Hungriga skottar

Mogwai - Göteborg, Konserthuset 23 mars 2014

Det är endast 6 år sedan som Mogwai verkligen intog en plats som ett av de allra största banden för mig. Före det var de bra men inte livsavgörande. Men olika saker spelar in och nästa helt plötsligt så betyder vissa av bandets låtar nästan allt. Senaste skivan Rave Tapes håller hög klass men kommer inte upp på samma nivå som mästerverket The Hawk is Howling. Men självklart var förväntningarna höga när bandet intog Konserthusets scen.

Att veta att man ska sitta ner under en hel Mogwai konsert är lite skrämmande. Och det var verkligen osäkert hur det skulle bli. Ganska direkt kände man att det skulle fungera riktigt bra. Inledande låten Heard about you last night visade att Konserthuset och Mogwai var en utmärkt kombination.

Det verkade som bandet trivdes också. Att flera medlemmar mestadels står med ryggen mot publiken är en sak men det syntes tydligt att de var nöjda. Och jag var också väldigt nöjd när jag gick hem i söndagsnatten nynnandes på höjdpunkterna Deesh, Hunted by a freak och Friend of the night.

Don't have time for one more kiss

Soundtrack till en blå onsdag.

Segern är vår

Vilken rysare det blev. Och vilken glädje det blev när Andreas Drugge satte straffen i 93 minuten. Det känns väldigt längesen man var så GAIS-rusig. Mycket välkomnet! För det är en av de bästa känslorna man kan ha. 

I've been waiting on you

Övriga familjen tyckte jag var tjatig under melodifestivalfinalen. Mitt tjat gick ut på att allt var förinspelat och att man framförallt inte hörde någon känsla i rösten (musiken ska vi inte tala om) hos någon. Det är lätt att klanka ner på schlagern men faktum är ju att det är bedrövligt.

Särskilt om man jämför med hur musik kan och ska låta. Oberoende av musikstil så måste det finnas något där som berör. Och berörde är just vad Future Islands gjorde hos Letterman häromveckan. Otroligt bra!

Berlin 2014

Det är mycket Barton nu

Laveda

memory, oh memories, since you won't leave me alone 
explain to me why I feel so lost even though I've come back home 
I've been seeking fortune: I've been seeking slither and shimmer out in the world 
but nothing will cure this curling craving for a modern mountain girl 

I want her to see me, and I hope I have the words 
I want her to see me, but I hope I see her first 

there were city nights when I was miles away with happiness in my reach 
and I'd wake to visions of a hillside trailer humming with electric heat 
then I'd find myself back in the quiet dell where compunction took its form 
and with our hips we tried to push back the wretched failure of being born 

could you feel me down there in the lonesome low?
I could swear you wanted me; I could swear that it was so 

who's gonna shoe your pretty little feet, darlin' who's gonna glove your hands? 
who's gonna know your mama made you while she was doin' it to Steely Dan? 
as you cling to the earth and scream for the kingdom, did you see some other face? 
love was a match defense for you and for me an act of shame 

and Laveda, Laveda loving you is a shame 
Laveda, Laveda loving you is a shame  see less

Burning Up With Fever

O Grace

Wooden Shjips - Göteborg, Pustervik 15 februari 2014

Det fanns några riktigt underbara stunder Pustervik i lördags. Wooden Shjips stod för de flesta av dem. Deras låtlista är just nu passar mig inte perfekt men självklart finns det några riktiga guldkorn där. Bland annat Flight.

Mest överraskande var hur mycket folk det var. Det blev nästan en känsla som fanns på gamla Pustervik. Och countrymusiken och hänget på övervåningen var också underbara som i fornstora dagar. Cirklar sluts.

I know a man whose heart is restless

Lyssnar på Deesh från Mogwais nya skiva om och om igen och känner obehagligt starka känslor. 

Så underbart att matcherna är igång igen. Ikväll säker seger mot Falkenberg med 1-0. 

Och det finns en hel del fina tendenser i spelet i de två matcher som varit. Och tydligen retade vår nye underbare islänning Asgeir upp Falkenbergs gamla tråkmåns (men bra spelare) Henke Larsson så mycket att han vägrade skaka hand efteråt. 

Ensam hemma

Layne

Det som skulle bli en låt blev fyra timmar Layne Staley. Hans röst och uttryck finner något i mig som ingen annan gör. Och som vanligt blev det Wake up 4-5 gånger på raken. En låt som känns fysiskt i hela kroppen.

Katten i kartongen

Kung Levon

Levon Helm - This Wheel's on Fire

Gör man en skiva med The Bands bästa låtar 1-10 så har man en riktig skatt. Gör man en skiva med bandets bästa låtar 11-20 så har man inte så mycket att hämta. Ungefär så såg min relation till The Band ut fram tills i höstas. Jag har tidigare försökt massor av gånger att lyssna på deras katalog av skivor. Och det är klart att de två första fastnade tidigt men från resten har jag inte hittat mycket att hämta.

Ändå har det alltid funnits det en fasciantion kring bandet. Och när jag låt på en strand i Grekland och läste den här boken samtidigt som jag lyssnade blev allting lite klarare. Lite konstigt att det tog så länge då jag alltid ansett Levon Helm vara en av världens bästa trummisar och sångare.

Hans bok This Wheel's on Fire från 1993 är en härlig musikbiografi som känns uppriktig rakt igenom. Att han exempelvis sågar det mesta med deras berömda Last Waltz spelning och skiva visar det tydligt. Och så mycket fint att säga om Robbie Robertson har han inte. Uppväxten i den amerikanska södern och hur han blev upptäckt och lockad in rock n roll livet är minst sagt spännande läsning.

