Två glada killar springer Sylvesterloppet genom Göteborg tidigare idag. Härligt.

Gott nytt år på er alla!

ÅRETS BÄSTA SKIVOR

1. Arctic Monkeys - Whatever people say I am, that's what I'm not
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gilla pop/rock från några 20-åriga brittiska ynglingar så här mycket fortfarande.

2. Solomon Burke - Nashville
Den gamle soullegenden har nu släppt tre fantastiska skivor under de senaste åren. Årets platta hade klara influenser från den klassiska countrymusiken.

3. Eldkvarn - Kärlekens låga
Pluras röst är i högform på denna inspelning. Texterna blir ändå bättre då.

4. Silver Jews - Tanglewood numbers
De gamla hjältarna släppte en rejält ojämn skiva. Höjdpunkterna är dock så många att skivan ändå hamnar högt upp på årets lista.

5. Babar Luck - Care in the community
Brittisk pakistanier som blandar stilar hej vilt. Var min kompanjon under stora delar av sommaren.

6. Sonic Youth - Rather ripped
Jag blir aldrig besviken på detta band.

7. Primal Scream - Riot city blues
Undrar vad Bobby Gillespie tycker om att jag tycker hans musik passar utmärkt att ha i Mp3 spelaren när jag tränar. Han känns väl inte som en person som ger sig ut på en löprunda. Hursomhelst så gillar jag de flesta av bandets olika skepnader och den här klasssika rockskivan är just klassisk.

8. The Be Good Tanyas - Hello love
Kan ingen ta det här bandet till Göteborg.

9. Lambchop - Damaged
Vackert.

10. Morrissey - Ringleader of the tormentors
För You have killed me, The youngest was the most loved och I just want to see the boy happy.

1 av 1001 böcker

Ian McEwan - Saturday (2005)

Som ni förstår så finns det även en bok som innehåller 1001 böcker man ska ha läst innan man dör. Många har man läst men det finns förstås också många man inte läst och andra att läsa om. Nu börjar nedräkningen. (ej i kronologisk ordning)

Detta är den första boken jag läser av den engelske författaren Ian McEwan. Här får man följa bokens berättare och huvudperson Howard Perowne under ett dygn. Perowne jobbar som hjärnkirurg på ett sjukhus i London men handlingen utspelas bara under delar av bokens slutskede där. Det är istället mycket annat som händer under detta händelserika dygn i Howards liv.

Det börjar med att han inte kan sova utan ställer sig och tittar ut genom sitt sovrumsfönster. Väl där ser han ett flygplan som brinner vara på väg mot Heathrow. Direkt så tror Harold att det är ett terroristattentat på gång. Så är dock inte fallet men under hela boken så återkommer frågan om var världen är på väg. Boken är skriven precis innan USA och England invaderade Irak och många av dessa frågor tas upp. Det är nästan så att det är extra intressant att läsa nu när man vet hur det gick.

Perowne är 48 år och, som sagt, hjärnkirurg. En mycket duktig sådan. Denna dag är han dock ledig. Han ska istället spela squash med en kollega. På vägen dit krockar han med en annan bil. Det visar sig inte vara en vanlig krock utan männen i den andra bilen är enbart ute efter att bråka. Perowne lyckas först klara sig ur den svåra knipan han är satt i men i slutet av dygnet dyker männen upp igen.

Andra stickspår i berättelsen är Perownes två barn Daisy och Theo. Daisy har under en längre tid varit och studerat i Paris men väntas hemma denna lördag. Samtidigt ska också Henrys svärfar komma. Theo, sonen som bor hemma, har spelning med sitt bluesband som Perowne också hinner kolla på under dagen. Vad som från början såg ut att bli en rolig dag där det mesta var planerat och klart visar sig bli en dag full av överraskningar.

Som ni förstår finns det många olika delar i boken så författaren har möjlighet att få in en mängd olika ämnen. Både stora och små ämnen kommer upp. McEwan är skicklig på att baka in alla dessa ämnen i texten. När man läser det känns det varken för snuttifierat eller för djuplodande. McEwan är inte riktigt lika bra på att förmedla spänning när det behövs på slutet. Då blir det lite krystat. Förresten så hinner Harold ha sex med sin fru två gånger under dessa 24 timmar också. Ni förstår att det är körigt för honom just denna dag.

