lördag, december 31, 2011
The bottles are almost empty
Missa inte filmen om en av musikhistoriens bästa röster på tv ikväll. Rösten tillhör naturligtvis Loretta Lynn. Det är omöjligt att tröttna på hennes insats och Conway Twittys frisyr i klippet ovan.
Gott nytt år!
fredag, december 30, 2011
Skilsmässor och djävulsdyrkare
>
När boken Jag tror vi behöver prata faktiskt med Jon Jefferson Klingberg kom för några år sedan så blev jag lite sugen på att läsa den. Men det blev aldrig av. Nu har jag gjort det. Mest på grund av att han och Ika Johannesson kommer till Majornas bibliotek i slutet av januari.
Som titeln så tydligt säger så handlar boken om ett par som inte har det så bra. De har det till och med så illa att de separerar. Det är hon som tar steget. Båda är nöjda med detta till en början men sedan börjar mannen mer och mer få svårt för ensamheten. Och han kan inte sluta grubbla över de nya män som hans tidigare fru träffar.
Hela boken sägs vara självupplevd. Som sådan är den väldigt utlämnande och det måste krävts ett enormt mod att skriva och framförallt släppa boken för allmänheten. Boken är långt ifrån något mästerverk och den är lite tjatig. Fast att känslorna är äkta känns verkligen och det gör det ändå till en klart läsvärd bok.
Betyg: GGG
Blod Eld Död - En svensk metalhistoria har blivit en dundersuccé. Överallt pratas det om den. Jag undar ibland om den blivit lika omtalad om den inte varit skriven av två personer som finns med i Stockholms kulturliv. Jag är tveksam till det.
Min tveksamhet har dock inget med kvaliteten på boken att göra. För den är hög. Det är bara det att ämnet egentligen är rätt smalt. Det är inte precis den breda hårdrocken som de skriver om. Fast det är klart att att skriver man bra och intressanta personporträtt så kan vilket ämne som helst bli intressant.Jag gillar boken. Den är skriven av några som verkligen vet vad de skriver om. Sen kan jag tycka det är lite missvisande att kalla det en svensk metalhistoria. Nedslagen och intervjuerna görs inte med så många människor egentligen. Det blir mer reportage med och om några få personer. De flesta viktiga men också några som man ifrågasätta om de verkligen har något att erbjuda mer än att de är extrema.
Betyg: GGG+
Under och efter läsandet av boken så har jag lyssnat på i stort sett alla banden som är med i boken. En del är okej, en del anskrämligt dåligt och några få riktigt bra. Ser man utanför ideologier och det Varg i Burzum gjort så är det musik som verkligen sätter standarden för black metal scenen. Jag låg en natt och lyssnade på Burzums senaste skiva Fallen. Faktum var att det var en riktigt stark musikupplevelse.
När boken Jag tror vi behöver prata faktiskt med Jon Jefferson Klingberg kom för några år sedan så blev jag lite sugen på att läsa den. Men det blev aldrig av. Nu har jag gjort det. Mest på grund av att han och Ika Johannesson kommer till Majornas bibliotek i slutet av januari.
Som titeln så tydligt säger så handlar boken om ett par som inte har det så bra. De har det till och med så illa att de separerar. Det är hon som tar steget. Båda är nöjda med detta till en början men sedan börjar mannen mer och mer få svårt för ensamheten. Och han kan inte sluta grubbla över de nya män som hans tidigare fru träffar.
Hela boken sägs vara självupplevd. Som sådan är den väldigt utlämnande och det måste krävts ett enormt mod att skriva och framförallt släppa boken för allmänheten. Boken är långt ifrån något mästerverk och den är lite tjatig. Fast att känslorna är äkta känns verkligen och det gör det ändå till en klart läsvärd bok.
Betyg: GGG
Blod Eld Död - En svensk metalhistoria har blivit en dundersuccé. Överallt pratas det om den. Jag undar ibland om den blivit lika omtalad om den inte varit skriven av två personer som finns med i Stockholms kulturliv. Jag är tveksam till det.
