Jason Isbell

Det blev en väldigt bra start på konsertåret 2016. 

Årets album 2015 plats 1

Daniel Romano - If I've Only One Time Askin'

Det tog ett par plattor in i Daniel Romanos karriär innan jag verkligen förstod den här kanadensarens storhet. Och jag ser det bara som sunt att vara lite avvaktande till en kille som sjunger relativt traditionell country som ung. Är han värdig att ge sig på den här genren liksom? Svaret 2015 är att Daniel Romano är den finaste företrädaren för countryinfluerad musik på massor av år.

Romanos spelning på Pustervik i maj var magisk. Jag stod med tårar i ögonen rakt igenom. Både av glädje för att det var så bra men också av texter som var så drabbande. Det häftiga med spelningen var också att närmare hälften av låtarna ännu inte är släppta. Så tänk vilka skivor vi har framför oss. If I've Only One Time Askin' är ett helgjutet album som jag kan lyssna på om och om igen utan att tröttna på. Den passar alla tillfällen och alla humör man kan tänkas ha. Tydligen är Romano på väg till Sverige i sommar för ett gäng spelningar. Finns det bara minst logistisk chans så tänker jag se minst 4 stycken av dem. Ses där!

Årets album 2015 plats 2

Föllakzoid - III

Jag är inte tillräckligt skicklig att i ord beskriva saker som berört mig djupt. Tur att det finns bra författare och journalister som klarar av det. Men jag vet hur det känns att bli djupt berörd av musik. Senast det hände var i början av december när Föllakzoid stod på scen på Ringön. Det var en utomjordisk upplevelse (ni ser jag använder bara floskler). Som att bli hög utan hjälp av droger (även om ett gäng Pistonhead var inblandade). 

III är naturligt nog bandets tredje skiva. Deras förra från 2013 upptäckte jag sent och den missade tyvärr årsbästalistan det året därför. Nu var jag mer på hugget. På III känner man igen Föllakzoid men de har ytterligare skalat bort allt överflödigt från sin musik. Något som passar dem perfekt. Kvar är monton rytm som går som en röd tråd genom skivans fyra låtar. Rytmen får då och då sällskap av en gitarrslinga, en basgång, någon synt och lite mer sällan även av bakgrundssång. Detta tillsammans gör III till djupt känslosam men samtidigt dansant skiva. Den bör verkligen spelas i sin helhet i ett svep under koncentrerad lyssning. Annars försvinner essensen i skivans storhet. 

Årets album 2015 plats 3

JD McPherson - Let The Good Times Roll

Tanken var att dra ner lite på festande under 2015. Det gick sådär och jag tycker jag gjorde rätt i att omvärdera den idén. För nog är devisen att man lever bara en gång är viktigare är någonsin. Varför vänta på något när det kan vara för sent nästa vecka. Att gå på spelningar och dricka några öl är en stor del av mitt liv. Tyvärr har inte McPherson kommit till våra breddgrader och spelat. Men skivan har varit öldrickarsoundtrack under hela hösten.

För bakom årets fulaste skivomslag döljer sig ett genuint och kärleksfullt rockalbum. Mycket insipriation är hämtat från den tidiga rocken som JD McPherson sedan gör något eget av. Varenda låt på plattan är en megahit i min värld. Måtte han komma till Europa under 2016. Jag kommer ta mig dit han spelar.

Årets album 2015 plats 4

Barrance Whitfield and the Savages - Under The Savage Sky

Hade jag gått till en smågumma 1980 så tror jag att hon ganska lätt hade utläst att 2015 kommer du gilla musik som Barrance Whitfield gör. För faktum är att Under The Savage Sky låter som rätt musik jag lyssnade på som 8-åring. Den här skivans innehåll är dock väldigt sällsynt 2015.

Oavsett genre krävs det mycket letande för att man ska hitta musik som känns som verkligen känns. Som framkallar någon sorts känsla. Så mycket musik bara passerar förbi utan att lämna något intryck alls. Barrance Whitfield lämnar definitivt intryck på mig. Först känns det som man får en rejäl örfil men snabbt förstår man att det introduktionen till en ny bästa vän. För resten av skivan dansar vi ihop till den bästa punk-soul-rock-blues mixen på många år. Ska spelas högt!

Årets album 2015 plats 5

Night Birds - Mutiny At Muscle Beach

Att hitta essen i olika genrer kräver tid och tur. Det finns så mycket musik där ut att det inte finns en chans att höra allt. Börjar man tänka på allt bra man missar kan man få en tår i ögat. Fast man ska nog mer fokusera på allt bra man hittar. Exempelvis Night Birds frå

Det finns så mycket klen punkrock idag att man nästan tröttnar att leta nya band. Därför blir man så glad när man hittar band som Night Birds. Allt är förstås en smaksak men för mig innehåller Mutiny At Muscle Beach allt jag vill ha från en punkrockskiva. Under 24 minuter sprutar det ut attityd och grymma låta. Sen vill man lyssna på den en gång till.

