för varje skiva man lånar på Täby bibliotek. Schulte har nog inte koll på att en av bibliotekens grundläggande funktioner är det demokratiska att alla ska ha chansen att få ta del av information. Vare sig det är via böcker, Internet, filmer, tv-spel, tidningar eller blindskrift.

Andra tokigheter som införs i är Täby under Schutes ordförandeskap är att skyhöga förseningsavgifter, ta betalt för toalett besök, totalt inköpsstopp från oktober.

Allt ovan går totalt emot dagens biblioteksidé. Det går emot Unesco folkbiblioteksmanifest och det går framförallt emot allt sunt förnuft. Schulte kan du förstå att biblioteken står utanför den kapitalistiska världen. Vi tävlar inte med marknaden. Vi är till för folket.

Egentligen borde alla som röstade på moderaterna i senaste valet stå till svars för detta. Träd fram om ni vågar.

53 av 1001 album

Beatles - Rubber soul

Det kanske snyggaste skivomslaget i musikhistorien har ett något blandat musikaliskt innehåll. Här börjar det verkligen märkas att gruppen är på väg mot ett annat sound. Det märks att bandet tagit influenser från andra samtida artister som Dylan och The Byrds. Vilket man också kan se på bilderna.

På plattan finns två av mina absoluta Beatleslåtar Norwegian wood och In my life. Men det finns också ganska många låtar, särskilt McCartneys, som jag inte är speciellt förtjust i. Det blir någon sorts psykedelica light där stämmorna är alldeles för mesiga.

Betyg: GGG

Favorit: Norwegian wood

52 av 1001 album

B.B. King - Live at the Regal

B.B King är ett av de största namnen inom bluesen om inte det största. Jag har svårt att förstå det. Enligt mig finn det nämligen så mycket bättre blues än den B.B (står för Blues Boy) framför. Kings gitarrljud är för rent och sången har inte den känsla jag söker när jag lyssnar på blues. Det är en jäkla skilland och lyssna på John Lee Hooker eller Lightnin' Hopkins till exempel.

Live at the Regal är inspelad i Chicago. Den är inte dålig och hade man varit i publiken hade man nog haft en trevlig kväll med en dubbel whiskey i handen. Hemma vid stereon blir det lite annorlunda. Kings mässande når inte riktigt fram och hans gitarrspel är mer tekniskt än berörande.

Betyg: GG

Favorit: Help the poor

jim white - bluebird (live)

Här är låten som större delen av texten nedan handlar om.

"I can see the heaven in your eyes"

Jim White - Göteborg, Pustervik, 24/10-07

Som sista låt spelar han Bluebird. Låten som förde mig in White värld och som ger mig tårar varje gång jag hör den. Bluebird är skriven som en kärleksförklaring till Whites dotter och har för mig blivit min låt till Ella. (Astrid fanns inte när jag hörde den första gången). White som tidigare varit heroinberonde, vilket låten också handlar om, mässar på hur han "finally found someone to love more than the rain". Jag har inte varit heroinberoende men jag har också hittat någon att älska mer än regnet.

Efter konserten igår var jag bara tvungen att gå fram till Jim och säga hur mycket jag älskar Bluebird. Han blev verkligen glad och exalterad. Han tog fram sin plånbok och fick fram kort på dottern som var föremålet för sången och idag var nio år. Han skakade min hand ytterligare en gång och lovade att säga till henne att det fanns en pappa och dotter i Sverige som hade Bluebird som sin låt.

I övrigt var det en lysande konsert. White hade med sig två musiker som förgyllde låtarna ytterligare. Det spelades låtar från alla hans fyra skivor. Höjdpunkter förutom Bluebird var Jailbird, Still waters, The girl from Brownsville Texas och Firework factory. White är också en historieberättare och underhållare av rang. Hans mellansnack är nästan lika bra som sångerna.

Det känns skönt att ha ett sådant här konsertflytt. Nästan allt jag sett på senare tid har verkligen varit bra.

