Magnolia Electric Co. - The Dark Don't Hide It

Sommarens bästa låtar 6

Vad skönt det är att få totala musikögonblick. I sommar har Magnolia Electric Co släppt ännu en bra skiva, Josephine. Men min högtidsstund har varit att återupptäcka den här låten. När den kom på en sen natt så var det tur att ingen såg mig. Jag såg nog rätt patetisk ut men ibland är det bara att åka med.

När Jason Molina och hans mannar ökar tempot lite mer än de brukar så blir det alltid kalasbra. Då slår de undan fötterna på nästan alla sina amerikanska rockbandskollegor.

Chris Clark - Something's Wrong

Sommarens bästa låtar 5

Vilken tur att de aldrig tar slut, soullåtarna från 60-talet. Chris Clark, en av väldigt få vita sångerskor på Motown har här fått till en förstklassig danslåt.

Har det regnat mycket i sommar? Det bryr man sig inte om när Clark sjunger om sin saknad.

Thåström - Axel Landquists Park

Sommarens bästa låtar 4

Tågbiljetten är bokad. Äntligen ska det bli av att se honom live. Malmöfestivalen den 20 augusti, här kommer vi!

Thåström har verkligen hittat storformen på de två senaste skivorna och det sägs ju att live ska det vara ännu bättre. Det är så många låtar jag vill höra men spelar han den här så är blir jag en mycket nöjd man.

Vi möttes första gången en snöslaskig kväll
i Axel Landquists Park
Hon hade blå ocean ögon med stänk av smaragd
Hon vas om en ros doppad i svavel
Hon fråga med ett leende
ingen nu levenade mänska skulle kunna stå emot
Kan du bästa vägen till Brno?
Kan du snälla... ta mig härifrån?

Pilträdens löv föll den kvällen
Och just innan det sista tog mark
Kunde man höra en fågel som sjöng
i Axel Landquists Park
i Axel Landquists Park

Jag kände mig märkligt ung den kvällen
När jag simma in i hennes blå ocean
Kan det va det här dom skriver alla böcker om
tänkte jag, jag tror hon tänkte samma sak
Det finns ingenstans dit jag inte hittar, ljög jag
Ingenstans dit jag inte ska
Vi tog varandras hand och allt annat försvann
Det var dags...dags att ge sig av...

VÄRLDSKLASS!

Bob Dylan - You're A Big Girl Now

Sommarens bästa låtar 3

Vad ska man säga. Det här är 100 % perfekt. in i minsta detalj. Mer behövs egentligen inte sägas. Jag avskyr när folk sönderanalyserar musik. Musik ska inte analyseras den ska lyssnas på med hjärtat. Så gör jag i alla fall.

Av de fem fantastiska verserna så är vers två min absoluta favorit. Det kan vara musikhistorens bästa sekunder.

Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off-a my feet.
And I'm back in the rain, oh, oh,
And you are on dry land.
You made it there somehow
You're a big girl now.

Bird on the horizon, sittin' on a fence,
He's singin' his song for me at his own expense.
And I'm just like that bird, oh, oh,
Singin' just for you.
I hope that you can hear,
Hear me singin' through these tears.

Time is a jet plane, it moves too fast
Oh, but what a shame if all we've shared can't last.
I can change, I swear, oh, oh,
See what you can do.
I can make it through,
You can make it too.

Love is so simple, to quote a phrase,
You've known it all the time, I'm learnin' it these days.
Oh, I know where I can find you, oh, oh,
In somebody's room.
It's a price I have to pay
You're a big girl all the way.

A change in the weather is known to be extreme
But what's the sense of changing horses in midstream?
I'm going out of my mind, oh, oh,
With a pain that stops and starts
Like a corkscrew to my heart
Ever since we've been apart.

Nick Cave - Easy Money

Sommarens bästa låtar 2

"ALL THE THINGS FOR WHICH MY HEART YEARNS"

Textraden ovan är den som varit envisat denna sommar. Jag nynnar på den konstant.

