Jonathan Richman - Göteborg, Trädgår'n, 05/10-07

Förhoppningen var att Richman skulle vara lika het som han var på samma scen för drygt 3 år sedan men att han skulle välja andra låtar. Det är ju få artister som kommer upp i så många bra låtar som han.

Tyvärr slår inte riktigt förhoppningen in. Spelningen blir istället lite sämre än senast. Jag saknar den där äkta spelglädjen. Richmans uppspärrade blick ser nästan medicinerad ut. Han verkar frånvarande. Följeslagaren Tommy Larkin på trummor visar aldrig något men känns ikväll mer nollställd än vanligt. I många låtar skulle jag också gärna slippa trumkomp.

Nu räddar ändå låtarna upp det hyfsat. Inte ens en dålig dag biter på låtar som Springtime in New York, Couples must fight och Affection. Kvällens bästa låt tyckte jag var Let her go into the darkness. Då tyckte jag mig se en extra gnista i Richmans ögon. En äkta gnista.

Richman går av scenen efter en knapp timme och kommer in och sjunger tre strofer ur en sång. Ni förstår det inte och det gör inte jag heller, säger han. Det var en sådan dag.

Legs McNeil & gillian McCain - Please kill me

Ska någonsin uttrycket sex, droger & rock n' roll användas så är det nog här. Närmare 500 sidor med detta motto som huvudingredienser.

Boken är en muntligt berättad historia om hur punkmusiken tog sin form. Författarna för historien framåt med hjälp av intervjuer med massor av människor som själva var med. Detta har de sedan klippt ihop till en alldeles fantastisk historia. Den är i många stycken ganska tragisk då drogerna verkligen dominerar och även dödar många av de inblandade. Men ska man se det krasst så hade antagligen musiken som skapade inte kommit till utan dem.

Visst handlar mycket om musiken som skapades men det nämns inte mycket om låtar, inspelningar eller produceneter. Det handlar främst om männikskorna som var med och hur deras liv såg ut och varför de hamnade inom punken.

Det finns några band som hela boken kretsar kring. De är Velvet Underground, Iggy & The Stooges, MC5, New York Dolls, Ramones, Televison, Richard Hell, Dead Boys, Blondie, Johnnie Thunders, Dictators, Sex Pistols och Patti Smith.

Please kill me är verkligen en bra musikbok. Jag hittar egentligen inte en enda anledning att inte läsa den om man är intresserad av rockmusik. Den visar också att punken från början inte var vad det kommit att bli idag. Det var mer attityden än musiken som var punk. I och för sig var det många av banden som inte ville bli förknippade med punken utan menade att de var rock n' roll band. Det har de nog rätt i. Termen punk blev ett begrepp när ett fanzine i New York tog det namnet. Tidningen skrev om de här banden och därför har de för alltid blivit förknippade med den tidiga punkrörelsen. Detta var före Sex Pistols som senare blev synonymt med punken för många.

Jag länkar till några videos nedan som visar både på musikalisk storhet och drogernas fördärv.

http://www.youtube.com/watch?v=ypy-Etg5GOE New York Dolls med Johnny Thunders. Först så här levande och bra.

http://www.youtube.com/watch?v=0s6IRVBFgOo Sen så här nergånget. Tragiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=kIf-k9vElhQ Tidig Ramones. Definierar punk för mig.

Veckans 3 bästa låtar

Richard Hell - Blank generation
Klassik tidig New York punk som fått en revival när jag läst boken Please kill me. Hell var en av de coolare katterna under mitten av 70-talet. Det är lätt att förstå när man hör Bland generation. Maken till nochalant sväng har sällan hörts.

Thurston Moore - Frozen Gtr
Nya soloskivan är bitvis riktigt bra. Lite lugnare än Sonic Youth men ändå med bett i. Gitarrsolot på slutet sitter fint.

The Byrds - Have you seen her face
1967 var ett bra år för musik. Byrds platta Younger than yesterday var bara en av många måsta ha skivor från detta år. Den här låten är liten poppärla signerad Chris Hillman.

