Årets album 2015 plats 24

Bill Wells and Aidan Moffat - The Most Important Place In The World

Nästan varje kväll går jag igenom mitt twitter-flöde. En av de allra roligaste att följa är Aidan Moffat. Frågan är om hans barn och fru tycker han sköter sig. Hans inlägg kommer allt som oftast mitt i natten och innehåller favoritvideos och frågan om han ska dricka en öl till. 

Ända sedan Arab Strap har jag haft en fascination kring Aidan Moffats röst, texter och hur han berättar sina historier. Tillsammans med Bill Wells lyckas han perfekt. Den här typen av låtar är oftast intressanta en eller ett par gånger. The Most Important Place In The World kan man lyssna på om och om igen utan att tröttna.

Årets album 2015 plats 25

Chilly Gonzales - Chambers

Hans två album med bara piano är bland de två finaste albumen jag vet. Chambers är mer klassisk musik fast med en twist som gör den mycket intressantare än de gamla kompositörerna. 

Det brukar nästan alltid börja med att jag sätter på Chambers i samband med att jag ska läsa. Och det slutar alltid med att jag inte läser utan bara lyssnar. 

Årets album 2015 plats 26

Graveyard - Innocence and Decadence

När första smakprovet kom från skivan märkte man en liten förändring. Det var lite lugnare och melodiskt. Bra, tyckte jag. Sen såg jag omslaget vilket är väldigt fult i mina ögon och blev tveksam. Sen kom skivan och det lät ungefär som det brukar vilket i det läget blev lite av en antiklimax.

Som tur var kom spelningen på Pustervik väldigt lägligt. Bandet gjorde en kanonspelning och det blev startskottet till en intensiv period med Innocence and Decadence. Då kom allting fram. De nya inslagen i musik, de utlämnande texterna och Joakim Nilssons grymma sång. 

Årets album 2015 plats 27

Gretchen Peters - Blackbirds

En del har låtskrivandet och berättandet i blodet. Gretchen Peters har det definitivt. Hon har det mer än någonsin vid 58-års ålder dessutom. Den här skivan och förra Hello Cruel World är tidlös singer-songwriter musik med inslag av country.

Hon verkar turnera mest hela tiden. I somras tog det henne till Roskildefestivalen. Jag minns det som mycket behaglig stund mitt i allt bröt andra band och man själv håller på med. Alla som var där lyssnade på varenda ord som kom från Gretchens läppar. Det är sådan pondus hon har. 

Årets album 2015 plats 28

Adele - 25

Märkligt nog är ett album som hamnar så här högt på listan en besvikelse. Adele har valt att gå mot den absoluta mittfåran. Frågan är om det är hon själv eller de runt henne som valt detta. Nu finns det ingen återvändo. Helt plötsligt är hon superstjärna så något har de gjort rätt. Trots några fasansfulla musikallåtar på skivan.

Samtidigt fick jag gåshud över hela kroppen de första gångerna jag hörde Hello. Det är något med hennes röst. På 25 finns några låtar till som tangerar Hello och egentligen hela hennes förra skiva 21. Det gör ändå att hon förblir en favorit. 

Årets album 2015 plats 29

Poison Idea - Confuse and Conquer

Förväntningarna var inte särskilt höga första gången jag satte på Confuse and Conquer. Visserligen hade det fina bolaget Southern Lord signat dem men hade Poison Idea verkligen någon energi i sig år 2015. Det tog 5 sekunder av inledningslåten Bug till jag förstod att det här älskar jag.

Självklart når det inte hardcorepunkens mästerverk Feel The Darkness från 1990. Där är varje spår en vinnare. Confuse and Conquer har ett par dippar men totalt sätt är detta lysande punk. Så mycket bättre än nästan alla band som säger sig spela punk idag.

Årets album 2015 plats 30

Jim White Vs. The Packway Handle Band - Take It Like A Man

Det var ett tag sedan Jim White släppte något. Så glädjen var stor när jag hörde att det var nytt på gång. När jag sen såg att det var ett samarbete med bluegrassbandet The Packway Handle Band svalnade intresset lite. Bluegrass kan jag oftast bara gå igång på i mindre doser.

Även första lyssningen var jag lite avvaktande. Sen har det dock ändå blivit så att jag återkommit till den här skivan under hela året. Den har lockat mig genom sin variation. Självklart är Jim Whites fina lite lugnare låtar bäst men jag går även igång på de ösiga bluegrassnumren. Jag säger något så förbjudet som att det är medryckande och roliga. 