Kobra

Jag har inte fått in rutinen att kolla på Kobra i höst. Men jag har lyckasts se två av de bästa tv-inslag jag sett på många år. Nämligen förra veckans inslag om Morrissey fans i East L.A. och den här veckan när man besökte Robert Wyatt. Båda visar en passion för musik som jag så väl känner igen mig i.

Den största elogen ska de som gjort inslagen förstås ha. I båda fallen har man fått de som varit intervjuade att öppna sig (kanske inte så svårt för Morrisseyfantaster men ändå). Vid besöket hos Wyatt så var det underbart att se hur man var ute och gick och morsade på de man mötte på stan. När man stannade till vid puben med Wyatt som lyckats vara nykter en månad riktigt såg man hans längtan efter en pint. Att sedan höra honom säga att han aldrig komponerat sånger utan att ta några glas samtidigt så förstår man hur svårt han måste ha det nu.

Veckans 3 bästa låtar

The Hives - Tick tick boom
Livet är som roligast när jag och barnen gillar samma låtar. Den här dängan kan få oss att skjuta på nattningen ytterligare några minuter. http://www.youtube.com/watch?v=rzuhrsLs3s4

Hästpojken - Shane MacGowan
Martin Elissons röst har aldrig tillhört några av mina favoriter men här passar den perfekt. "Du var full på Liseberg, du hade knarkat i Flemmingsberg", den textraden har jag nu gått runt och sjungit i någon vecka. http://www.youtube.com/watch?v=ZnDEHq_HWmI

Van Morrison - Wild night
Tanken var att vi skulle gått hem från Pustevik efter The Corals låt Dreaming of you i lördags men då kom den här. Ni förstår att det var omöjligt att bege sig därifrån då. http://www.youtube.com/watch?v=k2HBw9K2kZI

Sambassadeur - Göteborg, Pustervik 20/10-07

Lördagkvällens äventyr forsatte på Pustervik. Två konserter på samma kväll gjorde att det blev känslan av en minifestival. Stämningen blev också därefter.

Sambassadeur har något på gång. Nya skivan Migration är kanon och bandet har tagit ett rejält kliv framåt. Tyvärr blir konserten något rumphuggen då ljudkillen verkligen inte fick till det. Sången hördes nästan inte alls. Bandet spelar på för fullt men publiken hör inte den viktigaste ingrediensen, Annas sång. Det ser också lite nervöst ut på scen. Kanske är det nerver i och med hyllningarna för ny skivan. Det är läge att se bandet igen när de fått ihop ljudet och de nya låtarna spelats live några gånger till.

Kvällen var dock inte över med konserten utan discjokeyn visade fin form. Detta ledde till dans i några timmar. Dansgolvet på Pustervik var verkligen fullsmockat. Jag förstår det när man spelar Van Morrison, Elvis, Sahara Hotnights och en massa andra hits. Musiken plus trevligt sällskap gjorde att det blev en riktigt lyckad utekväll.

The Bronx - Göteborg, Sticky Fingers 20/10-07

Det skulle varit underbart att ha ett bra foto eller ett youtube klipp från den här konserten. Publiken och stämningen var nämligen helt vild. Under de allra hetaste stunderna var alla händer uppe i luften, sångaren ute i publiken och de som stod på balkongen var så exalterade att jag trodde att jag skulle få någon i huvudet.

The Bronx lyckas på 50 minuter på påminna mig om hur underbart det är med rockkonserter ibland. The Bronx inser att en punkrockspelning sak vara kort och koncis. Man ska inte orka mer än en timme på en sådan konsert. Energin, kickarna och orken ska då vara slut. Så är det också på Sticky den här kvällen. The Bronx går av scenen precis i rätt tid när alla har nått sin topp och svetten dryper.

Stagediving brukar jag oftast tycka är ganska töntigt och onödigt. Men det var faktiskt så att det kändes helt rätt här. Som tur var insåg jag hur stor risk det var för en 35-åring att bryta något vid en eventuell stagedive att jag avstod. Jag nöjde mig med att mosha lite med sångare Matt när han var i närheten. Jag var så där barnslig att jag tyckte det var kul att ha tagit på honom. Det om inte annat är bevis på att jag verkligen gillade spelningen.

