Mitt i sommaren är det inte läge att sitta vid datorn därför sparsamt med uppdateringar nu. Kommer att ta tag i skrivandet igen i augusti.

Den nyss avslutade campingsemestern till Danmark (igen!) var väldigt lyckad. Barnvänligt och hyfsat väder.

Må hälsan vare med er.

Årets Roskilde bland-cd

1. Misson of Burma - Trem two
2. Silver Jews - Punks in the beerlight
3. Rolling Stones - Doo doo doo doo doo (Heartbreaker)
4. Roky Erickson - Two headed dog
5. Union Carbide Production - High-speed energy
6. Nomads - She pays the rent
7. Supersuckers - Goin' back to Tuscon
8. Neko Case - Hold on, hold on
9. Allison Krauss - My poor old heart
10. Babar Luck - Care in the community
11. Richard Hell - Walking on water
12. Mink DeVille - Just give me one good reason
13. Steve Miller Band - Rock n' me
14 Wire - Champs
15. Dicks - Rich daddy
16. Entombed - Night of the vampire
17. The Bronx - Cobra lucha
18. Malcolm Middleton - Loneliness shines
19. Spaceman 3 - Take me to the other side
20. Suicide - Rocket USA
21. Neu - Fur immer (Forever)

Roskilde 2006 del 2

Bob Dylan

Visserligen har jag hört ganska mycket negativt om Dylans konserter på senare år men förväntningarna var ändå ganska höga inför spelningen. När jag precis innan konsertstart kom in i fållan precis framför scenen jublade jag och tackade vakterna innerligt för detta sena insläpp.

Ganska direkt så stelnade mitt leende. Öppningen med Maggies farm var sorglig. En låt som egentligen är så bra kraxades fram av Bob men framförallt misslyckades bandet att få fram en enda känsla med sitt spel. När Dylan spelade på Roskilde 2001 var det en helt ok konsert och när jag såg honom i Gbg 2000 så var han lysande. Hans senare skivor gillar jag också men live har han alltså totalt rasat samman. Efter tre låtar gick jag.

Happy Mondays

Egentligen har jag aldrig haft någon riktigt nära relation till Happy Mondays innan men jag styrde mina steg dit. Jag har någon skiva i samlingen som varit tämligen olyssnad sedan jag köpte den Däremot upptäckte jag låten Halleluja precis innan avresan till festivalen och tänkte att det kanske kan vara något. Och om det var. Trots att jag missade de första 20 minuterna så var kom jag direkt in i stämningen när jag kom. Shaun Ryder verkade förhållandevis fräsch. Han sjöng sin pratsång som förr och Bez eldade på publiken med sin dans. Den sista halvtimmen av konserten var ren danseufori. Nämnda Halleluja, Step on och 24 hour party people som avslutning är det inte många som slår. Bandet spelade bra och sångerskan Rowetta var hur bra som helst. Hon kunde gärna fått höras ändå mer. En konsert som verkligen överraskade positivt. Synd bara att min Roskildekompis missade detta.

My Midnight Creeps

Längtan efter lite rockmusik drog oss till norska My Midnight Creeps. De intog scenen i med dämpad belysning och rök. Snart stod det klart att deras Stooges och Spritualized influenser var alltför övertydliga. Att sångaren sen inte hade rösten som klarade av den här typen av musik gjorde att man lämnade efter några låtar.

Death Cab For Cutie

Den egna stämningen i kroppen var egentligen alldeles för uppstissad för att ta in Ben Gibbards musik. Det lät väl ok men man var som sagt inte med i skallen. Death Cab For Cutie kan vara väldigt intetsägande om man inte är på rätt humör och så var fallet här. Soul and body lyfte ändå humöret lite. Totalt sätt ändå energilöst.

The Five Cornes Quintet

Kvällen avslutades med ett härligt finskt jazzband. Här kom energin tillbaka. Deras klart Blue Note inspererade coola jazz tilltalade mig mycket. Alldeles utmärkta soloprestationer tillsammans med lyhört samspel fick mig att röra på fötterna. Synd bara att de som stod närmast inte tyckte likadant.