Årets album 2015 plats 31

Anna Ternheim - For The Young

Tio låtar på 33 minuter. Det är alldeles utmärkt att Anna Ternheim gjort valet att göra relativt kort skiva. Jag tror det har gjort att hon skalat bort allt onödigt och det vi får höra är alltså det nödvändiga. Och det är skönt att hon släppt countryspåret hon hade på förra skivan. Det kan andra göra bättre.

Det är ganska många år sedan jag lyssnade mycket på Ternheim. Hennes senast skivor har haft några bra låtar men inte varit så intressanta som fullängdare. Det kan ha också ha att göra med att hennes texter inte passat min sinnestämning sedan 2008. Nu gör de det igen. Nerven är tillbaka.

Årets album 2015 plats 32

Father John Misty - I Love You, Honeybear

Det är något oerhört fascinerande med Josh Tillmans röst. Den är så säker och det känns om han kan göra vad som helst med den. Det skulle alltså kunna bli ganska så tråkigt att lyssna på den. Men sen har den det där känsliga draget som gör att all tonsäkerhet mynnar ut i storslagna låtar.

Jag erkänner att det tog ett tag att komma förbi det som jag tyckte var en jobbig ironisk sida hos honom. Men efter spelningen på Way out west så försvann de tankarna snabbt. Dels för hans roliga mellansnack men framförallt flr variationen under konserten. I min värld är man alltid godkänd om man gå från croonerlåtar till boogierock utan att det känns krystat 

Årets album 2015 plats 33

Esmerine - Lost Voices

Constellation är ett säkert kort vad det gäller skivbolag. De ger ut ganska smal musik men som ändå inte är speciellt svår. Flera av årets plattor de givit ut skulle kunna hamnat på listan men det blev till sist bara två. Mästerverket i deras katalog är annars At The Cut med Vic Chesnutt. 

Esmerine är ett instrumentalt band från Montreal. De spelar oerhört vacker och spännande musik som är helt fantastisk. Variationen mellan låtarna är precis så lagom stor att man hela tiden överraskas utan att förlora den totala känslan. Vill man så funkar Lost Voices också utmärkt som soundtrack till bokläsning.

Årets album 2015 plats 34

New Order - Music Complete

Jan Gradvall tycker i sin recension av den här skivan att det är som att lyssna på Thore Ehrlings Orkester. En väldigt rolig recension fast jag inte alls håller med. Gradvalls besatthet att ständigt gilla det nya blir ganska komisk och främst ett sätt att hålla sig kvar som musikjournalist.

Music Complete är enligt mig en mycket fin mix av tidiga och sentida New Order. Gitarrerna och de elektroniska instrumenten får samsas och det utmynnar i ett album som håller klass rakt igenom. Sen hade de gärna fått korta ner låtarna något. Då hade det varit sensationellt. 

Årets album 2015 plats 35

Israel Nash - Silver Season

Nu ska jag inte göra om samma misstag som med hans senaste skiva Rain Plains. Den avfärdade jag alltför snabbt för att sedan upptäcka vara suverän. Silver Season kommer inte riktigt upp i den klassen men den är precis som föregångaren en skiva som växer.

Israel Nash gör album som ska lyssnas på från början till slut. Tar man ut enskilda låtar låter de lite släpiga. Tar man sig dock tiden och sätter sig i skivlyssnarfåtöljen med något starkt i glaset så är man snart insnärjd i låtarnas och skivans kosmiska stämning.

Årets album 2015 plats 36

Imperial State Electric - Honk Machine

Det är rätt osannolikt hur många bra rocklåtar Nicke Andersson har gjort. Jag ska villigt erkänna att jag inte kastar mig över hans släpp numera. Ända sedan Hellacopters tredje skiva låter nästan allt likadant. Något som ligga de flesta artister i fatet men faktum är att när man väl tar tag i de nya släppen från Nicke så är man fast.

Honk Machine fortsätter på det spår Imperial State Electric varit på från början. Det är polerad rock med tydliga refränger och melodier. Det jag tycker mest om är hur Nicke sjunger bättre än någonsin. Han vågar bryta lite ny mark med rösten och bli lite känslosammare. Det lilla gör att Honk Machine lyfter ännu ett par snäpp.