Förbandet The Change var pinsamma. Posörer som försöker spela punkrock blir inte bra. Då spelar det ingen roll om det finns en och annan ok låt.

Roddy Doyle - Kvinnan som gick in i dörrar

Titeln anspelar på hur huvudpersonen, Paula Spencer, skyller ifrån sig angående hennes många blåmärken på kroppen. Hon vill inte erkänna för någon att det är hennes man som slår henne utan skyller på att hon dricker för mycket och ramlar i trappor eller går in i dörrar.

Hela tiden när jag läser boken så tänker jag på en kvinna som jag mötte nästan varje dag en sommar då jag var brevbärare. Kvinnan, som bodde i ett höghus, passade varje dag på när jag kom att ta hissen ner och "råka" möta mig. Nästan varje dag hade hon något nytt blåmärke. Av min kollega hade jag fått reda på hur det stod till. Hon hade en man som misshandlade henne. Det var väldigt sorgligt att se hur hon försökte spela glad men hur allt var dött hos henne. Paret hade små barn som måste sett allting. En tragedi.

Precis detta handlar boken om. Hur Paula blir slagen men ändå inte lämnar mannen. Hon lägger ibland skulden på sig själv, ibland förnekar hon allt men innerst inne vet hon förstås vad som pågår och vems fel det är. Till slut, när mannen är på väg att ge sig på även dottern, får Paula nog och slår tillbaka. Mannen kastas ut och livet blir lite lättare att leva även om det aldrig går att komma ifrån de obotliga ärr han åsankat Paula.

Det är bara att hoppas att kvinnan som jag delade ut post till har gjort detsamma. Jag ser henne faktiskt ibland och jag inbillar mig att hon ser ut att må bättre.

Betyg: GGG

52 av 1001 album

John Coltrane - A love supreme

Alla som känner sig i behov av rening ska genast lyssna på låten Psalm från den är skivan. Den försätter åtminstonne mig i hypnos. Under sju minuter gråter Coltranes saxofon fram det vackraste jazzstycke som finns. Som bäst blir det faktiskt om man har låten i lurarna och är ute och går i natten i staden. Man ser en annan mening i människornas ansikten och lampornas sken. Ungefär samma upplevelse man får när man läser de bästa Baudelaire novellerna eller när man ser de bästa scenerna ur Sånger från andra våningen.

A love supreme är Coltranes försök att genom musikalisk frihet hitta en stämning. Att söka efter något okänt. Okänt är kanske fel ord för det han söker är nog den innersta kärleken. Vare sig det är andligt eller till någon spelar ingen roll. Känslan bara strömmar ur honom.

Coltrane är uppbackad av Elvin Jones på trummor, McCoy Tuner på piano och Jimmy Garrison på bas. Alla imponerar men allra mest förtjust är jag i Elvin Jones trumspel. Han slår inte ett slag extra utan allt är perfekt.

Betyg: GGGGG

Favorit: Psalm

Sorglig värld

I dagens GP säger en äldre man att köper aktier istället för leksaker till sina barnbarn. Han säger verkligen aktier istället för leksaker.

För mig som tycker hela spelet med aktier är hemskt och orättvist så är den här kommentaren ett bevis för hur folk tänker. Pengar pengar pengar. Inte ens barnen lämnas utanför. Det är klart att det inte är fel av far eller morföräldrar att spara pengar åt sina barnbarn men det känns som om pengar ofta tar överhanden över människan. Varför kan inte folk vara nöjda med det normala. Hetsen om att ha det senaste av allting får mig att må illa. Vare sig det är bilar, kök eller telefoner. Visst man kan ha dyra hobbies. Helt ok, tycker jag. Men när det handlar om status, som det ofta gör, så vill jag flytta ut i skogen tillsammans med min farbror Gabriel.