Årets album 2015 plats 6

Richard Hawley - Hollow Meadows

Efter förra skivans utflykt i lite mer distade gitarrers land är Richard Hawley tillbaka där vi brukar ha honom. Alla som lyssnat på hans tidigare album vet att vi får vansinnigt fin nattmusik. Hawley är en mästare på att skapa stämningar med sina texter och sin djupa röst.

Hollow Meadows öppnar med låten I Still Want You. En så stark öppning att hela skivan borde bli lidande efter det. Men faktum är att alla låtar fram till avslutande What Love Means klarar av hålla den väldigt höga standarden uppe.

Årets album 2015 plats 7

Beach Slang - The Things We Do To Find People Who Feel Like Us

Helt kart förvånad själv att jag gick igång så mycket på detta. Men faktum är att så fort jag satte på den här skivan under året, och det var ofta, blev jag på bra humör och dansade runt i lägenheten. Gitarrbaserad amerikansk indierock från sent 80-tal och några år framåt är grunden i det Beach Slang gör.

Det som får mig att gå i spinn är hur sångare James Alex verkar älska det livet jag älskar att leva. Det handlar om hur musiken, barerna och vännerna är det som gör livet värt att leva. Han sätter ord och ljud på detta genom tio låtar. Alla verkar handla om detta tema. Skivan gör att jag känner mig yngre än vad jag är för en stund. Inte något jag eftersträvar i sig men jag erkänner att det är skönt den korta stunden det varar.

Årets album 2015 plats 8

Soldeiers Of Fortune - Early Risers

För oss som stenhårt längtar efter ett nytt Endless Boogie album är det här vi närmaste vi kommer under 2015. Här finns nämligen Jesper Eklöw från det just nämnda bandet med. I övrigt är det medlemmar från ett gäng olika band med Matt Sweeny som någon sorts ledare och så inkallade gästvokalister.

Låtarna är baserade på jam vilket kan resultera i rätt ofokuserade låtar. Det finns väl någon sådan här också men annars är det ösig rock n roll som gäller. Early Risers är en platta som inte funkar vid alla tillfällen men när den gör det blir effekten desto större.

Årets skivor 2015 plats 9

The Rhythm Shakers - Panic!

Överraskande släppte The Rhythm Shakers en skiva enbart på vinyl i somras. Som vanligt finns ingen av deras musik på streamat någonstans så det vara bara att beställa. Jag visste att när paketet från Los Angeles kom så skulle jag inte bli besviken. Och när det stod en hälsning med Lots of love från Marlene Perez på framsidan så räckte det nästan så.

Panic spelades in snabbt då lusten helt plötsligt infall sig. Tanken är att det är ett mellanspel mellan två "riktiga" släpp. Den här impulsiva passar självklart bandet utmärkt. Det är hård och rak rockabilly som möter lyssnare. Precis så jag vill ha den. Sen finns det också några riktigt fina lite lugnare låtar. De är nog då Marlenes låtskrivartalanger och röst blir som allra hetast.

Årets album 2015 plats 10

Bäddat För Trubbel - Två Sjundedelar Av Ett Liv

Antagligen kommer det här vara bandets mästerverk när man sammanfattar Bäddat För Trubbels karriär. Jag har svårt att se hur de ska toppa detta. De har tagit sin musik och sina texter till max här. Det som var bra på tidigare plattor har här helt enkelt blivit ännu bättre. Variationen är lite större och texterna ett snäpp vassare.

Vad det gäller texterna så är det faktiskt så att man kommer på sig att nynna nästan valfri strof från skivan då och då. Det är så många one-liners att det inte är klokt. Poesi i sin renaste form. Skulle de läsas upp skulle de utklassa alla prettos som tävlar i poetry slam SM.

Årets album 2015 plats 11

Uncle Acid - The Night Creeper

Spelningen på Pustervik i höstas bekräftade det jag redan visste. Uncle Acid är det bästa hårdrocksbandet just nu. Live är de helt oemotståndliga. Den garagerockiga som passar skivorna så bra ändras live och det blir tyngd och gung i en perfekt kombination.

The Night Creeper är ett ypperligt album men faktum är att det finns ett par lite svagare spår. Därav missar plattan topp 10. Annars är det som vanligt riff, gitarrsolon och melodier som bara Uncle Acid kan få fram.

Årets album 2015 plats 12

Jason James - S/t

Kolla man till årskonsumtion av musikgenres 2015 så ligger nog country på 70 procent och övriga genres på 30. Jag älskar all country som släpptes mellan 1968-1975. Jag kan köpa vilken skiva som helst och gilla den. Country före och efter dessa datum funkar så klart också bra men skillnaden är att då kan man stöta på något olyssningsbart album. Mycket på grund av tidstypisk produktion.

Jason James debutplatta skulle kunna släppts mellan 1964-1974. Självklart märks det att han är influerad av dåtidens stora artister. Han fraserar som blandning mellan Gary Stewart, Hank Williams och George Jones. Så ni förstår att han har framtiden för sig Jason. Textmässigt hamnar han mitt i countryland. Perfekt. Sen har förmågan att göra bra låtar. Så bra att vissa av dem skulle hamna på en bland-cd med musik från den traditionella countrymusikens guldår.