Årets album 2015 plats 37

Pruient - Frozen Niagra Falls

Jag kollar inte på skräckfilmer längre. Har inte gjort så sedan jag var 15 typ, Då hade jag sedan jag var åtta år betat av alla skräckklassiker som min bror hade hemma. Det slutade med att jag fortfarande kollar under sängen ibland och att jag rätt ofta tror att Michael Myers ska stå i mörket och vänta på mig.

Frozen Niagra Falls för mig tillbaka till barndomens skräckfilmer. Dominci Fernow spelar in under många namn och jag gillar skarpt det han gjort i Vatican Shadow. Denna gång är det i Pruients namn han givit ut en platta. Och det är som sagt musik som känns i hela kroppen. Jag har legat flera nätter och bara flämtat när jag lyssnat på detta i lurar. Här finns hela registret från stenhårt till spöklika tystnader. Alltid är undergången nära och i slutet känns det som man har hamnat i den.

Årets album 2015 plats 38

Pins - Wild Nights

Allt kändes så självklart när dessa tjejer från Manchester gick upp på lilla scenen på Pustervik under Stay out west. Redan innan de slagit an första ackordet förstod man att det här kommer bli bra. Rockmusik har inte så lite med stil och attityd att göra. Sen krävs förstås nästan alltid låtar att backa upp det också. Det har Pins gott om. Deras mix av stilar mynnar ändå ut i någon sorts brittisk indierock.

Jodå, jag kände mig lite gammal när jag stod där framför scenen. Övriga publiken var som de bandet i 20-års åldern. Men bra musik har så klart inga åldersregler. Och så länge mina egna döttrar inte kommer in på klubbarna och skäms för mig står jag där.

Årets album 2015 plats 39

Carlton Melton - Out To Sea

Det brukar kännas rogivande att bara titta på Carlton Meltons skivomslag. Sedan tror jag inte alla skulle kalla musiken rogivande men för mig är den det. San Francisco bandets långa album med framjammad instrumental psykedelisk rock är perfekt efter en stressad dag.

Out To Sea är musik som meditation. Man skulle kunna tro att det här funkar att ha på i bakgrunden men så är inte fallet om man vill ha ut det mesta. Utan här ska volymen höjas och så ska man lyssna noga. Det är då det händer något.

Årets album 2015 plats 40

Quireboys - St Cecilia and the Gypsy Soul

Att Quireboys skulle hamna på min årsbästalista år 2015 hade det varit höga odds på innan höstens Londonresa. Deras debutplatta från 1990 åker på relativt ofta men egentligen inget mer. Det kändes verkligen som de brände alla låtar på en gång. För den innehåller fulländad brittisk rock n roll från början till slut.

På spelningen i London spelade de förstås låtar från den men de bakade in nya låtar och ta mig tusan om de inte matchade klassikerna. I alla fall just där och då på Borderline lekte livet. En av årets bästa kvällar. Tanken slog mig sedan att det här kanske inte alls låter kul på skiva. Men fel hade jag för den lite mer akustiska inramningen passar bandet med sångare Spike i spetsen alldeles utmärkt.

Årets album 2015 plats 41

Nicole Sabouné - Miman

Som någon så klokt sa på den fantastiska spelningen förra helgen. "Det låter som man hört dessa låtar en massa gånger tidigare, allt är så självklart". Ja, precis så kändes det. Efter att egentligen bara hunnit lyssna på albumet en enda gång innan jag såg henne så kändes det som jag redan var i Nicoles värld.

Det här är ett album som gör att Chelsea Wolfes album från i år känns ännu mer som en besvikelse. För Miman har alla de låtar man trodde att hon skulle få ur sig. Nicole rör sig i samma sfär som Chelsea Wolfe musikmässigt men har ur mörkret dragit fram melodierna. 

Årets album 2015 plats 42

Ezra Furman - Perpetual Motion People

Jag skulle nog säga att detta är den ojämnaste skivan på hela listan. Här finns allt från mästerverk till låtar jag inte vill höra igen. Det är ungefär där som Ezra Furman är i sin karriär känns det som. Han har kommit ut som transgender och låter identitetskrisen spegla sig i musiken. Säkert bra för honom men lite spretigt för oss lyssnare.

Totalt är detta ändå förstå ett album jag verkligen gillar. Mycket förstärktes under en fantastisk spelning på Gloria-scenen i Roskilde i somras. Där hörde man särskilt hur mycket kärlek till rockhistorien Ezra har. Vi fick allt från Buddy Holly till Lou Reed och Jonathan Richaman. Alltså inte covers utan låtar som matchar dessa artisters höga kvalitet. Skulle han ta bort knäpplåtarna så skulle han vara kapabel till en rockklassiker av högsta kvalitet. Än så länge har han nått 42 plats vilket inte är illa alls.

Årets album 2015 plats 43

Joel Alme - Flyktligan

Det var kul att kolla tillbaka på den här bloggen och se vad jag skrivit om Joel Alme tidigare. Hans debut verkade jag stört mig lite på först för att sedan börjat gilla. Hans andra platta Waiting for the bells kom så högt som på nionde plats på årsbästalistan 2010. Skiva som kom 2012 gick mig spårlöst förbi.

Nu har familjen kört Flyktligan hårt under året och jag har svängt i mina omdömen även här. Fast det är klart om jag verkligen känner efter (skippar att han gjort Blowit-låten) så är det här låtar som jag gillar mycket och som jag rycks med i. Han har ett mycket fint sätt att hitta melodier och hans röst innehåller inga tommar ord, som jag redan skrev 2010. 

Årets album 2015 plats 44

Susanne Sundför - Ten Love Songs

Två gånger såg jag henne live under året. Båda var en besvikelse. Som alltid väntar man sig att det blir bättre live. Här var det tvärtom vilket gjort att albumet fått kämpa efter det. Men det är klart det ska vara med på listan. Jag har lyssnat massor på det och det finns en handfull grymma låtar.

Att det är ett havererat förhållande som ligger bakom skivan märks förstås på alla texter. Men mest märks det på hur hennes röst menar varje ord hon sjunger. Och det är just rösten som är hennes stora styrka så det blir en utmärkt kombination.

Årets album 2015 plats 45

Slayer - Repentless

Jag ha helt klart fått en nytändning vad det gäller hårdare musik. Det har kommit väldigt mycket bra låtar i år. Men jag orkar ganska sällan hela album i taget. Därav ganska få metal-album på listan.

Slayer har med Repentless gjort ett av sina starkaste album någonsin, enligt mig. Många låtar har ett närmast punkigt ös. Låtarna är relativt korta och raka. Slayers svaghet i mina öron har alltid varit deras gitarrsolon. De är så korta nu att de inte påverkar låtarna nämnvärt. Repentless skulla jag vilja höra nonstop när jag är i gymmet på Friskis. Tror det skulle göra mig till en riktig muskelkille.

Årets album 2015 plats 46

The Chills - Silver Bullets

Jag hade mycket hopp till Robert Forsters skiva som kom under året. Men tyvärr var den en besvikelse. Bandet Apartments släppte en rätt bra skiva men bäst i den här popmusik genren är The Chills comeback Silver Bullets.

Detta Nya Zeeländska band är ju ett av de band man allra mest förknippar med skivbolaget Flying Nun och popmusik från Australien och Nya Zeeland. För mig är de ännu bättre nu än då. Jag gillar verkligen när lite äldre personer sjunger pop av den här stilen. Då finns det något mer bakom de fina melodierna som gör att det får en annan och starkare innebörd.

Årets album 2015 plats 47

Honeymoon Disease - The Transcendence

Ännu ett band som gjort bra ifrån sig på scenerna de senaste åren. Deras debutalbum fångar inte riktigt energin bandet får fram på scen men det är utmärkt rock musik. Kärleken till allt det som rör den här typen av rockmusik sprutar ur det här bandet. Det går inte att ta miste om att de älskar det de gör. Och som tur är så har de även talangen att skriva väldigt bra låtar.

Ska man spela den här typen av actionrock krävs också frontfigurer som har något extra. I Honeymoon Disease finns det två. Här får vi attityd, bra röster och gitarrslingor som höjer låtarna från den stora massan av rockband. Självklart kommer de från Gbg.

Årets album 2015 plats 48

Jaako Eino Kalevi - S/t

Som vanligt är årets album lista fylld med artister som gjort väldigt bra ifrån sig live under året. Det höjer sedan lyssningen av deras album väldigt mycket. En höstkväll hamnade jag på Pusterviks ovanvåning där denne finne med band stod på scen. Det blev en alldeles utmärkt kväll som gjort att hans skiva spelats mycket sedan dess.

En av mina första musikaliska upplevelser som liten var syrrans Roxy Music samling. Direkt när jag lyssnar på Kalevi så får jag just Bryan Ferry vibbar. Jag hade till en början ingen aning om att Ferry faktiskt spelar saxofon på ett gäng låtar på skivan. Skivan har några spår som haltar lite därav den ändå något blygsamma placeringen på listan. 