En bra bok som sätter sina spår. Särskilt när man börja fundera på vad som händer i ens eget liv och kanske framförallt vad som kan hända i världen när som helst. Ett extra plus för den härliga londonmiljön kring Euston Road.

Betyg: GGG

21 av 1001 album

Ray Charles - The genius of

Mr Charles har aldrig varit min favorit. Visst har han gjort mycket bra men han är inte i klass med de bästa, tycker jag.

Den här skivan är vinylanpassad då a-sidan är låtar där Ray är uppbackad av ett storband och b-sidan är lugna låtar med mycket stråkar. För min del är det b-sidan som gäller. Här finns ett par riktigt fina ballader som Ray behärskar till fullo. A-sidans mer swingaktiga nummer tilltalar mig inte alls. Möjligtvis funkar Let the good times roll men det är mest för att det inte går att misslyckas med den låten.

Betyg: GG
Favorit: Don't let the sun catch you cryin'

Veckans 3 bästa låtar

James Brown - Forever suffering
Ett givet val när en legend gått ur tiden. James Brown, som dog 73 år gammal igår, har gjort mycket fantastisk soulmusik. När det går över till funk är det inget för mig men när han är som bäst i sådana här lunga soullåtar lyckas han verkligen övertyga mig att han var The Godfather of Soul. Lidandet, som det sjungs om i den här låten, är väl också extra aktuellt såhär i jultider. Tänk bara hur många som inte har det så bra som man förväntas ha de här dagarna. En extra tanke går till mannen som satt utanför Ica Hjertberg i Lidköping dagen före julafton och drack burköl i sin ensamhet klockan åtta på kvällen.

Wire - Ex lion tamer
Årets upptäckt av ett gammalt band är helt klart Wire. I julklapp fick jag också äntligen skivan Pink flag. Jag vet inte riktigt hur det gått till att Wire har passerat i stort sett obemäkt förbi i hela mitt liv. Visst har man kännt till namnet och kanske hört någon låt men annars inte mycket mer. Hursomhelst så går jag verkligen igång på deras aviga men samtidigt medryckande punk.

Sonic Youth - Reena
Lite i skymundan släppte Sonic Youth ett riktigt bra album i somras. Rather ripped innehåller deras mest direkta låtar på länge. Kim Gordon håller helt klart stilen som sångerska. En av de tuffaste kvinnorna i musikhistorien. Nu väntar vi med stor spänning på Lee Renaldos singer-songwriter album som ska komma nästa år. Kan bli hur bra som helst.

20 av 1001 album

V/A - A christmas gift for you from Phil Spector

Egentligen var inte den här skivan på tur. Men eftersom det är dagen för julafton så är det naturligt att skriva om den nu.

Phil Spector, som nu sitter anklagad för mord, verkar vara riktig kuf men han har satt sina spår i musikhistorien med sitt "wall of sound". På den här skivan har han skickligt förvandlat 12 jullåtar till sina egna. Utförandet står bl.a. kända namn som The Crystals och The Ronettes för. Spector har lyckats föra över popkänslan och popestitiken till jullåtar vilket utmynnar i en tidlös julskiva.

Det är mer en skiva att ha på när man stökar runt i julförberedelserna än när man är klar och ska ta det lungt.

Betyg: GGG
Favorit: Crystals - Santa Claus is coming to town

19 av 1001 album

Ella Fitzgerald- Sings the George and Ira Gershwin songbook

Ibland är det tur att man har lite småkrassliga barn så man kan vara hemma från jobbet någon dag. Jag har nämligen som regel när jag ska skriva om en skiva måste jag lyssna på den i ett sträck precis före jag skriver om den. Den här Ella samlingen rymmer fyra fullmatade plattor så det tar några timmar att lyssna igenom allt.

Det är ganska behaglig jazz såhär i juletid och med krassliga barn i huset. Man går och nynnar med låtarna och plockar med julsakerna. Det är inte så att man helt går igång och det finns farliga tendenser till att musiken låter musikalanpassad.

Annars är Ella Fitzgerald en favorit här i huset. Varje fredag i säkert 7-8 års tid spelar vi skivan Like someone in love när vi äter kvällsmat. Till och med barnen frågar numera efter fredagsskivan. Ella sings George and Ira Gershwin är lite mer åt det stompiga hållet så den känns inte riktigt anpassad till en lugn middag.

Betyg: GGG
Favorit: Someone to watch over me

Det ansvarfyllda uppdraget att sätta upp stjärnan i granen fångat på kort.

