London kallar igen

Precis innan jag skulle sluta ögonen för natten igår kom jag på två saker. Min mamma måste ju besöka London någon gång och hon behöver även ha åkt flygplan. Så nu är det bokat och klart. Tänk var snabbt det kan gå med några knapptryck. Fyra dagar i London i juni blir det. Härligt! Jag undrar bara vilken rockabillyklubb som gamla mor går igång på.

Du får jobbet...

...det är inte varje dag man hör de orden.

Och det är sannerligen inte ofta i livet man får ta så stora beslut. Men valet i detta fall känns faktiskt enklare än jag först trodde. Sen tror jag inte att gräset är grönare på andra sidan men jag vet att bensinen i benmusklerna är billigare än den som bensintanken slukar. Och det skulle förvåna mig om jag hamnar i en kö som stoppar min passering vid korsningen Amiralitetsgatan och Mariebergsgatan.

Could I please see that smile again?

John Grant - Gbg, Nefertiti 27/4 2011

En man, ett piano, en röst och ibland en kompmusiker. Vad mer behövs? Svaret är ingenting. För John Grant lyckas i nittio minuter med dessa ingredienser hänföra ett fullsatt Nef. Vem som helst kan sjunga baby i en låt men ingen kan göra det som Grant gör i Where the dreams go to die. Man vill aldrig att det ska ta slut när han ytterligare en gång tar refrängen ooohhh baby.

När skivan kom i fjol så gillade jag den mycket. Men sen föll den bort längs vägen. När den spelats igen den senaste tiden förstår jag hur bra den egentligen är. Och efter kvällens konsert höjdes låtarna ytterligare. Sällan har jag sett någon med en sådan naturlig pondus på scen. Samtidig såg Grant sårbar ut mitt i sitt lugn. Det var klass, rysningar och äkta vara all the way.

Det bästa av allt är att John Grant står på Roskildefestivalens scen om bara ett par månader. Det är något att se fram emot det. Då blir det till att sjunga med i låtar som handlar om glassar, farmödrar, kärlekshistorier och Jesus förhållande till homosexuella.

Påsk 2011

Det kändes som midsommar men det var påsk. Fantastiskt!

Eländesbok för vuxna

Kristian Lundberg - Yarden

En av de mest gångbara genrerna på biblioteket är vad vi kallar eländesböcker. Särskilt ungdomar gillar dem. Det är böcker om saker som hänt i verkligheten och då helst jobbiga, hemska och eländiga saker. Det är inget fel att gilla det, det gör nämligen jag också, iaf ibland.

Det finns rätt få ljuspunkter i Yarden. Det händer någon gång under läsningen att man tänker, ah vad fan ta tag i ditt liv. Men det händer desto oftare att man njuter av Kristian Lundbergs sätt att beskriva sitt liv. Att vara fattig är inget som genererar munterhet och tillsammans med hans bakgrund så förstår man det nattsvarta i situationen.

Nu är boken främst ingen personlig oddysé i självömkande utan främst en tagg rakt mellangärdet på den värld vi lever i. Hur folk, arbetare, idag behandlas och hur klyftorna ser ut. Som sådan betraktelse är boken alldelses strålande.

Betyg: GGGG

I ain't fucking with ya

Curren$y & Alchemist - Covert Coup

Från New Orleans kommer dagens fynd. Rapparen Curren$y har tillsammans med Alchemist släppte ett alldeles strålande album. Covert Coup är namnet på skivan och den finns att lyssna på här.

Skivan innehåller riktigt sköna beats och har en sydstatskänsla över sig. Den klibbiga värmen kommer genom musiken. Jag har till sist förstått att man ska lyssna på hela album vad det gäller hip hop. Det är då som man kommer in i det och fattar storheten.

Vart tror ni Curren$y spelar i sommar? Självklart kommer han till Roskildefestivalen. Vart finns han i påsk? Jo i mina hörlurar under härliga löpturer längs den norra västkusten. Gott så.

Kom och gung gung gunga med mig

Chancha Via Circuito

I år behövs det inte odlas några magiska svampar inför Roskilderesan. Det räcker med att lyssna till denna suveräna skiva med Chanca Via Circuito. Han reser ända från Buenos Aires för att låta oss blekansikten ta del av sin übersköna musik.