Att ligga och lyssna på den här låten på nätterna är något av det trevligaste man kan göra. Nick Cave gör här kanske sin bästa röstinsats någonsin. Och tänk att ett i grunden så enkelt pianokomp kan vara så oerhört effektivt. När det sen byggs på med bakgrundssång, stråkar, akustiska gitarrer och ett underbart lyhört trumspel så blir det gåshud hela vägen.

Wooden Shjips - Start to dreaming

Sommarens bästa låtar 1

Som alltid är musik räddningen här i livet. Jag har valt ut 20 sånger som kommer att presenteras här inom den närmaste tiden. Sånger som spelats om och om igen i sommar.

Först ut är Wooden Shjips. Den här låten, Start to dreaming, är så makalöst bra att jag närmast blir galen. Den tar mig på en resa som bara för mig framåt och aldrig hem igen.

Den 2 juni såg jag bandet i Stockholm. Det var alldeles underbart bra. Då spelade de inte den här låten. Men jag hoppas att de gör det på Nefretiti i Gbg den 13 augusti. Vilket som så är det det en låt jag lyssnat på nästan varje kväll hela sommaren.

Roskilde 2009 sammanfattning

Jag har i vanliga fall oerhört svårt att ’komma ner’ efter en Roskildefestival. I år är det sannerligen svårare än någonsin för det var verkligen helt underbara dagar. Solen sken konstant, badsjön var varmare än någonsin, festerna var perfekta varje dag, campingplatsen utmärkt, vännerna underbara, toasten hos Hjaltes lika god, stämningen som den bara kan vara på denna plats och så förstås all den underbara musiken som strömmade ut från scenerna.

2009 är faktiskt det bästa året någonsin för min del. Det känns nästan töntigt att skriva, men det enda som var fel med den var att den tog slut:)

Nedan följer en liten redovisning av musiken i den turordning den sågs och vad jag tycke om den.

TORSDAG

Social Distortion
Ett bättre öppningsband för min del är svårt. Efter att ha sett dem för en vecka sedan visste jag dock att låtvalet på turnén inte riktigt passar mig. Ändå en kalasbra start och genast kände man att det här kommer bli en stor festival.

Lucinda Williams
Den lilla stund som hanns med var skön. Lucinda har en fantastisk röst och hon verkade skönt salongsberusad. Men jag var tvungen att rusa vidare.

Fucked Up
Det var hit jag rusade från Lucinda. Och det är verkligen inget jag ångrar för det blev i slutändan toppkonserten på hela festivalen. I en timme så var det totalt ös framme vid scenkanten och jag har aldrig varit så här exalterad efter en punkspelning. Jag kan inte i ord beskriva hur jag kände under en timme. Musiken intog i alla fall hela mig och lyfte mig upp till en närmast magisk plats.

The Gaslight Anthem
Det kändes som en närmast omöjlig grej att gå på en konsert direkt efter Fucked Up spelningen men det här såg jag ju också fram emot väldigt mycket. Och New Jersey bandet lyckades faktiskt med bedriften att få mig att glömma Fucked Up för stunden. Gaslight Anthem var heltända och deras rockmusik borde verkligen slå stort.

Trentemoller
Dansk techno avslutade första dagen på stora scenen. Och för stunden var det ganska ok men egentligen lämnar det inte mycket efter sig.

FREDAG

Pablo Moses & U-Roy
Varje år finns det några reggaelegendarer på plats på festivalen. I år var det dessa två. De körde var sitt avsnitt med låtar med samma musiker. U-Roy började och jag tyckte han var bäst, fast att det på skiva är tvärtom. I några låtar så svängde det verkligen men annars kan man mest säga att det var habilt.

Mono
Återigen valdes Fleet Foxes bort på en festival. Jag kände mer för japansk postrock just då. Kanske ångrar jag det lite nu. Monos låtar låter verkligen nästan exakt likadant. Den lååånga första låten var riktigt skön med typiskt lunga och manglande partier om vartannat. Sen var de andra låtarna samma sak fast lite sämre.

