Årets album 2011 plats 46

Cowboy Junkies - Demons (The nomad series volume 2)

Hyllningen till Vic Chesnutt är det bästa kandensarna gjort på många år.

Årets album 2011 plats 47

Ohayo - The state we are in

Andreas Söderström kan hitta avslappnande men ändå oroliga melodier som ingen annan.

Årets album 2011 plats 48

Thee Oh Sees - Carrion crawler/The dream

Mycket relevant garagerockpsykedelia från San Francisco.

Årets album 2011 plats 49

Israel Nash Gripka - Barn doors and concrete floors

Bredbent så att en elefant kan passera mellan benen men minnet från konserten på S/S Marieholm är evigt.

Årets album 2011 plats 50

The Feelies - Here before

Underbart drivande popmusik av comebackande gentlemän.

På gränsen till normalt

Det känns om galenskapen är nära. Hela kvällen har gått åt till att gallra skivor som inte får plats på årets topp 50 lista. Från en lista på ungefär 100 skivor kunde jag relativt lätt ta bort 30. Sen blev det desto svårare. Det har kommit makalöst mycket bra musik i år. Och det finns hur många utgångspunkter som helst över vad som gör en skiva mer än bara bra. Och jag vet av erfarenhet att ett 10-tal skivor upptäcks för sent varje år. Men det tar inte bort styrkan i de som är med på listan. De har sin välförtjänta plats.

Nu är problemet nästan löst. Ett par val återstår men vid midnatt ska det vara klart. Imorgon börjar nedräkningen.

Över puckeln

Så här i slutet av en intensiv höst är spegeln obarmhärtig på morgonen. Det mentala och det fysiska är på olika våglängd.

En besvikelse

Kristian Lundberg - Och allt ska vara kärlek

Yarden, Kristian Lundbergs förra bok, var en av 2010 års större läsupplevelser. Skilldringen om livet som livegen på bemanningsföretaget i Malmö hamn var bra på alla sätt. Nu har han försökt att casha in på succén genom att göra en uppföljare.

Tyvärr blir det som det allra oftast blir med uppföljare, inte riktigt lika bra. Den nya bokens handling säger sig handla om det i huvudpersonens liv som inte var med i Yarden, nämligen kärleken. Det var framförallt kärleken till en annan person som gav livet mening till att lämna bemanningsföretaget och leva ett fritt liv. Men jag hittar väldigt lite kärlek i Och allt ska vara kärlek. Visst, man förstår att huvudpersonen träffar en gammal kärlek och båda känner dragningskraft. Det är lycka för honom men som läsare känner jag verkligen inget pirr.

Boken är babblig och uppreppningarna är många. Jag förstår inte riktigt meningen med upplägget. Visserligen står det tydligt att boken är en fristånde fortsättning på Yarden och som sådan kanske det finns fog för alla upprepningar från föregångaren. Men har man läst Yarden tycker jag det är som att läsa samma bok igen fast betydligt ointressantare. Sen går det inte att förneka att Lundberg är duktig på att skriva. Ett bevis på det är att det bara tog någon dag att läsa den fast jag inte gillade den speciellt.

Betyg: GG

Äntligen

Dagens händelse: jag vann på oddset för första gången på evigheter.

Dancing on a saturday night

Helgen har förutom alla vanliga göromål innehållit en härlig 40-års fest och en ledardag med Azalea i storm. Ett foto på 30 ledare med huvor över huvudet blir ingen glad av. Så istället blir det två härliga tjejer, efter en hård duell i twister, som får bli minnet från helgen.

Buckla for president

Tänk att världens bästa (jag är inte ironisk) radioprogram görs i Lidköpings närradio. Fantastisk musik som presenteras med inlevelse och sensationell dialekt och uttal.

1001 sånger nummer 24

The Associates - Party fears two (1982)
Betyg: 6

Jag har ingen relation till skottarna The Associates. Det borde jag kanske ha för jag gillar det jag hör. I grunden är det inte riktig min musik men det finns en enveten melodislinga och en röst som inte lämnar mig.

Ett dansgolv och jag är uppe med popluggarna och stuffar.

1001 sånger nummer 23

Ac/DC - Back in black (1980)
Betyg: 7

Skivan Back in black är egentligen. Mindre än ett år efter Bon Scott dog kommer de upp med en alldeles helgjuten skiva. Att sen Bon Scott alltid kommmer vara saknad och att skivorna innan är ännu bättre är en annan sak.

Faktum är också att titelspåret tillhör de få låtar jag inte riktigt älskar på skivan. Den är lite för bredbent. Men samtidigt får man en rätt go känsla i kroppen när man hör inledningsriffet.

När det hände så kände jag mig odödlig

Midnight in Paris, den nya Woody Allen filmen, måste alla gå och se. Det var längesedan jag njöt mig igenom en film så som jag gjorde på Biopalatset ikväll. Från första till sista stund så älskade jag filmen fullt ut. Genast vill jag återvända till Paris och dess gator.

Sant eller bullshit?

Faktum är att myten stämmer på mig. Så fort jag får en liten förkylning blir jag knäckt, liggande och baggig, riktigt baggig. Jag som mestadels är rätt positiv och glad blir stingsligare än en bisvärm. Jag vet om det men kan inte göra något åt det.

Ett litet överinseende tycker jag omgivningen kan ha då det räcker med endast en lättare förkylning för att min tinnitus blir elak. Tinnitusen som annars numera mest håller sig borta låter hela tiden som världens elakaste tandläkare har skickat in en minikopia av sig själv i mitt vänsteröra. Och då tillsammans med sin borr och slipmaskin.