För oss som älskar monotona rytmer är detta mumma. Den unge argentinaren har sin grund cumbiamusiken som han sedan uppdaterar med elektroniska inslag. Någon gång kan det komma väldigt nära loungemusik men det faller hela tiden tillbaka på rätt sida.

Skulle jag ändå vilja ha magiska svampar så skulle jag ställa en bandspelare på en torr och öde åker och trycka på play. Ur högtalarna skulle skivan Rio arriba ströma och jag kan lova att jorden skulle bli bördig på ett kick. Vill man lyssna på skivan så gör man det här

Två glada GAISARE

Härlig vändning på Gamla ullevi ikväll. Kolla in den allsvenska tabellen!

Murstycken

Peter Handberg - Släpp ingen levande förbi (2009)

När man vandrade runt i Berlin så fanns det historiska riktmärken var man än vände sig. Allra oftast så råkade man så klart på rester av Berlinmuren. Peter Handbergs bok började jag läsa innan resan och avslutade efter hemkomsten. Sjävklart gav den mer när man själv gott på gator och sett resterna av det obegripliga som muren innebar för Berlinborna.

I boken Släpp ingen levande förbi blandar Handberg in sitt eget liv och sina egna resor i Östeuropa innan murens fall. Han är skicklig på att få in det i den historiska kontexten men det är ändå avsnitten om alla misslyckade flyktförsök från öst till väst som är kittlande läsning.

Polisen i öst var pardonlösa i sitt sätt att stoppa flyktförsöken. Det fanns ingen tvekan mot att rikta vapen mot sitt eget folk. Boken tar upp många exempel på grymheter som drabbade de ofta unga som sökte drömmen i väst. Ben blev bortsprängds av minor, ingen hänsyn togs till barn och gravida och blev man skjuten fick man vänta länge på hjälp. Oftast han de dö innan hjälpen kom fram.

De kanske kändaste offret är Peter Fechter. Han försökte fly med en kompis bara något år efter muren byggdes 1961. Han kom så långt att han var uppe på muren, för att komma dit var han tvungen att passera taggtrådsfält, en mindre mur och de automatiska k-pistarna som gick på om man trampade på fel ställe. Väl framme vid muren hann hans kompis att komma över. Fechter blev skjuten precis i sista steget. Han ramlade tillbaka på östsidan. Där blev han sedan liggande utan hjälp tills han förblödde.

Ska man åka till Berlin så är Handbergers bok bra, även om den ibland kändes lite mastig. Däremot måste man besöka Berlin wall memorial på Bernauer strasse. Där finns en mycket bra sammanfattning av Berlinmurens historia.

Betyg: GGG

Point of no return

I torsdags spelade jag den första "riktiga" fotbollsmatchen på många år. Om det varit dåligt med uppdateringar här sedan dess beror det på att kroppen inte återhämtat sig. Det känns som ett revben är brutet, sju broskbitar är lösa i vardera knä och baksidan av låren låst sig i konstiga positioner. Tur att vi vann med 5-0 så den finns något att glädjas åt mitt i kroppens förfall. Allvarligt, det räckte att motståndarna blåste på mina löparben så vacklade jag till. Bollkontrollen är väl fortfarande okej men det går i slowmotion.

Som tur är det finns det viss medicin som löser det mesta, nämligen att köpa skivor. Och på bara några dagar hittade jag tre mycket fina, tidiga sjuttiotalsskivor, med Joe Simon. Därav den exemplariskt fina soullåten ovan. Låten tillsammans med den anlända värmen gör att de stela lederna börjar att hitta sig sjäva igen. Och även om det är svårt att acceptera att man nått point of no return så får man vara ärlig och inse att så är fallet.

Damien Jurado

Att se Jurado på Pustervik var en perfekt avslutning efter en härlig helg.

I need a dollar

Aloe Blacc - Gbg, Pusterviksbaren 15/4 - 2011

Visst är det kul när soultraditionen förs vidare. Aloe Blacc har inte alls samma röstresurser som det stora soulstjärnorna men han är en god låtskrivare och frontman. Därför klarar han av att skapa en mycke skön stämning på Pusterviksbaren denna fredagkväll.