En annan sak som är slående är hur The Band kämpade innan de blev kända. De backade upp rockaren Ronnie Hawkins i en massa år som The Hawks och spelade kväll efter kväll på barer framförallt i Kanada. Sen kom Bob Dylan och ville att de skulle backa upp honom när han började spela elektriskt. Då hoppade Levon av ganska snabbt. Han stod inte ut med att bli utbuad varje kväll. När han var tillbaka tog de de första stegen på egen hand.

Boken är alltså skriven innan Levon drabbades av cancer i strupen. Det som gjorde att han inte kunde sjunga eller prata på många år. Men mirakulöst nog släppte det lite åren innan han dog vilket gjorde att han kunde släppa några grymma soloplattor med Dirt Farmen som en modern klassiker.

The Bands tio bästa låtar och några guldkorn från Levons soloplattor:


Och det är inte utan att man blir rörd till tårar när man kollar på det första tv-klippet med en 17-årig Levon från 1959 och efter det direkt ser finalen från Ryman auditorium 2009. Vilken kille!

Mer än musik

Det sägs att tystnaden på landet är det bästa man kan få. Men ta med en bandspelare laddad med Wooden Shjips ut i en veteåker och tryck på start så förintar du den tesen på ett ögonblick.

Color him father

Avsnittet av Jills veranda ikväll innehöll delar som var riktigt tv-godis. Förstås framförallt när Titiyo hittade och sjöng duett med Linda Martell. En given tv klassiker i min värld.

Även om Nashville säkert blivit ändå glättigare sedan 1999 då vi var där så är längtan tillbaka oerhörd stor. Egentligen borde man åka imorgon. 

För övrigt har jag Linda Martells skiva i samlingen. När man hör låten Color me father i Jills programmet tänker man att Linda kan bli en ny Rodriguez. Riktigt så bra är inte hela skivan. Den är lite inställsam Men det finns några riktigt fina låtar på den. Bland annat en fin tidig version på Freddy Fendes stora hit Before the next teardrop falls. 

Facebook blues

in

När den vinglige trubaduren på Västerhus ikväll spelade sin egna låt Facebook blues tror jag inte han själv visste vilken hit han fått till. För det som en gång var ett harmlöst nöje har tagits över av de som tror och vet bäst. Den stackaren som sagt eller gjort något "fel" ska häcklas. Och ängsligheten att tycka samma är sorglig.

För några veckor sedan var Zlatans uttalande om cykeln en het potatis. Föräldrar hävdade på allvar att allt var förstört. Deras döttrar skulle sluta spela fotboll på grund av detta, könsrollerna går tillbaka till stenåldern, hur ska vi gå vidare i livet. Zlatan är en gris. 

Som förälder och tränare för tjejer vet jag inte ens jag ska tackla sådana reaktioner. De är så världsfrånvända att det inte går. Zlatan har gjort så enormt mycket för svensk fotboll att det inte går att beskriva och att ett skämt inte förstås är sorgligt. Jag är helt säker på att de som hade dessa åsikter aldrig befunnit sig i omklädningsrum för lagidrottande tjejer och killar. Det är där(och på Västerhus)  livet finns och inte facebook. 

Miles Davis - In a silent way

146 av 1001 album

Miles Davis - In a silent way (1969)

Det är väldigt lätt att förföras av omslagen på jazzskivor. Varje gång jag besöker en skivaffär vill jag köpa med mig en jazzskiva. In a silent way är inte riktigt lika bra som sitt omslag. Här har Miles kommit en bit in i den fusion som skulle bli ändå mer framträdande. Inte riktigt min kopp av te. Särskilt svårt har jag för elpiano.

In a silent way är dock mycket mer än sina lite trista fusiontendenser. Skivan innehåller bara två låtar. Alltså är de långa. Man sugs in i låtarna efter ett tag. Lyssnar man noga är det massor av saker som sker samtidigt men det finns också stunder då bara något instrument är i förgrunden. Jag som nästa aldrig intresserar mig för ljudbilder måste säga att här är den fascinerande. Och faktum är att Miles trumpet är rätt sällsynt i låtarna.

Betyg: GGG

Bästa låt: Shhh/Peaceful

Mannen med basen

Tony Thorén - Vad faan är det frågan om?

Lite i skymundan har Tony givit ut en bok om sitt liv och sin del i Eldkvarn. Den har inte direkt blivit samma succe som Pluras bok. Vilket man förstår när man läst den. Tony har inte direkt Pluras litterära kvaliteter. Men för den skull är det inte oävet och det för en Eldhead är det förstås måste läsning.

Det är väl egentligen inte så mycket nytt som kommer fram om Eldkvarn. Men det är intressant att se det från Tonys sida. Han är snäll mot sina bandkollegor och det är ont om kritik. Desto mer kritisk är han mot sin suput till pappa och även delvis mot sin mamma som låg med en av hans kompisar när de gick i gymnasiet. Ett avslöjande om något.

På 80 och 90-talet producerade Tony massor av skivor som sålde mycket. Framförallt åt Peter LeMarc. Trots detta har han inga pengar på banken nu. Det man undrar är var dessa pengar tagit vägen. Det känns det inte som han vill skriva om. Att Tony och några andra i bandet är beroende av att få in pengar från Eldkvarnspelningar tror jag också är en stor anledning till att bandet fortfarande spelar så mycket som de gör. Så det är bra att de är panka och att Plura har samvete nog att se till att pengarna kommer in till sina kamrater. För nu är det dags att planera sommarsemestern efter Eldkvarns turneschema.