Just idag var jag stark

Det är inte precis varje söndag jag och L kan ta sovmorgon, gå ut och äta söndagmiddag, softa, ta en promenad och besöka Friskis ihop. Idag var första dagen av fem utan barnen hemma. Det är som att träda in i ett helt annat liv. Ett liv där saknad och frihet slås om utrymmet.

Men när man vet att de har det superbra hos mormor och morfar så kan man njuta. I alla fall i några dagar innan längtan blir för stark.

Ain't supposed to die on a saturday night

Gaslight Anthem - Göteborg, Brewhouse 29 okt 2010

Senaste gången jag såg dem var en skönt varm sommardag på Roskildefestivalen förra året. Stämningen var på topp och alla vara glada. Det var verkligen alla 600 på Brewhouse igår också. Förutom möjligtvis jag som var mer dämpad och egentligen kände för en lugnare konsert efter en stressig arbetsvecka.

Publiken och bandet fick mig ändå att komma igång hyggligt. Inte så att jag blev hänförd men det blev ändå en bra spelning. Jag tror att merparten av de som gick från Brewhouse var supernöjda. Det såg så ut. (se klipp nedan) Jag kände inte samma eufori som i Roskilde men det berodde inte så mycket på bandet utan känslan som fanns runt omkring då men inte nu.



Faktum är att Johan Lindqvists recension i dagens Göteborgsposten stämmer bra. Han gav betyget tre fyrar och satte fingret på bandets styrkor och svagheter. Det tar emot att erkänna att jag tycker som honom men någon gång ska man göra det.

Förresten, det kändes stort att stå bredvid pingislegenden Jörgen Persson under hela spelningen. Han var riktigt exalterad kan jag meddela.

Meningen med livet

Vilken fantastisk nyhet denna dag bjöd på. Mogwai till Göteborg den 1 april 2011!!!!!!!

Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än

Veckans spotify lista finns här

Jag fick frångå en regel den här veckan men det fanns inget val. Det var dessa 25 låtar som skulle vara med.

Don't cry my love, don't cry no more

Mark Kozelek – Göteborg, Park Lane 27 okt 2010

”I’m not gonna spit at you, you can come closer”, det är de första orden Mark Kozelek säger samtidigt som han ser ut som han inte menar det. Strax därefter så snyter sig en tjej som står långt fram. Kozelek blir stel av fasa, han säger att hon kan gå tillbaka för någon baciller vill han inte ha nära sig. Det är svårt att veta om det är på allvar eller inte. Möjligen finns det en litet leende i mungipan.

Nä, någon muntergök kan man inte kalla Mark Kozelek. Men lyssnar man till musiken han spelar så skulle det så klart bli helt fel om det var en sprallig typ som satt ensam där på Park Lanes scen. När någon i publiken en bit in spelningen frågar hur han mår så säger han ”it’s actually quite ok”, det är nog det bästa svar man kan få av honom.

Innan jag kommer till musiken så måste det nämnas att hela lokalen är fylld av anslag där det står att all fotografering, ljudupptagning och filmande är förbjuden. Han är kinkig. Så när några i publiken står och viskar till varandra i ett intro till en låt så slutar han spela. Han ber dem först försvinna lite lugnt och gör tummen upp, men snäser i nästa sekund ”fucking retarded people who stands upfront and don’t listen”. Det är rätt kul faktiskt.

Park Lane är inget ställe man hänger på. Jag har aldrig varit där innan. Som konsertställe visar det sig fungera mycket bra. Här skulle mer spelningar gärna få förekomma. Mark Kozelek sitter på en stol och har sin nylonsträngade gitarr med sig som enda kompanjon. Och jag förstår att han är noga med att det ska vara tyst. För det är ingen musik som överröstar en stimmig lokal. Den tassar fram från början till slut.

Det tar några låtar innan ljudbilden sätter sig. Det är så mycket eko på sången att det är svårt att urskilja texterna tydligt. Vilket i är synd för de är en av hans styrkor. Efter att man vant sig vid ljudet så blir effekten starkare. Den skapar en speciell stämning. Låtarna är långa och man hamnar själv inne i dem till sist.