Varför kan det inte vara så enkelt att man jobbar, får en ok lön och sen har det hyfsat gott som pensionär. Dagens pensionsystem är ju ett skämt och ett lotteri. Jag får väl stå mitt kast att jag struntar i hur jag pensionsparar. Antagligen kommer jag inte råd att laga mina tänder och jag bor väl i en etta utan el och vatten. Men det skiter jag i.

51 av 1001 album

Beach Boys - Today (1965)

För många är Beach Boys ett band som gjort sommarhits. Lite som ett amerikanskt Gyllene Tider. När jag förstod att bandet även var högt ansett av popkritiker så blev jag förvånad. Nu, många år senare, förstår jag att Brian Wilson inte är någon simpel låtskrivare utan verkligen en kompisitör av sällsynt slag.

Något motsägelsefullt är det sommarvarianten av Beach Boys som jag gillar. Jag har svårt för de mer orkestrala inslagen och den lite pompösa produktionen. Wilsons falsettröst blir också jobbig i längden. Det är bättre när någon av de övriga medlemmarna sjunger. Tydligen var det på den här skivan som Wilson på allvar antog utmaningen från Beatles att utveckla popmusiken. För mig fungerar det i enskilda låtar men det blir segt över ett helt album.

Jag som gillar de enkla poplåtarna av Beach Boys hittar några sådana här också. Good to my baby, Dance dance dance, Help me Rhonda och Do you wanna dance är alla klassisk Beach Boys så som jag vill ha det.

Betyg: GGG

Favorit: Help me Rhonda

Dagens aha-upplevelse

Att springa över Älvsborgsbron med John Coltranes platta A love supreme i öronen och se ut över ett upplyst Göteborg gav mig rysningar. Coltranes saxofon har en ton som är så fantastiskt vacker i balladerna och så stenhård i boplåtarna att inga andra jazzartister kommer nära. Tillsammans med vyerna över kyrkor, fartyg, kranar, Röda sten, vattnet och lampor blev det storartat.

När jag kom över på Hisingsidan och de stora byggena vid Eriksberg så fick gårdagens Sopranos avsnitt mig att kolla över axeln en extra gång. Jag såg framför mig hur jag antingen skulle kastas i en av alla de fallgropar som finns där nu och få ett betongrör över mig eller hur jag skulle skickas upp i Eriksbergskranen av några av Phil Leotardos underhuggare.

När jag nådde det nya tv-huset och visste att Pelle Westman från Västnytt fanns i närheten kände jag mig lugnare. Sedan över Göta älvs bron och spurta lite extra när man möter fullsatta spårvagnar. Den sista biten från Operan och hem är dryg men idag hade jag sparat lite krafter så att jag bara kunde njuta. Helt klart en av mina topp tre löprundor någonsin.

Tänk om alla löprundor vore så här. Bra fart i benen, rätt musikval, hjärnan orkar fantisera och perfekt höstväder.

50 av 1001 album

Otis Redding - Otis blue (1965)

Soulmusik handlar mycket om singlar. Det är klart att det finns massor med bra soulalbum men det är få som är alltigenom fantastiska. Otis blue kommer nära. Redding, här uppbackad av det själfullaste bandet som fanns under 60-talet Booker T & The Mg's, sjunger hjärtat ur kroppen på de flesta av låtarna.

Redding gör tre Sam Cooke låtar på skivan. De görs suvuränt men de kommer inte upp i orginalens klass. Det är så det blir när man gör Sam Cookes låtar. Däremot gör han William Bells You don't miss the water så bra att huden knottrar sig. Även Satisfaction av Rolling Stoens får sig en behandling i soulens namn som gör den gott. Spelar man den högt så är det bara att följa med ditt kroppen tar en. Det finns en låt på skivan som jag inte alls gillar. Det är B.B Kings Rock me baby. Det blir för mycket slö blues över den.