Tied & Tickled Trio

Att få den något otacksamma uppgiften att vara första band ut på lördagen klarade detta tyska kollektiv av häpnadsväckande bra. Deras mångsidiga musik med rötterna i jazzen var fantastisk. Man kan säga att de spelade ett jazznummer, med jazzsättning, och sedan ett mer experimentellt postrockinfluerat verk, med varierad sättning, varannan gång. Båda inriktningarna var fantastiska. Avslutningslåten var helt klart festivalens höjdpunkt. En låt som påbörjades av mannen som spelade på sin laptop och avslutades med ett säkert 10 minuter långt crecendo. En låt som skulle platsa på vilken best of krautrock samling som helst.

Bandets sju medlemmar var de klart coolaste som visade sig på en scen denna festival. Som det känns så är det nog också den bästa konserten.

Primal Scream

Precis som Morrissey dagen innan får Primal Scream äran att äntra stora scenen i den härliga kvällsolen. De har aldrigt tidagare lyckats övertyga mig live men på Roskilde gör de en riktigt bra spelning. Tyvärr hade man själv suttit och blivit stekt i solen när man kollat på England - Portugal på storbildsskärm. Detta plus att ölen i det läget säkert blev 35 grader varm hade gjort att man var lite seg.

Annars finns egentligen inget att klaga på. Låtvalet var utmärkt med en fantastisk Movin on up som inledningsnummer. Jag gillar verkligen den nya skivan och låtarna de spelade därifrån blev ännu bättre live. Jag skulle vilja påstå att de nästan matchar Stones bästa år. Dock bara nästan. Helt klart blev detta en återupprättelse för de tidigare liveupplevelser jag haft med Primal Scream.

Silver Jews

Spänningen var stor inför den spelning jag sett fram emot mest på hela festivalen. Tio minuter innan start var det glest med folk i det ganska stora Odeon-tältet. Själv var jag nöjd över min plats längt fram men undrade hur David Berman skulle gilla en festivalpublik. Plötsligt släcktes lamporna ner och bandet kom in till ett nästan öronbedövande jubel. Det visade sig helt plötsligt vara ett närmast fullt tält där överraskande många kunde låtarna. När Sedan David säger att "This song is called Dallas" känner jag att det är det här man lever för. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den här låten genom åren utan att tröttna.

Bandet som han plockat med sig är riktigt bra. De framför låtarna precis så där lagom likt som det låter på skivan. Det spelas ganska många låtar från senaste skivan som är ganska ojämn vilket drar ner betyget lite. Men ändå en gåshudsframkallande debut av Silver Jews på nordisk mark.

Anga Diaz Echu Mingua

Jag hade ganska stora förhoppningar om det är kubanska gänget. Tyvärr infriades de inte. Det blev alldeles för mycket traditionell latinmusik för min del.

Kanye West

Trots att jag i stort sätt somnade stående en halvtimme in i konserten så gillade jag det verkligen. Kanye lyckade ensam fylla upp den oranga scenen vilket är starkt gjort. Hans flow var klanderlöst och det är bara synd att jag inte lyssnat på honom mer. När han dragit igenom Jay-Z låt Izzo var det dags att knalla hemåt i natten. Kroppen var helt enkelt slutkörd.

Roskilde 2006 del 1

Editors
Britterna från Birmingham var ett helt ok band att se först. Deras gitarrorienterade pop funkar bra live. Jag måste säga att Editors tilltalar mig mer än många andra band i den nya vågen av brittiska band. Detta framförallt för att de har en sångare, Tom Smith, som har en naturlig röst för den typ av musik de spelar. Mycket folk hade sökt sig till Odeon-tältet vilket gjorde att vi stod långt bak men låtar som Munich, Blood och Lights nådde ända fram.

Jenny Wilson
Lockade mig inte tillräckligt för att jag skulle orka stå kvar inne i Odeon-tältet. Dock var det helt ok att lyssna på utanför samtidigt som solen dök upp bakom molnen. En sol som sedan inte lämnade oss på 3 dagar.