Så ett glas rött och Mark Kozelek gjorde denna tisdagskväll alldeles förträfflig.

Precis som Romeo

Efter att idag haft ytterligare ett mycket trevligt bokprat med en SFI-klass så funderade jag hur det skulle vara att prata böcker för ett gäng sverigedemokrater. Skulle ropen skalla SHA LA LALA LA BIBLIOTEKARIEN SHA LA LALA LA BIBLIOTEKARIEN tro? Det är väl ungefär så de uttrycker sig.

Hur som helst, jag vill inte lägga fokus Åkesson och hans rasistiska vänner, för det är verkligen en ynnest att få besöka elever med invandrarbakgrun och diskutera böcker. Ofta så slutar diskussionerna långt från de böcker man pratat om men det är bara kul. Sen ska det sägas att det är inte helt lätt att hitta rätt böcker. För man pratar oftast inför en grupp bestånde av 15 personer med väldigt olika bakgrund. Det de har hyfsat gemensamt är den nivå de just nu befinner sig gällande det svenska spårket. Men annars är det omaka grupper med stor ålderskillnad, olika modersmål, olika utbildning från hemlandet med mera.

Någon vill läsa Brott och straff medan andra vill läsa ytterst tunna och lättlästa böcker. I detta läge gäller det att verkligen brinna för att prata böcker. Något som man som bibliotekarie så klart gör. Jag kände att jag under dagens träff fick feeling för Romeo och Julia av alla böcker. Den är oftast bra att prata om, för de som lyssnar känner till historien sedan tidigare. Och alla har väl känt den passionerade kärleken bubbla i kroppen. Det hoppas jag i alla fall.

Music for lovers

Gillar vardagslyxen när båda barnen leker på bortaplan så föräldrarna kan göra vuxensaker innan klockan slår natt.

Tre korta

Facebook är 5 % bra och 95 % fullständigt meningslöst. Idén är ju jättebra men den missbrukas å det grövsta. Vill man berätta om sitt liv så skaffar man sig en blogg eller ställer sig vid speakers corner. Ett inlägg per person och dag borde vara lagstadgat.

Jag mår spyilla vid tanken att prata med en säljare som säljer telefoner. Felet ligger säkert mer hos mig än hos dem. Men det får jag prata med min hjärnskrynklare om. Det märkliga var att idag spelades låten Schizophrenia med Sonic Youth i en sådan affär på Allum. En av de bästa låtar som gjorts. Den verkade vara med på deras rullande spellista. Hur kunde det ske?

På tal om Partille så hade jag och Ella det fantastiskt trevligt när vi kollade in Sävehof - Buducnost i damernas championsleague handboll. Att på nära håll se elitidrottare agera är något extra. Sävehof stod emot ganska länge men sedan rykte tjejerna från Montenegro till en säker seger.

Fem stjärnor

Silver Jews

”I don’t really wanna die, i only wanna die in your eyes” (från How to rent a room)
“I wish they didn’t put mirrors behind the bar, cause I can’t stand to see my face when I don’t know where you are”. (från Inside the golden days of missing you)
”I’m gonna shine out in the wild silence, and spurn the sin of giving in” (från The wild kindness)

Av de tusentals band som gjorde sig hörda på den amerikanska indiescenen under mitten av 90-talet var det en handfull som jag verkligen föll för. Och faktum är att jag älskar just dessa band ännu idag. Deras betydelse är inte nostalgisk utan de är högst relevanta. Ett av dessa band är självklart Silver Jews.



Silver Jews hade något som andra band vid den här tiden saknade. Ett sorts djup härledande till musikhistorien. Något som kommer från den amerikanska södern och som inte känns kritvit. David Berman, som är Silver Jews, har något som få i hans generation amerikanska låtskrivare har. Ett egensinne och en förmåga att vara naturligt cool.

