Påsk 2011

Det kändes som midsommar men det var påsk. Fantastiskt!

Eländesbok för vuxna

Kristian Lundberg - Yarden

En av de mest gångbara genrerna på biblioteket är vad vi kallar eländesböcker. Särskilt ungdomar gillar dem. Det är böcker om saker som hänt i verkligheten och då helst jobbiga, hemska och eländiga saker. Det är inget fel att gilla det, det gör nämligen jag också, iaf ibland.

Det finns rätt få ljuspunkter i Yarden. Det händer någon gång under läsningen att man tänker, ah vad fan ta tag i ditt liv. Men det händer desto oftare att man njuter av Kristian Lundbergs sätt att beskriva sitt liv. Att vara fattig är inget som genererar munterhet och tillsammans med hans bakgrund så förstår man det nattsvarta i situationen.

Nu är boken främst ingen personlig oddysé i självömkande utan främst en tagg rakt mellangärdet på den värld vi lever i. Hur folk, arbetare, idag behandlas och hur klyftorna ser ut. Som sådan betraktelse är boken alldelses strålande.

Betyg: GGGG

I ain't fucking with ya

Curren$y & Alchemist - Covert Coup

Från New Orleans kommer dagens fynd. Rapparen Curren$y har tillsammans med Alchemist släppte ett alldeles strålande album. Covert Coup är namnet på skivan och den finns att lyssna på här.

Skivan innehåller riktigt sköna beats och har en sydstatskänsla över sig. Den klibbiga värmen kommer genom musiken. Jag har till sist förstått att man ska lyssna på hela album vad det gäller hip hop. Det är då som man kommer in i det och fattar storheten.

Vart tror ni Curren$y spelar i sommar? Självklart kommer han till Roskildefestivalen. Vart finns han i påsk? Jo i mina hörlurar under härliga löpturer längs den norra västkusten. Gott så.

Kom och gung gung gunga med mig

Chancha Via Circuito

I år behövs det inte odlas några magiska svampar inför Roskilderesan. Det räcker med att lyssna till denna suveräna skiva med Chanca Via Circuito. Han reser ända från Buenos Aires för att låta oss blekansikten ta del av sin übersköna musik.

För oss som älskar monotona rytmer är detta mumma. Den unge argentinaren har sin grund cumbiamusiken som han sedan uppdaterar med elektroniska inslag. Någon gång kan det komma väldigt nära loungemusik men det faller hela tiden tillbaka på rätt sida.

Skulle jag ändå vilja ha magiska svampar så skulle jag ställa en bandspelare på en torr och öde åker och trycka på play. Ur högtalarna skulle skivan Rio arriba ströma och jag kan lova att jorden skulle bli bördig på ett kick. Vill man lyssna på skivan så gör man det här

Två glada GAISARE

Härlig vändning på Gamla ullevi ikväll. Kolla in den allsvenska tabellen!

Murstycken

Peter Handberg - Släpp ingen levande förbi (2009)

När man vandrade runt i Berlin så fanns det historiska riktmärken var man än vände sig. Allra oftast så råkade man så klart på rester av Berlinmuren. Peter Handbergs bok började jag läsa innan resan och avslutade efter hemkomsten. Sjävklart gav den mer när man själv gott på gator och sett resterna av det obegripliga som muren innebar för Berlinborna.

I boken Släpp ingen levande förbi blandar Handberg in sitt eget liv och sina egna resor i Östeuropa innan murens fall. Han är skicklig på att få in det i den historiska kontexten men det är ändå avsnitten om alla misslyckade flyktförsök från öst till väst som är kittlande läsning.

Polisen i öst var pardonlösa i sitt sätt att stoppa flyktförsöken. Det fanns ingen tvekan mot att rikta vapen mot sitt eget folk. Boken tar upp många exempel på grymheter som drabbade de ofta unga som sökte drömmen i väst. Ben blev bortsprängds av minor, ingen hänsyn togs till barn och gravida och blev man skjuten fick man vänta länge på hjälp. Oftast han de dö innan hjälpen kom fram.

De kanske kändaste offret är Peter Fechter. Han försökte fly med en kompis bara något år efter muren byggdes 1961. Han kom så långt att han var uppe på muren, för att komma dit var han tvungen att passera taggtrådsfält, en mindre mur och de automatiska k-pistarna som gick på om man trampade på fel ställe. Väl framme vid muren hann hans kompis att komma över. Fechter blev skjuten precis i sista steget. Han ramlade tillbaka på östsidan. Där blev han sedan liggande utan hjälp tills han förblödde.

Ska man åka till Berlin så är Handbergers bok bra, även om den ibland kändes lite mastig. Däremot måste man besöka Berlin wall memorial på Bernauer strasse. Där finns en mycket bra sammanfattning av Berlinmurens historia.

Betyg: GGG

Point of no return

I torsdags spelade jag den första "riktiga" fotbollsmatchen på många år. Om det varit dåligt med uppdateringar här sedan dess beror det på att kroppen inte återhämtat sig. Det känns som ett revben är brutet, sju broskbitar är lösa i vardera knä och baksidan av låren låst sig i konstiga positioner. Tur att vi vann med 5-0 så den finns något att glädjas åt mitt i kroppens förfall. Allvarligt, det räckte att motståndarna blåste på mina löparben så vacklade jag till. Bollkontrollen är väl fortfarande okej men det går i slowmotion.

Som tur är det finns det viss medicin som löser det mesta, nämligen att köpa skivor. Och på bara några dagar hittade jag tre mycket fina, tidiga sjuttiotalsskivor, med Joe Simon. Därav den exemplariskt fina soullåten ovan. Låten tillsammans med den anlända värmen gör att de stela lederna börjar att hitta sig sjäva igen. Och även om det är svårt att acceptera att man nått point of no return så får man vara ärlig och inse att så är fallet.