Min tveksamhet har dock inget med kvaliteten på boken att göra. För den är hög. Det är bara det att ämnet egentligen är rätt smalt. Det är inte precis den breda hårdrocken som de skriver om. Fast det är klart att att skriver man bra och intressanta personporträtt så kan vilket ämne som helst bli intressant.Jag gillar boken. Den är skriven av några som verkligen vet vad de skriver om. Sen kan jag tycka det är lite missvisande att kalla det en svensk metalhistoria. Nedslagen och intervjuerna görs inte med så många människor egentligen. Det blir mer reportage med och om några få personer. De flesta viktiga men också några som man ifrågasätta om de verkligen har något att erbjuda mer än att de är extrema.
Betyg: GGG+
Under och efter läsandet av boken så har jag lyssnat på i stort sett alla banden som är med i boken. En del är okej, en del anskrämligt dåligt och några få riktigt bra. Ser man utanför ideologier och det Varg i Burzum gjort så är det musik som verkligen sätter standarden för black metal scenen. Jag låg en natt och lyssnade på Burzums senaste skiva Fallen. Faktum var att det var en riktigt stark musikupplevelse.
torsdag, december 29, 2011
När barnen var mindre så var varenda liten stund som blev över till eget levene rätt skön. Så är det inte längre. Istället får man mer och mer smaka på hur tomt det kommer bli när de en gång flyttar ut. Det är några år tills dess men deras självständighet blir större och större för varje dag och jag känner att tystnaden kommer bli ett problem.
Efter att ha sett Rapports utmärkta årskrönika så fasar man också över hur världen ser ut. Det är inte precis en trygg värld man släpper ut sina barn i. Det är inte precis få galningar som rör sig på våra gator. Det som skedde i Norge i somras är så fasansfullt att det är omöjligt att förstå. Det ungdomarna på plats och deras familjer fick och för alltid får utstå går inte ta in. Jag blir ju ledsen när Ella eller Astrid endast har något bagatellartat bekymmer.
Men det är klart att det kan vara lite skönt att vara själv någon dag också. Jag kan exempelvis spela låten i det här inlägget så högt att jag och grannarna kan höra den om och om igen. Thin line between love and hate med The Persuaders är soul så bra så att nackhåren reser sig.
onsdag, december 28, 2011
torsdag, december 22, 2011
onsdag, december 21, 2011
Årets album 2011 plats 1
Årets album 2011 plats 2
Årets album 2011 plats 3
tisdag, december 20, 2011
Årets album 2011 plats 4
Årets album 2011 plats 5
måndag, december 19, 2011
Årets album 2011 plats 6
Årets album 2011 plats 7
söndag, december 18, 2011
Årets album 2011 plats 9
Årets album 2011 plats 11
Årets album 2011 plats 13
fredag, december 16, 2011
Årets album 2011 plats 19
Årets album 2011 plats 20
torsdag, december 15, 2011
Årets album 2011 plats 22
onsdag, december 14, 2011
Jag hörde trummorna på stan
Eldkvarn - Gbg, Lorensbergsteatern 14/12- 2011
Igår signerade bandet min nyinköpta box på Bengans. Det enda jag kom på att säga när jag stod där var att jag verkligen gillar den nya versionen av Jag står upp än. De tackade artigt och förklarade anledningen till det nya gitarriffet. Tyvärr har låten inte varit med i setlistan det senaste så jag befarade att den inte skulle spelas.