Det är ändå mycket nära den tredje raka femman på den här listan. Men ska en skiva ha högsta betyget ska den vara oumbärlig. Jag ska rädda den näst efter barn, sambo och katt om det skulle brinna. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta med ut ur lägenheten före Otis blue men det känns som om det finns något.

Betyg: GGGG

Favorit: Respect

The Bronx - They Will Kill Us All (live)

Ibland behöver jag sådant här. Det gör mig lugn efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Linda Thompson - Versatile heart
Jag har aldrig riktigt gillat den brittiska folkrock scenen från tidigt 70-tal. Linda Thompson var en av förgrundsfiguerna där. Hennes nya album är dock utmärkt. Allra bästa är titellåten.

Florence Valentin - Upp på sociala, ner på systemet
En klockren pophit. Sångaren och låtskrivaren Love Antell förgyllde listprogrammet Grand Prix i förra veckan. Det var både jag och Ella överens om. Det är så kul nu när hon börjar gilla "riktig" musik även om man då får stå ut med att hon tyckte Nightwish var allra bäst. Kolla videon här: http://www.youtube.com/watch?v=B5SISDB2yO4&mode=related&search=

The Bronx - Heart attack american
Videon säger allt: http://www.youtube.com/watch?v=h2iwlYYyLwE
Nästa lördag spelar dom på Sticky. Jag är där.

50 av 1001 album

Bob Dylan - Bringing it all back home

För första gången spelar Dylan in elektriskt. Vi de första tonerna av Subterranean homesick blues blåser man nästan iväg. Man förstår vilken chock det måste varit på den tiden. Från att ha varit en akustisk artist till att plötsligt bli en vass och kantig rocksångare. Lyssna bara på Outlaw blues, Maggies farm och On the road again.

Har man skivan i Lp-format så är a-sidan den elektriska och b-sidan är akustiskt. Den akustiska är precis lika bra. Här finns kanske hans allra bästa akustiska låtar som Garden of Eden och It's alright ma (I'm only bleeding). A-sidan rymmer också två ytterst fina kärlekssånger, Love minus zero/No limit och She belongs to me.

Allt låter bara så självklart. Det finns inga fel. En av de mest givna skivorna att ge högsta betyg på den här listan.

Betyg: GGGGG

Favorit: Outlaw blues (för uppkäftigheten)

48 av 1001 album

The Sonics - Here are The Sonics

Det här är plattan som alla band som spelar garagerock har att mäta sig med. Vad jag vet så har ingen lyckats nå hela vägen fram till Sonics pardonlöshet. Seattlebandet spelade tydligen in skivan på en väldigt primitiv inspelningsutrustning. Det var var nog tur det för annars kanske vi hade gått miste om det sound som blev. Gitarrer, trummor, sång, piano och saxofon slås alla om rampljuset. Men det blir inget slagsmål med en vinnare utan alla står som segrare i slutändan. Lyssna bara på Have love, will travel, Psycho eller Keep a knockin'.

Någon skrev att så här lät bra rockmusik innan hippies tog över musiken. Det håller jag med om även om jag förstås gillar massor av musik som tillkom i drogdimmorna några år senare. Det här är väldigt långt från flum och halluciena droger. Istället är det raka rör och stryknin som gäller.

Betyg: GGGGG

Favorit: Boss hoss

Ålder



Jag har ingen ålderskris men jag känner mig inte speciellt ung längre. Detta har jag kommit fram till efter följande konstateranden:

• På klubbar höjer jag medelåldern rejält.


• Jag spanar på kvinnor över 40.


• Kroppen behöver träning för att inte falla ihop.


• När jag visar elever vårt fina bibliotek känns det som de tycker jag är gammal.


• Även om jag fortfarande hänger med musikmässigt så återkommer jag mer och mer till gamla favoriter.


• Jag funderar på att börja spela fotboll igen. Tecken på desperation.


• Jag tycker att P3 spelar värdelös musik.


• Jag stör mig när någon säger lille pojken, den unge killen eller liknande till mig.


• Jag letar efter nya sporter, som inte är så fysiskt krävande, att utöva.