Glasvegas
Jag gillar verkligen hittarna med dessa skottar. I övrigt så är det mest halvsåsigt, tycker jag. Ändå hade jag rätt höga förväntningar på spelningen. Och visst, de ser coola ut och inledningen med Geraldine känns verkligen. Men sen blir det oinspirerat och efter 25 minuter är jag ganska less. Jag stod kvar en stund till men kände istället för att ladda inför nästa spelning.

Nick Cave & The Bad Seeds
Åh, vad skönt det var att äntligen få se denne man. Från att ha varit ett relativt stort fan tidigare så blev jag ett massivt fan med senaste skivan Dig Lazarus Dig. Och från scen levererade han förkrossande låtar som The Ship Song, Weeping song, Midnight Man, Stagger Lee och framförallt There she goes my beautiful world. Låtar som nådde mig med kärlek rakt in i bröstet. En alldeles lysande spelning även om han gärna fått köra lite mer nytt.

The Field
Den svenska dansakten The Field är en av ganska få band inom den här genren som jag gillar. Live fungerade det helt okej även om jag just då var för trött för att ta in det mer experimentella. Jag vill ha monoton dansmusik om det ska vara av den här sorten.

2ManyDjs
För stunden hade jag ingen lust med Oasis som gick på scen samtidigt utan hade fått för mig att 2ManyDjs klippande och klistrande skulle vara bättre. Men nä, de var så länge jag såg dem inget vidare kul.

Oasis
Lagom till de sista 35 minuterna sökte jag och Carl upp Andreas flagga vid Orangea scenen och då fick vi verkligen en skön hitkavalkad till buds. Liam sjöng fantastiskt och Noel lät bättre än jag någonsin hört honom. Live Forever var enorm och en av festivalens höjdpunkter.

Grace Jones
Perfekt musik att flamsa till utanför tältet. Inte för att musiken var flamsig, den var ju kalasbra. Men vårt humör var flamsigt och ett par av festivalens bästa timmar flöt förbi i en perfekt symbios med Grace Jones skinkor.

LÖRDAG

Håkan Hellström
Lite lite oroad var jag för Håkan på stora scenen när jag fick reda på spelschemat. Men oron försvann redan vid frukosten denna lördag. Lite vin och sen flöt timmarna på närmast perfekt fram till fyra. Vi höll oss från att gå på andra spelningar innan utan satte all fokus på Håkan. Vi var framme bara någon minut han intog scenen och allt kändes perfekt och det var precis vad det blev. Rösten var fantastisk, bandet kunde fylla ut stora scenen och publiken var klart tillräcklig. Jag var överlycklig under hela spelningen. Så ska livet vara jämt.

Amadou & Mariam
Lördagen fortsatte mycket starkt. Duon från Mali fräste fram ett groove som faktistk lät bättre utanför tältet än inne i det. Ljudet blev perfekt där och där satt vi och njöt av våra mojitos. Eller i alla fall de flesta av oss, för min kom det en tjuv och tog. Men jag såg honom och efter ganska mycket ståhej så fick jag åtminstone pengar tillbaka.

Tony Allen
Mer afrikanskt stod sen på programmet. Allens nya afrobeat skiva är mycket bra så förväntningarna var höga. Jag tror inte de infriades till max men å andra sidan var fokusering något oklar.

LA-33
Timman slog 24 och det var dags för dans, Salsa av alla sorter. Men man ska aldrig bli förvånad för det var en alldeles underbar timme.

Pet Shop Boys
De har sina hits och Always on my mind lät fantastisk i natten.

SÖNDAG

Pete Doherty
Festivalens stora överraskning för min del var det akustiska setet av den här mannen. Helt otroligt bra hela vägen var det. Rösten pendlade mellan punkig och perfekt berättande. Gitarrspelet var fenomenalt och den som bara läser om Pete Dohertys skandaler i tidningarna ska genast lyssna på honom istället. Jag ger honom nästen genistämpel efter den här spelningen.