Från början startades bandet när David Berman och hans två vänner, som samtidigt precis bildat Pavement, Steve Malkmus och Bob Nastanovich gick på collage. Båda dessa slutade sen i bandet. Jämförelser med Pavement skedde så klart till en början men försvann ganska snabbt då folk insåg att Silver Jews är något annat. Visst finns det beröringspunkter. Fast eftersom Bermans och Malkmus sångstil och framförallt texter är så olika så är det som två helt olika band. Ett annat bevis på det är att jag älskar Silver Jews men tycker att Pavement gjort tre bra låtar under hela sin karriär.



För något år sedan bestämde sig David Berman för att lägga ner bandet. Mellan 1994 och 2008 gav bandet ut sex album. De är alla väldigt homogena verk men min personliga favorit med god marginal är The nature bridge från 1996. Jag kan varje taktslag, varje text och känner mina hjärtslag som 24-åring när jag lyssnar på den.



David Berman har kallats indierockens Leonard Cohen. Ett epitet som faktiskt inte är helt vilseledande. Röstmässigt ligger Berman nära Cohens mörka stämma men är inte i närheten av lika säker rent stilistiskt. Men det är ingen nackdel i det.

Textmässigt är Berman en mästare. Hans styrka är inte att berätta historier eller lämna ut sitt hjärta utan han arbetar mer med underbara sammansättningar av meningar, one-liners som tillsammans blir poesi. Man behöver inte förstå det är bara perfekt ändå. Det är inte konstigt att Berman även gett ut poesiböcker.

Silver Jews gjorde inga livespelningar förrän 2005. Men i efterdyningar till ett självmordsförsök 2003 så fick David Berman så pass ordning på sitt liv att han ville, vågade och kunde ställa sig på en scen. Jag lyckades se bandet under turnén vilket jag är väldigt glad för. Det var stabilare än jag väntat mig. Sen ska man vara ärlig att säga att Silver Jews är inget band vars musik får ytterligare en dimension live. Däremot kommer jag aldrig glömma versionen av Punks in the beerlight de bjöd på. Den är fast i mitt minne.

Tyvärr finns inte Silver Jews skivor på spotify.

Femstjärniga låtar:
Trains acorss the sea, New Orleans, How to rent a room, Pet politics, Dallas, The frontier index, Inside the golden days of missing you, Pretty eyes, Black and brown blues, Random rules, Smit & Jones forever, The wild kindness, Buckingham rabbit, Time will break the world, Horseleg swastikas, Punks in the beerlight, Sleeping is the only love, What is not but could be if

Tecken i tiden

Idag gjorde Astrid något lite fult, men det var rätt roligt. Hon var och knyckte Ellas dagbok, där hon gjort hjärtan och skrivit ner vissa namn i dem, och visade den för Ellas kompis som var här. Uppståndelsen blev stor men ändå hjärtlig. Ella och klasskompisen diskuterade sen vilka de var kära i vilket var enastående underhållning.

Senare under leken så kom också alla fyra tjejerna som var i huset, Astrid hade också kompis här, med lösbröst. De hade lånat/tagit varsin bh och sedan stoppat i massor av strumpor. Väldigt stolta och fnittriga var de.

Under kvällen skaffade sig Ella ett e-post konto. Snacka om att tiden rusar fram. Var det inte nyss man vaggade henne till sömns i famnen. Nu skriver hon plötsligt mejl. Det första till mig löd: älskade pappa, tack att du gelpte mig med hotmailen. Kanske det bästa mail jag fått någonsin.

Igår var jag med i Ellas klass. Det var väldigt kul. Skolan är lite annorlunda mot när man själv gick i tvåan. Då hade man egen bänk och det var ingen som rörde sig på lektionerna. Så ser det inte ut idag. Men det nya är nog bra det också, säkert bättre förresten.

Det mest spännande under mitt besök var att brandlarmet gick och jag fick en hel hop barn att beskydda. Det kanske blir enda gången jag får känna mig som en manlig brandman. Det tråkigaste under vistelsen i skolan var att jag under gympan med barnen inte slog dem när vi sprang ikapp. Japp, åren går, det är ett faktum:)

(Förresten, jag måste nämna dagens absoluta höjdpunkt. Det var när alla barnen dansade till låten 2 steg från paradise med Håkan menas jag lagade kassler och fjärilpasta. Magi!)