45 av 1001 album

Rolling Stones - Rolling Stones (1964)

Stones imponerar på sin debut men är långt ifrån den nivå de senare skulle hålla. Här hörs deras förälskelse i gamma blues och soul från USA. De har fortfarande inte riktigt lyckas hitta sin egna stil. Ändå hör man direkt att här finns alla ingredienser till ett bra rockband. Allra mest hör man det på Mick Jagger. Hans röst är fortfarande ungdomlig men den har det där rebelliska attityden som behövs i den här typen av musik.

De lyckas klart bäst när de ger sig på de lite snabbare nummren. I Carol, (Get your kicks on) Route 66, Walking the dog och I just want to make love to you får de till en intensitet som faktiskt slår orginalen. När de däremot gör lite långsammare bluesnummer så har man inte tillräckligt kött på benen för att få igång något sväng.

Betyg: GGG

Favorit. Can I get a witness

44 av 1001 album

Dusty Springfield - A girl called Dusty (1964)

Dusty tillhör det verkliga toppskiktet i kategorin kvinnliga vokalister, enligt mig. Hon har en röst som har det mesta. Den är rasping och len på samma gång och den har en känsla som verkligen känns. Dusty klarar av att sjunga både up-tempo låtar och lugna ballader och allra bäst blir det när hon ackompanjeras, nästan duellerar, med perfekta 60-tals stråkar.

På detta, hennes debutalbum, gör hon andras låtar till sina egna. Hon är verkligen en av få vita som lyckas ta soulmusik från USA och göra det bättre. Uppbackningen med full blåssektion, stråkar, kvinnliga körsångerskor tillsammans med en härligt lyhörd trummis gör att detta album närmast perfekt. Det låter verkligen mycket 60-tal över A girl called Dusty men det känns inte ett dugg gammalt eller mossigt.

Nu blir ändå betyget inte det högsta för det finns faktiskt ett par låtar som känns som utfyllnad. Ska det ges ut högsta betyg så finns det inga sådan låtar med. Ändå rekommenderas skivan varmt.

Betyg: GGGG

Favorit: You don't own me

4 av 1001 böcker

Saul Bellow - Herzog (1964)

Det är bra mycket enklare att betygsätta musik än böcker. I böcker hittar man nästan alltid något i varje bok man läser som man kan ta med sig och som givit något menas dålig musik bara är dålig. Bellows bok Herzog faller under kategorin böcker som ger mig något men som ändå vållat mig stora problem att verkligen får färdigläst.

Boken handlar om en medelålder man, Moses Herzog, som har alla möjligheter att bli något inom den akademiska världen. Men hans liv kollpasar i halvfärdiga projekt och ett totalt misslyckat privatliv. Han har ett intellekt som han inte lyckas förvalta. Istället för att jobba med det han ska skriver han brev till alla möjliga, levande som döda. Brev som han aldrig postar till adressaten men som för bokens handling framåt.

Allting kretsar kring Herzog. Det är hans inre och hans tankar som Bellow lyfter fram. Det är hans möten med ex-fruar, nya kvinnor, släkt, vänner och även hela samhället som är grunden i boken. Herzog är vilsen i den moderna världen kan man säga. Han är egentligen inte så konstig men han hittar inte sin plats.

Herzog kräver mycket av läsaren. Den är fullpropad med filosofiska tankar och teorier. Ibland känner man sig inte kapabel rent intellektuellt att läsa vidare. Hjärnan vill eller kan inte få ihop all den text den tar emot. Ändå känner jag att man behöver sådana här böcker ibland. Både för att det är en utmanning men också för att jag tror att man alltid blir lite klokare av att läsa svårare litteratur ibland.

Betyg: GG

43 av 1001 album

Solomon Burke - Rock 'n Soul

60-tals soulen är fantastisk på så vis att man aldrig tröttnar på den. Den tål att lyssnas på om och om igen. Det fanns väldigt många bra manliga soulsångare men Solomon Burke tillhör det absoluta toppskiktet. Jag lästa att Burke inte hade någon Top 20 hit under sin storhetsperiod. Det bevisar bara att man inte ska titta på topplistorna för att hitta den bästa musiken.

På den här skivan finns det precis allt en soulfantast behöver. Det kan dansas och det kan gråtas om vartannat. Känslorna är så direkta att det inte går att tveka. Burke sjunger makalöst och den kvinnliga kören svarar honom. Bandet spelar precis så lyhört som ett band ska.

