Nationaldagen
Jag har knappt tänkt på att det är vår nationaldag idag men det har varit en härlig dag. Att ta cykeln och bege sig iväg på utflykt är rätt härligt. Ofta kan jag tycka att det är jobbigt att komma iväg men när man väl gör det så brukar det alltid bli kul. Idag gick turen mot Saltholmen. På vägen dit cyklar man förbi de mest fantastiska villakvarter vid Nya varvet, Fiskebäck och Långdrag. Även om jag trivs väldigt bra där vi bor så är det lätt och bli lite avundsjuk när man såg de gamla mysiga husen. De uppvuxna och lagom stora trädgårdarna var inbjudande. Att växter stod i blom överallt gjorde utflykten till en luktupplevelse också.
Maten på Långedrags Paviljon smakade bra. Färsbiffar med stekt potatis och havsutsikt. När man åter var tillbaka i Majorna så inser man att det inte är långt att cykla för att komma till öppet hav. Väl tillbaka så känner man sig också hemma. Här har man närhet både till stan och till naturen.
tisdag, juni 06, 2006
söndag, juni 04, 2006
lördag, juni 03, 2006
Britta Röstlund - Blågul gen i Paris
En bok som på ett lättsamt sätt tar upp skillnader mellan svenkar och fransoser kan det var något? Jodå, det funkar bitvis riktigt bra. Boken är uppdelad i små korta avsnitt som tar upp olika ämnen. Det ligger inga vetanskapliga undersökningar bakom Röstlunds bok utan allt utgår från henne själv och hennes franska man. Ämnena är de väntade med exempelvis baguetter, franska spårket och hundbajs som iaktagelser på skillnader.
Det bästa avsnittet är när hon skriver om paris bibliotek. När jag besökte staden för ett par veckor sedan var det lång kö in till biblioteket på Centre Pompidou. Första gången jag gick förbi tog jag det som självklart att det var något speciellt den dagen. När jag kom tillbaka nästa dag var kön lika lång. Jag ställde mig i kön för jag ville gärna se hur det såg ut. I kön förstod man att det var så här det var. Jag hade väntat mig att folk var frustrerade och argsinta över att behöva stå i kö i ca 40 minuter för att komma in på ett bibliotek men istället verkade alla inställda på att stå där. Precis detta beskriver Röstlund i ett av bokens kapitel. Hon var också chockad första gången men hon skriver att det är så på många bibliotek.
Väl inne på biblioteket rådde ett lugn trots de stora ytorna och allt folk som var därinne. Bibliotekarierna satt vid sina diskar och såg ut att ha det riktigt skönt. Musikavdelningen var ganska stor med klar fokus på fransk musik. Det stora flertalet av läsplatserna hade samtidigt tillgång till en dator. En kul grej som de erbjöd besökarna var att kolla på tv-program från sitt hemland. Ett 20-tal tv-skärmar stod uppställda med dithörande hörlurar. Det verkade populärt då det inte fanns någon ledig när jag var där. Sverige fanns inte reprensenterat dock.
Åter till boken. Ibland stör man sig på det något bristfälliga spårkbruket i boken. Det kan även bli lite för personligt. Med det menar jag som det känns som hon då och då förstorar upp egna saker och sedan menar att så är det. Hursomhelst finns det flera roliga avsnitt och speciellt är man nyss varit där så var det en trivsam och kul läsning.
En bok som på ett lättsamt sätt tar upp skillnader mellan svenkar och fransoser kan det var något? Jodå, det funkar bitvis riktigt bra. Boken är uppdelad i små korta avsnitt som tar upp olika ämnen. Det ligger inga vetanskapliga undersökningar bakom Röstlunds bok utan allt utgår från henne själv och hennes franska man. Ämnena är de väntade med exempelvis baguetter, franska spårket och hundbajs som iaktagelser på skillnader.
Det bästa avsnittet är när hon skriver om paris bibliotek. När jag besökte staden för ett par veckor sedan var det lång kö in till biblioteket på Centre Pompidou. Första gången jag gick förbi tog jag det som självklart att det var något speciellt den dagen. När jag kom tillbaka nästa dag var kön lika lång. Jag ställde mig i kön för jag ville gärna se hur det såg ut. I kön förstod man att det var så här det var. Jag hade väntat mig att folk var frustrerade och argsinta över att behöva stå i kö i ca 40 minuter för att komma in på ett bibliotek men istället verkade alla inställda på att stå där. Precis detta beskriver Röstlund i ett av bokens kapitel. Hon var också chockad första gången men hon skriver att det är så på många bibliotek.
Väl inne på biblioteket rådde ett lugn trots de stora ytorna och allt folk som var därinne. Bibliotekarierna satt vid sina diskar och såg ut att ha det riktigt skönt. Musikavdelningen var ganska stor med klar fokus på fransk musik. Det stora flertalet av läsplatserna hade samtidigt tillgång till en dator. En kul grej som de erbjöd besökarna var att kolla på tv-program från sitt hemland. Ett 20-tal tv-skärmar stod uppställda med dithörande hörlurar. Det verkade populärt då det inte fanns någon ledig när jag var där. Sverige fanns inte reprensenterat dock.
Åter till boken. Ibland stör man sig på det något bristfälliga spårkbruket i boken. Det kan även bli lite för personligt. Med det menar jag som det känns som hon då och då förstorar upp egna saker och sedan menar att så är det. Hursomhelst finns det flera roliga avsnitt och speciellt är man nyss varit där så var det en trivsam och kul läsning.
fredag, juni 02, 2006
Amplifier - S/t
Mellan åren1983 - 1989 var jag hårdrockare. Det var i stort sätt den enda musiken jag köpte. Även om jag inte köper hårdrockskivor längre så kan jag ibland uppskatta stilen. Band som Bad Religion, The Bronx och AC/DC kan vissa dagar ge mig härliga musikupplevelser.
Hursomhelst så är Amplifier ett band som spelar den typ av hårdrock jag aldrig gillat. Det låter alldeles för duktigt. De riffar på för allt vad tygeln håller men ur det kommer ingenting. Sångaren försöker låta rock men borde nog sjunga i ett pojkband. Bandets låtar är alla över 6 minuter långa så det är evigt långa instrumentala sjok.
Amplifier kommer från England vilket ytterligar visar att engelmännen har svårt att den typ av hård rock som jag kan uppskatta. Amplifier har tydligen turnerat en del med Therapy vilket är ett band jag också starkt ogillar.
Inga bra låtar här
Mellan åren1983 - 1989 var jag hårdrockare. Det var i stort sätt den enda musiken jag köpte. Även om jag inte köper hårdrockskivor längre så kan jag ibland uppskatta stilen. Band som Bad Religion, The Bronx och AC/DC kan vissa dagar ge mig härliga musikupplevelser.
Hursomhelst så är Amplifier ett band som spelar den typ av hårdrock jag aldrig gillat. Det låter alldeles för duktigt. De riffar på för allt vad tygeln håller men ur det kommer ingenting. Sångaren försöker låta rock men borde nog sjunga i ett pojkband. Bandets låtar är alla över 6 minuter långa så det är evigt långa instrumentala sjok.
Amplifier kommer från England vilket ytterligar visar att engelmännen har svårt att den typ av hård rock som jag kan uppskatta. Amplifier har tydligen turnerat en del med Therapy vilket är ett band jag också starkt ogillar.
Inga bra låtar här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)