Am I left to burn, and burn eternally

Veckans spotifylista finns här

Nu är hösten här och musiken med den.

Anfall är inte bästa försvar

Att Milan inte värvat en defensiv mittfältare av klass kan vara den största missen i fotbollshistorien. Andra topplag i Europa har oftast två stycken på den positionen. Alltså spelare som kan gå in i närkamper, täcka ytor och stoppa upp motståndares anfall. Typ Alonso, Bousqets, Van Bommel och den som satte standarden för den moderna defensiva mittfältaren Claude Makelele.

I Champions league syns det så tydligt att Milan inte hänger med bakåt. Och när motståndarna inte stoppas upp på mittplan så lyser varningslamporna över försvaret. Framåt tror jag ändå att Zlatan, Pato och Robinho kan bli riktigt vassa. Bara de spelar ihop och lägger sina egon åt sidan.

Men annars:

Zambrotta = gammal, långsam och enormt hjulbent
Nesta = för ofta skadad och därmed långsam, och missar alltid något avgörande varje match
Pirlo = har aldrig varit en närkampsspelare och är nu gammal
Gattuso = försöker och lyckas faktiskt ibland men är gammal och långsam
Seedorf = har inget kvar att ge, ser mätt ut och gammal
Ronaldinho = håller inte alls mot toppmotstånd längre, gammal

Möjligen kan laget hänga på i toppen i Italien. Men ute i Europa är det helt kört. Skulle Milan vinna Champions league så bjuder jag alla som läser det här på Chateu Beirut.

Och att Allegri får sparken innan säsongen är slut ser jag som givet.

Honky-tonk liv

Man får sig en tankeställare när morgontidningen ligger på hallgolvet när man kommer hem efter en utekväll. Oj då, är klockan verkligen så mycket. Och man vet att nu kommer man få leva med en stor trötthet i ett antal dagar innan man är i kapp igen. Men det går så klart an när det varit lyckat. Upplägget, som vi sju festdeltagare hade, var en succé.

Först intensivpass på Friskis. Det är alltid härligt att rensa kroppen och man tog i lite extra när man visste att kroppen skulle få i sig en större mängd onyttigheter under kvällen. Nästa anhalt var den libanesiska restaurangen Chateu Beirut. Deras meze med en massa smårätter var gudomligt goda. Härliga samtal flög över borden och att det ämnet som gick igenom mest ingående var stokkok av barnmat är ett tidens tecken. Efter maten behövdes en kort promenad, och kasta upp ett mynt i luften, så det var alldeles lagom att promenera till Kellys. Väl där så är det lätt att trivas bland billig öl och billiga drinkar. Och framförallt härliga vänner att skåla med, särkskilt som man inte träffas så ofta.

Sedan föll klubbvalet på Klubb Porten på Yaki-Da. Till en början var det ingen vinnare. Visserligen härliga lokaler men lite folk och fel musik. Men vi bestämde oss för att köra på och hoppades att det skulle bli fart. Det tog sin tid men till sist small det till, både berusningen, musiken och människorna blev vackrare. Det blev dans fram till 04 tillsammans med stans innefolk. Men spelas det Håkan x 4, Primal Scream, Friday I'm in love, Shorline och annat gött så kan jag frottera mig med vem som helst.

Årets joker till melodifestivalen

Pressmeddelande från SVT.

Ikväll träffades vännerna Mattias och Martin för första gången med sina gitarrer. Trots att de hade ett gäng barn som sprang runt benen så fick de till en inspelning. Och vi på SVT ser direkt potential i denna duo. Vad vi hört så har Mattias enbart spelat Faster Ingeborg förut och Martin har mer varit en solist.

På inspelningen kanske en del hör två ostämda gitarrer och röster som går upp och ner i skalorna men det finns något mer där. Därför så kommer vi se denna duo som joker i melodifestival nummer två från Östersund i februari. Grattis Sverige!

2 steg från paradise

Ett mästerverk.

Sooner or later it's there I will go

Veckans spotifylista finns här

En hyllning till livet och Solomon Burke.