Med denna symboliska bild vill jag önska er som kollar in min sida då och då en riktigt god jul.

Klubb Baddaren

Vintervarianten på den trevlig klubben hade avslutning på Jazzhuset igår. Huvudgäst var Nicolai Dunger men även gamla kända ansikten som Ebbot och Daniel Lemma fanns på plats.
Den annonserade hemliga gästen, som jag trodde var Moneybrother, dök aldrig upp. I punktform såg annars kvällen ut såhär:


Nicolai Dunger, som jag har en ambivalent inställning till, visar sig ha den klart bästa dagsformen. Hans egna låtar Independence och Hey Mama gjordes i riktigt bra versioner. Synd bara att han inte fick sjunga mer låtar.

Gitarristen Simon Ljungman är säkert en snäll kille och han spelar bra men det är något som gör att han känns malplacerad. Det blir verkligen coverband, i ordets sämsta bemärkelse, när han träder fram till mikrofonen. Han gjorde iofs Van Morrison Wild night ganska bra.

Ebbot sjunger Perfect day vansinnigt bra. Annars kan man kräva mer fokus.

Ganska mycket folk i publiken.

Fråga. Var var Daniel Gilbert? Hans gitarrspel saknades.

Besvikelse att det inte blir några direkta överraskningar.

Hela konceptet är annars väldigt roligt. En fortsättning till sommaren hoppas vi på. Det finns ju en massa roliga gästartister att kalla in.

Veckans 3 bästa låtar

Midlake - Roscoe
Det tog sin lilla stund men nu har även jag fallit för detta. Det krävdes en sen bussresa från Kungälv och en promenad i natten genom Gbg för att alla bitar skulle falla på plats. En känsla av odödlighet intog min kropp, min hållning blev rakare och hade det inte varit för min höjdskräck hade jag ställt mig på Älvsborgsbron med armarna rakt ut och tagit emot västanvinden.

Bille Holiday - I'm a fool to want you
Så här är det för mig. När låten man lyssnar på sätter sig som en klump i bröstet betyder det att den är odödlig. Det händer inte ofta men I'm a fool to want you tar plats bland denna exklusiva skara låtar.

Håkan Hellström - Precis som Romeo
En fullkomligt perfekt Håkan låt förutom det något okänsliga gitarrsolot i slutet. Liveversionen i Karlstad i mars kan vara årets bästa konsertupplevelse.

18 av 1001 skivor

Sarah Vaughan - At Mister Kelly's

När det gäller jazz finns det en tunn gräns för vad som fungerar och inte fungerar i mina öron. Ni som följer min listning av album såg att Billie Holiday fick högsta betyg nyligen. Sarah Vaughan får faktiskt det motsatta trots att det egentligen inte är så stor skillnad på skivorna. Visserligen är den här skivan inspelad live men annars är det klassisk kvinnlig vokaljazz.

Det som saknas här är svärtan och/eller engergin. Det som finns istället är en frustrerande skicklighet och ett typ av jazzspel som jag inte gillar. Det var såhär man trodde att all jazz lät före man visste att det fanns mer. Känslan som lockas fram hos mig är att jag fortfarande är hårdrockare och hatar allt som inte har gitarrer. Så är det förstås inte men den här sortens jazz är verkligen inte min bag.

Betyg: G
Favorit. September in the rain

I veckor och månader, i årtal, faktiskt hela mitt liv hade jag sett fram emot att något skulle hända, någon tillfällighet som skulle förändra mitt liv, men nu, när jag inspirerades av den absoluta hopplösheten i det hela, kände jag mig plötsligt lättad, kände det som en tung börda lyfts från mina axlar.

Henry Miller

Efter sex år hos samma frisör så var det dags för byte. Inför det hela var jag nervös och det kändes som en enda stor otrohetsaffär. När jag väl satt mig i den nya frisörstolen så lugnade jag mig lite men vräkte ändå ur mig frågor som syns det hur länge sedan jag klippte mig och kan man se om man haft en duktig frisör tidigare. Den nya frisören tyckte nog att jag var lite konstig. Inte blev det bättre när jag sa att jag ville ha en frisyr som en engelsk fotbollshulligan.

Resultatet blev helt ok men hon var lite hårdhänt. Att tvätta håret hos en frisör bör vara skönt men här kändes det lite löpande band över det hela. Hon använde även kammen på ett lite oaktsamt sätt. Istället för att smeka hårbotten så efterlämnade kammen röda märken. Konversationen flöt hyfsat men vi hade nog inte så mycket gemensamt.