Men vilken låt tror ni de öppnar konserten med ikväll? Jo, självklart Jag står upp än i en stenkrossarversion. Den öppningen lägger också ribban för resten av kvällen. Sällan, eller rättare sagt aldrig, har jag sett bandet så ösigt. I närmare två timmar brinner det om Eldkvarn. Nya låtar som Tårar från en clown, Tid att gå, Låt det rulla och En liten kyss är genast livefavoriter. Gamla klassiker som Ta min hand, I skydd av mörkret och Kungarna från Broadway låter prima och självklart även mer nutida klassiker som Vägen till paradiset och Full för kärlekens skull välter huset. Särskilt som de får ny skrud med Magnus Erikssons saxofon.
Jag älskar Eldkvarn. De har betytt mer än någon annan musik de senaste 4-5 åren. Är jag i med- eller motgång spelar ingen roll. Bandet har något för mig i alla lägen.
Och jag är väldigt glad att jag fick med mamma till Lorensbergsteatern. Jag hoppas mina kära döttrar gör detsamma med mig när jag är 72 år. Det ska bli spännande att se vem som är 2044 års Plura Jonsson.
Igår signerade bandet min nyinköpta box på Bengans. Det enda jag kom på att säga när jag stod där var att jag verkligen gillar den nya versionen av Jag står upp än. De tackade artigt och förklarade anledningen till det nya gitarriffet. Tyvärr har låten inte varit med i setlistan det senaste så jag befarade att den inte skulle spelas.
Men vilken låt tror ni de öppnar konserten med ikväll? Jo, självklart Jag står upp än i en stenkrossarversion. Den öppningen lägger också ribban för resten av kvällen. Sällan, eller rättare sagt aldrig, har jag sett bandet så ösigt. I närmare två timmar brinner det om Eldkvarn. Nya låtar som Tårar från en clown, Tid att gå, Låt det rulla och En liten kyss är genast livefavoriter. Gamla klassiker som Ta min hand, I skydd av mörkret och Kungarna från Broadway låter prima och självklart även mer nutida klassiker som Vägen till paradiset och Full för kärlekens skull välter huset. Särskilt som de får ny skrud med Magnus Erikssons saxofon.
Jag älskar Eldkvarn. De har betytt mer än någon annan musik de senaste 4-5 åren. Är jag i med- eller motgång spelar ingen roll. Bandet har något för mig i alla lägen.
Och jag är väldigt glad att jag fick med mamma till Lorensbergsteatern. Jag hoppas mina kära döttrar gör detsamma med mig när jag är 72 år. Det ska bli spännande att se vem som är 2044 års Plura Jonsson.
tisdag, december 13, 2011
Årets album 2011 plats 25
måndag, december 12, 2011
Årets album 2011 plats 27
Årets album 2011 plats 28
Årets album 2011 plats 29
söndag, december 11, 2011
We rewrote the standards
The Bronx - Göteborg, Musikens hus, 9/12 - 2011
Helgen har varit så intensiv att jag inte orkar skiva något längre. Men jag kan länka till en recension om The Bronx alldeles underbara spelning på Musikens hus i fredags. Jag håller med recensenten fullt ut. Hon fångar stämningen som fanns i lokalen bra i sin text. Men jag tycker faktiskt att konserten var värd en femma. Jo, så bra var det.
Beviset för det är när de får upp en person närmare 40 än 20 att stagediva.
Klicka på länken nedan:
http://www.slavestate.se/?e=1570
Helgen har varit så intensiv att jag inte orkar skiva något längre. Men jag kan länka till en recension om The Bronx alldeles underbara spelning på Musikens hus i fredags. Jag håller med recensenten fullt ut. Hon fångar stämningen som fanns i lokalen bra i sin text. Men jag tycker faktiskt att konserten var värd en femma. Jo, så bra var det.
Beviset för det är när de får upp en person närmare 40 än 20 att stagediva.
Klicka på länken nedan:
http://www.slavestate.se/?e=1570
fredag, december 09, 2011
torsdag, december 08, 2011
onsdag, december 07, 2011
Årets album 2011 plats 37
tisdag, december 06, 2011
måndag, december 05, 2011
söndag, december 04, 2011
Årets album 2011 plats 45
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)