Nattsvart

Holland - Sverige 4-1

Andreas Isaksson 2
Jag avskyr när man säger att en målvakt är chanslös på baklängesmål. Men faktum är att han nog var det. Några räddningar höll siffrorna nere.

Mikael Lustig 2
Svag vid inlägget vid 0-3 målet men annars den ende i baklinjen med godkänt.
Andreas Granqvist 1
En mittback kan omöjligt gå upp och stöta på Snejder som vid 0-1, en bortre mittback kan omöjligt möta bollen på mittplan vid ett inkast som vid 0-2. Katastrof som ett snyggt mål inte hjälper ett dugg.
Daniel Majstorovic 1
Var var han vid 0-3 målet?
Behrang Safari 1
Fullständigt hjärnsläpp vid inkastet naturligtvis.

Sebastian Larsson 1
Han är så gnällig vid varje domslut som går emot att det är pinsamt.
Pontus Wernblom 1
Totalt onsynlig. Ville han inte ha bollen eller?
Anders Svensson 2
Försökte och ville något men räcker inte till mot övermäktigt motstånd
Johan Elmander 1
Han har alltid en svettig tröja men tyvärr så hjälper det inte så ofta.

Ola Toivonen 2
Borde kanske inte ha en tvåa efter missen vid friläget. Fast i övrigt var han den ende som stundtals visade något framåt.
Zlatan Ibrahimovic 1
Skönt att han inte föll tillbaka till uppgivet kroppsspråk. Dock var han ikväll inte alls vän varken med bollen eller sin egen kropp.

Oscar Wendt 1
Jag har aldrig sett att han håller landslagsklass.
Kim Källström 2
Inte för att det hände så mycket kring honom idag men Kim ville ha bollen och borde varit med från start i andra halvlek om inte första.

Sen måste man förstås ge en stor applåd till Holland. De är ett mycket bra lag med klasspelare på alla positioner.

Ljudet av tiden som gått eller Inga sånger tar dom döda tillbaks

Helt plötsligt uppenbarade sig tre fria eftermiddagstimmar i lördags. Den fria tiden dyker upp då och då numera. Men snabbt planeras då in saker som träning, vika tvätt, umgänge, kolla en fotbollsmatch, surfa på nätet eller läsa en bok. Då blir ju inte tiden fri i slutändan, i alla fall inte i tanken

Min sinnestämning var sådan att nu kände jag mig helt fri. Det fanns inga krav och inga planer på att göra något. Det var bara jag och Ella hemma. Hon grejade på sitt rum och jag sjönk ner i den sköna fåtöljen vid stereon. Ett lugn föll över allting, jag hittade en Heineken i kylen och känslan är att man befinner sig i en dovt, lite melankolisk, lyckobubbla. Och ingenstans hotar en vass egg att ödelägga allt.

Jag tror att redan under löpturen någon timme tidigare så var det på gång att det skulle bli en bra eftermiddag. För när jag springer över Älvsborgsbron så har jag nästan alltid dödsångest. Antingen av det slaget att det gör väl inget om en vindpust slungar över mig i evigheten eller att jag blir mer rädd om livet än någonsin. Men i lördags så kändes allt som hos en oförstörd bebis. Jag var liksom ovetande om livets lyckor och olyckor.

Toni Holgersson fick bli den första musiken att föra mig ytterligare ett steg. Att bara sitta och lyssna på en skiva från början till slut gör jag inte så ofta numera. Möjligen när man åker i bilen men sällan hemma. Det är så man borde lyssna egentligen för det är då som urkraften kommer fram.

Med hjälp av Holgerssons musik så drömmer man sig lätt tillbaka. Precis som han sjunger så är man mitt i livet nu. Det är kanske fel att säga att man drömmer sig tillbaka, man tänker sig mer tillbaka. Det är inte nostalgi utan mer funderingar över hur man hamnat där man är idag. Man hittar livsavgörande moment som på något sätt samtidigt känns som tillfälligheter. Eller är det ödet som gjort att man träffat de personer som varit med och stakat ut den väg man gått och går på?