• Mitt ansikte ser på morgonen slappt och hängigt ut.


• Ulf Lundell sa att det jeansen inte satt bra när han fyllde 50. Så börjar jag känna redan nu.


• Dagens bakfyllor gör det knappt värt att festa.


• Jag börjar inse att tiden nog är ute för vissa saker.


• Jag känner mig otäck när jag spanar på yngre tjejer.

47 av 1001 album

Jerry Lee Lewis - Live at the Star club, Hamburg (1964)

Inspelad 1964 då den första rock n roll boomen var död. Nya artister hade tagit över men det skiter Jerry Lee Lewis fullständigt i. Tillsammans med ett gäng inhyrda musiker från England så gör han verkligen skäl för smeknamnet The Killer.

Det är låtar som man borde vara trött på men som här levereras ursinnigt och utan pardon. Lewis som är berömd för sitt stora ego låter självförtroendet prata genom sitt pumpande piano. Spelar man detta högt så svänger det något alldeles hejdlöst. Inspelningen är raka motsatsen till det som Robert Wells tror är rockmusik med piano i förgrunden. Här finns den naturliga attityd som rockmusik behöver. Finns den inte där är rockgrupper något av det mest patetiska som finns.

Betyg: GGGG

Favorit: High school confidental

Damfotboll

Jag måste säga att jag är positivt överaskad efter att ha sett min första allsvenska damfotbollsmatch. Matchen mellan Göteborg och Umeå var säkert ingen av årets bästa från lagen men den var ganska intensiv och man märkte hur bollskickliga spelararna är.

Det som saknas är ett riktigt målvaktsspel och kraften i att slå långa svepande bollar. Men detta uppvägs lätt av ett fint kortpassningsspel. Frågan är i och för sig ganska ointressant men ändå vore det kul om exempelvis Umeå skulle möta ett herrlag ur de lägre serierna. Hur skulle det sluta egentligen.

På bilden ovan syns matchens lirare Karolina Westberg. Inte ett misstag från hennes sida.

46 av 1001 skivor

Buck Owens - I've got at tiger by his tail

På mitten av 60-talet började den massproducerande countryn från Nashville bli alltmer utslätad och kommersiell. Jag tycker inte alltid det blev dåligt men det låter ganska långt ifrån den traditionella countrymusiken.

Buck Owens var en av få traditionalister som slog stort. Att kalla hans version av country traditionell är egentligen lite fel då han är en av de första som för in elgitarren som det mest framträdande instrumentet. Owens sätt att använda sin Fender blev till ett eget nytt sound som kom att kallas Bakersfield country. Bakersfield var det ställe i Californien där Owens kom från.

Jag är inte stormförtjust i den här typen av country. Dagens dansbandscountry har tydliga släktdrag från Bakersfield. Det blir för mycket tjo och tjim över alltihop. Owens röst har inget större djup och kompet är stompigt på fel sätt. Sen är klart att jag som alltid gillar countrylyriken. Den tilltalar mig nästa hur illa än musiken låter.

Betyg: GG

Favorit: We're gonna let the good times roll

Jonathan Richman - Göteborg, Trädgår'n, 05/10-07

Förhoppningen var att Richman skulle vara lika het som han var på samma scen för drygt 3 år sedan men att han skulle välja andra låtar. Det är ju få artister som kommer upp i så många bra låtar som han.

Tyvärr slår inte riktigt förhoppningen in. Spelningen blir istället lite sämre än senast. Jag saknar den där äkta spelglädjen. Richmans uppspärrade blick ser nästan medicinerad ut. Han verkar frånvarande. Följeslagaren Tommy Larkin på trummor visar aldrig något men känns ikväll mer nollställd än vanligt. I många låtar skulle jag också gärna slippa trumkomp.

Nu räddar ändå låtarna upp det hyfsat. Inte ens en dålig dag biter på låtar som Springtime in New York, Couples must fight och Affection. Kvällens bästa låt tyckte jag var Let her go into the darkness. Då tyckte jag mig se en extra gnista i Richmans ögon. En äkta gnista.