Efteråt har jag inga direkta skuldkänslor mot min gamla frisör. Kanske för att hon på sex år inte lärt sig att känna igen min röst och mitt namn när jag ringt och beställt tid.

17 av 1001 album

Jack Elliott - Takes the floor

Rent historiskt kan jag förstå värdet av den här skivan då den är en sorts länk mellan Woody Guthrie och Bob Dylan. Annars har jag svårt att förstå att den tagit plats på den här listan. Inte för att det är dåligt utan mer för att många andra gör det bättre. Blandningen av gamla folk och blueslåtar görs habilt men det biter inte riktigt.

Hittar jag skivan på vinyl så köper jag dock den gärna. Omslaget är ju riktigt snyggt.

Betyg: GG
Favorit: Old blue

I WENT out to the hazel wood,
Because a fire was in my head,
And cut and peeled a hazel wand,
And hooked a berry to a thread;
And when white moths were on the wing,
And moth-like stars were flickering out,
I dropped the berry in a stream
And caught a little silver trout.
´
When I had laid it on the floor
I went to blow the fire a-flame,
But something rustled on the floor,
And someone called me by my name:
It had become a glimmering girl
With apple blossom in her hair
Who called me by my name and ran
And faded through the brightening air.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done,
The silver apples of the moon,
The golden apples of the sun.

Av: W. B. Yeats

Veckans 3 bästa låtar

Frank Sinatra - Cycles
En mycket fin låt. Nu när det tydligen är dags för klubb Baddaren igen får vi hoppas att Magnus Carlsson väljer att sjunga den här igen. Han gjorde det lysande en varm augustikväll på Henriksberg.

Eldkvarn - Landsortsgrabb
Som ni vet har jag aldrig fastnat för Lundell. Inte heller LeMarc tilltalar mig. Däremot så förstår jag mer och mer Plura Jonssons storhet. Hans texter tilltalar mig och jag förstår att han och Håkan Hellström fattat tycke. Den här låten finns på den nya utmärkta skivan som är inspelad i Annedalskyrkan i höstas. Synd bara att man missade, som det verkar, en av årets bästa konserter i Gbg.

Dolly Parton - Joshua
Nu börjar uppladdningen inför konserten i mars. Det kan antingen bli en oförglömlig kväll eller ett rejält pekoral. Kommer bara låtarna och rösten vara i centrum är jag inte orolig för då är jag säker på att Dolly kommer bjuda upp till dans. Den här låten är från det fina året 1972.

16 av 1001 skivor

Billie Holiday - Lady in satin

Jag hade fått för mig att den här Billie Holiday skivan skulle vara lite slätstruken. Tji fick jag för det här är bland det mest gastkramande jag hört. Hon sjunger musten ur varje litet ord och stavelse. Ur dessa till synes enkla texter får hon fram något som man sällan hör. En närhet och känsla som iallafall jag älskar. Av någon anledning trodde jag att stråkarna inte skulle passa in men det är ju precis den här typen av stråkar som jag älskar. Lite filmiskt svävande som bara förskönar ljudet utan att ta överhanden.

Att hon under tiden för dessa inspelningar hade svåra heroinproblem gör hennes insats än mer heroisk. Jag har tidigare mest lyssnat på Billie Holidays tidiga inspelningar, vilka också är riktigt bra, men det här slår allt.

Betyg: GGGGG
Favorit: I'm a fool to want you

15 av 1001 skivor

Tito Puente - Dance mania

Den här formen av latinmusik är faktiskt något av det värsta jag vet. Det är därför det gått så lång tid sedan jag recenserade någon av de 1001 skivoran. Jag har dragit mig för att lyssna på hela skivan i ett sträck.

Musiken är egentligen ganska harmlös så jag förstår ibland inte mig själv hur jag kan tycka så illa om det här. Antagligen är det något som hänt i ett tidigare liv. Hursom så ser jag Ricky Martin kopior med inoljade kroppar och smöriga leenden framför mig när jag lyssnar på skivan.

Betyg: G
Favorit: Hong Kong mambo

Raymond Carver - Short Cuts

Att i novellform lyckas skriva en text som ger en stor läsupplevelse är det inte många som klarar av. När man väl gör det blir det desto bättre. Två av mina favoritförfattare som skriver i novellform är Maupassant och Bukowski. Deras korta historier är fantastisk läsning. Leta upp Maupassants novell Ånger om du är nyfiken.

Carvers novellsamling Short Cuts innehåller nio noveller. Av dem är det bara en som jag inte gillar. Gillar är egentligen ett opassande ord i sammanhanget då flera av novellerna är riktigt hemska. Flera gånger är det nämligen barn som råkar ut för någon olyck och i andra fall är det oväntade dödsfall och våldshandlingar som utspelas. Carver lyckas med enkla medel bygga upp spänningen i novellerna. Personerna som figurerar i texterna är vanliga medelklass amerikaner till ytan men det finns saker som händer där under ytan.

En bra novellförfattare har förmågan att hålla spänningen vid liv till slutet. Carver håller hög klass när det gäller detta. Man har nämligen ingen aning om hur historierna slutar innan man läst den sista meningen. Den lite hårdkokta formen som Carver skriver i kan, om den misslyckas, bli grabbig och hemskheter för hemskhetens skull. De här novellerna är så skickligt skrivna att det aldrig blir på det sättet.

Novellerna i Short Cuts är hämtade ur Carvers digra produktion. De nio som är utvalda i denna boken är de som låg till grund för Robert Altmans film med samma namn.

Veckans 3 bästa låtar

Husker Du - Could you be the one
När jag kollade vad radiokanalen Mohawk Radio var för något spelade den här ösiga punk-pop pärlan. Kul att hitta en ny bra radiokanal, tänkte jag. Men när jag lyssnat på den sedan dess har de bara spelat kängpunk.

Marty Robbins - Big iron
En härlig countrypastich som för tankarna till cowboys, kaktusar, bröderna Dalton och annan härlig westernkultur.

Joan Baez - Diamonds and rust
1980 eller 1981 köpte jag min första hårdrocksskiva på Nordlanders i Skara. Den var med Judas Priest. Living after midnight var den enda låter jag hört med dem tidigare. Jag lyckades dock aldrig hitta skivan med den låten på utan fick köpa en liveskivan Unleashed in the East istället. På den gör de en cover på den här Joan Baez låten. Judas Priest blev aldrig något av mina favorithårdrockband men de fick mig ändå att älska den här låten.

Love Kills - Pustervik 1/12

Det är sorgligt att se och höra att medlemmar ur Håkan Hellströms band kan låta så intetsägande. Daniel Gilbert och Oscar Wahlblom kompar i vanliga fall Håkan suvuränt men på egen hand får de inte till det. Det varken svänger eller berör. Kanske låter det bättre på skiva men det skulle förvåna mig om det kan höja sig till en hyfsad nivå.

José Gonzalez - Pustervik 1/12

Hemlig gäst denna I love Pustervik kväll är Josè Gonzalez. Han spelar bara tre låtar men här finns verkligen något som griper tag. Trots att publiken är lördagsstöriga och att ljudet är lite skralt så hittar låtarna fram till mig. Det ska bli spännande att höra något nytt material snart.

La Familia på Värmlandsgatan

Att äta tapas med en större gäng är det närmaste man kan komma en gammal grekisk dionysisk fest känns det som. Alla blir delaktiga i ätandet och man är inte rädd för lite baciller och man kan diskutera det man äter. Vi hade dock inte varsin hink som vi kunde kräkas i så vi kunde få ner mer mat i magen som man hade i det gamla Grekland. Så här kunde det låta under kvällen:

- Vad tyckte du om bläckfisken?
- Jättegod, har du prövat auberginerna?
- Nej
- Det måste du göra, dom var hur goda som helst?
- Kan någon vara snäll och skicka den baconinlindade korvet häråt.
- Ursäkta att jag sträcker mig över här.
- Ingen fara.
- Kan du passa på att skicka med lite mer bröd.
- Hallå, ska vi beställa mer vin?
- Jaa!

Servicen på La Familia kanske inte var jättesnabb men maten var desto godare. Det godaste jag ätit på länge faktiskt. Priset var inte speciellt farligt heller med tanke på hur mycket som åts och dracks. Jag rekommenderar verkligen alla att gå hit. Det är nog extra kul om man är några stycken.

Jag måste också nämna mina arbetskamrater. Jag är så väldigt lycklig att man jobbar på ett ställe där det finns så många trevliga, roliga och intressanta människor. Om det är så bra de 30 år jag har kvar till pension skulle jag vara helnöjd.