Guns N' Roses
Ja vad ska man säga. Mellan 1987 - 1989 betydde Guns nästan allt för mig. Jag var besatt. Jag skulle tippa att det ligger någonstans kring 200 kasetter med liveinspelningar från G n' R på någon vind. Min lyckligaste stund på jorden var när brevbäraren hade lagt paket i brevlådan. Tyvärr fick det konsekvensen att gräsmattan på kyrkogården inte klipptes i tid. Jag var nämligen kyrkovaktmästare på sommrarna. Hursom så facinerade mig Guns livekonserter på så sätt att det var aldrig samma mellansnack och det var alltid olika låtordning. Detta i motsats till många andra band som jag också hade livetapes med. Jag skulle vilja påstå att bandet under denna period var ett av rocken bästa band genom historien. Men snart gick det utför...

Redan med de hyllade Use your illusion skivorna hade jag börjat tappa intresset. De var alltför överproducerade för min smak. Konserterna i Globen 1991 var heller inte speciellt bra.

Roskildekonserten då. Visst lät det bra ibland. Sweet child o mine och Nightrain framkallade iallafall lite känslor hos mig. Det ska också sägas att Axl sjöng bra rakt igenom konserten. Problemet är väl egentligen de musiker han skaffat sig. De spelade de flesta av Slash solon dåligt för att inte tala om deras egna soloutflykter. De var faktiskt bland det sämsta jag hört från en scen i hela mitt liv. Ett gitarrsolo var så överjävligt dåligt att jag inte kan förstå att någon bland de 70000 i publiken kunde applådera. De nya låtar de spelade lätt inte något vidare. Det vore bättre om han slutade med den nu-metal han försöker sig på och spelar in ett lugnt akustisk album istället. Det tror jag skulle funka bättre.

I det stora hela blev det väl ungefär som förväntat. Axl är dock alltid Axl och en lite fascination till honom kommer jag nog alltid att ha.

Babar Luck
Jag var nog en av få i publiken som hade lyssnat in mig på Babar Luck innan. Hans hejdlösa blandning av stilar hade tilltalat mig mycket. Han kommer ursprungligen från men Pakistan men har bott i London nästan hela sitt liv. När han nu presentarade sina låtar med bara gitarr och lite trumkomp fick de en liten annan inramning. Det fungerde dock alldeles utmärkt och Babar Luck visade sig vara en stor scenpersonlighet. Han vann snabbt över den ganska lilla skaran publik som hade orkat sig upp tidigt. Låtar som Care of the community och One love är sådana att man snabbt kan ta dem till sig vilket alla också gjorde.

Problemet var bara att Babar spelade för länge. Hade han spelat i 50 minuter så hade jag nästan gett högsta betyg men nu spelade han i 1 timme och 30 minuter och det klarade han inte. Visst spelade han bra låtar i slutet också men man hade ändå fått nog. Euforin som stundtals hade uppenbarat sig i början på konserten kändes då långt borta. Ändå en väldigt kul konsert.

Martha Wainwright
Iförd bland de kortaste kortbyxor jag sett intog Marhta scenen till stort jubel. Inledningen med Factory, Far away och When the day is short var verkligen glimmrande. Eftersom detta är mina personliga favoriter kändes det lite som jag hade fått allt jag ville ha. Fortsättningen var också bra men jag hade tappat lite intresse. Martha visade sig dock vara en rolig kvinna. Hon lyckades bra med att parera "I love you" utrop från killar i publiken och hon flörtade med drogromantikerna. Hennes countrydoftande version av Leonard Cohens Tower of song är nog ändå nu efteråt den låt jag minns bäst.

Matisyahu
Den långe amerikanske juden som spelar reggae fick några låtar på sig att imponera på mig. Det svängde väl ganska bra och bifallet var stort från publiken men det var annat som drog mer än vit reggae.

Morrissey
På stora scen i kvällssol visste man egentligen inte hur det skulle bli. Det visade sig bli jättebra. Den här konserten var avsevärt bättre än den i Göteborg i våras. Öppningen med Panic var klokren. I övrigt ganska mycket låtar från senaste skivan. Låtar som jag inte alls gillade i våras som Life is a pigsty gjorde sig konstigt nog bättre här i fullt solsken. Helt klart mycket bra och nog topp tre på festivalen.