Richman går av scenen efter en knapp timme och kommer in och sjunger tre strofer ur en sång. Ni förstår det inte och det gör inte jag heller, säger han. Det var en sådan dag.

Legs McNeil & gillian McCain - Please kill me

Ska någonsin uttrycket sex, droger & rock n' roll användas så är det nog här. Närmare 500 sidor med detta motto som huvudingredienser.

Boken är en muntligt berättad historia om hur punkmusiken tog sin form. Författarna för historien framåt med hjälp av intervjuer med massor av människor som själva var med. Detta har de sedan klippt ihop till en alldeles fantastisk historia. Den är i många stycken ganska tragisk då drogerna verkligen dominerar och även dödar många av de inblandade. Men ska man se det krasst så hade antagligen musiken som skapade inte kommit till utan dem.

Visst handlar mycket om musiken som skapades men det nämns inte mycket om låtar, inspelningar eller produceneter. Det handlar främst om männikskorna som var med och hur deras liv såg ut och varför de hamnade inom punken.

Det finns några band som hela boken kretsar kring. De är Velvet Underground, Iggy & The Stooges, MC5, New York Dolls, Ramones, Televison, Richard Hell, Dead Boys, Blondie, Johnnie Thunders, Dictators, Sex Pistols och Patti Smith.

Please kill me är verkligen en bra musikbok. Jag hittar egentligen inte en enda anledning att inte läsa den om man är intresserad av rockmusik. Den visar också att punken från början inte var vad det kommit att bli idag. Det var mer attityden än musiken som var punk. I och för sig var det många av banden som inte ville bli förknippade med punken utan menade att de var rock n' roll band. Det har de nog rätt i. Termen punk blev ett begrepp när ett fanzine i New York tog det namnet. Tidningen skrev om de här banden och därför har de för alltid blivit förknippade med den tidiga punkrörelsen. Detta var före Sex Pistols som senare blev synonymt med punken för många.

Jag länkar till några videos nedan som visar både på musikalisk storhet och drogernas fördärv.

http://www.youtube.com/watch?v=ypy-Etg5GOE New York Dolls med Johnny Thunders. Först så här levande och bra.

http://www.youtube.com/watch?v=0s6IRVBFgOo Sen så här nergånget. Tragiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=kIf-k9vElhQ Tidig Ramones. Definierar punk för mig.

Veckans 3 bästa låtar

Richard Hell - Blank generation
Klassik tidig New York punk som fått en revival när jag läst boken Please kill me. Hell var en av de coolare katterna under mitten av 70-talet. Det är lätt att förstå när man hör Bland generation. Maken till nochalant sväng har sällan hörts.

Thurston Moore - Frozen Gtr
Nya soloskivan är bitvis riktigt bra. Lite lugnare än Sonic Youth men ändå med bett i. Gitarrsolot på slutet sitter fint.

The Byrds - Have you seen her face
1967 var ett bra år för musik. Byrds platta Younger than yesterday var bara en av många måsta ha skivor från detta år. Den här låten är liten poppärla signerad Chris Hillman.

45 av 1001 album

Rolling Stones - Rolling Stones (1964)

Stones imponerar på sin debut men är långt ifrån den nivå de senare skulle hålla. Här hörs deras förälskelse i gamma blues och soul från USA. De har fortfarande inte riktigt lyckas hitta sin egna stil. Ändå hör man direkt att här finns alla ingredienser till ett bra rockband. Allra mest hör man det på Mick Jagger. Hans röst är fortfarande ungdomlig men den har det där rebelliska attityden som behövs i den här typen av musik.

De lyckas klart bäst när de ger sig på de lite snabbare nummren. I Carol, (Get your kicks on) Route 66, Walking the dog och I just want to make love to you får de till en intensitet som faktiskt slår orginalen. När de däremot gör lite långsammare bluesnummer så har man inte tillräckligt kött på benen för att få igång något sväng.

Betyg: GGG

Favorit. Can I get a witness