Totalt under åren så har jag haft ganska många av de här frihetsögonblicken som det i lördags. Men de inträffar ändå sällan och man vet inte är de kommer. Det går inte att planera att få dem. De kan inträffa när man äter tomatsoppa på Louisiana och de kan dyka upp på en pub i Dublin, man vet aldrig.

Jag är inte säker på om jag tänkte på den 6 juni i år i lördags. Men det gör jag ofta annars. Den dagen hade stundtals också det där flytet man önskar sig. När tiden är så perfekt att man vill stoppa den. Jag minns hur vi åkte över Riddarfjärden, solen sken rakt på oss, för att sedan äta en god lunch på Mosebackes uteterass. Det var fantastiskt att se barnen insupa Stockholm med Vasamuséet, Gröna Lund, båtturer och hotellboende. Själv var jag nöjd att maratonloppet var avklarat och så tacksam att man har en familj att dela sina upplevelser med.

Åter till lördagen. Toni Holgersson skivan tog slut. Eldkvarns skiva Utanför lagen blev nästa val. Ella kom ner och var lite rastlös. Men det löste sig genom att hon fick vara min frisör. Så menas jag sjöng med i textrader som ”dagar var kärlek och stunder av hopp” så fick jag mig en tuppkam. Sett utifrån en händelse i all sin enkelhet men som just då, och även nu efteråt, var något extra.

Sedan övergick dessa tre fria timmarna till bostadsrättsföreningens fest på Café Hängmattan. Maten där var gudomlig och sällskapet det bästa men bubblan var sprucken.

Everybody needs somebody to love

En av de soullegenderna har gått ur tiden. Tack för all musik och tack för konserten i Roskilde för två år sedan. En längre hyllning kommer när det finns tid.

John Lennon

I veckan pratade jag med en låntagare om boken The catcher in the rye av JD Salinger. Boken som Mark Chapman läste innan han sköt John Lennon. Idag skulle Lennon fyllt 70 år. Det firar vi med en av hans bästa låtar nedan.

Fem stjärnor

Nirvana

Det hade börjat pyra ut musik från Seattle och dess omgivningar runt 1990. De musiktidningar jag läste skrev små notiser om band som Mudhoney, Mother Love Bone, Screaming Trees, Tad och förstås Nirvana. Det verkade intressant och nytt.

De mer hårdrockiga banden från Seattle, Alice In Chains och Soundgarden, hade redan hittat hem till min skivhylla. Men jag förstod innan jag ens hört Nirvana att de var något annat. När jag sedan fick tag i Bleach, Nirvanas debutplatta, så blev jag ändå lite lite besviken. Den är ojämn. Jag gillade många av de andra Sub Pop banden mer i detta skede.

Men sedan dröjde det bara ett kort tag. Jag köpte inte Bleach när den kom ut utan endast någon månad innan det stora skulle hända. Jag minns det som igår. Hur tiden närmast stod still då jag hörde Smells like teen spirit för första gången. Det var i radioprogrammet Bommen som Lars Aldman sände på söndagar. Jag hade aldrig hört någon låt som så direkt slog igenom alla murar.



Sedan är väl resten historia. Skivan Nevermind är ett mästerverk rakt av. Den ändrade musikhistorien och mycket mer än så. Närmast över en natt blev bandet gigantiskt stort. Kurt Cobain var verkligen ingen människa för den typen av uppmärktsamhet så att det bara dröjde några år innan allt var över är inte konstigt. Väldigt sorgligt förstås men inte konstigt.



Jag hade den stora glädjen att få se bandet live. Det skedde på Roskildefestivalen den 26 juni 1992. På den tiden var säkerheten, eller icke-säkerheten rättare sagt, inte som den är nu. Då stod jag längst fram vid orangea scenen med 50000 människor i ryggen. Något trängre har jag aldrig varit med om. Ungefär mitt i konserten så var det bara att ge upp. Trots att jag stod längst fram var det närmast omöjligt att komma över till vaktdiket. Efter idogt kämpande gick det dock till slut men båda skorna blev kvar bland publiken. Jag hittade mina skor nedtrampade efter spelningen vilket kan ses på kortet ovan som är tagit då.