Ulf Lundell
Äntligen fick man då se honom. Och det var ungefär som jag trodde, kanske lite bättre till och med. Han valde att köra nästan enbart rockigt från den stora scenen vilket nog visserligen var klokt. Men för mig som har lite svårt för hans röst, när han ska vara sådär manligt hes, så blev det lite väl mycket av den biten. Fast bandet han hade med sig pumpade på mycket bra och groovet var ständig där. Och den ganska lilla publiken längst fram var verkligen överlycklig.

Eagles Of Death Metal
På skiva blir detta band alltför plojigt för mig, mer en gimmick än ett riktigt band. Frågan är om jag tycker samma nästa gång jag lyssnar för live var det verkligen något helt annat. Sköna riff strömmade ut mest hela tiden det kändes verkligen mest som ett riktigt bra rockband.

The Bronx
Förväntningarna var stora efter att ha sett bandet några gånger tidigare. Tyvärr så var roskildespelningen den klart mest oengagerade jag sett från bandet. En märkligt liten publik hade samlats så kanske spelade det in. Fast visst hettade det till några gånger och många som inte sett dem innan verkade verkligen nöjda. Jag var det som sagt inte riktigt.

Madness
Endast några få låtar hans att höras på med Madness. Härliga Forever Young från nya albumet var riktigt bra och även några gamla klassiker som fick publiken att gå bananas lät okej.

Yeah Yeah Yeahs
Det är fick bli sista bandet för mig på årets festival. Både den mentala och den fysiska hälsan var på väg att ta slut. Karen O och hennes band lyckades dock få mig att hålla ångan uppe. Bara att köra cover på Human Fly med The Cramps fick mig pigg igen. Slutet av spelningen sågs utanför tältet och det lät bra och jag hade det bra och det var slutet på Roskilde 2009 som, som sagt, känns som den allra bästa festivalen jag varit på någonsin. Tack alla för det.

Roskilde 09

Orkar inte sammanställa något nu. Men jag kan kort säga att det kanske var den bästa av mina 15 år där. Magisk på alla sätt.

Betty Lavette - I Feel So Good

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN FANTASTISK SOMMAR

Nu blir det långpaus på denna blogg. Återkommer någon gång i augusti. Kanske kommer det en roskildesammanfattning i juli men annars inget.

Jag hoppas att se er alla som läser det här någon gång i sommar. Ni är ju inte så många och jag vet ungefär vilka ni är så försök inte gömma er. Gbg, Grebbestad, Frankrike, Lidköping, Roskilde är några platser ni hittar mig på de närmaste två månaderna. Vi ses!

Och glöm inte att lyssna på låten. För det är en fantastisk låt och det lär bli dans till den ett stort antal gånger sommaren 09.

Roskilde 2009

Det närmar sig!

Nu är det strax bara två veckor kvar tills det bär av. Känslan av att sätta sig i bilen och dra iväg till denna festival är faktiskt härligare än att fira julafton som 7-åring. Och det bästa av allt är ju att det blir x 5 eftersom det håller på i fem dagar.

När jag sökte efter bilder på nätet från Roskilde så kom den här bilden från det årliga nakenloppet upp. Det allra lustigaste var att den låg på en naturist sida. Så man ska kanske passa sig för att ställa upp där. Men det ser ju rätt så härligt ut.

Musikmässigt kommer det bli kalas i år. Nu har jag plöjt igenom nästan alla 170 band. Upptäckten av nya band har varit god. Ett par i den absoluta toppklassen och en mängd strax därunder. Ni kan se listan en bit ner.

Utöver musiken blir det såklart badsjön, massor av garv, hjaltes, tetravin, och allt annat som jag säkert skrivit om 100 gånger på den här bloggen. Nu är det dags att fixa blandbanden. Det känns som det kommer bli mer rock 'n roll än någonsin på dem.