Årets album 2015 plats 49

Liam Hayes - Slurrup

Det är många år sedan han släppte singeln  Three quarters blind. En låt som jag kommer på mig själva att nynna på ofta. Sedan dess har har han varit väldigt ojämn den gode Liam. Men med årets skiva Slurrup har han äntligen gjort ett helgjutet album.

Här finns poplåtar som skulle kunna platsa på album som säljer miljoner. Men eftersom han alltid håller en låg profil får vi som gräver ha honom i fred. Och det ska vi nog vara glada för för den finns en skörhet i hans musik.

Årets album 2015 plats 50

Thåström - Den morronen

En regnig vårdag på väg till Borås för studiebesök med jobbet tog sig den här skivan innför mitt skinn. Thåströms förra skiva Beväpna dig med vingar kände jag ingenting inför. Den kändes bara som en mycket sämre variant än hans två föregående skivor. Så kände jag delvis först även inför Den morronen.

Men sedan insåg jag att det här är bra, riktig bra. Allra mest bevisades det under den alldeles magnifika spelningen på Roskilde. Det är inte alls omöjligt att svepa en liter Roskildevin till valfri spelning. Men det var grymt att göra det till en spelning som var såpass känslosam. Berusningen tog bra och det kändes en sekund som om Thåström gjort ett mästerverk. Så är det nog inte men när man sansat sig så är ändå Den morronen en riktigt bra skiva.

Roskilde 2015

Topp 5 konserter på Roskilde 2015

1. Thåström
2. Gretchen Peters
3. Chelsea Wolfe
4. Spidergawd
5. Ezra Furman

Dessa 5 spelningar var verkligen suveräna rakt igenom. Sen fanns det ett gäng andra artister som också gjorde det riktigt bra men som totalt sett ändå inte var nära någon av dessa. 

I övrigt en festival med många roliga händelser men också med dramatik. Vi ska vara rädda om varandra helt enkelt. 

Lust och lidande

I min själ finns inga ärr

Som alltid fantastisk! 

Bra bok om mästerlig sångerska

Nick Cave

Kim

Intressant bok. Kim är inte lika självsäker som hon ser ut och Thurston blir rejält uthängd. 

Lydia Loveless

Magisk kväll

Genomuselt!

Kiereon Cadogan godkänd. Övriga 10 underkända. Finns inget lag som spelar så förutsägbart och långsamt som GAIS. Kan sluta riktigt illa detta. 

Live and jive

En extremt hektisk konsertmånad är över. Den har varit fantastisk. Ett gäng otroligt bra spelningar jag inte kommer att glömma har upplevts. Avslutningen med Rhythm Shakers i Katrineholm var perfekt. 

Smiskmorden

Väldigt sällan jag läser deckare men gav Mats Olsson en chans. Inte direkt spännande men ändå rätt trevlig läsning.

Spine of god

Äntligen fick jag se Monster Magnet i form och på en liten klubb. Grymt bra!

3D brillor

Big hero 6 med Astrid då vi ändå var utkörda för 13-års fest hemma.

Nytt mode

Ella hjälper till i köket. 

Dream your sins away

Afghan Whigs är helt klart ett mycket potent liveband. Bevisades på Pustervik igår.

Coola killar

Goran Kajfes och hans mannar gjorde det bra på Nef ikväll.

Earth

Mästerliga Dylan och Adrienne från Earth.

Älvsnabben

Ensam hemma

Självklart blir det country när man är själv hemma en vecka. Eller själv är ju fel för jag har en kompis med mig. Hon gillar mest lukten från konvoluten från dagens fynd.

Möte med en hjälte

I samtal med en av musikhistoriens bästa röster. Mark Lanegan körde över oss på Pustervik ikväll. 

Grönsvart lördag

Tänk att man aldrig tröttnar på att kolla på fotboll. 

Tre hjältar

Utan dessa tre herrar hade mitt liv säkerligen sett annorlunda ut. 56 år sedan flygolyckan idag.

Vardagsliv på baksidan

Nog den svagaste av Vlautins fyra böcker men ändå läsvärd.

Ny säsong nya drömmar

Så härligt att det är igång igen. Helt okej spel bjöds det på också.

Lokalt häng

Återigen var det dags för den mycket trevliga klubben Atomic Rooster på Cajsa Varg. Denna gång med lite mer hårdrockigt tema. Horisont imponerade som liveband. Riktigt bra. Även The Order Of Israfel (bilden) hade sina stunder.