Lite grann så förstördes spelningen av trängseln men jag kommer ihåg stunder av magi också. Och jag är väldigt glad att jag fick se ett av musikhistorien bästa och viktigaste band menas de fortfarande verkligen var i form. Se klipp nedan.



Bandets sista skiva In Utero är komplex. Steve Albinis produktion är inte så passande för bandet, tycker jag. Det var ett modigt val men resultatet kan inte blivit som de tänkt sig. Låtarna är bra men det är något med soundet som inte riktigt går hem.



Däremot så var det skönt att de han spela in sin Unplugged skiva. Där fick Kurt Cobain visa sin klass. Vilken fantastisk sångare, låtskrivare och gitarrist han var. Och är det någon av alla artister som gått bort för tidigt, som helt säkert fortfarande hade massor av bra låtar i sig, så är det Kurt Cobain.

Femstjärniga låtar
Blew, About a girl, School, Sliver, Aneurysm, Smells like teen spirit, Come as you are, Polly, Lounge act, On a plain, Drain you, Dumb, Serve the servants, Rape me, Heart-shaped box, The man who sold the world

All those traces left memories

Veckans spotifylista finns här

Ingen dag är den andra lik. Vilket återspeglar sig på veckans lista.

May you rot in hell

Jag tror jag skrivit det förut. Det är dock värt att ta upp igen. Jag fullständigt avskyr människor som kör fort på smågator. Varje dag ser jag någon som kör lite för fort. Bara det får mig må illa. Men det är de som vräker på som om de vore kungar över världen som får mig att fullständigt koka över.

Två brutalåkare har jag sett den sista veckan. Sådana som inte bara kör vansinnigt fort utan som också litar på att andra bilar kör åt sidan. Jag undrar hur dessa människor tänker. Hur är det möjligt att bete sig på det sättet. Vad är vitsen? Det finns väl inga svar mer än det är fullständiga jubelidioter som kör på detta sätt.

Att inte mer barn blir påkörda är ett under. Om exempelvis ett barn kommit ivägen när de här två bilarna vräkte sig fram så hade de inte haft en chans. Inga försiktighetsåtgärder och inget övergångsställe i världen hade hjälpt dem i det läget. De hade flygit som vantar.

Idag hann jag tuta på en bil som körde som en biltjuv. Jag antar att jag kommer hamna i en fight med någon av de här typerna någon dag. Ska jag någonsin ha en chans att vinna en boxningmatch så är det nog i detta läget. För jag når oanade adrenalintoppar när jag ser det totala brist på omdöme som dessa ligister har bakom ratten.

Göteborgspornografi

Mycket av det man gillar med staden i ett enda klipp med en fantastisk låt som soundtrack.

En tanke om tid

I lite drygt 250 lösa delar levereras Ikeas byrå Malm. Japp, så försvann den söndagseftermiddagen och kvällen. Nu är det bara att hoppas att det tar åtminstone ett år innan den börjar falla isär.

Det ska dock sägas att all tid var värt det då man såg Ellas lycka när den ställdes i hennes nya rum.

Down with the law

Efter fotbollsavslutning på Åby äventyrsbad så var det idag vindsstädning som stod på programmet. Det är alltid fascinerande vad man hittar för gamla grejor när man röjer. Exempelvis hittade jag idag en låttext som skrevs som tonåring. Jag minns mycket väl hur jag och min kusin Steffan skrev varsin låttext och presenterade för varandra. Så här blev min.

Down with the law
We took a ride in my red cadillac
Just me and my girl and the dog in the back
Then we were caught in a police controll
I said shut up and the car started to roll

Down with the law
Let me hear you say
Down with the law (alla)

When I was down rockin' with the boys
With a guitar and all the electric toys
Then the neighbours asked for how long
I said shut up this is our song

Down with the law
Let me hear you say
Down with the law

(sol0)

Down with the law

Jag hade en alternativ textrad till i slutet på andra versen som jag stryckigt över fast som idag nästan känns bättre . Den löd:

Then the neighbours started screaming
I said shut up and do some reading