Åren går

 En tidlös låt.

Roskilde 2014

Ännu en Roskildefestival är avklarad. Som vanligt tar man med sig hur många sköna minnen som helst hem. Och som vanligt sken solen nästan hela tiden.

Vad det gäller musiken så kan man sammanfatta det som att det fanns en handfull riktigt höga toppar men att bredden saknades i år. Så kändes det före och det var också ungefär så det blev. Om börjar med topparna:

Rolling Stones

Efter ha sett dem några gånger innan vet jag att det inte svänger som 1973 längre men jag har gillat det mycket. Förhoppningen var att den orangea scenen och stämningen skulle höja det. Den förhoppningen slog in tusenfalt. Man kan inte kalla de två timmarna annat än eufori. En perfekt plats nära scenen gjorde att vi såg och hörde allt precis som vi ville. Att stå några meter från Mick Jagger och Lisa Fisher när de piskade upp Gimme shelter var bland det grymmaste jag någonsin varit med om.

Jason Isbell

Klistrar här in en del från Markus Larsson fenomenala text om Roskilde

På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått uppträda för tre grästrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin.

Mogwai

Mitt största önskemål till festivalen infriade alla förväntningar. Bara bäst från start till slut. Enda problemet var att jag brände allt jag hade vilket fick till följd att några intressanta spelningar efteråt fick stryka med.

Denai Moore

Årets överraskning. Denai är en singer-songwriter från London som ännu bara släppt en EP. Blir skivan lika bra som det flertal nya låtar som spelades här blir det stort. Hon välte Gloria-tältet på söndag eftermiddag. Det klarar man bara om man är bra. Fick klara Adele vibbar under de bästa låtarna.

The Men

Bandet som gått från att ha ett par bra låtar på varje platta till att göra helt grymma plattor rakt igenom. Av någon anledning saknas en gitarrist när de går på Pavillion-scenen på lördagnatten. Det blev en riktigt bra och ösig spelning ändå. Men visst fanns det stunder då han hade behövts. 

Ovan är de bästa spelningarna. Där åtminstone Rolling Stones och Mogwai kvalar in på Roskildes topp 10 någonsin. Vilket är en stor bedrift.

Övrig musik:

Jaminai - Riktigt bra festivalstart med ett band från Sydkorea som rör sig över en mängd genrer.

Electric Wizard - bra en kort stund sen enformigt.

Lykke Li - Fick tiden innan Stones så koncentrationen var lite dålig men det lät inte så bra som jag hoppats. Är inget fan av hennes band.

Warpaint - fick för dålig plats. Får ta revansch på Pustervik i höst.

Corrections House - inte alls det tryck man hade hoppats på.

Ryley Walker Trio - bra, men lite för lik folksångarna han har som inspiration.

Helhorse Vs Psyke Project - Nä, inte min kopp av te.

Mano Chao - Gick liksom inte att undgå glädjen hos alla. Och som bakgrund till drinkarna funkade det fint.

Dark Buddah Rising - den långsammaste av doommetal på lördagkvällen var ingen bra kombination.

Stevie Wonder - mycket bättre än jag trodde. Några makalösa versioner på klassika låtar. Särkilt Superstition var helgrym.

Jack White - är inget jättefan men blev nästan det under konserten. Jack och bandet visade att spelglädje och energi fick mig som dödstrött att sprattla till sen på söndagkvällen.

Inser när jag kollar på spelschemat att jag missade många artister som jag tänkt att se.Men där och då hade man andra saker för sig. Och det är just det som är det allra bästa med Roskilde. Att hänga med underbara vänner och att träffa nytt folk. Som sagt finns det tusen minnen om saker som  hände utanför musiken. Många som jag kommer bära med mig livet ut. 

En sak är klar. Jag hade rivit mitt hår om jag kollat på klippen nedan och inte varit i publiken. Nu var jag det och kan istället njuta fullt ut av att uppleva det igen.

Geraint

http://open.spotify.com/track/03BiOuZzKuv84JYh3akjlS

Musik som känns i bröstet varenda gång. 

Lägg ner

Jag har aldrig någonsin sett något så uselt som GAIS insats mot Husqvarna idag. Det är under hur man kan träna fotboll varje dag, få betalt för det och sen prestera så här. Det vi såg var inte fotboll. Det var ungefär som om jag skulle pissa i papperskorgen när jag har bokprat för en klass. Bara för att göra en snäll liknelse.

