Jag är inte bitter

Jag är fullkomligt ointresserad av tekniska prylar. Och förstår därmed inte riktig masshysterin kring läsplattor och särskilt då Ipaden.

En stor sak är ju att man kan ladda ner massor av böcker för att sedan läsa på skärmen. Visst, kanske bra för några få, särskilt om man kan förstora texten. Men är inte boken fulländad som den är. Se på film i Ipaden? Varför då när det finns tv-apparater. Ha hela sitt musikbibliotek i Ipaden? Möjligtvis bra men noll känsla. Läsa tidningar via Ipaden? Nä, jag vill ha min morgontidning i pappersform. Spela spel via Ipaden? Jag hyser närmast ett förakt mot människor som lägger timmar dataspelande.

Nä, allt handlar om status och att vara uppkopplad hela tiden. Snabbt ska det gå menas jag känner för att flytta ut i en koja i skogen. Men jag antar att Apple får sina pengar och personerna som köper en Ipad kan uppdatera sin facebookprofil oftare och skaffa sig några nya appar varje vaken minut. Det går kanske att göra i sömnen också.

Pang! Bom! Tjoff! Tjoff!

I 38 år har jag älskat fotboll. Ikväll så fulländades, i alla fall så nära man kan komma, detta spel av Barcelona. Jag bugar och tackar för underhållningen.

What's so funny 'bout soccer, love and music?

15 timmar ideellt fotbollsarbete i helgen. Uppoffrande? Inte det minsta. Att kalla det arbete är helt fel. Jag kallar det kärlek. Poseidon Cup i Hjällbo i november är som att gå på en strand längs medelhavet i augusti.

4 timmar som dj för mig själv mitt i lördagnatten. Patetiskt? Möjligtvis med tanke på alla luftinstrument som används samtidigt som lyssnandet sker via hörlurar. Jag är ständigt rädd att barnen ska bli kissnödiga på natten och se detta spektakel. "Mamma, pappa har blivit tokig"

I heard that your dreams came true

Jag har en regel att inte blogga på arbetstid. Men visst är regler till för att brytas. Och annat kan man inte göra när man vill förmedla en sådan här fantastiskt vacker låt. Lyssna!

Glasgows finest

Vid första lyssningen satt den inte. Vid tredje gjorde den det. Första smakprovet från Mogwais kommande platta.

The shape of Per Sinding Larsen to come

Inte för att Dennis Lyxen är min största favorit. Men de minuter då han var med i kvällens PSL på festival var mycket fina. Egentligen var det mer hans fans som var härliga att se. Hur de bara ville säga hur mycket de gillade hans musik och hur mycket den betytt. Vackert!

Hela serien om festivaler har varit bra tv. Förutom att någon tycker om att använda slowmotionknappen lite för ofta. Även om programmen varit bra så inser jag också att svenska tältfestivaler är inget jag längtar efter. Jag förstår varför jag slutade åka på dem för 17 år sedan.

Jag skrev att Dennis Lyxen inte är min största favorit. Det stämmer men några låtar han gjorde med Refused är femstjärniga. Och när New noise spelades på campingen på festivalernas festival Roskilde i somras så var livet rätt gott som jag minns det.

Mr November

Måndag morgon kl halv sju i november. Inte utsövd. Jag vågar inte kolla mig i spegeln. Påsarna under ögonen är inte under kontroll. Tankar bilen i snålblåst. I vindbyarna är det åtminstone kuling. Det snöblandade regnet tar sig in i alla öppningar.

Det är då tanken slår mig. Varför inte ta ut alla pengar man har på banken och spela en säker lången på oddset. Vid vinst så skulle man kanske klara sig utan att jobba några vintermånader. Och sådär lagom till mars återigen gå utanför lägenheten.

216 dagar kvar.

Trevlig helg

Sara Watkins

För exakt en vecka sedan så befann jag mig på Borderline i London. På scenen stod Sara Watkins. I nästan två timmar så var jag trollbunden. Vilken röst, jag har aldrig hört någt vackrare. Mig berörde den i alla fall till tårar ett flertal gånger. Den passar till texterna.

Visst är skivan som kom för ett år sedan bra. Men att det skulle utveckla sig till en klassiker live trodde jag verkligen inte. En del av förtjänsten ska Sean Watkins, Saras bror ha. Hans gitarrspel var felfritt. Och att John Paul Jones, Led Zeppelin basisten, kom in och gästade under ett antal låtar var förstås inte fel. Men Sara var och är den stora stjärnan.