Damien Jurado

Att se Jurado på Pustervik var en perfekt avslutning efter en härlig helg.

I need a dollar

Aloe Blacc - Gbg, Pusterviksbaren 15/4 - 2011

Visst är det kul när soultraditionen förs vidare. Aloe Blacc har inte alls samma röstresurser som det stora soulstjärnorna men han är en god låtskrivare och frontman. Därför klarar han av att skapa en mycke skön stämning på Pusterviksbaren denna fredagkväll.

Tillsammans med sitt band så lyckas de i sina bästa stunder skapa den känsla av eufori som soulmusik ska göra. Då det inte finns något annat än att lyssna på texten och få tårar i ögonen samtidigt som man dansar. Aloe får till den känslan bra mycket mer live än på skiva. Där kan det ibland låta lite musikskolesoul över musiken men så är det inte live.

Aloe Blacc har haft en stor hit, I need a dollar. Den väntar han med att avfyra som sista låt före extranummren. Från min plats, till vänster om scenen stående ovanför publiken, ser jag ett stort dansande och leende hav av människor. Den synen är fantastisk och att Aloe tillsammans med bandet får till den betyder att de lyckas med sin musik. Som extranummer kommer sedan Loving you is killing me. Klassisk soul utspelar sig på Pusterviks scen vilket är faktiskt är en fröjd att få höra och deltaga i.

Solar Life Raft

Jag har precis haft en magisk musikstund. Trots att jag samtidigt kollat in i en tegelväg i Kungälv växelvis med en dataskärm så har det kännts som jag suttit i Lower East side eller gått på Brick lane. Verklighetsflykten har varit total.

Solar life raft är en mixskiva av DJ/Rupture och Matt Shadetek. En skiva som gått under min radar sedan den släpptes för ett par år sedan. Men bättre sent än aldrig. Och återigen tack till Roskildefestivalen som gör att man hittar nya ljudspår att älska.

Fyrverkeri och svärmeri, man blir så lycklig som en människa kan bli

Veckans spotifylista finns här Övervägande band som besöker Roskilde i sommar på veckans lista.

I will meet you under the lights

Som vanligt fanns det sköna pirret i magen när Roskildefestivalen släppte sin affisch. Men den blev lite av en besvikelse. En del toppenbra, en del relevanta bokningar och en del skräp. Fast av erfarenhet så vet man att efter en Hjaltes och en Carlsberg så finns det inga moln som skymmer solen.

Givna att se just nu:

Charles Bradley
Bad Religion
Kurt Vile
Destroyer
Bröderna Kuti
PJ Harvey
Iron Maiden
Justin Townes Earle
John Grant

Att se utan att behöva stå långt fram:

Black Milk
Chris Cunningham
Arctic Monkeys
The Strokes
Big Boi
Olaf Arnalds
Janelle Monae
How To Dress Well
Julianna Barnwick
Afrocubism
1349
Gold Panda
Walkmen
Atmosphere
James Blake
Congotronics
Curren$y

Triumf på hand

Mm, glasskiosken på Allmännavägen har öppnat.

En spottloska från ungdomen

Greg Prato - Grunge is dead, the oral history on Seattle rock music Helgens läsning har definitivt varit denna 500-sidiga bok om vad som egentligen hände i Seattle runt 1990. Boken baseras på 130 intervjuer som författaren fått ihop. Slutresultatet blir mycket gott. Boken faller samman med att man blir mer och mer nostalgisk till sin egen ungdom. Mother Love Bone, Mudhoney, Mark Lanegan, Layne Staley och Nirvana har på något sätt format mig till den jag är så det är fascinerande att läsa bra texter om dem.

Solen sken över mig idag

Vilken dag! Först tar Azaleatjejerna hem sin första pokal. Efter mästerligt kämpande blev det en tredje plats i Lerum cup. Bara där var man nöjd med dagen. Att sen få se Wandersons återkomst på plats på Gamla Ullevi blev väldigt mycket grädde på moset. Snacka om bollbehandling. Magi! Jag tackar även trafikpoliserna som inte var ute på vägarna idag. För mitt emellan fotbollstriumferna så var det brådskande resor för härligt biblioteksjobb.

Iron Maiden

Fick helt plötsligt idén att lyssna på Iron Maiden idag. Och jag blev inte besviken när dessa välkända galopperande rytmer mötte mig. Det var nästan en chock att inse hur bra bandet kan vara i långa stunder. Alla åttiotalsalbum håller ju fruktansvärt hög hårdrockskvalitet. Efter att för första gången lyssnat på skivan de gav ut förrra året så måste jag också säga att de fortfarande ger ut bra musik.

Det här kommer bli en kalasfest på Roskildefestivalens öppningsdag.

If I don't find a way out of here I'm gonna go bezerk

Veckans sportifylista finns här

Destroyer - Kaputt

Tänk att det är samma sak varje år. Nämligen att Roskildefestivalen får mig att lyssna noga på band som jag annars med stor sannolikhet hade missat. Kaputt med Destroyer är ta mig tusan en av de bästa popskivor jag hört på många år. Tänk en lätt sommarbris på väg in till Odeontältet i början av juli med detta i sikte. Jag längtar redan. Skivan finns nu på Spotify om man känner för att lyssna.

Slut på idéer

För ett par månader sedan så upptäckte jag att L satt och skrattade i soffan varje måndagkväll. Till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att se om det verkligen var så roligt. Och faktum var att det som var på tvn var verkligt kul och eget. Det är Gynekologen i Askim jag menar.

Men tendenserna har ett tag varit att idéerna är slut. Och faktum är att i kvällens program fallerade det närmast totalt. Inte ens de duktiga skådespelarna lyckades göra något av manuset. Nä, låt oss hoppas att de sista avsnitten blir en rejäl uppryckning för man vill inte minnas, en annars lysande serie, så blodfattig och krystad som kvällens floskler och överdrifter.

Mästarnas mästare

Mogwai - Gbg, Trädgårn 1/4 -2011
När man ser låtlistan på bilden nedan förstår man vilken kväll det var. Magi rakt igenom. Att se Mogwai är att bli överkörd av en vacker ljudmassa. De absoluta höjdpunkterna under konserten, I'm Jim Morrison I'm dead, Auto rock, Batcat, Hunted by a freak och Rano Pano, är bland det bästa jag sett och hört. Vi lämnar det så.

Crecent city power pop

King Louie's Missing Monuments - Gbg, Henriksberg 2/4 -2011
Varje vecka går klubben Showdown av stapeln på Henriksberg. Ganska ofta har de intressanta band att presentera. Bara att de lyckas få hit King Louie's Missing Monuments från New Orleans är värt att applådera. Deras powerpop blev rejält ösigare live men hela tiden fanns det melodier att verkligen gilla. Att se ett sådant bra band för entrépengen 20 kronor är ren lyx.http://www.myspace.com/missingmonuments

Som förband spelade Five Finger Foreheads. Fem tjejer från stan som spelade garagerock och som fick mig att tänka på några band ur den tidig grungevågen. Vilket är ett bra betyg.

Efter spelningarna blev mötet med den nyinflyttade norrlänningen lite väl blött. Men det är en annan historia.

Lidandets dagar kan vara över

Vilken form är dessa herrar i? Just nu är den kanske inte på topp men möjligheterna till ett fantastiskt år finns där. Det ska bli grymt kul att följa.

Ain't fit to live here

Graveyard - Gbg, Nefertiti 23/3 - 2011

För ett par år sedan så gick jag lallandes hemåt efter en natt på stan. Någonstans i Allén stötte jag ihop med en kille. Vi skulle båda åt samma håll. Det var en av de roligare gångturerna jag haft. Precis innan vi skiljdes åt vid Stigbergstorget så kom det fram att min nattkompanjon var sångaren i Graveyard.

Sedan dess har jag hållt ett vakande öga på bandet. Och med deras nya skiva Hisingen blues kan man nästan känna sig stolt att fått gå med en första klassens sångare. Från debuten har man tagit flera steg. Referenserna till sjuttiotalshårdrocken är satta i sten men låtskrivandet har höjts markant.

Relseasespelningen på Nef förra veckan var en uppvisning i hur gammalt kan låta nytt. Publiken, full av deminklädda rockers, mådde mycket gott. Det gjorde jag också även om mina öron tog ordentligt med stryk. Av de hårda rockband som fanns på sjuttiotalet så är egentligen Black Sabbath det enda bandet jag älskar. Så därför är det något överraskande att jag gillar Graveyard så mycket. Men de har något som tilltalar och den här typen av traditionell rockmusik behöver pumpas in i blodet ibland.

Jag tror även att Graveyard har ändå mer att ge. Personligen skulle jag kunna se hur de i framtiden tar ut svängarna mer. Det känns som om de har några riktiga hits i sig. Låtar som är lite mer raka och närmar sig Creedence.

From the moment I met you, you were the one for me

Veckans spotifylista finns här Blandade intryck från de senaste sju dagarna.

Vindarna därute är inte att leka med

Anders Paulrud – Inbjudan till sorg

Paulrud dog i cancer för tre år sedan. De sista tre böckerna han gav ut, Kärleken till Sofia Karlsson, Som vi älskade varandra och Fjärillen i min hjärna, är alla fantastiska. Inbjudan till sorg kom 2000 men jag har inte läst den innan.

Som vanligt ligger Paulruds styrka i de fina formuleringarna. Men historien når inte upp samma höjder som de böcker som kom efter. Temat är annars sig likt. En man och en kvinna möts. En rätt våldsam passion uppstår för att sedan ebba ut i något annat. Paulrud gillar att rota i detta ämne. Problemet med Inbjudan till sorg är att man som läsare inte kommer tillräckligt nära. Distansen att det här är fiktion är hela tiden för tydlig. I alla fall med Paulruds mått mätt.

Betyg: GGG

Baby's Breath

Ny skiva på gång med Bill Callahan. Apocalypse släpps i slutet av april. Första smakprovet bådar mycket gott.

Ich bein ein Berliner

Berlin 24-27 mars 2011

En mästerlig resa på alla sätt. Det mesta av livets goda hanns med på fyra dagar. Hit återkommer vi igen.

Looking to embrace the nothing, of the everyday

Veckans spotifylista finns här

Att tyskar inte ska spela rock, med undantag för Wolf Hoffman och Rudolf Schenker, vet alla. Så den stundande Berlinresan fick stort inflytande på urvalet.

Bara för det inte är så mycket gitarrer på veckans lista innebär inte att man ska spela högt. Det här är musik att som ska skaka om era grannar, annars gör ni fel.

Från Los Angeles till Rackeby

När jag var liten så köpte alltid min mamman någon skvallrig veckotidning. De var ganska kul att bläddra i minns jag. Väldigt tydligt kommer jag ihåg att jag ständigt stannade upp när bilder på Elizabeth Taylor dök upp. Hon var verkligen skönheten som fick mina outvecklade pojkhormoner att göra saltomotaler. Nu har hon gått bort 79 år gammal. Det är bara att låna hem filmen Katt på hett plåttak och hylla denna skönhet ikväll. Vila i frid.

Fina nyheter

Justin Townes Earle till Roskilde. Jag trycker på gilla knappen flera gånger.

Grattis mor

Ett glatt och mätt gäng efter massor av libanesisk mat på Chateau Beirut. Mamma fyller år så vi lyxar en tisdag. Vi fick med oss mycket mat hem i en doggy bag vilket innebär att jag får världens bästa matlåda imorgon. Jag längtar redan efter att duka upp. Kanske skulle man ta med sig en duk också.

Musik för himmel och helvete

Ett av världens bästa skivbolag finns nu äntligen att avnjuta på Spotify. Bolaget är Kranky som har sin bas i Chicago. De lyckas alltid hitta de absoluta guldkornen inom drone/ambientmusiken. Hela deras katalog är ännu inte upplagd, bland annat saknas Labradfords allra bästa album, men det finns massor av mäktig musik att lyssna på.

Allra mest rekommenderas Tim Hecker och skivan Ravedeath, 1972. Den är sprillans ny, och i avsaknad av ett svenskt ord, breathtaking. Sällan har det vackra, drömska och mörka möts på ett sådant sätt som Tim Hecker lyckas med.

Helgens skandal

Seger 8-2 mot Tuve, magsjukan över, vårsol, badhusbesök, bokläsning, sovmorgon och en massa andra sköna ting har hänt i helgen. Ändå finns det en fadd eftersmak. Och det är det svenska folkets fel. Det kanske till och med är dags att flytta på sig. För det är landet har fått fnatt. Hur ska man annars tolka resultatet i säsongens första Körslaget. Ni röstade fram mannen nedan, den störste posören som går i ett par dyra skor, Andreas Johnson.



Nä, jag ska inte skiva illa om Johnson som person. Han är säkert trevlig. Så det är klart man får rösta på honom om hans kör nu skulle varit bra. Men faktum är ju att de var klart sämst. Det fanns inget tryck och ingen känsla i deras låt. Och jag måste ändå säga att jag har väldigt svårt för den karln.

Annars är alltid första avsnittet i Körslaget varje säsong det bästa familjeunderhållningsprogramet man kan se. Även om körsång kan vara otäckt frikyrkligt lycklig och i total avsaknad av musikens viktigaste ingrediens mörker, så finns det något härligt över bildandet av dessa körer. Bäst i första avsnittet var Casper Jarnebrinks Partillekör. Dé va la gött!

Someday we'll try to walk upright

Fortfarande är spelningarna med Mountain Goats i Stockholm och Göteborg 1995 och 1996 bland det bästa jag någonsin sett. Under 2000-talet har han varit habil men inte riktigt på topp. Nu är han dock tillbaka i högform. Nya All eternals deck är magiskt bra. Tre smakprov finns nedan. Och att han spelar på Letterman är både märkligt och härligt.

Jag kände det komma

Känslan när magen är på väg att vända sig ut och in är en känsla av ensamhet. Sällan är man lika mycket i en bubbla som när man precis ska kräkas. Visst, man vet att det känns bättre efteråt men först ska det ut genom mun, näsa och även öron känns det som. Släng två av vinterkräksjukan är här.

Det är dock en befrielse att vara hemma när attacken sker. Det tar endast någon timme från första murret i magen till uppkastningen. Och sanningen är att det denna gång var enklare än någonsin att ligga på knä över toastolen. Det var bara att tänka på hur det ser ut i Japan och Libyen. Och även mer på ett personligt plan var det bra att spy denna vecka då flyget går till Berlin nästa vecka. Då hade det varit illa att varit sjuk.

Ett dygn efter mig var det L som med snabba steg besökte badrummet. Barnen har ännu så länge klarat sig. Så idag låg jag och L utslagna i soffan menas de var på skola och dagis. Tyvärr inte riktig den vuxentid man önskar sig att få. Men nu är vi extra laddade att möta våren i Berlin.

Som fotnot är jag glad att jag precis han se klart matchen Bayern Munchen - Inter innan jag fick rusa. Det är inte mycket som slår Champions league när det blir sådana matcher.

You took me through changes

Veckans spotifylista finns här

Så här låter en lista med vinterkräksjuka i kroppen.

I'm already gone

Solsken, Roskildefestivalen, en Carlsberg och Kurt Vile. Det är en kombination som inte kan misslyckas.

That's entertainment

Varför ser man på melodifestivalen om man inte gillar det? Så här i melodifestivaltider så hör man så mycket avsky mot artister och hela evenemanget. Det är väl bara att låta bli att kolla om man inte gillar musiken eller Christer Björkman. Folk som lägger ut på facebook hur mycket de avskyr Melodifestivalen är bra löjliga.

Själv tycker jag årets tävling var riktigt bra. Även om mina tre favoritlåtar, Dilba, Jenny Silver och Pernilla Andersson, inte nådde finalen så fanns det väl en del trallvänligt att lyssna på. Vinnarlåten är redan lite tjatig men att Eric Saade går hem är inte svårt att förstå.

Ett roligt fenomen med festivalen är att se de män i 40-års åldern som så tydligt är medtvingade till tävlingen. Antagligen har frugan och barnen tvingat dem att köpa de bästa platserna. Väl där lever frugan ut sina lustar till Danny menas gubben lite tafatt viftar med en ballong. Det är humor.

Halleluja!

Efter ett par veckors uteträning med tjejerna i Azalea så kommer de stora ögonblicken i strid ström. Ända sedan dag ett med detta lag har det varit en njutning men att nu se tjejerna börja tänka fotboll är stort, enormt stort.

På Majvallens härliga matta i måndags fick vi se löpningar i djupled, press och understöd, förståelse för passningsskugga och ett tuftt spel. Att uppleva detta var som att möta sin frälsare. Och jag är glad och egentligen inte överraskad att uppenbarelsen skedde på en fotbollsplan.