Fall from grace

Beggar of love

Hungriga skottar

Mogwai - Göteborg, Konserthuset 23 mars 2014

Det är endast 6 år sedan som Mogwai verkligen intog en plats som ett av de allra största banden för mig. Före det var de bra men inte livsavgörande. Men olika saker spelar in och nästa helt plötsligt så betyder vissa av bandets låtar nästan allt. Senaste skivan Rave Tapes håller hög klass men kommer inte upp på samma nivå som mästerverket The Hawk is Howling. Men självklart var förväntningarna höga när bandet intog Konserthusets scen.

Att veta att man ska sitta ner under en hel Mogwai konsert är lite skrämmande. Och det var verkligen osäkert hur det skulle bli. Ganska direkt kände man att det skulle fungera riktigt bra. Inledande låten Heard about you last night visade att Konserthuset och Mogwai var en utmärkt kombination.

Det verkade som bandet trivdes också. Att flera medlemmar mestadels står med ryggen mot publiken är en sak men det syntes tydligt att de var nöjda. Och jag var också väldigt nöjd när jag gick hem i söndagsnatten nynnandes på höjdpunkterna Deesh, Hunted by a freak och Friend of the night.

Don't have time for one more kiss

Soundtrack till en blå onsdag.

Segern är vår

Vilken rysare det blev. Och vilken glädje det blev när Andreas Drugge satte straffen i 93 minuten. Det känns väldigt längesen man var så GAIS-rusig. Mycket välkomnet! För det är en av de bästa känslorna man kan ha. 

I've been waiting on you

Övriga familjen tyckte jag var tjatig under melodifestivalfinalen. Mitt tjat gick ut på att allt var förinspelat och att man framförallt inte hörde någon känsla i rösten (musiken ska vi inte tala om) hos någon. Det är lätt att klanka ner på schlagern men faktum är ju att det är bedrövligt.

Särskilt om man jämför med hur musik kan och ska låta. Oberoende av musikstil så måste det finnas något där som berör. Och berörde är just vad Future Islands gjorde hos Letterman häromveckan. Otroligt bra!

Berlin 2014

Det är mycket Barton nu

Laveda

memory, oh memories, since you won't leave me alone 
explain to me why I feel so lost even though I've come back home 
I've been seeking fortune: I've been seeking slither and shimmer out in the world 
but nothing will cure this curling craving for a modern mountain girl 

I want her to see me, and I hope I have the words 
I want her to see me, but I hope I see her first 

there were city nights when I was miles away with happiness in my reach 
and I'd wake to visions of a hillside trailer humming with electric heat 
then I'd find myself back in the quiet dell where compunction took its form 
and with our hips we tried to push back the wretched failure of being born 

could you feel me down there in the lonesome low?
I could swear you wanted me; I could swear that it was so 

who's gonna shoe your pretty little feet, darlin' who's gonna glove your hands? 
who's gonna know your mama made you while she was doin' it to Steely Dan? 
as you cling to the earth and scream for the kingdom, did you see some other face? 
love was a match defense for you and for me an act of shame 

and Laveda, Laveda loving you is a shame 
Laveda, Laveda loving you is a shame  see less

Burning Up With Fever

O Grace

Wooden Shjips - Göteborg, Pustervik 15 februari 2014

Det fanns några riktigt underbara stunder Pustervik i lördags. Wooden Shjips stod för de flesta av dem. Deras låtlista är just nu passar mig inte perfekt men självklart finns det några riktiga guldkorn där. Bland annat Flight.

Mest överraskande var hur mycket folk det var. Det blev nästan en känsla som fanns på gamla Pustervik. Och countrymusiken och hänget på övervåningen var också underbara som i fornstora dagar. Cirklar sluts.

I know a man whose heart is restless

Lyssnar på Deesh från Mogwais nya skiva om och om igen och känner obehagligt starka känslor. 

Så underbart att matcherna är igång igen. Ikväll säker seger mot Falkenberg med 1-0. 

Och det finns en hel del fina tendenser i spelet i de två matcher som varit. Och tydligen retade vår nye underbare islänning Asgeir upp Falkenbergs gamla tråkmåns (men bra spelare) Henke Larsson så mycket att han vägrade skaka hand efteråt. 

Ensam hemma

Layne

Det som skulle bli en låt blev fyra timmar Layne Staley. Hans röst och uttryck finner något i mig som ingen annan gör. Och som vanligt blev det Wake up 4-5 gånger på raken. En låt som känns fysiskt i hela kroppen.

Katten i kartongen