Rock 'n Soul har ett par lite svagare spår som gör att den inte får högsta betyg. Men skulle jag bara släppa det minsta på min hårda bedömning så skulle den få det sista poänget också.

Betyg: GGGG

Favorit: Goodbye baby (Baby goodbye)

42 av 1001 album

Jacques Brel - Olympia 64

Belgaren Brel har en glöd och intensitet för många. För mig är den tyvärr alltför teatralisk. Det är för stora känslor och framförallt tycker jag det är en högtravande dramatik som inte berör mig. Kanske är det beroende på att jag inte kan franska. Hans texter når mig därför inte. Istället blir det cabaret, rödvin och Carl-Johan Vallgren över allting. Vilket betyder att jag inte gillar det.

När jag sett på klipp från gamla konserter så förstår jag mer hur publiken eldades upp och blev fanatiska. Han har en dragningskraft och ett uttryck som är speciellt. Jag vill därför inte helt dissa en artist som verkligen har en lidelse. Det är bara det att jag och Brel inte delar uppfattning om hur man uttrycker sin lidelse.

Betyg: G

Favorit: Amsterdam

Tillägg till konserthösten

11 nov Eldkvarn

När chefen går förbi under slutet av arbetsdagen säger hon:

"Oj, det var länge sen jag såg dig. Har du varit här tidigare idag?"

Inget konstigt i detta kan man tycka om jag inte hade varit här idag. Men
jag har varit på jobbet hela dagen och vi har till och med suttit på samma
morgonmöte. Kanske vi till och med satt i lunchrummet ihop.

Undrar hur beige man är egentligen.

Veckans 3 bästa låtar

Iron & Wine - The boy with the coin
Sam Beam har hittat något alldelses eget i den annars redan fulla genren män med gitarr och skägg. På nya skivan låter det mer psykedeliskt vilket passar honom bra. På den här låten bygger han upp mystiskt stämmning som jag verkligen gillar. Lyriken tillför ytterligare till mystiken i rakt nedstigande led från andra sydstatsförfattare.

Jim White - Diamonds to coal
En som kanske ändå bättre förvaltar sydstatsstämmningen är Jim White. På nya skivan, Transnormal skiperoo är han mer traditionell än tidigare. Det passar mig utmärkt för det är då han är som bäst. Skivan kan nog bli min bästa kompis i höst.

Tied & Tickled Trio - You said tomorrow yesterday
Jag kommer ihåg att jag lyssnade på gruppen Labradford före en seriepremiär för ett tiotal år sedan. En premiär som vi sedan förlorade med 4-1. Tied & Tickled Trio har en hel del musikaliska likheter med Labradford. Eftersom jag inte spelar fotboll längre så kan jag njuta av detta utan att vara skrockfull. Jag förstår också att vi inte vann efter jag lyssnat på sån här musik. Instrumentala låtar som verkligen får mig att tänka på livet och som gör mig tämligen modlös (fast på ett ganska skönt sätt).

Konserthösten

Det ser ut att bli en alldeles utmärkt höst. Bara vid en första anblick på Pusterviksbiljetter så finns det en uppsjö med spelningar jag gärna går på. Vi får se vad tid och pengar räcker till.

5 okt Jonathan Richman (givet)
20 okt Vill se både The Bronx och Sambassadeur
24 okt Jim White (givet)
27 okt Kurt Wagner
3 nov Lucinda Williams
11 nov Mark Olson
15 nov The Donnas
16 nov Fu Manchu
28 nov The New Pornographers
1 dec The National (bokat)
21 dec Roky Erickson (bokat)

Listan skulle kunna göras ganska mycket längre men det känns som det är de här spelningarna som lockar mest just för dagen.

Det är tråkigt att det två band jag nästan helst skulle vilja se, Against Me och The Twilight Sad, inte kommer till Göteborg under sina Sverige besök i höst.

41 av 1001 album

Beatles - A hard day's night (1964)

Ännu ett klassiskt Beatles album. Ofta när man lyssnar på Beatles så funderar man på hur de kunde vara så bra jämt. Det måste varit ett lyckokast att just dessa personer träffades. Medlemmarna solokarriärer innehåller förvisso en hel del bra men det är mycket lite som når upp till det de presterde ihop.