5 (Måste se)

Rokia Traore
Pablo Moses & U Roy
Mono
Tony Allen
Nick Cave & The Bad Seeds
Amadou & Mariam
Fleet Foxes
Håkan Hellström
Social Distortion
Grace Jones
Lucinda Williams
Yeah Yeah Yeahs
The Bronx
The Gaslight Anthem
Fucked Up
Glasvegas

4 (Vill inte missa)

Ass
Dragontears
Steinski
The Soft Pack
Marissa Nadler
Groundation
Bomba Estereo
M Ward
Oasis
2ManyDJS
Fever Ray
Gang Gang Dance
Issa Bagayogo
Madness
Frightened Rabbit
Hot 8 Brass Band
Wolves In The Black Throne
Isis


3 (Bra men inte livsnödvändigt)

Baddies
Dungen
Pete Doherty
Lil Wayne
Down
And you will know us by the trail of dead
Chris Coco
Jon Hassel & Maarifa Street
Kassav’
Peter Broderick
August
Hauschka
Jenny Wilson
Elbow
Dub Colossus
Röyksopp
LA-33
El Hijo De La Cumbia
White Lies
First Aid Kit
The Dodos
Cola Freaks
Soil & “Pimp” Session
Kasai Allstars
Michael Simpson & Solvstorm
Radioclit presents the Very Best
Pharfar presents Rub a dub night
Pains of Being Pure at Heart
Gangbe Brass Band
Cut Of Your Hands
Novalima
Lily Allen
Neurosis
Negash Ali
Mungolian Jet Set
Ulf Lundell
La Coka Nostra
Coldplay
Faith No More
Deadly Gentlemen
Nine Inch Nails
Trentemoller
Kanye West
Eagles Of Death Metal
Wavves
Lulu Rouge

2 (Om jag blir tvingad)

Mew
Hanggai
Ida Maria
Den Sorte Skole
Tim Christensen
The Whitest Boy Alive
Deerhoof
Cours Lapin
Tom Middleton
Mike Salta
Malk De Koijn
The Mars Volta
Deadmau5
Zizek Club
Asle Björn
Shugo Tokumaru
Peter Sommer
The Chap
2562
Volbeat
Socalled
Friendly Fires
Black Dice
Balstyrko
I’m From Barcelona
Get Well Soon
Skambankt
Mike Sheridan
Gojira
Satyricon
Rumpistol
Paavoharju
St Vincent
Oh No Ono
Pede B
N.A.S.A.
Micachu & The Shapes
Major Lazer
Lucy Love
Amon Amarth
Little Boots
Pet Shop Boys
Darkane
Slipknot
Adam Tensta
Iman Baildi



1 (Inte en chans)

Analogik
Klovner i Kamp
Dawn of Demise
Zu
Escho
Pete Gooding
Krede
Deichkind
Yoga Fire
Alamaaliman Vasarat
Marnie Stern
Katzenjammer
Shastriya Syndicate
Petter
Orka
Magnifico
LaBrassBanda

Buzzcocks - Ever Fallen in Love?

Så ska helgerna vara. En hel dag med kung fotboll, solsken, utgång, sovmorgon, möten med trevliga vänner, musiklyssnande, tennisspelande och god mat.

Att Ella gått och blivit fotbollstok är bland det bästa som hänt. Hon och jag kan tillbringa timmar att bara sitta och kolla in matcher och träningar på planerna runtomkring i Majorna. I lördags var det invigning av Majvallens konstgräs. Jag är egentligen inte något större fan av konstgräs men förstår vinsten med det och Majvallen kommer att mitt och Ellas andra hem. Dels alla våra egna träningar och matcher och sen att kolla in alla sköna gäng som spelar där. Det är bara att hoppas att Ella inte överdoserar med fotboll nu när hennes sommarfotbollskola börjar imorgon och håller på veckan ut.

Låten ovan kommer från den trevliga utekvällen i lördags. På Jazzhuset var det visserligen rätt avslaget men Andra Långgatan är alltid livad. Nåväl på Jazzhuset så överhörde jag en diskussion vid pissoaren. Jazzhuset huserar ju normalt inte lite smalare rockklubbar pä helgerna som var fallet i lördags. Därav var det ju en del besökare som var fundersamma över musiken som spelades, bland annat mannen vid pissoaren. När killen bredvid frågade vad han ville höra så svarade han: "ge mig lite Brian Adams så blir jag nöjd. Det brukar de ju för fan spela här på lördagar". Rätt kul sagt, tycker jag. Och ändå roligare var det att när vi åter kom ut i lokalen så spelades det Buzzcocks. Jag skulle tro att han gick hem.