Tillsammans med sitt band så lyckas de i sina bästa stunder skapa den känsla av eufori som soulmusik ska göra. Då det inte finns något annat än att lyssna på texten och få tårar i ögonen samtidigt som man dansar. Aloe får till den känslan bra mycket mer live än på skiva. Där kan det ibland låta lite musikskolesoul över musiken men så är det inte live.

Aloe Blacc har haft en stor hit, I need a dollar. Den väntar han med att avfyra som sista låt före extranummren. Från min plats, till vänster om scenen stående ovanför publiken, ser jag ett stort dansande och leende hav av människor. Den synen är fantastisk och att Aloe tillsammans med bandet får till den betyder att de lyckas med sin musik. Som extranummer kommer sedan Loving you is killing me. Klassisk soul utspelar sig på Pusterviks scen vilket är faktiskt är en fröjd att få höra och deltaga i.

Solar Life Raft

Jag har precis haft en magisk musikstund. Trots att jag samtidigt kollat in i en tegelväg i Kungälv växelvis med en dataskärm så har det kännts som jag suttit i Lower East side eller gått på Brick lane. Verklighetsflykten har varit total.

Solar life raft är en mixskiva av DJ/Rupture och Matt Shadetek. En skiva som gått under min radar sedan den släpptes för ett par år sedan. Men bättre sent än aldrig. Och återigen tack till Roskildefestivalen som gör att man hittar nya ljudspår att älska.

Fyrverkeri och svärmeri, man blir så lycklig som en människa kan bli

Veckans spotifylista finns här Övervägande band som besöker Roskilde i sommar på veckans lista.

I will meet you under the lights

Som vanligt fanns det sköna pirret i magen när Roskildefestivalen släppte sin affisch. Men den blev lite av en besvikelse. En del toppenbra, en del relevanta bokningar och en del skräp. Fast av erfarenhet så vet man att efter en Hjaltes och en Carlsberg så finns det inga moln som skymmer solen.

Givna att se just nu:

Charles Bradley
Bad Religion
Kurt Vile
Destroyer
Bröderna Kuti
PJ Harvey
Iron Maiden
Justin Townes Earle
John Grant

Att se utan att behöva stå långt fram:

Black Milk
Chris Cunningham
Arctic Monkeys
The Strokes
Big Boi
Olaf Arnalds
Janelle Monae
How To Dress Well
Julianna Barnwick
Afrocubism
1349
Gold Panda
Walkmen
Atmosphere
James Blake
Congotronics
Curren$y

Triumf på hand

Mm, glasskiosken på Allmännavägen har öppnat.

En spottloska från ungdomen

Greg Prato - Grunge is dead, the oral history on Seattle rock music Helgens läsning har definitivt varit denna 500-sidiga bok om vad som egentligen hände i Seattle runt 1990. Boken baseras på 130 intervjuer som författaren fått ihop. Slutresultatet blir mycket gott. Boken faller samman med att man blir mer och mer nostalgisk till sin egen ungdom. Mother Love Bone, Mudhoney, Mark Lanegan, Layne Staley och Nirvana har på något sätt format mig till den jag är så det är fascinerande att läsa bra texter om dem.

Solen sken över mig idag

Vilken dag! Först tar Azaleatjejerna hem sin första pokal. Efter mästerligt kämpande blev det en tredje plats i Lerum cup. Bara där var man nöjd med dagen. Att sen få se Wandersons återkomst på plats på Gamla Ullevi blev väldigt mycket grädde på moset. Snacka om bollbehandling. Magi! Jag tackar även trafikpoliserna som inte var ute på vägarna idag. För mitt emellan fotbollstriumferna så var det brådskande resor för härligt biblioteksjobb.

Iron Maiden

Fick helt plötsligt idén att lyssna på Iron Maiden idag. Och jag blev inte besviken när dessa välkända galopperande rytmer mötte mig. Det var nästan en chock att inse hur bra bandet kan vara i långa stunder. Alla åttiotalsalbum håller ju fruktansvärt hög hårdrockskvalitet. Efter att för första gången lyssnat på skivan de gav ut förrra året så måste jag också säga att de fortfarande ger ut bra musik.

Det här kommer bli en kalasfest på Roskildefestivalens öppningsdag.