Nedan finns två klipp att avnjuta. All this time är inspelad på min kamera från Borderline. Kul att ha. Where will you be är en av hennes bästa låtar.

You're my baby that's how it's gonna stay

Veckans spotifylista finns här

En lista stark inspirerad av fyra dagar i London.

London 2010

Att, i stort sett, direkt komma från East end i London till Trollhättevägen i Kungälv är omskakande för kropp och själ. Var det inte alldeles nyss jag satt på Bradleys, världens bästa lilla pub, och stoppade enpundare i deras jukebox samtidigt som ölen och livet rann i ådrorna. Uppvaknandet att få skäll för att återlämningappartens kvittoskrivare inte fungerar är brutal.

Nåväl, det tar inte bort fyra fantastiska dagar i London. Dagar som bland annat innehöll:

• Tre underbara vänner
• Rockabilly
• Born Bad på en bakgata vid Bethnal Green
• 5-plus konsert med Sara Watkins på Borderline
• Återbesök hos Londons bästa dj's på Madame JoJo's
• Morgan Hotel som verkligen kan rekommenderas
• Fotboll, Tottenham - Blackburn på White Hart Lane
• Martin som bartender på hotellrummet
• Vinylshopping på Rough Trade och Intoxica
• Henning hög på livet på The Den
• Strippor som inte gått hem när klubben börjat på Ye Olde Axe
• Jonas försvunnen på Portabello market
• Hannah Montana avdelning på Disney Store
• Rocksteady på The Bowery
• Billig vodka
• Världens äckligaste toa på The Interperid Fox
• Koreansk servitör som gjorde oss ställda
• Bradleys Spanish Bar, stället där man känner sig hemma när man kliver in
• Den fascinerande vänligheten hos det engelska folket

If there's a cure for this, I don't need it

Några av låtarna som finns med som soundtrack till de kommande dagarna i London.

Danslåt av absolut toppkvalitet.

I wanna flip out, I wanna fly high and have me a ball tonight! Japp, redo för kvällen!

Man måste dö några gånger för att leva, sjunger Håkan Hellström. Frågan är om inte "orginalet" är bättre.

Vad är bättre än livsvisdomar från George Jones före läggdags.

Självklart kommer den här låten serveras före den brittiska frukosten. Perfekt att vakna upp låt som sedan utvecklas till dans i korridoren.

Shake appeal

Ett roligt minne så här när snöslasket är över oss!

Curlingpappa

Först fick man inte ha tv-apparaten i fred, nu var det dags för stereon och snart är det väl bilen de vill åt.

Visst känns det fint att va vid liv

Klockan ringer. Efter en snabb frukost så är klockan redan mycket. Som vanligt blir det ett myller i hallen när alla ska ta på sig samtidigt. Iväg till Skatås för att springa Finalloppet. Först Azaleatjejerna. Vilka kämpar. Ella kapar tiden från förra året med 4 minuter. Hon får pokal. Underbart. Starten går för mitt lopp. 8,8 km i terräng ska besegras. Benen känns bra men den kuperade banan dunkar snart i bröstet. Djup lera på delar av banan förbannas. Det är bara att bita ihop och hålla sin plats och möjligtvis ta någon placering. Så blir det. 37.36 min och en tjugofjärdeplats är helt okej. Skönt utpumpad. Hem för dusch och tacos. Laddningen inför Håkan börjar. L har problem med klädval. Jag menar att hon är snygg i vad som helst. Vi åker till Jamesons. Beställer in goda öl. Fem härliga vänner sluter upp. Stämningen är på topp. Vi står snart på Scandinaviums golv. Dom där jag kommer från inleder spelningen. Fantastiskt. I dryga två timmar bevisar Håkan sedan sin storhet. Låtarna Tretton, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och Mitt Gullbergs kaj är den bästa trippel jag hört. Avslutningen med Vi två 17 år är enda plumpen. Ut på gatan igen. Helt plöstligt är det minusgrader. Vi vandrar planlöst längs Avenyn, gatan som gud glömde nattetid. Istället till Järntorget och Bishops arms. Vi känner att vi är på rätt sida stan. Klockan tickar. Jag och L vandrar hem nöjda i natten. Nattmacka och läggdags. Klockan ringer. Jag väcker Ella. Dags för lagets första match på 7-manna plan. En fantastisk morgon. Planen är full av frost. Solen försöker komma över trädtopparna i Balltorp. Domaren blåser igång matchen. Oron som fanns försvinner snabbt. Tjejerna fattar direkt. Passningarna sitter på fötterna. Skott avlossas. Löpningar tas. Slutresultatet blir 2-2. Hem för dusch. Iväg igen. Nu på brunch med L, E, A , mamma, syster med familj. Härlig utsikt över hamninloppet gör upplevelsen extra trevlig. Mätta och belåtna. Ella till kompis. Astrid får två kompisar hem. Jag dråsar ner i soffan. Zlatan gör en assist. Upp och hoppa med småtjejerna. Leker Under hökens vingar kom. Det blir kväll. Malmö tar sm-guld. En härlig helg är över.