Årets album 2015 plats 13

Mark Lanegan - Houston: Publishing Demos 2002

Eftersom det här är ett halvofficiellt album med en del låtar som kommit ut på andra Mark Lanegan skivor lät jag det inte hamna på topp 10. Det hade det lätt gjort annars. För trots att det är demos så låter det bättre än det mesta. Det är så bra han är Mark Lanegan.

Vi möter här klassisk Mark Lanegan. Här finns inget av det lite elektroniska eller mer rockiga som funnits på de senaste albumen. Här är det lugnt, lågmält och som alltid med rösten i fokus.

Årets album 2015 plats 14

The Desperados - Won't Be Broken

Nya rockabillyband kämpar i motvind mot inspelningarna från 50-talet. Ytterst sällan kommer de upp i den nivån. Live kan det funka bra men på skiva blir det mest nostalgi. Ett skivbolag som hittar guldkornen av dagens band är Wild Records baserat i Los Angeles. Skivorna finns inte på Spotify och de släpps inte på vinyl så det är lite lurigt att höra dem.

The Desperados andra skiva Won't Be Broken är rockabillyguld. De har en sångare som kan backa upp kaxigheten och de har framförallt en gitarrist som sprutar ur sig melodislingor som känns nya. Eftersom den här typen av band aldrig tycks komma till Sverige är det väl dags att boka en resa till LA och se alla banden på Wild Records.

Årets album 2015 plats 15

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Tidigare har jag tyckt att de skivor Dave Rawlings varit inblandad i har varit bra men i längden lite tråkiga. Låtskrivarhantverket har ofta varit bra men det har saknats känslor och olika humör. Kanske är det jag som ändrat mig eller också har det hänt något för direkt när jag hörde Nashville Obsolete var jag fast.

Plattan innehåller endast 7 låtar. För en oinvigd låter de kanske ungefär likadant. Men kan man sin americana inser man att det är variationen på låtarna som gör detta så bra. Americana kan vara världens tråkigaste genre numera. Alltför många band harvar i gamla fåror. Men här är beviset att genren fortfarande har sina ess.

Årets album 2015 plats 16

Sharon Robinson - Caffeine

Höstens största missräkning var när Sharon Robinson ställde in sin spelning på Nefertiti. Hon hade verkligen sina skäl dock. På väg över från USA fick hon beskedet att hennes man fallit ihop och dött. Fasansfullt naturligtvis och vilken otur för oss fans som sett fram emot en kväll med en av våra absoluta favoritröster.

Sharon Robinson har jobbat och sjungit med Leonard Cohen i många år. Det var där jag upptäckte henne för snart 10 år sedan. Sedan dess är hennes röst något av det finaste jag vet. Caffeine är hennes andra soloalbum. Det som väntar lyssnaren är lugn och lite vemodig vuxensoul. Inte retrovarianten utan i rakt nedstigande led från Sade. 

Årets album 2015 plats 17

Ryley Walker - Primrose Green

När han släppte sitt debutalbum för ett par år sedan och sedan spelade på Roskilde var han bra. Dock inte så att jag senare har lyssnat så mycket. När Primrose Green kom våras förstod man snart att Ryley hade steppat upp flera steg. Det här är inte bara bra utan beroendeframkallande.

Vid bara 26 års ålder är han upp och nosar vid de stora folksångarna från slutet av 60-talet. Jag är helt säker på om den här skivan hade kommit 1970 hade den betraktas som en klassiker idag. I någon form är det så klart retro att låta så här 2015 men världen hade varit lite sämre om vi inte fått hört låtarna på Primrose Green. 

Årets album 2015 plats 18

Lou Barlow - Brace The Wave

Inför varje soloskiva Lou släpper hoppas man på det stora mästerverket. Ända sedan 1993 tror man att det är utanför Sebadoh som det kommer komma. Det bandet är för splittrat för att kunna få till en jämn skiva. Men faktum är ändå att Lou ändå alltid är allra bäst just med medlemmarna i Sebadoh. För den skulle är hans soloalbum inte dåliga utan väldigt bra. Dock inga mästerverk.

Lou Barlow tillhör helt klart topp 3 av mina musikaliska favoriter någonsin. Hans katalog av låtar, hans inställning till musik och hans texter är fundament i min kropp. På Brace The Wave är han som vanligt ojämn. Men också som vanligt så finns det några spår som jag låser in i mitt Lou Barlow bankvalv.

Årets album 2015 plats 19

Hard Action - Sinister Vibes

Typ allt som Svart Records ger ut är intressant. Precis som skivbolaget är Hard Action finska. Att Hard Action tagit en hel del inspiration från tidiga Hellacopters och andra garagerockband hör man efter 1 sekund. Men vad gör det när man saknat ett band som låter just så här i flera år nu.

Hard Action öser sig på Sinister Vibes igenom 10 låtar på 35 minuter. Det är inte en enda död stund någonstans. Vi rockälskare serveras ett smörgåsbord av klassisk actionrock. Att det skulle bli ett band från Finland som gjorde det känns bara rätt. En spelning i Gbg vore inte mer än rätt. Här finns massa finska hel- och halvblod.