If I don't find a way out of here I'm gonna go bezerk

Veckans sportifylista finns här

Destroyer - Kaputt

Tänk att det är samma sak varje år. Nämligen att Roskildefestivalen får mig att lyssna noga på band som jag annars med stor sannolikhet hade missat. Kaputt med Destroyer är ta mig tusan en av de bästa popskivor jag hört på många år. Tänk en lätt sommarbris på väg in till Odeontältet i början av juli med detta i sikte. Jag längtar redan. Skivan finns nu på Spotify om man känner för att lyssna.

Slut på idéer

För ett par månader sedan så upptäckte jag att L satt och skrattade i soffan varje måndagkväll. Till slut blev jag så nyfiken att jag var tvungen att se om det verkligen var så roligt. Och faktum var att det som var på tvn var verkligt kul och eget. Det är Gynekologen i Askim jag menar.

Men tendenserna har ett tag varit att idéerna är slut. Och faktum är att i kvällens program fallerade det närmast totalt. Inte ens de duktiga skådespelarna lyckades göra något av manuset. Nä, låt oss hoppas att de sista avsnitten blir en rejäl uppryckning för man vill inte minnas, en annars lysande serie, så blodfattig och krystad som kvällens floskler och överdrifter.

Mästarnas mästare

Mogwai - Gbg, Trädgårn 1/4 -2011
När man ser låtlistan på bilden nedan förstår man vilken kväll det var. Magi rakt igenom. Att se Mogwai är att bli överkörd av en vacker ljudmassa. De absoluta höjdpunkterna under konserten, I'm Jim Morrison I'm dead, Auto rock, Batcat, Hunted by a freak och Rano Pano, är bland det bästa jag sett och hört. Vi lämnar det så.

Crecent city power pop

King Louie's Missing Monuments - Gbg, Henriksberg 2/4 -2011
Varje vecka går klubben Showdown av stapeln på Henriksberg. Ganska ofta har de intressanta band att presentera. Bara att de lyckas få hit King Louie's Missing Monuments från New Orleans är värt att applådera. Deras powerpop blev rejält ösigare live men hela tiden fanns det melodier att verkligen gilla. Att se ett sådant bra band för entrépengen 20 kronor är ren lyx.http://www.myspace.com/missingmonuments

Som förband spelade Five Finger Foreheads. Fem tjejer från stan som spelade garagerock och som fick mig att tänka på några band ur den tidig grungevågen. Vilket är ett bra betyg.

Efter spelningarna blev mötet med den nyinflyttade norrlänningen lite väl blött. Men det är en annan historia.

Lidandets dagar kan vara över

Vilken form är dessa herrar i? Just nu är den kanske inte på topp men möjligheterna till ett fantastiskt år finns där. Det ska bli grymt kul att följa.

Ain't fit to live here

Graveyard - Gbg, Nefertiti 23/3 - 2011

För ett par år sedan så gick jag lallandes hemåt efter en natt på stan. Någonstans i Allén stötte jag ihop med en kille. Vi skulle båda åt samma håll. Det var en av de roligare gångturerna jag haft. Precis innan vi skiljdes åt vid Stigbergstorget så kom det fram att min nattkompanjon var sångaren i Graveyard.

Sedan dess har jag hållt ett vakande öga på bandet. Och med deras nya skiva Hisingen blues kan man nästan känna sig stolt att fått gå med en första klassens sångare. Från debuten har man tagit flera steg. Referenserna till sjuttiotalshårdrocken är satta i sten men låtskrivandet har höjts markant.

Relseasespelningen på Nef förra veckan var en uppvisning i hur gammalt kan låta nytt. Publiken, full av deminklädda rockers, mådde mycket gott. Det gjorde jag också även om mina öron tog ordentligt med stryk. Av de hårda rockband som fanns på sjuttiotalet så är egentligen Black Sabbath det enda bandet jag älskar. Så därför är det något överraskande att jag gillar Graveyard så mycket. Men de har något som tilltalar och den här typen av traditionell rockmusik behöver pumpas in i blodet ibland.

Jag tror även att Graveyard har ändå mer att ge. Personligen skulle jag kunna se hur de i framtiden tar ut svängarna mer. Det känns som om de har några riktiga hits i sig. Låtar som är lite mer raka och närmar sig Creedence.