Dag 3
Det är tufft och jag inser att en vecka utan musik kommer jag aldrig att hålla. Som värst är det sent på kvällen när de andra gått och lagt sig. Då man vanligtvis sätter på en bra skiva får man nu istället göra något annat. Bill Callahan lockade så mycket igår att jag var och skruvade av korken. Men efter en hård dust med mig själv så åkte vinylen ner i innerkonvolutet igen.
I bilen så blir det P1 istället. Och det är inga problem för de har ta mig tusan alltid intressanta program. På jobbet har jag smygsupit några gånger. Eftersom det ingår i mina arbetsuppgifter att förse Kungälvborna med musik så har jag var tvungen att smaka av. Det måste bestämas om musiken tillhör whiskeysorterna (jazz och blues) och ska ha blå plupp eller är det mer åt likörsmak (klassiskt) och därmed en röd plupp. Så det har varit små giltiga klunkar som inte lämnat någon berusning efter sig.
Tanken med mitt försök är att få vila öronen ett tag. Jag har nästan lyssnat för mycket det senaste. Alla härliga artister som kommer till Roskilde har uppmanat till lyssning. Fast det gäller att inte lyssna sönder heller. Det gäller att toppa formen om 30 dagar. Och innan dess är det ju bland annat Håkan, Nick Lowe i London, Woody west edition och annat att njuta av.
Nåväl jag tar en dag i sänder. Kanske ger jag upp imorgon. Särskilt om GAIS vinner över Häcken. För då firar jag med en riktig öl och We are all the winners med Nick Borgen.
Efter att de två första sommarhelgerna varit formidabla, Håkan i Slottsskogen och Azalealäger på Donsö, är förhoppningen att det fortsätter lika bra fram till hösten nalkas
2006 släppte Arctic Monkeys sin debutplatta. Faktum är att jag satte den överst på min topplista det året. Uppföljaren som något år efteråt var en grym besvikelse. Jag tappade intresset och deras tredje skiva Humbug fick mig verkligen inte att ändra mig.
Betygsättarna i GP är ett skämt. Visserligen kan ingen säga att Finland var ett speciellt bra lag. Men att vinna med 5-0 är inte något man gör bara sådär. Därför blir jag mycket upprörd vid frukostbordet då vissa spelare får tvåor betyg. Enligt mig kan man inte fotboll då man sätter ett så lågt betyg efter en sådan match.
Vad är assistent? Det var Astrids vanligaste fråga när hon var med mig på jobbet idag. Alla kära kollegor utbrast nämligen så när de såg oss.
Idag fyller min bror 50 år. Han är i många avseenden alltid en hjälte för mig. Istället för att hänga ut honom på bild på denna sida får det fina klubbemblemet från Rackeby IK och Ramonesskivan It's alive symbolisera honom. De är bara två exempel, kanske de viktigaste dock, för min eviga tacksamhet. Grattis!
Efter lite googlande så ställde jag min egna diagnos. Det är restless legs jag drabbats av. En kronisk sjukdom som bara blir värre. Kul!
Folk vallfärdade verkligen ut på Majornas gator för megaloppisen idag. På bilden har vi just slagit upp vårt bord menas grannarna kämpar i bakgrunden. Vi fick den sista platsen på Allmänna vägen kändes det som.
På den trevliga middagen ikväll spelades det Amadou & Mariam. Är det något band som sammanfattar "the orange feeling" för mig så är det dem. När de intog scenen på Roskilde 2002 (och delvis 2009) var det som en uppenbarelse. Och just känslan av uppenbarelse vet man kommer varje år. Det är därför jag blir som ett barn i godisbutiken redan månader i förväg.
Seger mot Häcken, ledig imorgon och musikförbudet hävt. Det kan vara världens bästa torsdag
De tio Bob Dylan låtarna jag skulle ta med mig till en öde ö:
