Status:

Bil eller buss till jobbet imorgon? Vilket i praktiken innebär valet om man ska ställa klockan på 06.00 eller 07.00.

Visst är det synd om barnen ska behöva gå upp så tidigt. Så jag ställer klockan på den sena tiden:)

Inget mer med det

Punk sjungen på svenska har aldrig varit min grej. Senaste och enda gången jag varit på en punkkonsert med svenkssjungande band var sommaren 1992 i Mariestad. Gruppen Masshysteri har ändå på senare år fått mig att inse att det finns riktigt bra band i genren. Ett av dem är Bäddat för Trubbel från Malmö. De stod i lördags på Truckstop Alaskas scen.

Kvällen erbjöd fyra punkband. Och de visade den spridning som finns i kvalitet och stil som finns. Två av banden bjöd på rätt pinsam klicheartat punk där ilskan och aggresiviteten var uppblåst av luft och där det blev lite buskisvarning av allting. Ras och Sexpistoltanten hette dessa två band som världen kan vara utan.

Bandet med det rätt fåniga namnet Moralens Väktare hade dock något. Dels fanns det inga löjliga punkattriubut utan de gick upp och spelade sina bra tvåminuterslåtar rakt av utan att försöka vara någon annan sig själv, alltså det som punk går ut på.

Bäddat för Trubbels skiva Det här är inte New York har gått varm den sista tiden. De låter som ett ilsket Wilmer X anno 1980. Riktigt bra är det, enligt mig. Förhoppningen var väl att det skulle höjas ytterligare live. Tyvärr blev det nästan tvärtom. Endast deras bästa låt Sånt är livet fick de till ordentligt. Men bara den var värd entrépengen. I övrigt var det stabilt men inte riktigt den urladdning jag hoppats på.

Stället Truckstop Alaska ligger i en sliten lagerlokal, som dock inretts snyggt, på Hisingen. Massor av folk hade kommit till punkgalan. Stället kan liknas vid gamla klassiska China i Lidköping med skillnaden att de har tillstånd att sälja öl och att snittåldern är 15 år högre. Så det blev en trevlig kväll trots att viss musikunderhållning var av det mer tveksamma slaget.

We're a happy family

Jag och Ella rockar till New Bomb Turks denna fredagkväll. Särskilt då vi just är luskammade och inte drabbade. Astrid sätter vi i karantän under helgen då fyra uslingar gett sig på henne. L ger inte mig förtroendet att leta i hennes hår så hon står böjd över vasken i denna stund.

Trevlig helg!

Höga berg och djupa hav

Varje onsdag är spänningen stor när Roskilde släpper nya band. Tyvärr har den senaste månaden varit en besvikelse med några få undantag. Här är mina åsikter om de senaste släppen.

Beatsteaks
Tydligen är de megastora i hemlandet Tyskland. Tyvärr låter det skit i mina öron. Deras punk är skrattretande och sångaren usel.

Big Boi
Ena halvan av Outkast är hyllad i hip-hop kretsar. Eftersom jag det senaste året börjat gilla vissa delar av genren mycket så blev jag först glad. Men efter några försök att förstå storheten med hans skiva så ger jag upp. Det är inte riktigt min stil av hip-hop helt enkelt. Ändå såpass okej att jag kan tänka mig att sitta i närheten och gunga med.

Anna Calvi
Röstakrobat från England som inte har några låtar som fastnar. I alla fall inte hos mig.

De Eneste To
Dansk singer-songwriter pop som passerar förbi eftersom jag inte förstår danska.

Matthew Dear
Elektronika av stundtals hög kvalitet. Något jag gärna slår mig ner och lyssnar på.

Dååth
Inte alls min typ av metal.

Eyehategod
Tunga riff men inget annat som väger upp. Det blir enahanda och tråkigt i längden. Sången är inte rolig heller.

I Was King
Norsk nittotalspop. Låtarna passerar förbi utan att man noterar dem.

Iceage
Unga danskar som tagit namn från en Joy Division låt. Självklart försöker de låta åt det hållet också. Behöver jag skriva att de inte lyckas något vidare. Som vanligt är det sången som fallerar mest.

Kloster
Dansk hemmasnickrare som faktiskt lyckas skapa fina låtar. Det är lågmält och ödsligt på ett bra sätt. Inget som kommer välta omkull något men som kan vara fint att vila öronen till.

Lukestar
Mycket fattig arenarock från Norge.

Mastodon
Jag har inte riktigt förstått storheten i detta band som hyllas överallt. Var är melodierna och refrängerna?

Janelle Monaé
Hon kan kanske vara bra live. På skiva är det nära att lyfta flera gånger men åtminstone jag blir kvar på marken. Det blir lite för splittrat och hennes r&b lider av lite för moderna inslag i mitt tycke.

Parkway Drive
Den här typen av metal verkar vara populär bland kidsen. Vilket tyder på att jag är gammal.

PJ Harvey
Klockren bokning. Nya skivan är mycket bra och jag ser redan fram emot spelningen.

Terror
Hardcore med för mycket metalinfluenser för att det ska vara riktigt bra. Och sångaren låter som vem som helst.

Kurt Vile
Detta ska bli ett nöje att se. Hans skivor är riktigt bra, lite småpsykedelisk, singer-songwriter rock. En klassbokning.

Woman you ain't even yet gone

Veckans spotifylista finns här

Vi firar att tandläkaren inte hittade några hål i år heller med veckans 25 bästa låtar.

Bäst just nu

Jag är din slyna

Scenen, i kvällens avsnitt av Gynekologen från Askim, när bibliotekarien ska förföra Henning med snuskiga ord och läderkorsett är något av det bästa svensk tv producerat. Fantastiskt! Och jag tycker samtidigt att det ger en liten roligare bild av mina kvinnliga kollegor än vad Sally gjorde.

Helg extra deluxe

Trevligt besök från Stockholm. Carlsberg sort guld. Superspelning av Fatboy på Park Lane. Andra långgatan by night. Fotbollsträning. Vinylrunda på stan. Cafe Mums. Tipslördag med tillhörande pizza. Hemmafest med ett större gäng härliga och fina vänner. Quiz. Dans. Vakna med solen i ögonen. Potatisgratäng. Familjen äntligen tillbaka från fjällvärlden. Och till sist en oddsetvinst på 80 kronor. Pengarna kanske inte riktigt täcker upp utläggen men mervinsten i en mycket minnesvärd helg kommer vara länge länge.

På det igen

Fatboy stod igår för en alldeles lysande spelning på Park Lane. Ungefär 100 gånger bättre än när jag såg dem senast.

Nu låter vi Dr John inleda dagens festligheter.

A bell start ringin' and you're still missin'

Veckans spotifylista finns här

Den femtioandra listan till er tjänst.

Vad har jag gjort för ont?

Två nätter i rad har katten bitit mig i tårna helt utan anledning. Det har hon inte gjort på typ 13 år. Att vakna genom att känna vassa katttänder i stortån är som att vakna i en skräckfilm. Åtminstone blir jag väldigt skärrad.

Blir det en tredje natt med kattbett så kommer jag dela ut något sorts straff. Kanske genom att ta fram dammsugaren fast det inte behövs. Och om jag ska vara riktigt elak så ska jag skala en clementin vid hennes sovplats. Så det är bäst hon sköter sig.

My adorable one

Självklart ska den finaste låten spelas på Alla hjärtans dag. Det är bara det att den skulle varit i plural istället för singular, ones istället för one. Jag har ju den stora lyckan att ha tre adorable ones.

Vill man lyssna på låten fyra gånger till med andra fantastiska soulsångare, nämligen Percy Sledge, ZZ Hill, James & Bobby Purify och Joe Simon så ska man gå till denna spotifylista.

There's something over the hill I gotta see

Lilla Torgs Seriemagasin & Vinylskivor ruinerar mig. Vid varje besök i Malmö så skinnar de mig på mina sista slantar. Men vad ska man göra när man hittar så mycket man vill ha. Det största fyndet på denna resa var ZZ Hills skiva The best thing that's happened to me från 1972. Soul av bästa sort.

Malmö växer mer och mer ut till en favoritstad. Stamstället Hotell Baltzar har mysiga rum och en fantastisk frukost. KB och Viktoriateatern är spelställen av världsklass. Folk & rock är en skönt gammal hederlig skivaffär. Stadsbiblioteket ligger bra till för att slinka in på och solen i lördags bjöd på skönaste vårkick.

Något mer om konserten som resan handlade om. Uppvärmare Andi Almqvist var klart mycket bättre ensam med gitarr än på sina skivor. Där han i mina ögon lidit av stora Tom Waits komplex. Nu fungerade han som ett bra förband.

Att sedan stå tre meter från Mark Lanegan och höra han sjunga var förstås magiskt. Spelningen var ju ihop med Isobel Campbell så det var låtar från deras tre gemensamma skivor som spelades. Sättningen var akustisk vilket passade utmärkt. Marks pondus röstmässigt och som person är slående.

Några covers spelades. Bland annat Townes Van Zandt låtarna Snake song och No place to fall. Är det någon som ska göra dem rättvisa så är det Mark. Även så med Ramblin man, Hank Williams klassikern.



Efter spelningen dök Mark upp och signerade skivor. Han verkade oväntat nöjd med livet. Många var vi som var framme och tackade för all musik. Som vanligt känner man sig som en nioåring i väntan på Amy Diamond, men känslan är härlig när man kan tacka någon för något som betyder så mycket.

The road

Vic, du är så saknad!

Lägger man sig mellan två högtalare och lyssnar på låten ovan sveps man med till ett högre medvetande.

Låten passar också perfekt som soundtrack till den fantastiska boken Vägen av Cormac McCarthy.

Jag och Mark Lanegan

Helt overkligt möte efter underbar spelning på KB. Mark och hans nu döda bästa vänner Kurt Cobain och Layne Stayley är ju några av mina största hjältar genom alla tider. Tack för denna dag.

Natta di små

När Ella var 1-3 år så var det ofta omöjligt att natta henne. Våra försök att köra 5-minuters metoden, då man lämnar det skrikande barnet och går ut, var lönnlösa. Vi hade inte tålamodet och hjärtat att låta henne skrika. Efter en minut gick man såklart in igen och tröstade henne. Men då fick vi också leva med att nattningen tog evigheter. Man låg där och blev mer och mer frustrerad. Sen när hon väl somnat var det stort projekt att smyga ur sängen och rummet. Något som inte alltid lyckades. Gjorde det inte det var det lätt hänt att känna en total leda inför livet.


Nåväl, det är många år sedan, och det kan vara svårt att förstå att man tyckte det var så jobbigt. Men som jag minns det var man konstant trött och man såg den lilla egentiden man hade försvinna bort i evigheten.


Att natta nuförtiden är bara kul. Jag och L kör fortfarande vårt varannandagssystem. Nu är det nästan så att man saknar det när det inte är ens kväll. Vad är det som gör det kul nu då? Jo, dels läser man ju roligare böcker och dels är det något helt annat att kommunicera med 6 och 9-åringar än bäbisar. Varje kväll får man höra alldeles fantastiska små berättelser om saker som hänt, ska hända eller som Ella och Astrid undrar över. Det är alltid en lycka att vara förälder och den lugna stunden före insomning förstärker denna känsla enormt.


Barnen tycker också mysstunden före läggning är härlig. Det tror jag i alla fall. Men man har en svår konkurrent i tvn. Det är inte bara bolibompa som är intressant längre utan det är många program som börjar kl 20, och slutar en timme senare, som lockar. Lekprogram, byggprogram, träningsprogram och matprogram bland annat. Vi har gjort en deal att de får se ett sådant program på veckodagarna.


Den här veckan föll valet på Familjen Annorlunda. Ett program som jag aldrig sett på ordentligt innan. När jag nu såg det så känner jag inte att jag missat något men det var ändå ett inslag i programmet som jag är mycket glad att fått se. Det var när en familj åkte till Milano och bland annat såg Zlatan spela match. Och framförallt hur de lyckades hamna i ett läge efter matchen där de stod och fick autografer av alla stjärnor. Vilken lycka för pappan och barnen och vilken lycka att se deras lycka. Det var stort att se! Både jag och Ella fick tårar i ögonen menas Astrid är lite mer cool. Klippet fanns kul nog på youtube.

Am I the only one who remember's that summer

Veckans spotifylista finns här

Tjugofem låtar som gjort mitt liv lite bättre denna februarivecka.

one, two, three, four...

Hur ser det ut på konsertfronten våren 2011? Riktigt bra, om ni frågar mig. Förhoppningsvis kommer det någon mer favorit som spetsar till det ytterligare. Ungefär så här har jag planerat våren hittills.

11 feb. Isobel Campbell & Mark Lanegan - KB, Malmö
Äntligen dags att se hjälten Lanegan igen.



18 feb. Fatboy - Park lane, Gbg
Perfekt spelställe för landets bästa förvaltare av 1955





19 feb. Hemmafest med extra allt

23 feb. Eilen Jewell - Pustervik, Gbg
Country så som den ska låta.

3 mars. Jonny - Pustervik, Gbg
Har precis släppt en fantastisk popskiva. Kommer passa perfekt i en liten lokal.



24 - 27 mars. Berlin och förhoppnings någon trevlig spelning

1 april. Mogwai - Trädgårn, Gbg
Äntligen är det dags. Frågan är om man ska åka till Stockholm också.



14 april. Easy - Jazzhuset, Gbg
Återförenade Gbg-stoltheter med rytmen i blodet.

15 april. Aloe Blacc - Pustervik, Gbg
Hans senaste skiva är ojämn men att se en soulsångare på Pustervik är givet.



28 april. Dean Wareham - Pustervik, Gbg
En intim spelning med Dean är förstås mumma.

I övrigt hoppas man förstås på bra band på 7-Sins när de drar igång igen i april på Röda sten. Showdown och Truckstop Alaska borde väl också få hit några bra punkband. De har haft lite skrala bokningar ett tag. Och så borde väl en Eldkvarn-spelning hinnas med någonstans.

Oh my god

Jag är beredd att hålla med tjejerna ovan. Låtarna i Melodifestivalen var helt okej. Kanske inte så bra och dansvänliga som de tyckte men ändå rätt bra. Visst beror det vad man jämför med men några riktiga bottennapp fanns det inte. Jenny Silver och Pernilla Andersson var bäst. Barnen gick mest igång på Le Kid. Att döpa en låt till Oh my god och ha en scen av godis är genialt om man vill nå barn. Efter halva låten kunde de refrängen och dansade.

I övrigt har helgen varit fullt upptagen. En massa tjejer på besök på Ellas 9-års kalas i fredags. Både Ella och Astrid har haft kompisar som sovit över hela helgen (där de lät oss vuxna sova och dukade fram frukost, det börjar likna något). Fotboll med Azalea båda dagarna. Skridsko på Heden med grannar i vårsolen på lördagen. Långlöpning i ett grått men ändå inbjudande Gbg på söndagen. Osannolika matcher i Premier league lördag-söndag. Och nu förhoppningsvis lite egentid med L.

Quizare med begynnande synfel

Idag hade vi årspremiär för quizet på biblioteket. Ett fyrtiotal besökare kämpade om segern. Roligt var att Sofia var tillbaka som quizkompanjon och att ett lag som tidigare inte vunnit gick hem som segrare.

Roligt var också när en quizare efter kom fram och frågade om jag var musiker? Den frågan får jag ibland och mitt svar är alltid "nej, men jag är väldigt musikintresserad". Mitt lilla gitarrspel räknas liksom inte för att kalla sig musiker. Nåväl, quizaren fortsatte med att säga "åh, jag som nästan var helt säker på att det var du som är med i På Spåret. Han den där killen som spelar gitarr". Först blev jag lite nervös att det var Simon Ljungman hon menade. Sen sa hon dock vidare, "han som står lite bakom de andra".

Jag förstod då att hon menade Hurricane Gilbert. Hon sa igen "är det verkligen inte du". Jag svarade att jag tog det som en komplimang men att det inte är jag. Och hon har nog lite fel på synen då det inte finns mycket till likhet oss emellan. Antagligen har damen heller inte hört Hurricane sjunga, men hade hon gjort det kunde jag sagt att vi har en likhet, nämligen att vi inte föddes med den allra bästa sångrösten.

En som sjunger bra är ju däremot Håkan. Hans sång till sin barndomskompis Hurricane är given som dagens sång. Den 4 juni blir det allsång på Slottsskogsvallen.

There's a train leaving nightly called when all is said and done

Veckans spotifylista finns här

Om det är någon som lyssnar på dessa listor så hoppas jag att ni har spotify utan reklam. Det har inte jag. Här lägger man ner sin själ i att få en fint flow på låtarna och så kommer någon idolvinnare och brölar sin reklam mitt i allting. Det tar flera minuter återhämta sig från chocken att få öronen våldtagna av något så hemskt.

Hcf (s)

Jag kom gående på plan 2 på biblioteket. I informationsdisken stod kollegan och jobbade. När hon fick se mig utropade hon "äh, nu gör vi det". Jag förstod inte vad hon menade. Ändå mer förvånad blev jag då hon tog av sig klädplagg efter klädplagg. Till sist stod hon i bara underkläderna. "Kom igen nu då", sa hon.

Att mina kläder också skulle av var liksom uttalat. Så det var bara att följa hennes exempel. Några låntagare syntes inte till. Efter några tveksamma sekunder stod jag där blek i bara kalsonger. "Det blir bra", sa hon. "Nu går vi". Vi lämnade inf-disken arm i arm.

Utanför entrén stod ett stort antal korgar. Vi tog varsina. Väl ute såg det inte ut som vanligt utan det var som en sagoskog. Jag blev förstås förvånad men gillade det nya landskapet. Det låg ett mystiskt morgondis över det vajande gräset. Ett skimmer av evighet såg det ut som. Vi gick med våra korgar och hittade svampar i alla möjliga former. Ibland vinkade vi till varndra. Vi var lika oskyldiga som i sagorna men det kändes spännande att vara mitt i en.

Så är det att jobba på Kungälvs bibliotek. I alla fall i drömmens värld. När jag kom till jobbet "på riktigt" dagen efter drömmen kändes det verkligen som det hänt. Det var som att jag såg våra klädhögar på golvet. Lyfte jag blicken så var dock sagolandskapet och svampen långt borta. Utanför stod rökande ungdomar framför ett bistert tegelhus.