Lou Barlow - Brand New Love

Det går inte att undvika att börja lyssan på Lou Barlow då Dinosaur Jr spelats. Se videon nedan. Lou Barlow är utan tvekan en av de allra viktigaste artisterna i mitt liv. Eller det är nog snarare mer rätt att säga människan är artisten. För det finns inte många människor som betytt mer heller.

Jag hittade det här relativt nya klippet på Brand new love. Det här är en låt som är så inpräntad i mitt blod att den känns som en kär vän när den kommer på. Det är helt otroligt att det är över 15 år sedan som jag spelade den flera gånger varje dag. Men låten är lika bra och relevant idag.

Dinosaur Jr. - Over It

Ny härligt skön rockig låt, från nya Dinorsaur Jr plattan Farm, som för mig tillbaka till 90-talet. Nuförtiden ser man ju aldrig musikvideor längre men då suktade man efter varje söndag då 120 minutes gick på MTV. Och många av de videos man tittade på såg ut ungefär så här.

Att se Lou Barlow, J Mascis och Murph är alltid kul för den delen. De verkar ha en märklig relation. J Mascis måste vara extremt knepig. Jag glömmer aldrig då Lars Aldman i Bommen skulle försöka intervjua honom. Det kom liksom inga svar.

Betty Everett - Too hot to hold

Uptempolåtar av den här typen har en tendens att låta lite likadant om man lyssnar på hela skivor i sträck. Men låt för låt är de alltid väldigt bra och ibland kan en låt var lika viktig som alla dagens mål mat. Too hot to hold är en av dessa låtar som borde vara viktigare än din musli och din pastasallad imorgon.

"You started a fire that the fireman can't put out". Så startar texten som är av yppersta soulklass. Lyssna på resten och ta reda på hur det slutar.

"It's way down in my soul"

bettye lavette-only your love can save me

Idag måste jag dela med mig av veckans två bästa soullåtar. Jag har varit utan dem under mina 36 år i livet men jag vill inte att ni ska vara det. För det är här essentiell musik.

Först ut är den här lilla smygaren av Betty Lavette. När man hör de inledande tonerna så känns det som en stabil soullåt men inget extra extra, men sen stegrar det hela tiden. Lavettes röst blir mer och mer inlevelsefull för att i slutet skrika ut Only your love can save så det blir distrotion i högtalarna.

Sen finns det ett litet trumpetparti som dyker upp tre gånger i låten som räcker för att få migf frälst. Lyssna extra vid 0,29 min, 0,59 min och 1,59 min. Visst är det bra.

Frankie Lymon - Seabreeze

Det var ju det där med Frankie Lymon. Den här låten är inspelad en månad innan han dog av en överdos 1968. Enligt mig sjunger han hjärtat ur kroppen här. Musik är ödesmättad på precis rätt sätt och Lymon bara förgyller allt med sin röst.

Far och dotter har kul

Missionera

Musik är viktigt. Nästan alla mina tidiga minnen är förknippade med musik. Så om jag ska missionera om något här i livet så är det om musik. De som drabbas är mina kära barn. Ella verkar ha fått upp ångan och förstått att musik är den religion hon ska hålla sig till så jag inte sen att följa upp musiken med en bra berättelse. Det är en fröjd att se när hon ger mig en blick när det är en låt vi pratat om som kommer på stereon. Då känner jag igen mig när jag själv var 7 år. Eller jag känner igen mig själv när jag är 36 år också.

Nu senast har vi spelat låten Why do falls in love med Frankie Lymon & The Teenagers mycket. Konstigt skulle man kunna tycka men historien går tillbaka till jag själv var typ 7. Då köpte jag en samlingsskiva med gammal 50-rock. På framsidan av skivan är det en tecknad bild. Denna bild föreställer en man och en kvinna som fräser iväg i en snygg sportbil. Bredvid bilen står en annan tjej och gråter. (Det är skivan på kortet ovan som ni förstår)

Fösta låten på skivan är just Why do fools fall in love med Frankie Lymon. Jag gillade den väldigt mycket och frågade min bror om han visste något om Frankie Lymon. Det var då han drog historien som jag nu idag reciterar till Ella fast den inte är sann.

Min bror visste antagligen att Frankie Lymon hade dött ganska ung men han visste nog inte hur. Så han förklarade för mig att mannen på bilden på lp-konvolutet föreställde Frankie Lymon och hans tjej. När de åkte iväg i full fart så hade de sedan kört rakt in i ett träd och Frankie hade dött. Tjejen som stod och grät bredvid sörjde förstås att hennes kompisar dött, sa min bror. Jag tyckte det här var så läskigt och spännande på samma gång att jag ville höra det om och om igen. Jag kommer inte ihåg exakt hur min bror förlängde historien men det fanns alltid något nytt att få ur honom.

De mest spännande extramaterialet i historien härstammar från en annan låt med Frankie Lymon. Deras låt I’m not a juvenile delinquent handlar ju om hur de inte är ungdomsbrottslingar. Men min bror var antingen dålig på engelska eller bra på att förvränga. För till mig sa han att bandet var ungdomstjuvar och att det var därför som de hade åkt så fort med bilen. Verkligen exalterande!

När nu Ella fick höra låten så kunde jag förstås inte låta bli att berätta samma historia som min bror berättade för mig. Jag tror inte det är lika kul för en 7-åring att höra sanningen. Frankie Lymon dog visserligen ung men av en heroinöverdos i en sliten lägenhet i Bronx, New York 1968. Detta var nästan tio år efter han och hans tonåringar hade haft hitten Why do fools fall in love. Efter den hade Lymon tappat sin falsettröst och därmed hade bandets popularitet dalat. Hur kul är det att höra det.

Även bilden på lp-konvolutet tror jag är för tidigt för en 7-åring att förstå. I varje fall förstod inte jag det. Men jag gör det nu. Tjejen gråter förstås för att mannen på bilden valt att åka iväg med en annan tjej och hon är så ledsen för det. Jag hade som 7-åring inte stött på olycklig kärlek men idag vet jag vad det innebär. Ella kommer en dag upptäcka att det finns olycklig kärlek så jag håller inne med den informationen.

Hacienda Brothers - Midnight Dream

En av 2000-talets allra bästa låtar. Gjord av Hacienda Brothers som var ett utmärkt countrysoulband som tyvärr fick ett olyckligt slut när sångaren Chris Gaffney dog i cancer förra året.

Midnight dream är en sådan självklar låt att man tror att den gjordes av någon soulstorhet på 60-talet. Och till viss del härstammar den därifrån då en av den tidens största låtskrivare Dan Penn var med och skrev tillsammans med Hacienda Brothers. Perfekt är låten i vilket fall. Faktum är att jag lyssnat på den åtminstone någon morgon i veckan på väg till jobbet i över ett år. Den är liksom ämnad för att komma ur högtalarna i bilen och får mig att känna mig vid gott mod inför ännu en dag. Så skrålar jag ytterligare en gång "In the middle of a midnight dream i get high, thinking about you".

Låten finns också i en utmärkt version av Boz Scaggs på en ny hyllningsplatta för Chris Gaffney. Missa inte.

Sam Cooke - Somebody's Gonna Miss Me

Självklarheter under helgen:

- att man röstade åt vänster idag.
- att Daniel Andersson inte ska spela i svenska landslaget.
- att Hard Rock Café är ett rätt hemskt ställe.
- att Stellan All Stars ska vara stolta över sin helg.
- att Robin Söderling ändå ska ha en applåd.
- att öl är extra gott under sommaren.
- att Mikael Nilsson blivit så feg att han inte är landslagsmässig.
- att det räcker med att lyssna på en artist hela helgen, Sam Cooke.