En annan sak, som faktiskt får mig att dra upp smilbanden är dagens stora rykte. Det att självaste Bruce Springsteen avslutar nästa års Roskildefestival. Den danska tidningen BT menar att detta rykte är sant. Jag har egentligen väldigt svårt att tro på det. Bruce har alltid känts för stor för festivaler. Men tydligen är redan några engelska festivaler bokade. Well, jag vågar verkligen inte tro att det är sant förrär jag ser det. Men är det så att The Boss spelar som avslutningsakt på orangea scenen så lär det slå det mesta. Det finns väl ingen mer lämplig än honom att göra det.

Jag som alltid är som ett urtvättat lakan på söndagkvällen på Roskilde lovar att stå i framfållan och sjunga om Rosalita, Baltimore Jack och alla andra härliga figurer. Samt förstås dansa natten lång. Det går ju alltid att åka hem på tisdagen om det skulle vara så.

Dagens två bästa låtar

Det kommer alltid nytt. Här håller man på och sammanställer årets 50 bästa skivor och så dyker det upp två fantastiska låtar från skivor som släpps först nästa år. Av dessa två låtar att döma så har vi mycket fina skivor med Leonard Cohen och Lambchop att se fram emot.

Show Me The Place by leonardcohen

Stig

Niklas Rådströms bok om Stig Claesson är en av de vackraste biografier jag läst. Öppenhjärtig, varm, kärleksfull men samtidigt inte rädd för att ta fram Slas tveksamma sidor. Vare sig man läst Slas böcker eller inte så är det en skildring över en människa som tåls att läsas. Bara själva språket är en fröjd för den som älskar att läsa.

Döden vid Delawaregatan

Glad på alla sätt tog jag cykeln vid elvatiden igår kväll för att bege mig till Henriksberg. Snabba cykeltag ut på Allmänna vägen för att hinna gå in till billigt pris. Passerar förbi Zenith och plötsligt hör jag ett högt motordån. Innan jag hinner tänka så kommer det en bil i alldeles för hög fart runt hörnet från Delawaregatan. Det går som i slowmotion, jag hinner se två figurer i bilen, jag hinner tänka att de måste vara jagade efter ett brott, jag ser bilen få bredsladd så det tjuter i däcken och hela bilens sida kommer mot mig. Det här kommer inte gå vägen, inser jag.

Tio sekunder senare cyklar jag förbi Oceanen. Bilen har inte mejat ner mig. Precis när jag var beredd på kraschen så lyckades bilen kränga tillbaka tillräckligt för att missa mig med högst 10 centimeter. Det var bara vinddraget av död som nådde mig. Samtidigt hörs däcken från bilen skrika i en kurva några kvarter bort. Pulsen är uppe på rött. Där och då kunde det tagit slut eller i vilket fall kunde det slutat vansinnigt illa.

Det hade ju varit tråkigt att inte haft möjlighet att skiva om de fyra konseter jag sett de sen i onsdags också:)

Justin Towens Earle - Gbg, Nefertiti 16 november 2011
Han har vuxit ut till en fantastisk berättare den gode Earle. För mig känns han betydligt roligare än pappa Steve för tillfället. Det som han saknar fortfarande kan vara att beröra riktigt på djupet. Både på skiva och live är det bra men jag kan sakna svärtan. Trots att den finns där i hans texter så är det bra för stunden men inte helt bestånde.

Betyg: GGG+


Bill Callahan - Gbg, Storan 17 november 2011
Det är alltid svårt att se sina riktigt stora favoriter. Förväntningarna är stora. Bill lever inte riktigt upp till dem denna gång tyvärr. Främst för att han väljer fel låtar, enligt mig. Han har verkligen rösten och karisman kvar och när den kommer fram i låtar som Bathysphere, Baby's breath och The wind and the dove så är det verkligen jättebra. Men det går också på tomgång lite för mycket.

Betyg: GGG


Sophie Zelmani - Gbg, Storan 18 november 2011
I och med Zelmanis förra skiva fick jag plötsligt henne som idol. Hennes nya skiva kommer nästa vecka men i fredags fick vi höra många smakprov från den. Det man kan säga är att hon inte går från sin formel. Men det gör inte så mycket då jag verkligen gillar den. Hennes helt nakna texter är närmast unika. De som skulle kunna bli taffliga blir innerliga och direkta. Kanske var förra besöket lite vassare och saknaden av pianot var ibland frustrerande. Men hon förgyllde ändå denna fredagskväll på ett fint sätt.

Betyg: GGGG-


M.O.T.O. - Gbg, Henriksberg 19 november 2011
Efter nära döden upplevelsen på vägen till Henriksberg var det bara att njuta av livet. Öldrickande tills pengarna var slut och garagerock på scen. Perfekt och helt underbart!. M.O.T.O. som är Paul Caporino från New Orleans stötte jag på för första gången i och med utskicket från klubben Showdown. Det är bara att boka och buga för detta tips. Bandet har gjort massor av bra som jag lyssnat på den senaste tiden.

Tillsammans med en trummis öser Caporino ur sig en alldeles perfekt primitiv melodivänlig garagerock för en lördagkväll. Det svänger som en blandning av Roky Erickson och Ramones. När jag köpte skivan av honom innan och önskade den absolut bästa låten för tillfället så lovade han att spela den. Så när han drog igång She looks like someone who'd fuck somebody you hate var det en av de absolut bästa liveupplevelserna på länge.

Betyg: GGGG+

Jag har minnen att sudda ut

Budgeten för november är spräckt sedan länge. Jag har snubblat över alldeles för många bra skivor. Dyker det exempelvis upp en Faron Young skiva från 1968 som man inte har så finns det ingen tvekan, ett köp är ett måste.

It still make me weak in the knees

Ikväll på Storan. En av de viktigaste artisterna i mitt liv alla kategorier. Bill Callahan.