På A hard day's night har man hämtat sju låtar från filmen med samma namn. De och skivan övriga sex låtar är alla skrivna av bandet själva. Det är första skivan som är utan covers. Skivan innehåller inte riktigt lika många personliga favoriter som de allra bästa Beatles albumen. Det finns ett par lite såsiga låtar, med If I fell i spetsen, som är alltför inställsamma. Bäst är det som vanligt när John Lennon får visa upp sig som mannen med världens bästa rockröst. Även Paul McCartney imponerar i den fina And I love her.

Favorit: Any time at all

Betyg: GGGG

40 av 1001 album

Miriam Makeba - S/t (1960)

Det här skivan har jag tidigare varit tvungen att hoppa över då jag inte hittat den någonstans. I sommras fann jag dock den på en loppis i Strömstad.

Miriam Makeba är en av mycket få, om inte den enda, på den här listan som kan hamnar inom världsmusikgenren. Makeba som kommer från Sydafrika släppte detta debutalbum 1960. Hon hade bosatt sig i New York och blivit en exotisk fågel på scenerna där.

Skivan innehåller folksånger från runtom i världen. De flesta låtar sjungs på Xhosa, hennes modersmål. Den musikaliska uppbackningen sker mestadels bara med körer och en gitarr. I några spår utökas det med fler instrument.

Till en början tyckte jag inte att det fanns mycket att haka sig fast vid. Melodierna var osynliga och inte heller rytmerna fanns där. Alltihop kändes lite urvattnat. Nu några lyssningar senare så lyckas jag ändå lite försiktigt hitta ingångar i skivan. När man hört en indonesisk vaggvisa, Suliram, ett antal gånger så börjar man nynna med och när hon sjunger den olyckliga Where does it lead så tror man henne.

Favorit: Where does it lead

Betyg: GG

39 av 1001 album

Stan Getz and Joao Gilberto - Getz/Gilberto (1963)

Ännu ett bossa nova album av Getz finns alltså med på den här listan. Det hade nog räckt med ett, enligt mig. Men ser man å andra sidan på hur populär Getz gjorde bossan i hela världen så kanske det är befogat. Skivan är på intet sätt dålig heller.

På den här skivan, inspelad med brasillianska musiker, får han hjälp av sångaren Joao Gilberto. De får till ett sound som får mig att tänka på blåa hav och varma kvällar. Jag skulle gärna sitta på en nattklubb runt medelhavet och lyssna på detta. Det blir lite annorlunda en blåsig höstdag i Majorna. Musiken tassar så försiktigt fram att regnet som slår mot rutan överröstar den hur mycket men än höjer volymen.

Getz har en förmåga att sticka in små fina saxofonpartier i låtarna. Variationen är inte stor men hans ton och det känsliga spelet gör att man gillar det varje gång. Getz styrka är att aldrig ta till i överkant. Han spelar precis så sparsmakat som passar låtarnas tempo. I två av låtarna är det Joaos fru Astrud som tar över sången. Hon kunde tydligen behärska engelska bättre än maken. Versionen av The girl from Ipanema, som finns här, är förstås odödlig.

Favorit: O Grande amor

Betyg: GGG

Facebook

Nu har jag varit ägare till ett Facebook-konto någon vecka. Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som är bra med det.

Var ligger tjusningen med att läsa andras mailkorrespondens?

10 låtar som hört denna sommaren till

Nu är det verkligen dags att lägga den här sommaren bakom sig. Även om vädret inte alltid varit med oss så har den ändå varit härlig. Maraton, Roskilde, åsknedslag och Sardinien är väl de händelser som är de mest framträdande av olika anledningar.

Musik finns ju ständigt närvarande i mitt liv. Dessa 10 låtar är sommaren 2007 för mig.

Buffalo Tom - You'll never catch him
Otroligt vacker låt som rörde mig till tårar i Roskilde. Kan ha att göra med jag hela tiden tänker på Ella när jag hör den.

Eldkvarn - Inget bra för mig själv
"Jag gick in på en bar, och drack sexor gånger fem"..., "Jag är mer djur än människa, varför vill man alltid ha mer", sjunger Plura. Kanske har det blivit några glas för mycket i sommar.

Thurston Harris - I got loaded at Smokey Joe's
Fenomenal 50-talare. Ändå mera sprit.