I'm not the best but babe I'm not so bad

Det har kommit in väldigt många anonyma önskningar om att höra mer av mina gamla klipp. Denna låt är den allra första jag spelade in till L. Så det är en raritet inspelad ett par veckor efter vi träffades, vilket var vid Läckö slott den 19 juni 1992.

Enjoy!

The Real Deal

Kurt Wagner & Cortney Tidwell – Göteborg, Pusterviksbaren 4 nov 2010

För bara någon vecka sedan kom duettskivan Invariable heartache. En skiva där Kurt Wagner och Cortney Tidwell tolkar gamla countrylåtar utgivna på skivbolaget Chart. Det låter alldeles fantastisk. Tidlös countrymusik där hjärta och smärta förmedlas på ett sparsmakat sätt.

Spelningen på Pustervik var deras Europapremiär och deras andra spelning någonsin. Så det syntes att det var lite nervöst och blickarna for ofta till bladen med texter. Sådant kan störa ganska mycket men faktum är att det inte blev så. För det som nådde öron och ögon var så vackert att små skavanker blåstes bort.

Att Kurt Wagner sjunger på ett speciellt sätt vet man. Live kan hans röst bli väl mycket mummel. Men när den blandades med Tidwells countrystämma så blev resultatet mycket bra. Tidwells röst fick verkligen en dimension till live. Helt naturligt sjöng hon innerligt och kraftfull på en gång.

De flesta låtarna från skivan avhandlades. Och på köpet fick vi några gåshudsframkallande extranummer. Jeffersons Airplanes låt Today och Townes Van Zandts låt None but the rain spelades och det var en klassiks stund på Pustervik.

Bandet bestod av några medlemmar från Kurts band Lambchop. Gitarristen William Tyler har jag sett flera gånger innan och gillat mycket. Nu hade han höjt sig ytterligare ett steg. Hans gitarrspel fick på egen hand publiken att utbringa tjoanden och jazzapplådera.

Så kvällen blev ytterligare ett Woody West arrangemang att minnas länge.

River running free you know how I feel

Veckans spotifylista finns här

Tänk att det bara dyker upp 25 fantastiska låtar varje vecka. Det är närmast ett mirakel.

Så mycket bättre

Det är med ganska stor kluvenhet jag sett två avsnitt av programmet Så mycket bättre. Å ena sidan är det okej familjeunderhållning. Ingen åker ut, det är inte elakt, det är riktiga artister som deltar och det kan vara intressant att höra bakgrunden till vissa låtar. Å andra sidan är ryggdunkandet artisterna emellan enerverande i längden. Och när det ska hållas händer och gungas fram och tillbaka ryser det i hela min kropp.

Att min idol Plura Jonsson är med gör mig också fundersam. Han har spelat med Eldkvarn i snart 40 år, släppt närmare 30 studioalbum och spenderat mer mil på Sveriges vägar än vad som är nyttigt. Så självklart har han rätt till att göra vad tusan han vill. Känner han att han vill synas i ytterligare ett tv-program, efter den fantastiska serien om mat tillsammans med Maruo, så fine.

Men ändå, jag tycker inte han skulle vart med. Det är inte så att det devalverar den musik han gjort tidigare på något sätt. Och hans versioner av Berghagen och DiLeva låtar har inte varit dumma alls. Men det känns ändå fel på något sätt. Särskilt som jag läste att han inte hunnit skriva en enda ny låt i år då det varit så mycket annat.

Mitt råd är att han ska åka till Koster och skriva nya låtar. Det är det vi vill ha. Kåtbråken med DiLeva är inte riktigt lika intressanta.