Bonusmaterial

Ella har en önskan att om hon får en kille så ska han lukta som mig. Det är en rätt fin kärleksförklaring, tycker jag. Allra bäst luktar jag tydligen efter lång dag på jobbet. Och har jag varit riktigt saknad så behöver hon extra bonusmaterial genom att lukta rakt i armhålan. Det duger inte med en vanlig kram.

Jag ska naturligtvis lägga detta på minnet och påminna henne när hon är 15 år och verkligen kommer hem med en kille. Det är då jag ska kasta mig fram och lukta i killens armhåla och avgöra om han är godkänd eller inte.

We had a drink and I couldn't think

Veckans spotifylista finns här

Idag sänder vi många extra tankar till Mike Starr som gav oss basintrot till sista låten på veckans lista. Han dog 44 år gammal för någon dag sedan.

Dagen till ära

Fantastisk låt som när man väl hört den aldrig lämnar en i fred.

Jourhavande lyssnare

En av bibliotekariens viktigaste egenskaper är att lyssna på folk. I stort sett dagligen så får man lyssna till någon som pratar ut. Den kan vara djupa saker men oftast är det ganska harmlösa ämnen. Om samtalet blir för personligt så får man försöka parera eller styra över det till lite mer allmänt prat. I vissa lägen får man ändå tydligt visa att det finns vissa gränser och att man inte kan stå vid en biblioteksdisk och prata om vad som helst.

Sen finns det fall där behovet är så stort att det inte går att stoppa besökaren. Då får man verkligen ta rollen som lyssnare fullt ut. Det finns ingen möjlighet att komma ur situationen och man vill det inte heller. För man ser hur viktigt detta är. Det måste få komma ut och de har utsett att det är en bibliotekarie som ska lyssna.

Nyligen så hade jag en sådan besökare. Jag stod bland hyllorna och satte upp böcker, en annan viktig bibliotekssyssla, när en person närmade sig. Snart var jag involverad i ett långt samtal där ämnet var det hemskaste man kan tänka sig. Personen jag samtalade med hade förlorat sitt barn. Visserligen var det inget yngre barn utan en vuxen person som dött men ändå är det fruktansvärt och något man omöjligt till fullo kan förstå hur det känns.

Självklart lyssnar man i sådana här lägen. Man släpper garden och försöker säga något klokt. Att säga något klokt i sådana situationer är svårt. Särskilt som man inte känner personen. Så man får beklaga och framförallt lyssna.

I detta fall stod jag som sagt bland hyllorna och satte upp böcker. Jag hade inte en tanke på vilken bok jag höll i handen under hela samtalet. Så när samtalet var över och jag ytterligare en gång hade uttryckt mitt medlidande och ändå lyckönskade henne framöver så var det dags att sätta upp boken. Jag fick nästan en chock när jag såg titeln och utsidan på boken som jag hela tiden tydligt haft framför mig. Gilla läget, en sannerligen olämplig titel i denna situation.

This One Goes Out To The One I Love

Att ta fram en flaska rödvin, goda ostar och lite vindruvor efter barnen lagt sig på söndagkväll är ett mycket effektivt sätt att bota söndagsångest. Nu är det så att jag aldrig har söndagsångest men vinet, ostarna fungerar utan ångest också.

Come out and play

Det lockar att gå på stan som en i Baseball Furies ikväll men barnen hävdar att Andra chansen rockar. Och det är klart jag tror på mina barn.

Ett tufft jobb men någon...

http://www.youtube.com/watch?v=D9tP9fI2zbE&feature=related

Klicka på länken för en fantastisk scen ur Seinfeld.

Den passar iaf mig fint efter två 12-timmars dagar på jobbet. Men det har mest varit roligt att möta ung som gammal besökare. Svaret jag fick av en liten kille, när jag frågade förskolegruppen som var på besök vad en bibliotekarie gör, var klockrent. Han sa direkt "bibliotekarier jobbar hårt" Precis!

It must be sad to fall from grace

Veckans spotifylista finns här

Lill-lördag firas med dessa 25 låtar.

Lou Barlow

Istället för att slutföra veckans spotifylista blev jag sittande framför detta. Lou är och förblir en sann hjälte. Hade jag sett det här 1994 så hade jag antagligen svimmat av lycka. Det är nästan jag gör det nu också.

Status:

Bil eller buss till jobbet imorgon? Vilket i praktiken innebär valet om man ska ställa klockan på 06.00 eller 07.00.

Visst är det synd om barnen ska behöva gå upp så tidigt. Så jag ställer klockan på den sena tiden:)

Inget mer med det

Punk sjungen på svenska har aldrig varit min grej. Senaste och enda gången jag varit på en punkkonsert med svenkssjungande band var sommaren 1992 i Mariestad. Gruppen Masshysteri har ändå på senare år fått mig att inse att det finns riktigt bra band i genren. Ett av dem är Bäddat för Trubbel från Malmö. De stod i lördags på Truckstop Alaskas scen.

Kvällen erbjöd fyra punkband. Och de visade den spridning som finns i kvalitet och stil som finns. Två av banden bjöd på rätt pinsam klicheartat punk där ilskan och aggresiviteten var uppblåst av luft och där det blev lite buskisvarning av allting. Ras och Sexpistoltanten hette dessa två band som världen kan vara utan.

Bandet med det rätt fåniga namnet Moralens Väktare hade dock något. Dels fanns det inga löjliga punkattriubut utan de gick upp och spelade sina bra tvåminuterslåtar rakt av utan att försöka vara någon annan sig själv, alltså det som punk går ut på.

Bäddat för Trubbels skiva Det här är inte New York har gått varm den sista tiden. De låter som ett ilsket Wilmer X anno 1980. Riktigt bra är det, enligt mig. Förhoppningen var väl att det skulle höjas ytterligare live. Tyvärr blev det nästan tvärtom. Endast deras bästa låt Sånt är livet fick de till ordentligt. Men bara den var värd entrépengen. I övrigt var det stabilt men inte riktigt den urladdning jag hoppats på.

Stället Truckstop Alaska ligger i en sliten lagerlokal, som dock inretts snyggt, på Hisingen. Massor av folk hade kommit till punkgalan. Stället kan liknas vid gamla klassiska China i Lidköping med skillnaden att de har tillstånd att sälja öl och att snittåldern är 15 år högre. Så det blev en trevlig kväll trots att viss musikunderhållning var av det mer tveksamma slaget.

We're a happy family

Jag och Ella rockar till New Bomb Turks denna fredagkväll. Särskilt då vi just är luskammade och inte drabbade. Astrid sätter vi i karantän under helgen då fyra uslingar gett sig på henne. L ger inte mig förtroendet att leta i hennes hår så hon står böjd över vasken i denna stund.

Trevlig helg!

Höga berg och djupa hav

Varje onsdag är spänningen stor när Roskilde släpper nya band. Tyvärr har den senaste månaden varit en besvikelse med några få undantag. Här är mina åsikter om de senaste släppen.

Beatsteaks
Tydligen är de megastora i hemlandet Tyskland. Tyvärr låter det skit i mina öron. Deras punk är skrattretande och sångaren usel.

Big Boi
Ena halvan av Outkast är hyllad i hip-hop kretsar. Eftersom jag det senaste året börjat gilla vissa delar av genren mycket så blev jag först glad. Men efter några försök att förstå storheten med hans skiva så ger jag upp. Det är inte riktigt min stil av hip-hop helt enkelt. Ändå såpass okej att jag kan tänka mig att sitta i närheten och gunga med.

Anna Calvi
Röstakrobat från England som inte har några låtar som fastnar. I alla fall inte hos mig.

De Eneste To
Dansk singer-songwriter pop som passerar förbi eftersom jag inte förstår danska.

Matthew Dear
Elektronika av stundtals hög kvalitet. Något jag gärna slår mig ner och lyssnar på.

Dååth
Inte alls min typ av metal.

Eyehategod
Tunga riff men inget annat som väger upp. Det blir enahanda och tråkigt i längden. Sången är inte rolig heller.

I Was King
Norsk nittotalspop. Låtarna passerar förbi utan att man noterar dem.

Iceage
Unga danskar som tagit namn från en Joy Division låt. Självklart försöker de låta åt det hållet också. Behöver jag skriva att de inte lyckas något vidare. Som vanligt är det sången som fallerar mest.

Kloster
Dansk hemmasnickrare som faktiskt lyckas skapa fina låtar. Det är lågmält och ödsligt på ett bra sätt. Inget som kommer välta omkull något men som kan vara fint att vila öronen till.

Lukestar
Mycket fattig arenarock från Norge.

Mastodon
Jag har inte riktigt förstått storheten i detta band som hyllas överallt. Var är melodierna och refrängerna?

Janelle Monaé
Hon kan kanske vara bra live. På skiva är det nära att lyfta flera gånger men åtminstone jag blir kvar på marken. Det blir lite för splittrat och hennes r&b lider av lite för moderna inslag i mitt tycke.

Parkway Drive
Den här typen av metal verkar vara populär bland kidsen. Vilket tyder på att jag är gammal.

PJ Harvey
Klockren bokning. Nya skivan är mycket bra och jag ser redan fram emot spelningen.

Terror
Hardcore med för mycket metalinfluenser för att det ska vara riktigt bra. Och sångaren låter som vem som helst.

Kurt Vile
Detta ska bli ett nöje att se. Hans skivor är riktigt bra, lite småpsykedelisk, singer-songwriter rock. En klassbokning.

Woman you ain't even yet gone

Veckans spotifylista finns här

Vi firar att tandläkaren inte hittade några hål i år heller med veckans 25 bästa låtar.

Bäst just nu

Jag är din slyna

Scenen, i kvällens avsnitt av Gynekologen från Askim, när bibliotekarien ska förföra Henning med snuskiga ord och läderkorsett är något av det bästa svensk tv producerat. Fantastiskt! Och jag tycker samtidigt att det ger en liten roligare bild av mina kvinnliga kollegor än vad Sally gjorde.

Helg extra deluxe

Trevligt besök från Stockholm. Carlsberg sort guld. Superspelning av Fatboy på Park Lane. Andra långgatan by night. Fotbollsträning. Vinylrunda på stan. Cafe Mums. Tipslördag med tillhörande pizza. Hemmafest med ett större gäng härliga och fina vänner. Quiz. Dans. Vakna med solen i ögonen. Potatisgratäng. Familjen äntligen tillbaka från fjällvärlden. Och till sist en oddsetvinst på 80 kronor. Pengarna kanske inte riktigt täcker upp utläggen men mervinsten i en mycket minnesvärd helg kommer vara länge länge.

På det igen

Fatboy stod igår för en alldeles lysande spelning på Park Lane. Ungefär 100 gånger bättre än när jag såg dem senast.

Nu låter vi Dr John inleda dagens festligheter.

A bell start ringin' and you're still missin'

Veckans spotifylista finns här

Den femtioandra listan till er tjänst.

Vad har jag gjort för ont?

Två nätter i rad har katten bitit mig i tårna helt utan anledning. Det har hon inte gjort på typ 13 år. Att vakna genom att känna vassa katttänder i stortån är som att vakna i en skräckfilm. Åtminstone blir jag väldigt skärrad.

Blir det en tredje natt med kattbett så kommer jag dela ut något sorts straff. Kanske genom att ta fram dammsugaren fast det inte behövs. Och om jag ska vara riktigt elak så ska jag skala en clementin vid hennes sovplats. Så det är bäst hon sköter sig.

My adorable one

Självklart ska den finaste låten spelas på Alla hjärtans dag. Det är bara det att den skulle varit i plural istället för singular, ones istället för one. Jag har ju den stora lyckan att ha tre adorable ones.

Vill man lyssna på låten fyra gånger till med andra fantastiska soulsångare, nämligen Percy Sledge, ZZ Hill, James & Bobby Purify och Joe Simon så ska man gå till denna spotifylista.

There's something over the hill I gotta see

Lilla Torgs Seriemagasin & Vinylskivor ruinerar mig. Vid varje besök i Malmö så skinnar de mig på mina sista slantar. Men vad ska man göra när man hittar så mycket man vill ha. Det största fyndet på denna resa var ZZ Hills skiva The best thing that's happened to me från 1972. Soul av bästa sort.

Malmö växer mer och mer ut till en favoritstad. Stamstället Hotell Baltzar har mysiga rum och en fantastisk frukost. KB och Viktoriateatern är spelställen av världsklass. Folk & rock är en skönt gammal hederlig skivaffär. Stadsbiblioteket ligger bra till för att slinka in på och solen i lördags bjöd på skönaste vårkick.

Något mer om konserten som resan handlade om. Uppvärmare Andi Almqvist var klart mycket bättre ensam med gitarr än på sina skivor. Där han i mina ögon lidit av stora Tom Waits komplex. Nu fungerade han som ett bra förband.

Att sedan stå tre meter från Mark Lanegan och höra han sjunga var förstås magiskt. Spelningen var ju ihop med Isobel Campbell så det var låtar från deras tre gemensamma skivor som spelades. Sättningen var akustisk vilket passade utmärkt. Marks pondus röstmässigt och som person är slående.

Några covers spelades. Bland annat Townes Van Zandt låtarna Snake song och No place to fall. Är det någon som ska göra dem rättvisa så är det Mark. Även så med Ramblin man, Hank Williams klassikern.



Efter spelningen dök Mark upp och signerade skivor. Han verkade oväntat nöjd med livet. Många var vi som var framme och tackade för all musik. Som vanligt känner man sig som en nioåring i väntan på Amy Diamond, men känslan är härlig när man kan tacka någon för något som betyder så mycket.

The road

Vic, du är så saknad!

Lägger man sig mellan två högtalare och lyssnar på låten ovan sveps man med till ett högre medvetande.

Låten passar också perfekt som soundtrack till den fantastiska boken Vägen av Cormac McCarthy.

Jag och Mark Lanegan

Helt overkligt möte efter underbar spelning på KB. Mark och hans nu döda bästa vänner Kurt Cobain och Layne Stayley är ju några av mina största hjältar genom alla tider. Tack för denna dag.

Natta di små

När Ella var 1-3 år så var det ofta omöjligt att natta henne. Våra försök att köra 5-minuters metoden, då man lämnar det skrikande barnet och går ut, var lönnlösa. Vi hade inte tålamodet och hjärtat att låta henne skrika. Efter en minut gick man såklart in igen och tröstade henne. Men då fick vi också leva med att nattningen tog evigheter. Man låg där och blev mer och mer frustrerad. Sen när hon väl somnat var det stort projekt att smyga ur sängen och rummet. Något som inte alltid lyckades. Gjorde det inte det var det lätt hänt att känna en total leda inför livet.


Nåväl, det är många år sedan, och det kan vara svårt att förstå att man tyckte det var så jobbigt. Men som jag minns det var man konstant trött och man såg den lilla egentiden man hade försvinna bort i evigheten.


Att natta nuförtiden är bara kul. Jag och L kör fortfarande vårt varannandagssystem. Nu är det nästan så att man saknar det när det inte är ens kväll. Vad är det som gör det kul nu då? Jo, dels läser man ju roligare böcker och dels är det något helt annat att kommunicera med 6 och 9-åringar än bäbisar. Varje kväll får man höra alldeles fantastiska små berättelser om saker som hänt, ska hända eller som Ella och Astrid undrar över. Det är alltid en lycka att vara förälder och den lugna stunden före insomning förstärker denna känsla enormt.


Barnen tycker också mysstunden före läggning är härlig. Det tror jag i alla fall. Men man har en svår konkurrent i tvn. Det är inte bara bolibompa som är intressant längre utan det är många program som börjar kl 20, och slutar en timme senare, som lockar. Lekprogram, byggprogram, träningsprogram och matprogram bland annat. Vi har gjort en deal att de får se ett sådant program på veckodagarna.


Den här veckan föll valet på Familjen Annorlunda. Ett program som jag aldrig sett på ordentligt innan. När jag nu såg det så känner jag inte att jag missat något men det var ändå ett inslag i programmet som jag är mycket glad att fått se. Det var när en familj åkte till Milano och bland annat såg Zlatan spela match. Och framförallt hur de lyckades hamna i ett läge efter matchen där de stod och fick autografer av alla stjärnor. Vilken lycka för pappan och barnen och vilken lycka att se deras lycka. Det var stort att se! Både jag och Ella fick tårar i ögonen menas Astrid är lite mer cool. Klippet fanns kul nog på youtube.

Am I the only one who remember's that summer

Veckans spotifylista finns här

Tjugofem låtar som gjort mitt liv lite bättre denna februarivecka.

one, two, three, four...

Hur ser det ut på konsertfronten våren 2011? Riktigt bra, om ni frågar mig. Förhoppningsvis kommer det någon mer favorit som spetsar till det ytterligare. Ungefär så här har jag planerat våren hittills.

11 feb. Isobel Campbell & Mark Lanegan - KB, Malmö
Äntligen dags att se hjälten Lanegan igen.