Sam Cooke - Be with me Jesus
Det finns ingen som slår Sam Cooke när det gäller gospel. Sommarens helning.

Roky Erickson - The wind and more
När han kom ut och körde den här som extra nummer så blev jag mer eller mindre knockad.

The National - Secret meeting
Matt Berringer kan vara den bästa nu levande textförfattaren.

Against Me - Up the cuts
Punkrock åt folket.

The Twillight Sad - Mapped buy what surrounded them
Det gör nästan ont att höra James Graham sjunga men så ska musik vara ibland.

Jim Ford - Big mouth USA
En del människor har förmågan att beröra. Jim Ford är en av de utvalda.

Rolling Stones - Midnight rambler
Stenkrossarversionen på Ullevi den 3 augusti var ensam värd entrépengen.

Att sätta sig först på en spårvagn och sen på en buss bakfull är inget man önskar sin värsta ovän. Idag färdades jag turen Majorna - Kungälv i detta jobbiga tillstånd.

När jag slog upp ögonen två timmar innan resan trodde jag faktiskt inte att det skulle gå. Men med hjälp av en kall dusch så vaknade kroppen till. Det var ändå osäkert hur resan skulle sluta. Väl ute så kom det ett behagligt duggregn vilket var perfekt. När spårvagnen kom hade en del av osäkerheten och rädslan försvunnit. Under spårvagnsresan känner jag ändå att jag börjar bli lite svettig. Kroppen är redo att slå bakut.

På Centralen fick jag i mig ett äpple, dagens första måltid. Bussresan med Röd express gick sedan ganska smärtfritt. Men det gällde hela tiden att ha blicken mot horisonten.

Jag är ändå stolt över mig själv att jag kom fram. Jag är också nöjd över att jag inte drack något starkt efter klockan 11.30 igår. Drinkarna som erbjöds var riktigt goda men de var också rejält tillspetsade. En centeliter till och jag tror att det varit kört.

Kommentatorer

Efter att just bevittnat IFK Göteborg - Elfsborg på TV måste jag ge en känga till Canlal + kommentatorer Arne Hegerfors och Tommy Svensson. Det ska sägas att jag har full respekt för båda men de borde slutat för ett par år sedan.

Att Tommy Svensson lyckades föra Sverige till en bronsplats i VM 1994 är svårt att förstå när man hör honom idag. Han lyckas nämligen inte se någonting av vad som händer på planen. Det enda han kan är att hylla helylle spelare som bröderna Alexandersson. När det blir mål så finns det inget engagemang överhuvudtaget. Oj då gick bollen i mål nu liksom.

Även Arne Hegerfors har tappat geisten. När han var på topp så var han engagerad. Exempelvis när i VM 1986 när han ständigt uttalad Maradonas fullständig namn hela tiden. Här kommer Diego Armando Maradona, vilket makalöst mål av Diego Armando Maradona, turnerings spelare Diego Armando Maradona osv.

Nu är det dags att lämna över till andra.

George P. Pelecanos - Ett djävulskt pris och Svarta själar

Jag har i snabb takt plöjt två böcker av min favorit inom deckargenren. Det är i och för sig inte specielllt svårt för honom att sticka ut då jag väldigt väldigt sällan läser deckare. Kanske är alla deckare så här bra.

Pelecanos serie om privatdeckaren Strange, som håller till i Washington D.C., är så fylld av klyschor att man borde spy. Alltifrån polisspråket till de ruffiga miljöerna är som tagna ur en mall för amerikansk white trash kultur. Men ändå är det något som drar hos Pelecanos. Han kan verkligen bygga upp spänningen och framförallt finns det hela tiden en påtaglig mänsklig närvaro. För lika viktig som kriminalhistorian är de sociala skildringarna.

Pelecanos är skicklig på att använda klichéerna på rätt sätt och han får oss att tro att det han skriver är sant. Den värld han skriver om behöver det språk och de miljöer han använder. Skulle han börja finlira med en svårare text eller bara svårare ord så skulle allt falla platt.

Dessa två böcker rekommenderas varmt till deckarfantaster eller deckarnoviser som jag. Man behöver dock börja med första delen i serien, Ren som snö, om man ska förstå personernas bakgrund.