18 feb. Fatboy - Park lane, Gbg
Perfekt spelställe för landets bästa förvaltare av 1955





19 feb. Hemmafest med extra allt

23 feb. Eilen Jewell - Pustervik, Gbg
Country så som den ska låta.

3 mars. Jonny - Pustervik, Gbg
Har precis släppt en fantastisk popskiva. Kommer passa perfekt i en liten lokal.



24 - 27 mars. Berlin och förhoppnings någon trevlig spelning

1 april. Mogwai - Trädgårn, Gbg
Äntligen är det dags. Frågan är om man ska åka till Stockholm också.



14 april. Easy - Jazzhuset, Gbg
Återförenade Gbg-stoltheter med rytmen i blodet.

15 april. Aloe Blacc - Pustervik, Gbg
Hans senaste skiva är ojämn men att se en soulsångare på Pustervik är givet.



28 april. Dean Wareham - Pustervik, Gbg
En intim spelning med Dean är förstås mumma.

I övrigt hoppas man förstås på bra band på 7-Sins när de drar igång igen i april på Röda sten. Showdown och Truckstop Alaska borde väl också få hit några bra punkband. De har haft lite skrala bokningar ett tag. Och så borde väl en Eldkvarn-spelning hinnas med någonstans.

Oh my god

Jag är beredd att hålla med tjejerna ovan. Låtarna i Melodifestivalen var helt okej. Kanske inte så bra och dansvänliga som de tyckte men ändå rätt bra. Visst beror det vad man jämför med men några riktiga bottennapp fanns det inte. Jenny Silver och Pernilla Andersson var bäst. Barnen gick mest igång på Le Kid. Att döpa en låt till Oh my god och ha en scen av godis är genialt om man vill nå barn. Efter halva låten kunde de refrängen och dansade.

I övrigt har helgen varit fullt upptagen. En massa tjejer på besök på Ellas 9-års kalas i fredags. Både Ella och Astrid har haft kompisar som sovit över hela helgen (där de lät oss vuxna sova och dukade fram frukost, det börjar likna något). Fotboll med Azalea båda dagarna. Skridsko på Heden med grannar i vårsolen på lördagen. Långlöpning i ett grått men ändå inbjudande Gbg på söndagen. Osannolika matcher i Premier league lördag-söndag. Och nu förhoppningsvis lite egentid med L.

Quizare med begynnande synfel

Idag hade vi årspremiär för quizet på biblioteket. Ett fyrtiotal besökare kämpade om segern. Roligt var att Sofia var tillbaka som quizkompanjon och att ett lag som tidigare inte vunnit gick hem som segrare.

Roligt var också när en quizare efter kom fram och frågade om jag var musiker? Den frågan får jag ibland och mitt svar är alltid "nej, men jag är väldigt musikintresserad". Mitt lilla gitarrspel räknas liksom inte för att kalla sig musiker. Nåväl, quizaren fortsatte med att säga "åh, jag som nästan var helt säker på att det var du som är med i På Spåret. Han den där killen som spelar gitarr". Först blev jag lite nervös att det var Simon Ljungman hon menade. Sen sa hon dock vidare, "han som står lite bakom de andra".

Jag förstod då att hon menade Hurricane Gilbert. Hon sa igen "är det verkligen inte du". Jag svarade att jag tog det som en komplimang men att det inte är jag. Och hon har nog lite fel på synen då det inte finns mycket till likhet oss emellan. Antagligen har damen heller inte hört Hurricane sjunga, men hade hon gjort det kunde jag sagt att vi har en likhet, nämligen att vi inte föddes med den allra bästa sångrösten.

En som sjunger bra är ju däremot Håkan. Hans sång till sin barndomskompis Hurricane är given som dagens sång. Den 4 juni blir det allsång på Slottsskogsvallen.

There's a train leaving nightly called when all is said and done

Veckans spotifylista finns här

Om det är någon som lyssnar på dessa listor så hoppas jag att ni har spotify utan reklam. Det har inte jag. Här lägger man ner sin själ i att få en fint flow på låtarna och så kommer någon idolvinnare och brölar sin reklam mitt i allting. Det tar flera minuter återhämta sig från chocken att få öronen våldtagna av något så hemskt.

Hcf (s)

Jag kom gående på plan 2 på biblioteket. I informationsdisken stod kollegan och jobbade. När hon fick se mig utropade hon "äh, nu gör vi det". Jag förstod inte vad hon menade. Ändå mer förvånad blev jag då hon tog av sig klädplagg efter klädplagg. Till sist stod hon i bara underkläderna. "Kom igen nu då", sa hon.

Att mina kläder också skulle av var liksom uttalat. Så det var bara att följa hennes exempel. Några låntagare syntes inte till. Efter några tveksamma sekunder stod jag där blek i bara kalsonger. "Det blir bra", sa hon. "Nu går vi". Vi lämnade inf-disken arm i arm.

Utanför entrén stod ett stort antal korgar. Vi tog varsina. Väl ute såg det inte ut som vanligt utan det var som en sagoskog. Jag blev förstås förvånad men gillade det nya landskapet. Det låg ett mystiskt morgondis över det vajande gräset. Ett skimmer av evighet såg det ut som. Vi gick med våra korgar och hittade svampar i alla möjliga former. Ibland vinkade vi till varndra. Vi var lika oskyldiga som i sagorna men det kändes spännande att vara mitt i en.

Så är det att jobba på Kungälvs bibliotek. I alla fall i drömmens värld. När jag kom till jobbet "på riktigt" dagen efter drömmen kändes det verkligen som det hänt. Det var som att jag såg våra klädhögar på golvet. Lyfte jag blicken så var dock sagolandskapet och svampen långt borta. Utanför stod rökande ungdomar framför ett bistert tegelhus.